Elfenbenskusten är klar!

Don Airey

Keyed Up

Klaviaturkliarmaestro Don Airey visar var Lesliekabinettet ska stå med sitt mest spelglada och inspirerande soloalbum hittills.

Det är inte helt enkelt, det här med soloplattor från musiker som mest ses som en tydlig del i ett kollektiv. Sångare och gitarrister är en sak, men när andra bandmedlemmar får för sig att göra soloutflykter, då tenderar de att värderas annorlunda. Låt mig tydliggöra genom att ta Deep Purple som exempel. När sångaren Ian Gillan vill utrycka sig själv utanför bandets trygga famn gör han det oftast genom att skapa musik som är ganska långt från den stil Purple normalt har. Och han leker runt med teman och infall i texterna. När gitarristen Steve Morse gör soloplattor är det allt som oftast självbefläckande instrumentala gitarrorgier. Basisten Roger Glover som historiskt sett alltid varit djupt inblandad i skapande av både låtar och text i Purple  passar, även han på att utrycka sig än mer personligt i sina soloverk. Trummisar kan vi väl alla enas om att de gör bäst i att hålla sig ifrån soloutflykter...

Men Don Airey då? Keyboardmästare extraordinarie, som innan han för drygt tio år sedan landade ett mer permanent gig i Purple hade tillbringat sin karriär från mitten av sjuttiotalet som vandrande legoknekt och spelat med alla från Black Sabbath och Rainbow till Gary Moore, Ozzy Osbourne och Whitesnake? Jo, Don är inte ute efter att uttrycka sig underfundigt genom texter, eller heller för den delen att glänsa genom att spela in en instrumental skiva med kaskader av keyboardekvilibristik. Istället har han som virtuos bruksmusiker ut i fingerspetsarna, så mycket musik inom sig att han helt enkelt inte kan låta bli att spela, framför allt när han, som i det här fallet, har ett gäng glada spelvänner. Bandet består av trummisen Darrin Mooney från Primal scream, Jamiroquais gitarrist Rob Harris, basisten Laurence Cottle och sångaren Carl Sentance. Låtarna är inspelade live i studio till stor del, vilket ger en äkta känsla av närvaro och samspel. Musikstilen går lätt att känna igen från Dons tidigare grupper, med de hårdare numren påminannde mycket om Rainbows Down to Earth-album. Han kostar även på sig att leka mycket med klassisk musik och jazz, bland annat i form av en ny variant av "Difficult to Cure" (Rainbows arrangemang av Beethovens nionde symfoni), som är så pigg att man inte ens saknar Ritchies Blackmores gitarr! Även Dave Brubecks gamla "Blue Rondo a La Turk" får sig ett inspirerat besök. På skivan finns även något av det sista som Gary Moore spelade in innan han dog. Man kan höra hans känsliga gitarr i klassiska Adagio. Moore och Airey spelade ofta ihop genom åren, faktiskt så tidigt som 1976 i bandet Colloseum II. Även Graham Bonnet , som var med i Rainbow samtidigt som Don, gästspelar på skivan. Keyed Up är rejält smittande. Rocklåtarna är förvisso bagatellartade men framförda med sådan lekfullhet och jävlaranamma att man bara smälter, och de klassiska styckena fullkomligt sprudlar av virtuositet. Och om man, som jag, får ilningar i brallan av hammondorgel så kan man räkna med ett riktigt party i byxorna när man lyssnar på Keyed Up.

"I got a Feeling We're not in Kansas anymore..."

Kansas kommer till Sverige i sommar för två spelningar!

40-årsjubilerande symfonirockarna Kansas besöker Sverige för två exklusiva spelningar, den 29 juli på Tyrol på Gröna Lund i Stockholm och den 30 juli på Trägår'n i Göteborg. Biljetter släpps på fredag på www.biljettforum.se

Det var längesedan bandet gav ut något nyskrivet material- närmare bestämt 13 år. Nuförtiden är gubbarna fullt nöjda med att åka runt och spela sina gamla beprövade låtar. Och det får de väl göra. De har garanterat fortfarande chopsen kvar, så ett biljettköp är givet för alla som är det minsta intresserad av god musik. Om du inte har någon som helst koll på vilka Kansas är så kan du läsa min genomgång av bandets skivkatalog här.

Årets bästa skivor 2013

Aningens sent, som vanligt, men här är nu i alla fall Rockbloggens lista över de tretton bästa skivorna som släpptes under 2013. 

Deep Purple - Now What?!

Vad trodde ni? Klart att Purplarnas nya alster hör till det mest glädjande från förra året, i min bok. Bästa ljudet på en Purpleskiva sedan Sundsvall brann och Gillan sjunger bättre än på 20 år. Visst låter det mer sofistikerat än ösigt, vilket enbart betyder att herrarna åldras med grace. Inspelningen visar likväl på en spelglädje och ett engagemang som smittar och gör slutresultatet både angeläget och njutbart.

