tisdag 30 december 2008

Årets 10 bästa rockskivor: nr 6


Black Stone Cherry
Folklore and Superstition

Här har vi ett gäng knappt blöjfria killar från Kentucky som med sitt andra album verkligen mutat in en god hektar land i rockvärlden.

Och till skillnad från många andra nya band har de inte valt att låta sina inspirationer stanna några enstaka år tillbaka i tiden. Inte heller har de nöjt sig med att rippa Zeppelin-riff enligt standard 1A, nej här snackar vi arkeologi av högsta klass. Spolingarna har hittat till kärnan i rocken, dess innersta själ. Med de gamla bluesgubbarnas feeling som grund har de därefter låtit nutid möta dåtid och fått till en härlig southern rock-doftande stil med moderna takter och ljudbilder. Tanken går lika ofta till tunga band som Alice in Chains och Soundgarden som till Lynyrd Skynyrd eller Molly Hatchet.

Om ljudbilden är modern så är texterna som skivtiteln antyder allt annat än nymodiga. Här strösslas friskt med gamla bluesfraser som "muddy banks of the bayou" och uttjatade låttitlar som Devil's Queen och Blindman.

Ungtupparna bangar inte för svulstiga ballader heller. "things my father said" och "Peace is free" får till och med en luttrad skeptiker som mig att darra på underläppen. Darrningarna återkommer med glädje då hammondorgeln trakteras mulligt i "Devil's Queen".

Jag anar att vi bara hört början på storheter från det här bandet. Folklore and Superstition bådar gott för framtiden. Riktigt gott. Gott som havrevälling!

lördag 27 december 2008

Årets 10 bästa rockskivor: nr 7


Edgar Winter
Rebel Road

En av mina absoluta favoritplattor, alla kategorier är Edgar Winter's White Trash från 1971, en liderlig gumbogryta träskfunk med kryddor av hårdrock, blues och soul i maxad blandning. Tyvärr har blekfisen Edgar därefter varit mer än lovligt ojämn i sin skivkvalitet under åren. men i höstas gjorde han härlig comeback med back-to-basics-plattan Rebel Road.

På skivan har han hjälp av vänner som Slash och brorsan Johnny på gitarr och countrystjärnan Clint Black lirar läskig trynorgel på "On the horns of a dilemma".

Edgar sjunger, klinkar piano och saxar sig genom de 11 låtarna med tydlig glädje och tuff attityd. hela skivan andas positiva vibbar och jävlar anamma. Farlig och liderlig är väl kanske att ta i, man blir inte direkt pilsk av musiken. På sin höjd är han lite flörtig, Edgar, men vafan, det räcker långt. Riffen är svängiga och förutom bluesen dyker countrykänslan upp på flera av spåren. Det finns bara två lugnare låtar. "The Closer I get" är gullig med stråkar i refrängen och den Beatlesdoftande balladen "Peace and Love" är tillägnad Ringo Starr (Edgar har turnerat med Ringo i hans All Starr Band de senaste åren).

Härlig klassisk rock från en snubbe som kan hantverket och gör underverk när han dessutom har hjärtat med sig.

Årets 10 bästa rockskivor: nr 8


Uriah Heep
Wake the Sleeper

2008 var året då gamla 70-talshjältarna Uriah Heep likt Fingal Olsson plötsligt rörde på sig trots att man trott de var döda.

Alstret Wake the Sleeper, deras första sedan 1999 års bleka Sonic Origami är dessutom ett riktigt kraftpaket som heter duga (ja, fast egentligen heter det ju som sagt Wake the Sleeper).

Det har alltid funnits väldigt mycket Spinal Tap över Uriah Heep. De har tagit sig själva på så stort allvar att man liksom inte kan låta bli att fnissa åt det. Nya skivan är inget undantag. Det är en kompakt matta av pumpande hårdrock med feta hammondorglar och imbecilla gitarriff som tränger ut ur högtalarna. Inledande titelspåret sätter tonen med sin allsångsmentalitet och sedan fortsätter det i samma stil hela plattan igenom. "Tears of the World" andas gamla "Easy Living". Samtliga låtar kör på i samma gamla mall som man är van vid, men entusiasmen och kämpaglöden hos gubbarna är det inget fel på.

Texterna är dummare än dumma och det gungande kompet sänder bilder av små stonehengestenar och kokonger som inte öppnas. Det är skönt att få fnissa när man hör rockmusik. Och så länge man, som i Uriah Heeps fall, skrattar med dem och inte åt dem, så bör de väl vara stolta?

Föresten, med tanke på att så många av bandets medlemmar har haft namn som associerar till möbler (Mick Box, David Byrån, Lee Kerslake...) så borde Uriah Heep byta namn till Ikea Cheap i stället. Bara ett förslag.

onsdag 24 december 2008

God Jul!

En riktigt god jul önskar jag er alla.
I mellandagarna fortsätter nedräkningen av de 10 bästa rockplattorna år 2008.

För er som har skrivkramp på julrimsfronten kommer här ett räddningsrim som går att använda på precis alla julklappar!