Queens of the Stone Age… Like clockwork

Hurra för knasbollar som Josh Homme! Utan honom skulle rockvärlden krypa upp i sin egen ändalykt och dö en plågsam och självupptagen död. Efter några års uppehåll (där Homme roade sig med krokiga gamar) är en QOTSA-platta mycket välkommen. Både Dave Grohl och Nick Oliveri är med i båten, liksom Mark Lanegan och till och med sir Elton John! Att lyckas få till ett så pass färgrikt verk som samtidigt osar av svärta och mörker, det är inte illa pinkat. Som ett spöke med clownnäsa…

Fish- A Feast of Consequences

Farbror Derek Dick har skapat sitt bästa soloalster på år och dag, kanske det bästa sedan debuten. Farhågorna från härom året att Fish skulle ha tappat rösten och var på väg mot pension verkar helt överdrivna.

Big Big Train- English Electric pt 2

Alla anglofilers favoritband. För beundrare av P.G Woodhouse, ånglok och sofistikerad musik med hjärtat på rätta stället. Nu kan man dessutom köpa hela sviten English Electric (med del 1 från 2012) i en dubbel-cd med extrabonusspår.

Spock’s Beard-Brief Nocturnes and Dreamless Sleep

Vilken comeback! Ny sångare och trummis och en avvikning mot mer pompös symfonirock a’la Kansas har inte gjort skäggen något ont. Tvärtom.

Steven Wilson- The Raven that refused to sing(and other stories)

Om Porcupine Tree nu skulle vara nedlagda och Wilson fortsätter på det här spåret, så kommer åtminstone inte jag att sakna piggsvinsträdet. Med ett hejdundrans kompband och inspiration från Zappa, Yes och King Crimson känns det som att Steven Wilson släppt aningens på det pretentiösa samtidigt som han är mer pompös än någonsin.

Haken: The Mountain

Årets överasking. Ytterligare ett engelskt band som spelar klassisk 70-talssymfonirock men med tillräcklig egen stil för att sticka ut. Och vilka sångstämmor!

Von Hertzen Brothers- Nine Lives

Finska bröder som borde erövra hela världen. Bara de två första låtarna på skivan är värt pengarna.

Michael Monroe band- Horns and Halos

Hanoi Rocks gamle knivviftare visar var bastun ska stå. Svettigt värre och suveräna låtar som osar attityd. Ballad of the Lower East Side kan vara förra årets bästa låt.

Seventh Key- I will Survive

Här är inget nytt under solen, Snortajt kompetent melodiös rock som egentligen borde få mig att somna, men allt som Mike Slamer är inblandad i ger mig ståpäls och Billy Greer vet hur man snickrar ihop en hit. Tryggt, snyggt och alldeles, alldeles underbart.

Prefab Sprout- Crimson/Red

Ja, jag vet, den här plattan fanns med på de flesta musikrecensenters årsbästalista, så jag framstår kanske inte som vidare oroginell nu, men det är bara att kapitulera. Inte särskilt rockigt, kan jag medge, men njutbart all the same. Paddy McAloon, we’re not worthy!

Tedeschi Trucks Band-Made Up Mind

Gitarristen Derek Trucks från Allman Brothers har med frugan Susan Tedeschi gjort en skiva som är bra mycket intressantare och svängigare än det hans huvudband gjort på åratal. Svängig sydstatsrock utan redneckfasoner.

Francis Dunnery- Frankenstein Monster

Ett passande namn på en skiva som verkligen spretar. De flesta låtarna är nyinspelningar av Francis äldre brors verk från slutet på sjuttiotal. De är stundtals bara kopior av Black Sabbath blandat med Yes men spelas med sådan entusiasm av Dunnery och hans band att de gamla liken får ett nytt liv. Och det är kul att höra honom spela proggig rock igen.

Bubblare:

The Winery Dogs- s/t

Leslie West- Still Climbing

Eric Burdon- 'Til Your River Runs Dry

Sound of Contact- Dimensionat

Gordon Giltrap & Oliver Wakeman- Ravens and Lullabies

Fiskfest!

Gamle Marillionsångaren Fish är tillbaka med en delikat bouillabaisse av bästa märke. Slàinte mhòr!

Det är tjugofem år sedan Fish och Marillion gick skilda vägar. Båda må ha fanatiska fans som följer dem i vått och torrt, men för den breda allmänheten kommer nog de båda parterna  att för evigt vara sammankopplade. Fast nu tillhör ju inte vi den breda allmänheten och kan högaktningsfullt skita i vad de tror och tycker. Marillion har visst gjort fantastiska plattor sedan 1989, och Fish har också haft en konstnärligt intressant solokarriär, även om jag ändå till syvende og sidst  måste tillstå att båda läger haft svårt att nå upp till den magi de skapade ihop på åttiotalet. Tills nu.

A Feast of Consequenses är Fishs tionde soloalbum sedan han slutade i Marillion. Nästan sju år har det gått sedan han senast släppte en fullängdare med helt nytt material. Oroande rapporter har inkommit de senaste åren om problem med rösten och eventuell pensionering från musikkarriären, men som tur var visade de sig överdrivna. Herr Dick (ja, det är hans riktiga efternamn) har kvar samma känsla i sin skotska stämma, även om han kanske inte når upp till samma tonhöjder som förr.

Nå låt oss då skärskåda plattan. ”Perfume River” inleder atmosfäriskt med en enslig melodi spelad på säckpipa och det är nästan så att man känner av fuktskadorna från dimslöjorna som svävar in från de skotska högländerna.  Gitarren som följer på det leder tankarna till den gamla Dire Straits-låten ”Private Investigations”. Kompositionen sträcker därefter ut sig över tio högtravande minuter och blir till en utmärkt start på måltidsfesten. ”All Loved Up” är en på alla sätt muntrare och mer lättsam trudelutt som handlar om våra växande narcissusbeteenden på sociala media och den allmänna kändisfixeringen. Musikaliskt kontrasterar den kraftigt mot inledningsnumret. Det här låter nästan Status Quo! Sköna balladen “Blind to the Beautiful” följs av titelspåret och jag känner hur musklerna i fejset börjar tröttna av ansträngning. Jag kan helt enkelt inte få bort flinet! Det här är riktigt bra!

Det är länge sedan Fish gjorde någon svit eller längre sammanhängande temahistoria, men här kommer nu en. Den ambitiösa mini operan ”High Wood” består av 5 delar och berättar vemodiga och hemska historier från Första världskrigets skyttegravar. De två avslutande låtarna, balladen  ”Other Side of Me” och ”The Great Unravelling” knyter ihop säcken på ett stiligt sätt. 

Fish har mer än en gång balanserat oroande nära att trilla över pekoralens pompösa stup men räddas allt som oftast genom sitt genuina och ärliga uttryck. Som att han utan omsvep och med stolthet erkänner att han är en obotlig romantiker och de stora gesternas man. A Feast of Consequenses känns stolt och självsäker och i total avsaknad av den ängslighet som jag ibland bitvis anat bland hans tidigare soloalbum.

För att vara ett Fish-album är Feast of Consequenses en tämligen gitarrdominerande historia, och det är Robin Boult som står för de skitiga och bitvis riktigt intrikata riffen, som dyker upp här och var just när stråkarna, pianoklinket och folkmusiksmelodierna hotar att ta över allt för mycket. Fish’s huvudsaklige musikaliske medarbetare på skivan är annars basisten Steve Vantsis, som medverkat på samtliga Fish-skivor och turnéer från 1997 fram till 2008, för att en period hoppa av livebandet, men som nu alltså är tillbaka efter några års uppehåll.  Eftersom Fish inte trakterar något instrument själv har han efter Marilliontiden alltid varit beroende av andra musikaliska kollaboratörer att tolka hans dikter eller melodier. Även de andra musikerna på skivan, keyboardisten Foss Paterson  och trummisen gavin Griffiths, är gamla bekantingar, liksom producenten Callum Malcom som satt bakom spakarna på förra skivan. Mark Wilkinsons enastående illustrationer har Fish använt sig av på vartenda soloalbum sedan han slutade i Marillion. Det var ju Wilkinson som skapade Marillions ikoniska omslag på de fem första skivorna. I illustrationerna till A Feast of Consequenses tycker jag han har överträffat sig själv. Det kanske är lätt gjort när huvudmaterial är så pass spirituellt.

Skivan finns för närvarande endast att köpa via Fish’s egen hemsida fishheadsclub.com.

Om ni vill höra några smakprov från plattan kan ni kolla in två Youtubeklipp här  och här.

Recept från Rockköket:

Halstrad whiskeygravad lax

Förberedelsetid, gravning, minst ett dygn.

Tillagningstid, 15 minuter.

För 4 personer behövs

1 kg lax (främre halvan utan huvud)

2 dl socker

2 dl salt

8 cl medelrökig och -tjärig skotsk whiskey (Bowmore el liknande)

8 korn vitpeppar, grovt mortlade (Saknas mortel? Lägg kornen i dubbla plastpåsar och knacka på varje korn på skärbrädan med en hammare).

Stort knippe färsk dill

Den här underbara grillaxen inleds med den egna och första gången särskilt ritualiska gravningen. Vissa väljer att frysa fisken i minst två dygn innan man gravar den för att försäkra sig om att inga skadliga bakterier eller parasiter skall finnas i fisken. Andra bortser från det och fryser bara i ett dygn, som t.ex. vi, eftersom riskerna bedöms vara marginella och man sällan har den framförhållningen som behövs.

Filéa laxen i två halvor efter ryggbenet, men behåll skinnet på. Använd en spetsig men inte för vass tång och plocka bort benen i mittraden på varje filé. Känn med fingret med lite tryck att alla ben är borta. De sitter med jämna mellanrum och är ganska lätta och hitta även om de gått av när man försökt rycka ur dem.