Det är svårt med julklappsrim
hjärnan jobbar som i lim
men så kom en bloggsajt som
till min hjälp i nöden kom
och jag slapp den svåra persen
tacka Rockbloggen för versen

onsdag 17 december 2008

..och nytt från Porcupine Tree

Engelska Porcupine Tree släpper nytt album nästa höst.
Därmed sällar de sig till en rad andra artister som deklarerat att 2009 blir deras skivsläppsår.

Dave Matthews Band, Iq, Ian Gillan, Robert Plant & Alison Krauss, Kiss och Gino Vannelli.

Lookin' goooooooood...

Wooooohoooooooooooh!
:-)

Årets 10 bästa rockskivor: nr 9



Marillion
Happiness is the Road

Efter att Fish lämnade Marillion 1988 försvann bandet ganska snabbt från allmänhetens fokus. Trots det har de med otrolig målmedvetenhet och konstant hög kvalitet fortsatt ge ut skivor. Idag, 20 år senare, är det lika coolt att gilla Marillion som att gå runt i gummistövlar. Men det hindrar inte bandet från att spotta ur sig ett ambitiöst dubbelalbum med både nyskapande och spännande musik.

Skiva 1, Essence, är ett konceptalbum som svävar bekymmerslöst ut ur högtalarna och skapar alla möjliga mysiga känslor i själ och hjärta. De filosofiska texterna berör vikten av att varva ner, stanna upp och se efter vad som är viktigt. Jönsigt? Så kalla mig Jöns då. Jag går igång på det här.

Skiva 2, The Hard Shoulder, består av en samling låtar utan länkande tema eller stil och är därmed spretigare och svårare att få grepp om, men likafullt upplyftande när man väl gör det.

Såsom en som gärna hör mina gitarrer distade och trumtakten hetsig fann jag båda skivorna svåra att nå in i till en början men de senaste dagarna har de gått varma i ipod och bil och berikat mitt liv på flera plan.

Tidiga Marillion kallades ofta Genesiskopior och hade med sina tecknade färgglada omslag en image av skogsmullerock med spetsiga öron och biodynamiskt odlade svampar.
Sentida Marillion har mycket mer gemensamt med stora band som U2, Radiohead och Coldplay. Och de förtjänar lika stor publik.

Vuxen musik för tänkande och kännande människor. Om det låter tråkigt, så pilutta er!

tisdag 16 december 2008

Simpelt dumma?

För någon vecka sedan utförde den brittiska naturaktivistgruppen Plane Stupid en aktion mot flygplan på en flygplats i England och hindrade trafiken i flera timmar.

Oavsett vad man tycker om dylika handlingar (jag kan sympatisera med dem ända tills jag berörs av dem personligen, då blir jag förbannad)så började jag tänka på gruppens fyndiga namn.

TÄNK OM det skulle kunna vara så att det var någon med jätteusel koll på engelska språket som kläckte idén till namnet. Som inte själv såg dubbelmeningen?

-Hello, we are plain stupid!

Det skulle vara lite som den där gången när något ljushuvud på reklambyrån hade fått i uppdrag att ge fastighetföretaget Locum en lite mjukare och personligare image och föreslog att man skulle byta ut O:et i namnet till ett hjärta¨.
Resultatet blev att de flesta läste" ldcum" som "I love cum".

Nytt från Dave Matthews!

Tomten kommer tidigt i år.

Inte nog med att the Dave Matthews Band vann omröstningen här på bloggen om vilken artist som man helst ville se komma med nytt material år 2009, idag deklarerar de att de faktiskt gör det också! 14 april är det magiska datumet då bandets nya studioplatta, den första på fyra år, släpps.

Detta pressmeddelande möttes med eufori hos alla musikälskare världen över. I södra Sverige slog nyheten ner som en bomb och orsakade ett glädjeskalv som uppmätte 4,7 på Richterskalan.

torsdag 11 december 2008

Årets 10 bästa rockskivor: nr 10


Journey
Revelation

Fillipin!
Det brukar man ju leka ofta nu vid jultid. Frågan är om inte Journeys gitarrist Neal Schon vann den tävlingen förra julen. Han hittade den lille fillipinen Arnel Pineda på Youtube sjungandes Journeylåtar i ett coverband. Schon blev så impad att han bjöd över Pineda till USA för att bli medlem i Journey. Visst låter det som upplagt för fiasko, jag menar hur fånigt får det bli? Filmen Rockstar, anyone?

Men faktum är att den resulterande plattan Revelation som släpptes i våras är det bästa Journey har gjort sedan....ja, sedan Frontiers för 25 år sedan.
Pineda sjunger ruskigt likt Journeys legendariske sångare Steve Perry, men det är ju en sådan röst som ska sjunga Journeylåtar så vad gnälla om? Speciellt när låtmaterialet och produktionen är så här pass på läppen.

Det är lätt att garva och unna Pineda allt när man hör honom jublande sjunga "It's my life, it'll change for the better" i låten med samma namn...

Att bandet sedan valt att spela in en bonus-cd med nyinspelningar av gamla klassiker må väl vara dem förlåtet. Revelation håller i sig alldeles utmärkt.

Ett liveklipp från senaste turnén hittar ni här

onsdag 10 december 2008

Jakten på det perfekta revbensspjällsreceptet


Hela mitt liv kretsar runt att hitta det perfekta revbensspjällsreceptet.