Blanda alla ingredienser och smörj in fisken med blandningen. Finhacka dillen, eller klipp den i småstrån i ett litet glas. Strö dillen på ena filéns köttsida och lägg ihop filéerna ”skavfötters” (tjock del mot tunn del), med skinnsidan utåt. Förpacka i väl förslutna, gärna tejpade, dubbla plastpåsar och lägg in i kylskåpet med tyngd på, t.ex. ett filpaket. Låt stå i minst ett dygn och vänd paketet några gånger.

Ta fliéerna ur påsarna, helst vid diskbänken. Slå bort allt lag och skrapa av dill och peppar. Torka av lätt och grilla på högvärme i någon minut på träkolsgrill eller stek i smör och lite olivolja i grillpanna. Obs, grilla inte mer än att filén fått färg några millimeter in från var sida. Mycket av smakupplevelsen är kombinationen av den grillade skorpiga ytan och det mjälla gravade ostekta i mitten…!

Till:  Mandelpotatis med balsamico- och honungssky, ruccolasallad och spenat med rostade pinjenötter.

Dricka till: Vitt vin såklart. Varför inte Vicar's Choice Barrel Fermented Chardonnay (nr 2188)  96 kr. Eller en ljus öl, som t.ex Pilsner Urquel.

Så många skivor- så lite tid

Är det det här som kallas musikmöbel?

Hösten brukar alltid vara råtjåkad med intressanta skivsläpp och 2013 är uppenbarligen inget undantag. På kort tid har det dykt upp kvalitetsvax från Fish, Paul McCartney, Francis Dunnery, Eric Burdon, Haken, Seventh Key, Elton John, The Temeperence Movement, The Winery Dogs, Michael Monroe och Leslie West för att bara nämna några. Jag tänkte pränta ner några korta smårecensioner i miniformat av dessa alster de närmaste dagarna så håll utkik om livet är er kärt.

Äntligen!

Tidernas längsta match av "Gömma Nyckeln" är över. Igår släpptes äntligen Seventh Keys nya album efter 8 år och lika många bedrövelser.

Seventh Key har alltid haft en speciell nyckel till mitt hjärta (ok ok, jag lovar, slut med nyckelskämten från och med nu). Bakom bandnamnet döljer sig ett tvåmansprojekt bestående av sångaren och basisten Billy Greer och gitarristen och producenten Mike Slamer. Billy spelar till vardags bas i Kansas men lirade på åttiotalet i bandet Streets tillsammans med Slamer, som annars är mest känd för sin medverkan i kultbandet City Boy. Första Seventh Key-plattan kom 2001 och var då i princip en soloplatta från Billy Greer med bidrag från, utöver Slamer, även andra namnkunniga kompisar som Kansaspolarna Steve Walsh och Phil Ehart samt Steve Morse . Inför uppföljaren tre år senare var Slamer involverad mycket mer, från att vara medkompositör på samtliga låtar till att spela all gitarr och producera verket. Strax efter kom till och med en liveplatta och dvd, där man kunde se Slamer framträda i livesammanhang för första gången sedan inlandsisen smälte. Visuellt var det ungefär lika spännande som att titta på tidigare nämnda inlandsis men musikaliskt var det njutbart som hin håle.

Sedan  dess har det varit tyst om projektet. När jag träffade Billy Greer som hastigast på Sweden Rock Festival när han var där med Kansas för tre år sedan så berättade han att flera låtar var skrivna men att det drog ut så på tiden att få ut något eftersom Mike Slamer vår så extremt noga i produktions- och mixningsskedet. Som Billy uttryckte det; Han har gått i skola hos Mutt Lange...

Ja, nu är skivan här i alla fall. I Will Survive heter verket och består av 11 spår. Det är fortfarande radiovänlig rock (som uppenbarligen radion slutat vara vänlig mot eftersom man aldrig hör sådant här på radio längre), men jag tycker mig ana vissa spår av mer intrikata arrangemang i symfonirocksgenren bland låtarna. Att höra Slamers porlande gitarrslingor är en lisa för själen och om man bortser från de generella texterna och den säkert medvetna åttiotalsljudbilden så är det här riktigt spännande- nog det bästa killarna gjort ihop under Seventh Key-namnet. Inkluderandet av David Ragsdales violin i vissa låtar gör också att Kansasvibbarna är tydliga, särskilt som Billy Greer alltid har låtit skrämmande lik Steve Walsh i sångsätt. Och med tanke på att att det inte verkar som om det någonsin kommer att dyka upp någon nyskriven musik från Kansas så är det här kanske det bästa vi kan förvänta oss. Och det är ju inte kattexkrement precis....
Jag är glad att den här skivan inte kom redan i somras för om jag hade haft den i bilstereon hade jag säkert åkt på fler hastighetsböter utöver de två jag fick i fejan på en och samma dag. Man får helt klart nervös gaspedalfot av sådan här musik.

Shout! Med en twist!

Bandet med det svåruttalade namnet är tillbaka efter fyra år med ny skiva. Eller ser jag dubbelt?

Få se om ni tycker det här låter som en bra idé… Spela in en ny studioplatta med ert respekterade, om än inte världskända rockband. Släng med en bonusskiva där exakt samma elva låtar framförs igen, men den här gången sjungna av mer välrenommerade sångare som Elvis Costello, Steve Winwood, Dr John, Glenn Hughes och Dave Matthews. Hur stor var groggbrickan på det bandmötet egentligen?

Ja, Det är ett tilltag som balanserar osäkert mellan modigt och dumdristigt, men är det något band som skulle kunna komma undan med det så är det faktiskt Gov’t Mule. Warren Haynes och hans mannar har under större delen av sin karriär delat scen och skiva med ett helt rocklexikon och är polare med de flesta av sina gamla musikaliska idoler. När bandets originalbasist Allen Woody avled för tretton år sedan valde gitarristen och sångaren Warren Haynes och trummisen Matt Abts att fortsätta med bandet genom någon slags vikarieinhopp från rockvärldens samlade baslegendarer, allt från Bootsy Collins, Roger Glover, Billy Cox och John Entwistle till Flea, Les Claypool, Jason Newsted och Stefan Lessard, både på skiva och i konsert, tills man till slut landade i en mer permanent lösning med basisten Andy Hess och keyboardisten Danny Louis. Hess är sedan några år tillbaka utbytt mot svenske Jörgen Carlsson. Och här står vi nu, fyra år efter förra plattan By A Thread, med nya verket kort och gott betitlat Shout!

Jag återkommer till den där underliga bonusdiscen senare men väljer nu att koncentrera mig på själva huvudskivan. Faktum är ju att Gov’t Mule inte behöver någon som helst hjälp och push av sina mer celebra polare, de står sig alldeles utmärkt på egen hand. Jag tror inte heller att det har varit baktanken med bonusdiscen. Det är nog helt enkelt så att killarna har känt för att jamma och låta musiken sprida sin magi som den plägar göra när inspiration, glädje och duktiga musiker umgås i samma rum.

Nå låt oss då sätta oss ner i favoritfåtöljen och njuta av lite southern rock med jambandkänsla och smaker av hårdrock, reggae, soul, pop och funk och…har jag glömt något? Jo just ja, lite r’n b också.

”World Boss” inleder med träskigt groove och Hendrixvibbar. Det är inga konstigheter, man fattar att det här är Gov’t Mule med en gång. Även efterföljande ”No Reward” fortsätter på det inslagna träskfunksspåret. Framför allt Louis hammondmullrande bidrar till den allmänna luftfuktigheten.  Sedan blir det lite lugnare. ”Whisper in Your Soul” har Zeppelinska bluesövertoner och även ”Captured” svävar fram på luftigare och mer stillsamma vindar för att gå över till storartat solande från Warren. ”Sacred to Live” doftar ganja lång väg och om du tycker det låter konstigt att ett rockband med medlemmar från Allman Brothers Band spelar reggae så är det bara att gå tillbaka till Mules album Mighty High från2007 för mer av den varan.

"How Could You Stoop so Low" är uppenbarligen en hyllning till Sly and the Family Stone, medan ”Bring on the Music” faller på knä vid altaret rest åt Free.  Som fanatiskt förtjust i det gamla bandet är det kanske inte konstigt att den här låten kommit att bli min favorit på skivan. Forsaken Saviour är ännu mer jordnära och doftar av uramerikansk mylla, som the Band. Slideröret kommer fram i Done Got Wise” och When the World gets Small är störtskönt släpig, som något Traffic skulle kunna framföra. Så passande då att det är Steve Winwood som sjunger versionen på bonusdiscen. "Funny Little Tragedy" har en struttig skuttande basgång och något brittiskt över sig, trots Warrens så uramerikanska uttal och ton i gitarren.

Sammanfattningsvis är Shout! väl värd väntan. Det är en vidareutveckling av förra albumet. Skönt att höra att Gov’t Mule vägrar bli slavar under sin egen stil utan hela tiden utvecklas och vandrar vidare på sin till synes tidlösa musikaliska vandring som har uppenbara influenser av klassisk 70-talsrock utan att för den sakens skull låta bakåtsträvande.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag tycker bonusdiscen är en lysande idé, men eftersom den medföljer free of charge så är det kanske inte så mycket att klaga över. Man kan ju låta bli att lyssna på den helt enkelt. Kanske kan det till och med bli så att Shout! får en längre livstid på detta sätt. När man lyssnat sig lagom mätt på originalskivan kan man blöta öronen i de nya tolkningarna och kanske finna andra nyanser. 