Nåja, det var väl att ta i, men jag har i alla fall letat och provat ett stort antal recept för att hitta det ultimata salivproducerande orgasmframbringande hoppa-runt-bordet-som-en-pilsk-hund-åstadkommande bästa sättet att tillaga tjocka revbenspjäll på.

Jag har provat att koka dem i ett antal timmar för att sedan grilla, marinera i veckovis i olika marinader eller att snabbnuka dem på hög värme. Allt blir gott- men inte sådär perfekt gott som jag föreställer mig i min hjärna att det ska bli.

Nu har jag en idé att marinera benen i soja, vitlök och Coca cola (eller sprite).
Det är av min kompis Bosse som jag snott idén. Han brukar marinera kycklinglårfiléer i denna marinad och de blir så in i bängen möra och smarriga då. Att använda läsk i marinad/matlagning är tydligen något som är vanligt i Indonesien. Jag vet inte om det är kolsyran eller sockret som är med och påverkar köttet. Någon annan med mer fysik/kemikunskaper än undertecknad kanske har någon teori.

Eller favoritreceptförslag? Hur gör ni era revbensspjäll sådär mjälla så de "Faller isäääääähhr"?

måndag 8 december 2008

2008-the year of rock?


Foto: Pär Davérus
Nice Christmas balls! Ett Gott år tycker nog Doug Aldrich och David Coverdale i Whitesnake att det har varit..


Det får man väl ändå säga att det har varit, 12 RIKTIGT ROCKIGA månader!
Det var väl länge sedan som vi under ett och samma år kunde erbjudas nya studioplattor av storheter som AC/DC, Metallica, Guns n' Roses, Whitesnake, Def Leppard, Journey,Judas Priest, Nazareth, Alice Cooper och Uriah Heep?

Personligen kan jag tycka att kvaliteten på ovanstående rockrojaliteters verk har varit av skiftande kvalitet, men det positiva överväger det negativa.

Och man får inte glömma att det har släppts fantastiska skivor under året av lite mindre kända artister som Black Stone Cherry,Tesla, Thunder, Bill Champlin, Martin Orford, Mars Volta, Keane och många andra.

Inom de närmsta veckorna kommer jag här på bloggen att presentera mina absoluta skivfavoriter under det här året. Håll korpgluggarna öppna!

Byt band!

Gittaristen Aleksander Mendyk i polska heavy metalbandet Acid Drinkers avled förra veckan endast 29 år gammal. Om han hade varit med i Lovin' Spoonful istället hade han kanske levat nu. Historien lär oss att det verkligen är livsviktigt att välja bra(och ofarliga)bandnamn.

Viva la vida stealing...

Gitarristen Joe Satriani (som under en turné 1994 har lirat med Deep Purple vilket gör honom till en guru i min bok)har stämt engelska Coldplay för att de ska ha snott typ hela melodin med pålägg och glockenspiel och allt till deras låt "Viva la vida" rakt från hans instrumentala låt "If I Could Fly".

Kolla in det här Youtubeklippet och jämför..

Hmmmm. Börjar ana ugglor i mossen...
Undrar hur de tar sig ur det där, kallspelarkillarna.

När jag ändå var inne på Youtube så hittade jag det här roliga klippet med jämförelser mellan en hel del kända låtar. Vafan? kan folk inte hitta på något eget alls?

söndag 7 december 2008

I miss You Kevin!


Tips om gömda eller glömda musikskatter. Idag: Kevin Gilbert

Förr i tiden, innan CD-skivan var uppfunnen och det bara fanns LP-skivor, då kunde det hända att man var tvungen att köpa ett nytt exemplar av sin favoritplatta för att man hade spelat den så mycket att skivspåren var utslitna. CD-skivor är på vissa sätt tåligare, de slits inte ut på samma sätt. Ändå har jag varit tvungen att köpa backups av tre av skivorna i min samling, för att jag har spelat dem så mycket att de fått repor. Dessa tre skivor innehåller musik av en och samma person, och den personen är det multiinstrumentala geniet Kevin Gilbert som gjorde världen en oerhörd otjänst när han gick bort den artonde maj 1996, endast 29 år gammal.

Kalifornienfödde Gilbert gjorde sig först ett namn som tonåring när han 1988 med sitt band Giraffe vann en talangjakt utlyst av Yamaha. I juryn satt Patric Leonard som hade producerat och skrivit mycket musik för Madonna. Han blev imponerad av den unge talangen och föreslog Kevin att de skulle starta ett band tillsammans. Deras skiva Toy Matinee släpptes 1991 men slog inte så stort som man hade hoppats på. Varför, är svårt att förstå.
Toy Matinee består av nio pärlor av genialisk pop/rock med intelligenta texter och snygga arrangemang. Man skulle kunna göra jämförelser med Mr Mister, Toto i sina bästa stunder, Genesis, Prefab Sprout och de bästa Madonnamelodierna, men det räcker inte till för att beskriva Toy Matinees storhet. Leonards musikalitet och hitkänsla samarbetar perfekt med Gilberts texter och melodier. Lyssna bara på inledningsspåret ”Last Plane Out” (eller kolla på videon här)så förstår ni vad jag menar. Hitsingeln från skivan heter "The Ballad of Jenny Ledge" och en video gjordes på den också.