Skivan släpps i morgon onsdag 18 september

Den som väntar på något gott…

I hela åtta år har fansen gått och väntat på ett initierat, fyndigt och spirituellt kåseri från Jesper Almén av ett nytt studioalbum från Deep Purple. Här är det nu äntligen. Kåseriet alltså…

I november 2005 hade jag nyligen blivit pappa för andra gången. Häromdagen fyllde den gossen 8 år. Det sätter tydliga perspektiv för mig av vad som kan hinna ske mellan två Deep Purple-skivor. På sjuttiotalet var produktionen lite snabbare. Man hann knappt börja ha petting mellan skivsläppen, än mindre föda barn. Men kanske ska man inte längre ha så höga krav på ett band som släppte sitt första alster för 45 år sedan och hunnit prutta ut 20 skivor under den tiden.

Mycket har dock hänt med skivindustrin på de här åtta åren. Streamingtjänster som Spotify har dykt upp och den fysiska cd-skivan sjunger på sista versen. Intresset för att ge ut ny musik under Purplebaneret verkade en tid helt ointressant för flera av medlemmarna. Men nu står vi i alla fall här i nådens år 2013 med ett nytt alster. Allmänintresset är kanske inte enormt och förväntningarna har endast funnits hos hardcore-fansen men eftersom jag själv räknar mig dit så har i alla fall jag gått och vaggat med en särdeles orolig och förväntansfull spänst i steget under de tidiga vårmånaderna fram till att skivan släpptes i maj. Låt mig säga redan så här tidigt i recensionen att jag är inte besviken. Tvärt om. Det här är bland det mest intressanta Deep Purple har släppt sedan mitten på nittiotalet. Det finns ett antal faktorer som gör Now What?!  till en höjdare och här kommer de uppradade:

1 En lyhörd producent med stadiga nävar.

Roger Glover är förvisso en både välrenommerad (Judas Priest, Nazareth,Rainbow) och duktig producent, men att producera sitt eget band- speciellt ett band med så många stridiga viljor som Purple, har kanske inte varit det allra bästa, det kan historien visa. Samtidigt har bandet genom åren haft svårt att få tag i någon annan riktigt stark producent med en vision som passat. Tills nu. Med Bob Ezrin (legenden som proddat alla från Alice Cooper och Kiss till Lou Reed, Peter Gabriel och Pink Floyd) vid rodret har Purple fått till den ljudmässigt absolut bästa skiva de någonsin gett ut. Även i framförande och komposition märks Ezrins input. Bandet har tagit ut svängarna samtidigt som låtskrivandet känns mer genomarbetat än på länge. På de två senaste albumen känns det som gubbarna släppts lösa för att jamma i studion medan producenten bara tryckt på rec-knappen. På pappret kanske en god idé, det finns få band som jammar bättre och mer entusiastiskt än Purple, men Now What?! är ett ypperligt bevis på att man får mer blod ur stenen genom att åtminstone på kompositionsstadiet hålla i tömmarna lite mer och nöta fram goda arrangemang som därefter gärna framförs med känsla, improvisation och panache vid inspelningsögonblicket. Att samtliga låtar spelats in live i studion är kanske något som ses som anmärkningsvärt idag, men så har Purple alltid jobbat så där är inget nytt. Däremot verkar Ezrin ha uppmuntrat musikerna att inte vara rädda för att anstränga sig och vara lite progressiva i sitt utövande. När Purple startade 1968 ansågs deras musik vara progressiv rock och det kan man lugnt säga att den är än idag, i ordets rätta bemärkelse alltså…

2. Don Airey är i högform.

Now What!? är närapå dränkt i orgelmattor. På ett bakvänt vis skulle man kunna se det som en hyllning till keyboardmaestron Jon Lord som gick bort förra året. Skivan är för övrigt tillägnad Jon. Att Don Airey har varit permanent medlem i bandet i mer än tio år och redan medverkat på två studioalbum verkar fortfarande vara en nyhet för den breda allmänheten. Hammondorgeln har allt sedan starten varit det definierande instrumentet i Deep Purples musik och på nya plattan får Airey gott om plats att skina. Redan i inledande ”A Simple Song” färgar han låten, till att börja med bara med stämningsfyllda stråkmattor för att sedan leverera en käftsmäll med sin hammondorgel som får en att inse att det bara kan vara Deep Purple man hör. Den enda invändningen mot keyboardinvasionen jag har är den nästan ”Final Countdown”-liknande medeltida fanfaren i ”Uncommon Man” som rasslar lite för mycket ringbrynja.

3. Steve Morse är shreddaren i nöden

Det är 20 år sedan Ritchie Blackmore lämnade Purple. Idag leker han skogsmulle med sin unga fru och spelar in covers på Nordman och Rednecks. Han skulle inte kunna tillföra något till dagens Deep Purple. Att jämföra dagens Purple med det som spelade in ”Smoke on the Water” i en hotellkorridor i Montreux 1971 är för övrigt bara korkat. Som att avfärda Paul McCartneys alla soloplattor med att säga att inget slår Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Vad Morse har tillfört Purple sedan sin ankomst 1994 är en uppenbar spelglädje och vilja att prova på alla möjliga olika stilar, samt en fortsatt förkärlek för coola riff och hisnande gitarrsolon. Kanske inte nyskapande men ack så skickligt och kul att lyssna på. Dessutom har Morses sedvanliga tjurrusningar upp och ner för gitarrhalsen dragits ner på något till förmån för mer intrikata arrangemang på nya plattan. På en rockrökare som ”Hell to Pay” skiner Steve som Långe Jan på Ölands södra udde, både vad gäller köttigt riffande och själaglatt duellerande med Aireys orgel.