Frustration över skivbolagets dåliga promotionarbete och de följaktligen blyga försäljningssiffrorna gjorde dock att Gilbert och Leonard gick skilda vägar. Gilbert drog ihop ett kompband för att dra på turné och försöka öka intresset för ”Toy Matinee”. I turnébandet ingick en ung keyboardspelande dam vid namn Sheryl Crow som Gilbert startade ett förhållande med. Folk som såg denna liveuppsättning talar än idag lyriskt om konserterna. Ett liveklipp kan du se här

Efter det blev dock tyst om Kevin. Han deltog som tekniker på Michael Jacksons Dangerous och gjorde arbeten åt andra artister men försökte framför allt få till en egen soloplatta. Hans perfektionism gjorde att det gick långsamt. För att lätta upp stämningen och hitta tillbaka till musikglädjen började Kevin och producenten Bill Bottrell samla ihop musikerpolare för avslappnade jamsessions varje tisdagkväll. Gilbert tog med sig sin flickvän Sheryl Crow för att de skulle ha en någon som sjöng. Det hela slutade med att Crow blev den stora stjärnan. Hennes debutalbum Tuesday Night Music Club som släpptes 1993 är resultatet av de oplanerade jamkvällarna och Kevin Gilbert var den som skrev det mesta av materialet. Han fick en Grammy för att ha varit med och skrivit hitsingeln ”All I Wanna Do” (en ovanlig första version av videon med Kevin finns här) men utmärkelsen gav en sur eftersmak eftersom han hade gjort så mycket mer på den skivan än vad han fick erkännande för. Händelser som det här gjorde Kevin ännu mer desillusionerad och besviken på den cyniska skivbranschen.

1995 släpptes äntligen Kevin Gilberts soloalbum Thud. Detta är ett riktigt mästerverk. Här finns enkla poplåtar, ballader, avancerade proggsymfonier och vanliga rocklåtar. Kevin producerade och spelade de flesta instrumenten själv. Texterna är underbara. Ibland är de sorgset romantiska (som i "When You Give Your Love to Me"), ibland nattsvart pessimistiska, men ofta med intelligenta humoristiska knorrar, som i ”Joytown” där Kevin drömmer om en perfekt plats där Jesus, Muhammed och Buddah sitter och dricker bärs och har kul ihop, Martin Luther King har en blond vit flickvän och ”Lennon never has to sing a Paul McCartney song”. Eller i ”Goodness Gracious” där han beklagar sig över sin generation som ”Came in at the end, No sex that isn’t dangerous, no money left to spend, We’re the cleanup crew for parties we were too young to attend,Goodness Gracious Me..”.
Skivan som gavs ut på ett litet skivbolag blev inget mer än ett kult album i Los Angeles området.

Kevin drog ihop ett nytt band med Nick DiVirgilio (numera trummis och sångare i Spock’s Beard) och turnerade runt med sitt eget material. En fantastisk liveinspelning från The Troubadour i juni 1995 har släppts.

1996 började som ett mycket produktivt år för Kevin. Förutom att spela keyboard på Susanna Hoffs (The Bangles) soloplatta, höll han på med två stora projekt själv. Det ena var en rockopera vid namn The Shaming of the True, om en ung musikers uppgång och fall i den hårda musikbranschen. Det andra projektet var en ny rockgrupp vid namn Kaviar som spelade oerhört brutal, men samtidigt snygg och välproducerad musik. Han hade även vid den här tiden kontaktats av Genesis för att eventuellt ta över som sångare efter Phil Collins. Kevin var en stor fan av gamla Genesis med Peter Gabriel, så det hade varit intressant att se hur det skulle ha kunnat låta. Ett litet smakprov kan man se i det här filmklippet från 1994 då Kevin tillsammans med några polare satte upp hela dubbelalbumet "The Lamb Lies Down on Broadway" inför publik.

Men något samarbete med Genesis blev det aldrig. På morgonen den 18 maj 1996 hittades Kevin död i sin säng i sitt hem i Pasadena. Den officiella dödsorsaken fastslogs till ofrivilligt självmord genom autoerotisk strypning.

Efter Kevins död har Nick Divirgilio färdigställt rockoperan The Shaming of the True, även det ett sprakande mästerverk av musikalitet och känsla. Musikstilarna blandas från ballader och snäsande arg rock till poplåtar och tydliga nickar åt idoler som Elton John och The Who (som "Best Laid Plans" här eller "Image Maker" ).

För några år sedan släpptes även inspelningarna med Kaviarprojektet. Här talar vi om något helt annat än det som Kevin gjort tidigare. Kaviar är arg musik, tusen gånger argare än den argaste Thrash metal eller Hard-core du någonsin tidigare har hört. Texterna fullkomligt dryper av sarkasm och ilska och skriks fram med vämjelse. Samtidigt är humorn ständigt närvarande.

Kevins musik kan vara svår att få tag i men välsorterade skivbutiker (som Mellotronen i Stockholm) och skivsajter bör ha åtminstone Toy Matinee i lager. Det är en stor sorg att vi inte kan få höra Kevin skapa mer musik, men som tur är finns det ännu en hel del outgivet material som hans anhöriga planerar att ge ut, bl.a. en liveinspelning med Toy Matinee-bandet och två Singer/Songwriteralbum. För mer information, besök www.kevingilbert.com, botanisera runt på Youtube,och framför allt, gör dig själv en stor musikalisk tjänst: leta reda på de här plattorna och låt dig förföras av Kevin Gilberts magi.

onsdag 3 december 2008

Ny platta från IQ

2009 börjar allt mer framstå som ett RIKTIGT lovande år vad gäller musik.

Engelska progrockarna IQ släpper i början av året sitt nya studioalbum Frequency, det första sedan Dark Matter som kom 2004. Den riktigt stora förändringen som skett sedan dess är att grundaren och keyboardisten Martin Orford inte längre är med i bandet och att man sedan några år har en "ny" trummis i Andy Edwards.

De nya låtar som spelats live under hösten har mottagist exstatiskt av publiken och på olika forum talas det redan om att den kommande skivan ska vara ett mästerverk, kanske det bästa bandet någonsin gjort.

Fan tro't sa Relling, men det vore väl kanon om det blev så.

Det är bara att börja spara stålar till alla schyssta schivor som är på väg.

Va?!?! har du aldrig hört IQ???
Jamen kolla här då så får du ett litet smakprov här:
IQ Live 2005

Julklappstips


Får man drista sig till att göra skamlös reklam?
klart jag får, det är ju min egen blogg!

Här har ni något som kan tampas med presentkort på macdonalds om titeln årets julklapp.
Kokboken Rockköket, författad av yours truly och Pecka Hammarstedt är en perfekt julklapp till alla som är det minsta intresserade av musik, mat, dryck eller vackra ting.

Boken går tyvärr inte att beställa över nätet längre då den är slut i lager men välsorterade boklådor bör ha några ex kvar.

Det ryktas även om att den eventuellt kommer på stora bokrean i februari.

www.rockkoket.se

tisdag 2 december 2008

Vill du bli ett crack head?


Tips om band som glömts bort. Idag:

Crack The Sky

Crack The Sky borde egentligen ha nått hur långt som helst. Deras sofistikerade och förfinade variant av rock var högst intelligent, men inte så smart att den blev dryg.
En fåtalig fanatisk skara (inklusive de flesta kritiker) hyllade bandet men undermålig marknadsföring och ständiga medlemsbyten gjorde att bandet aldrig slog igenom.

Crack The Skys grundare var sångaren John Palumbo och gitarristen Rick Witkowski. De kom ursprungligen från Pittsburgh och de blev snabbt lokala hjältar i Baltimoreområdet när bandet började spela 1973. Övriga medlemmar var gitarristen Jim Griffiths, basisten Joe Macre och trumslagaren Joey D’Amico. Deras stil var egen. Visst kan man i deras musik ana influenser av allt från Beatles och Yes till Blue Öyster Cult, men deras, i grunden enkla rocklåtar med avancerade arrangemang, briljant framförda av oerhört kompetenta musiker i kombination med Palumbos cyniska och humoristiska texter, gjorde att inget eller ingen lät som Crack The Sky.

Bandets självbetitlade debutalbum släpptes 1975 och utsågs till det årets bästa debut av Rolling Stones Magazine. Det är en utmärkelse det väl förtjänar. Skivan svämmar med sina nio spår över av kreativitet och spelglädje. Det är tvära kast mellan hårda gitarriff, bakvända taktbyten, roliga körer, smäktande pianopassager och känslosamma stråksektioner. Inledande ”Hold On” handlar om självmord (och varför man inte bör pyssla med sådant), ”A Sea Epic” är en vacker liten progg symfoni och ”Ice” är en iskall betraktelse av olycklig kärlek. ”Mind Baby” har ett riff som får lårbensopererade pensionärer att stampa takten. Garanterat alla rockares favorit-Cracklåt.

Uppföljaren Animal Notes släpptes året därpå och fortsatte i samma stil som debuten. ”Rangers At Midnight” handlar om kanadensiska gränspoliser och ”Invaders From Mars” är en fundering över huruvida livet verkligen skulle kunna bli så mycket värre om vi invaderades av utomjordingar. Under arbetet med det tredje albumet Safety In Numbers hoppade Palumbo av och med tanke på att det var han som skrev alla texter och bidrog med huvudparten av musiken så antog de flesta att bandet nu var slut. Safety In Numbers är dock på intet sätt något dåligt verk. Den nye sångaren Gary Chapell gjorde ett bra jobb och låtar som titelspåret och ”Lighten Up McGraw” håller samma höga klass som tidigare Crackkompositioner.

Efter liveplattan Crack Live bröt bandet upp, men John Palumbo återförenades med delar av bandet inför White Music 1980. Skivan var aningen mörkare än sina föregångare och har lite för mycket New Wavetendenser för att låta som klassiska Crack The Sky. Skivan innehöll dock bandets största kommersiella framgång i rockballaden ”Hot Razors In My Heart”.