4. Hi ho Silver!  Ian Gillan sjunger igen.

Stor fan av store Ian som jag alltid varit genom åren blir jag ändå tvungen att erkänna att herr Gillans röst varit tämligen risig det senaste decenniet. I studio har det dolts genom att tonmässigt sänka låtar och göra många omtagningar men få av de gamla slagdängorna har låtit bra live. På nya plattan finns värme, styrka och känslan åter i stämbanden och produktionen låter rösten verkligen komma till sin rätt. Han har gått från att vara en biraglad långhårig jovialisk burdus drasut till en mer reserverad korthårig silverräv men hans texter fortsätter att söka sig fram längs egenartade stigar och med ständig glimt i ögat.

Låtarna då? Jodå, det är en osedvanligt homogen platta herrarna har fått ihop. Purple har alltid ansett sig vara ett albumband där helheten är viktigare än de enskilda låtarna, men det har inte hindrat dem från att släppa skivor med väldigt skiftande kvalitet på materialet. Här är det få låtar som sticker ut som stora hits, men heller ingen som man gärna hoppar över. Tidigare nämnda ”A Simple Song” inleder med lugna tongångar för att sedan vräka på. Den är efter ett halvårs lyssnande alltjämt min favorit på skivan.  ”Weirdistan” har cool ljudbild och östlig sångmelodi, samt en text som är svårtolkad. ”Out of Hand” har liknande synkoperade riff som gamla ”Perfect Strangers” eller för den delen Zeppelins ”Kashmir” och ett särdeles bluesigt gitarrsolo från Morse som lyckas hålla sig från att trycka in allt för många noter. “Hell to Pay” är en klassisk Purplerökare som lätt skulle platsa på en best off-platta. “Body Line” rumlar på som ”Rosa’s Cantina” från 1996 års Purpendicular och har ett härligt funkigt riff. Come on katten, det svänger ju! I “Above and Beyond” är vi tillbaka i Kashmir-land med mycket symfonikänsla. Intrikata arrangemang och mycket kul att lyssna på. Här finns textraden ”Souls having touched are forever entwined” som tillägnas Jon Lord. Flumnumret ”Blood From a Stone” är riktigt jazzigt och bakåtlutat fram till refrängen som tar ifrån tårna. Airey leker runt på ett Wurlitzer till mycket god effekt. ”Uncommon Man” tar tid på sig att komma igång. Det jammas och byggs upp under tre minuter fram till den medeltida fanfaren som inte sitter rätt i mina hörselgångar, men samtidigt är allt det andra med låten så fantastiskt att jag kan stå ut med att försöka sortera bort just den pompösa signaturen.  I ”Aprés Vous” återbesöker Ian både franska språket ( se ”Sacre Bleu” med Gillan) och brudar å bärs-tema i texten. Don och Steve har återigen lekstuga med gitarr/orgel-duellerande.  Singeln ”All the Time in the World” är inte någon cover på Louis Armstrongs gamla Bond-låt utan en eftertänksam ballad med tänkvärd text. Kanske ändå den låt på skivan som berör mig minst. Och så avslutas det hela med ett helgarv. ”Vincent Price” påminner om Michael Jackson’s ”Thriller” vilket kanske är passande då det var samme Price som var speakerrösten i just den låten. Texten handlar om gamla skräckfilmer och musiken är tydligt influerad av ämnet, eller om det är tvärtom. Kanke en låt man antingen hatar eller älskar. Själv hemfaller jag åt det senare.

Finns det då inget negativt att säga om Now What?!  Tja, det skulle möjligtvis vara omslaget då. Ett mera slött eller intetsägande jobb med layout och presentation har jag inte sett sedan… ja sedan förra plattan Rapture of the Deep. Purple är inte direkt kända för att prestera några snygga visuella produkter. Själv får jag ta mig tillbaka ända till 1985 års Perfect Strangers för att hitta ett omslag som tilltalar mig någorlunda.

Vi får väl se hur detta alster står sig rent historiskt, men jag har redan spisat Now What?! mer än dess båda föregångare Bananas och Rapture of the Deep. Nu ser jag fram emot att får höra mycket av det nya materialet live.

Fort men bra

Killarna i Gloria Story använder inte mjukmedel när de tvättar sina kläder. Om de nu över huvud taget tvättar sig. Men rockar, det gör de alldeles ypperligt.