Bandet splittrades åter igen, bara för att återförenas ett år senare med Palumbo som ende originalmedlem. Under åttiotalet förde bandet en tynande tillvaro och släppte några album som inte mottogs väl av vare sig publik eller kritik. 1986 återförenades originalsättningen igen för ett antal spelningar och 1989 släppte de From The Greenhouse som får anses vara en återgång till gammal form även om magin hade falnat en del. Bandet låg mestadels nere under nittiotalet men har då och då återkommit för spelningar och enstaka skivsläpp. Deras senaste studioalbum The Sale släpptes 2007. Joey D'Amico and Joe Macre återförenades med Palumbo och Witkowski i år vilket gör att hela fyra originalmedlemmar spelar i dagens Crack the Sky. Bandet turnerar fortfarande i liten skala runt Baltimoreområdet.
Bandets skivreportoar under åttio-och nittiotalen är ojämn och uppskattas nog mest av riktiga ”Crack Heads”, men de fyra första albumen är säkra kort för musikintresserade arkeologer.

Art rock, Prog rock, Classic rock, varför måste all musik beläggas med etikett? Crack the Sky skapade egen, bitvis briljant rockmusik och fler än deras lilla men fanatiska beundrarskara borde ha fått chansen att höra dem.

Försiktiga utgrävare kan börja med samlingsalbumet Crack Attic på Rennaisance Records eller ladda ner gratis liveboots på bandets officiella hemsida www.crackthesky.com/boots.htm

Här kan ni höra låten "We Want Mine"

Och här kan ni se bandet live under nittiotalet spelandes hiten "Hot razors in my heart"

Sticka en tröja till din fiende!

Finns det någon du tycker illa om?
Sticka en vidrig julkofta till henne/honom och maila. Vad kan vara elakare?

Gå in på den här sidan och go crazy!

måndag 1 december 2008

Mums med Gino!


Gamla smörjazzrockpopgeniet Gino Vannelli är på gång med ny skiva, den första på snart tre år. Plattan beräknas komma ut i början av 2009.

Gino bor numera i Holland och USA och han turnerar friskt här i Europa. Tänk om han kunde komma hit till Stockholm!!!

Här kan ni se en gammal härlig video med Ginos "Nightwalker"

Här har ni föresten ett recept på efterrätten Gino:

Till 4 portioner:
2 kiwifrukter
3 dl jordgubbar
1 apelsin
1 färsk mango
150 gr riven vit choklad


Skala och skär frukterna i lagom stora bitar och lägg allt i en ugnsfast form. Strö över chokladen och gratinera i ugnen på 200 graders övervärme, tills chokladen får fin färg, ca 5 - 7 min.

Servera gärna med en god vaniljglass(Gino Vanilji).

Nykissad?


I en ny intervju påstår Paul Stanley att det kanske kommer ny Kiss-musik under 2009. Det är 10 år sedan förra studioplattan Psycho Cirkus släpptes och sedan dess har både Paul och Gene sagt att det inte blir någon mer skiva med nytt material från Kiss.

Nu har de alltså ändrat sig, och de säger dessutom att det är tillbaka till sjuttiotalet som gäller.

Det låter tråkigt, safe, bakåtsträvande och lamt. Nostalgi!!! Ge mig en spypåse.

Jag tror Gene och Paul har tomtar på loftet. Själv har jag dem i trädgården...

söndag 30 november 2008

Årets julklapp på Gyllene Måsen?

Jag var och käkade hamburgare med min son på Macdonalds häromdagen. Min blick fastande på en rubrik på deras vanligtvis så käcka och in formativa brickunderlägg.
Där stod "Årets julklapp".

Årets julklapp tyckte blickunderläggsskribenterna på Macdonalds att ett presentkort på just nämnda restaurang skulle vara. Man kunde ladda kortet med upp till 3000 kr...

Jag kunde inte komma på en enda människa i min umgängeskrets som skulle hålla med om att det var årets julklapp om de fick ett sådant presentkort av mig på julafton.

Det är väl sådant man skickar till sin värste ovän, eller till läraren istället för det årliga paketet med fekalier?

fredag 28 november 2008

I brist på Purple...


Deep Purple kanske inte släpper nytt material nästa år (även om remastern av Stormbringer är på G) men sångaren Ian Gillan gör det!
One Eye on Morocco är arbetsnamnet och mars är troligt releasedatum.
Hurra! Säger jag som är trogen Gillanist.

Foto: Mårten Olsson

Diktdags igen..

En reslig näsa (eller en neslig resa)

Min näsa är så hemskt enorm
att när det blåser upp till storm
en vind ett grepp i näsan tar
och upp i luften raskt jag far
Jag förs omkring men tredje da'n
jag dimper ner i Turkistan
Där äter jag en god kebab
men vinden är åter allt för snabb
Jag far iväg och denna gång
jag landar pladask uti Hong Kong
Där får jag en brilliant idé
jag fyller näsan min med té
Nu kan ej vinden få nåt tag
och Hong Kongbo blir lilla jag

Mer musik från Plant och Krauss...Jippiiiiiiiiiii!

En av förra årets bästa plattor var Raising Sand- samarbetet mellan Zeppelinsångaren Robert Plant, countrysångerskan Alison Krauss och producenten T-Bone Burnett.

Detta år har ju mest gått åt till att spekulera i huruvida Led Zeppelin ska återförenas för en fullödig turné men under hela tiden har Plant turnerat med Krauss och Burnett och sagt att han inte kommer att göra någon mer spelning med Zeppelin. I alla fall inte nu.