Man kan dela in världens befolkning i två typer av människor. De som tycker riktigt illa om Led Zeppelins parodiska reggaelåt "D’yer Maker" - och de som blir sådär underbart euforiska av glädje och inte kan sitta still utan måste upp ur fåtöljen, hoppa, skutta och torrjucka mot en dörrpost. Jag tillhör den senare kategorin av människor. Därför tycker jag väldigt bra om ”Chill Me” från Gloria Storys nya album Born to Lose. ”Chill Me” har samma spattiga antigung och liderliga gnäll i sången som Zeppelins mästerverk från 1972. Samtidigt är den på intet sätt ett plagiat.

Det är en smal balansgång mellan att kopiera och att inspireras av sina hjältar. Skövdes skitigaste snubbar; The Gloria Story visar på nya plattan upp en bred palett och det är lätt att plocka ut referenser i musiken, allt från T-Rex och Kiss till Iggy Pop och Bowie. Samtidigt lyckas killarna med en rejäl dos charm och personlighet Glorifiera de klassiska riffen och ackordvändorna till något eget. ”I See You Tomorrow” leker med Bowies ljudbild runt Ziggy Stardust-eran med hjälp av piano och saxofon och Mick Ronsondoftande gitarrlicks. I ”Live Your Life in Shame” verkar killarna ha haft roligt genom att bara stapla låttitlar av Kiss i texten. Låten lånar för övrigt även musikaliskt vibbar från sminkmonsterlegenderna. ”Torture and Pain” låter mer Iggy Pop. Det är tretton låtar som avhandlas på 35 minuter, så som man gjorde lp-skivor förr minsann.  Don’t bore us, get to the chorus…

Born to Lose är skönt slarvig i sitt uttryck. Bandets debut Shades of White var en mer sammanhållen och medvetet producerad historia. I jämförelse med nya verket förlorar den just på grund av de punkterna. Där debuten pekade åt samma håll- med siktet inställt på Dublin och Phil Lynotts staty är uppföljaren mycket spretigare och bjuder in alla typer av influenser. Det gör också att bandets egen stil syns så mycket tydligare. Jag har aldrig haft förmånen att se The Gloria Story live men om de på scen förmedlar bråkdelen av den kaxighet och transpiransodör som de gör på skivan så lär man gå hem svettig från konserten.

Hej hå hej hå, vi nu till gruvan gå

Big Big Train fortsätter hylla svunna tider i sitt fäderneland- och de gör det så bra!

I höstas släppte brittiska Big Big Train första delen i sin musikaliska resa English Electric. Jag hyllade den plattan som det bästa bandet har gjort (här) men nu när del två kommit så får ettan faktiskt snällt kliva ner från tronen. Det här bandet går från klarhet till klarhet och blir bara mer självsäkra och kreativa för varje släpp. Och växer gör de också. På förra plattan var trummisen Nick D'virgilio och gitarristen Dave Gregory nya fullvärdiga medlemmar. På English Electric pt 2 har kvintetten utökats till en sextett genom pianisten Danny Manners.

Musiken är otvivelaktigt gammeldags brittisk med inslag av lika delar folkmusik, klassisk rock och kyrkomusik. Stråkarrangemangen böljar fram i symbios med svävande gitarrslingor och mäktiga synthmattor och till och med blåssektioner. Vackert och melankoliskt blir det utan att surna till och gnälla om att det var bättre förr. För det tycker nog dessa gentlemen. De sjunger om den nästan utrotade gruvindustrin, om  de stora lastångarna vid båtvarven och om ånglokens svunna tider. Sångaren David Longdon har en otvungen röst som förmedlar känslor utöver det vanliga. Hela albumet håller ihop på ett homogent sätt så det är svårt att rabbla alla höjdpunkter men varför inte börja med öppningslåten"East Coast Racer" som handlar om när  ångloket Mallard i juli 1938 satte hastighetsrekordet för ångtåg med 200 km/h. Den 15 minuter långa symfonin tar sig från glockenspielinledning till tung riffalola och tillbaka till lugnare partier med pianiovirtuositet av Guds nåde. Balladen "Swan Hunter" tar oss med tillbaka till historien om skeppsrederiet med samma namn som bland annat byggde RMS Mauretania. Ja, och så rullar det på. "Worked Out" och "Keeper of Abbeys" är bara två fantastiska nummer av dem alla på vägen till avslutande höjdaren "Curator of Butterflies". Man känner igen musikteman från förra plattan vilket ännu mer skapar en helhet som är riktigt charmig.

Produktionen är luftig och öppen, arrangemangen påhittiga och njutbara och samtliga musiker ska ha en lakritsklubba för väl utfört arbete. Den enda frågan man ställer sig är hur bandet ska kunna toppa det här- och  hur många bandmedlemmar de kommer att vara på nästa skiva. Apropå skiva, glöm Spotify eller Itunes, köp English Electric pt2 i fysiskt exemplar och spela i schysst stereo med en kopp te och scones framför dig i karmfåtöljen. Suits You, sir!