Och i januari går trion Plant, Krauss och Burnett in i studion för att börja spela in en uppföljare till Raising Sands.

År 2009 ser ljust ut i musiksynpunkt. En ny Purpleplatta och något nytt från Dave Matthews Band också bara så är vi home free.

Fråga

Om man håller på att berätta för någon om vådan av att förlora sybehör och plötsligt glömmer bort ämnet, kan man då prata om att tappa tråden?

Försvunnen diamant: T-Ride



Musikbranschen är konstigare än lakritspopcorn. Artister utan vare sig talang eller låtar slår igenom med dunder och brak medan talangfulla musiker med både kommersiellt gångbara hitlåtar och egen innovativ musikstil endast får ta en liten klunk ur framgångens bägare. T-Ride var ännu ett band i raden som bara fick sig en knapp munfull…

T-Rides kortlivade karriär tog sin början i slutet på åttiotalet i Santa Clara i Kaliforniens Bay Area. Där bestämde sig trummisen Eric Valentine och sångaren och basisten Dan Arlie för att de skulle bli världens nästa stora rockband. Valentine var trots sina unga år känd lokalt som en duktig producent och för hopskramlade slantar byggde paret en studio i Arlies garage. Där började man arbeta på eget material och experimenterade framför allt med ljudbilder i produktionen. En del gitarrister kom och gick ur projektet men till slut fastnade Arlie och Valentine för en ung talang vid namn Geoff Tyson. Han hade tagit gitarrlektioner av självaste Joe Satriani och hörde faktiskt till gitarrlegendens absoluta favoritelever. Trion döpte sig till T-Ride och spelade in ett demoband med fem låtar. Det var tunga och samtidigt melodiösa rockkompositioner med fläskiga gitarriff och kraftfulla sångkörer. Man kunde höra att killarnas största influenser var Queen och Van Halen men deras musik hade en helt egen karaktär och stil. Hollywood Records såg genast storheten i den uttrycksfulla musiken och skrev kontrakt med T-Ride.

Bandet ville att Valentine själv skulle få producera det kommande albumet men det vägrade skivbolaget gå med på. De föreslog istället storproducenten Eddie Kramer (Hendrix, Led Zeppelin, Kiss, Anthrax, Whitesnake m.fl.), men när Kramer fick höra demobandet tyckte han inte att han kunde tillföra något till musiken, låtarna var redan så bra producerade som han kunde tänka sig. Valentine fick därmed fria händer att producera T-Rides debutalbum.

Det självbetitlade albumet släpptes 1992 och uppmärksammades med goda recensioner från alla läger. De två videorna till singlarna ”Zombies From Hell” och ”Backdoor Romeo” snurrade flitigt på MTV och allt såg ljust ut. Hårdrock var inne och Queen var mycket i ropet eftersom Freddie Mercury nyss hade gått bort. T-Ride sågs som ett Queen för nittiotalet.

Samtliga elva spår på T-Ride är små gnistrande diamanter. Inledande ”Zombies From Hell” sätter standarden med ett känslosamt mystisk synthintro som rivs itu av en flyhänt fingerexercis på gitarren för att sedan sparka en i magen med stackatotakter från bas och trummor och en kompakt ljudmatta. Singeln ”Backdoor Romeo” är en sedelärande historia om vad som händer med vänsterprasslare. ”You And Your Friend” är en föregångare till Alcazars ”Menage A Trois”, om inte musikaliskt så åtminstone textmässigt. Den bästa låten är kanske ”Luxury Cruiser” som har ett otroligt driv och en refräng som får en att hoppa upp och ner av lycka. Det finns helt enkelt inte en dålig låt på T-Ride. Dan Arlies karaktäristiska hesa röst har ett enormt omfång och hans basspel lämnar inte mycket att önska. Geoff Tyson är en fantastisk gitarrist och detta lyckas han visa utan att riva av ett enda gitarrsolo på hela skivan, inte ens på den instrumentala ”Bone Down”! Det behövs inte. Varenda ton han spelar är en planerad del av låten. Valentine är en mycket duktig trumslagare men frågan är om inte hans kunskaper bakom mixerrattarna har betytt mest för låtarna på T-Ride. Jag har personligen aldrig hört ett så otroligt bra produktionsljud på någon Heavy Metalplatta någonsin.

Och ändå så bara försvann T-Ride utan ett ljud. Grunge hade precis slagit igenom och dödat chanserna för de flesta melodiösa rockband. Hade T-Ride kommit några år tidigare, när Def Leppard, Whitesnake och Guns N’ Roses låg på topplistorna, då hade kanske historien sett annorlunda ut. När inte skivan sålde blev Valentine och Arlie så besvikna att de började bråka med varandra. Bandet splittrades och det ser inte ut som om de någonsin kommer att återförenas med tanke på osämjan mellan de forna barndomsvännerna.

Valentine arbetar numera som producent på fulltid och har producerat skivor med bl.a. Smash Mouth, Third Eye Blind och Dwarves Tyson arbetar även han som producent och mixare och spelade gitarr på Snake River Conspiracy’s debut album och har numera ett band som heter Stimulator som är väldigt discoretro och Blondieinfluerade men man kan ana spår av T-ride i musiken ändå. Av Dan Arlie har man inte hört någonting sedan 1992.

Tyson påstår att det finns T-Ridelåtar till ett outgivet andra album men dessa alster lär tyvärr aldrig släppas kommersiellt eftersom Arlie eller Valentine sitter på taperna och inte verkar ha något intresse av att släppa dem. Synd på så rara ärtor.

T-Ride-skivan har varit ur tryck länge och någon återutgivning verkar inte aktuell. Man kan eventuellt hitta skivan i någon second hand butik, eller via Internet. Plocka fram era arkeologikunskaper och börja gräv. Ni som lyckas hitta ett exemplar av T-Ride har träffat på guld, tro mig.

torsdag 27 november 2008

En gluttsnäppa


Så här ser en gluttsnäppa ut.
Foto:Åke Fredriksson

Vad gör den här då?
Jo snart kommer ett rockigt recept på flamberad gluttsnäppa a'la In Flames med Red hot chili Pepper-sås. Kanske.

Diktkriget fortsätter oförtrutet

Päran fortsätter med sina vadmallstinkande juldikter utan någon som helst hänsyn till folks allergier. Nåväl, då går vi in på naturförstörelsens allvarliga område. Läs, gråt och begrunda...

Gluttsnäppans flykt

Gluttsnäppan flyr över rullstensåsen
Längtan är stark i dess fågelbröst
Undviker trasiga papperspåsen
Hägrande frihet dess enda tröst
Snusburkar,ölburkar,godispapper
Gluttsnäppan blundar, försöker va tapper
Kör huvudet rakt i en rostig truck
Drar lätt förstulet sin sista suck
Så går det när man flyger med ögonen slutna
och vägrar inse att alla gluttsnäppor är skjutna
Den allra sista gluttsnäppan, lever inte mer
Han ville inte se vad som i naturen sker

Läskigt, Dr Pepper, nu är Axl (kol)syrak!



Såpan om Gun's N Roses försenade skiva och Dr Peppers publicitetsjippo fortsätter. jag är fortfarande övertygad om att båda parter gjort upp om det hela för att synas mer.

Dr Pepper lovade ju i våras varje amerikan en gratis burk Dr Pepper om Guns N' Roses 14 år försenade skiva Chinese Democracy skulle komma ut i år.

I söndags släpptes plattan och samma dag erbjöd Dr Pepper alla som gick in på företagets hemsida och registrerade sig en gratis läsk. Under endast en dag. Och bara de som hade tillgång till en dator. Och gick med på att skriva in sig i adressregistret. Inte vidare demokratiskt och fair va?

Nu kräver Axl Rose via sina advokater att Dr Pepper ska be amerikanska folket om ursäkt via helsidesannonser i New York Times, Wall Street Journal, och massa andra tidningar. Och att företaget ska betala honom för att de använt namnet Guns n' Roses i sin marknadsföring.

Och än mer marknadsföring får företagen nu via den här bloggen. Vad smarta de är!

onsdag 26 november 2008

Tipp tapp...tippetippetipptapp-Ljudet av små fötter

Nu är det dags att slå ett slag för Little Feat!

Musik sätter ofta igång kedjereaktioner för mig. Man hör en låt och plötsligt inspirerar det en till att lyssna på mer av samma artist och plötsligt har man grävt ner sig totalt i hela skivkatalogen. Så var det med Chicago härom veckan.Nu har jag återupptäckt Little Feat.

Det började med att "Trouble" från bandets Sailin' Shoes-platta dök upp i hörlurarna via shufflefunktionen på min Ipod. Jag blev störtkär. Denna skärande vackra ballad har helt passerat mig förbi tidigare.

Lowell George var en helt unik musiker. fantastiskt profilstark och mjuk sångare med helt rätt Twaing i rösten. Och vilken slide-gitarrist! Uncanny!

Nu har jag trampat vidare i little Feats fotspår och växlar mellan bandets två bästa skivor, Dixie Chicken och feats Don't Fail me Now. Det är olika från dag till dag vilken som är favoriten.

Kolla på det här klippet från ett liveframträdande av "Rock'n roll doctor" om du känner att du behöver bli övertygad.

Eller det här klippet av "Rocket in my pocket"

Jag kommer att ha all anledning att komma tillbaka till Little Feat, lita på det.

tisdag 25 november 2008

Dikternas krig

Ett "War of the poems" har brutit ut mellan denna blogg och Pär "snart mammut igen-and then some" Davérus egen blogg.
Se nedanstående inlägg:

http://blogg.daverus.se/#post7


Nu trappar jag upp diktstriden med följande framryckning:

Snö fall ner
Snö fall mer
Rena mig
Förgrena mig
Betäck mig
Utsträck mig
Dränk mig
Bestänk mig
Skänk mig frid
Så blid
Jag är en smutsig man

måndag 24 november 2008

Drick och var glada..


Föresten, här är receptet på drinken Edgar Winter's White Trash såsom vi skrev den i Rockköket:

Cocktail

isbitar
4 cl vodka
ginger ale
limeskiva

Fyll ett cocktailglas till hälften med krossad is. Häll på vodka och fyll upp med ginger ale och garnera med limeskivan.

(c) Rockköket 2006
www.rockkoket.se

Ja, nu är det Winter, Edgar Winter


Nedanstående text om Edgar Winter's White Trashs dunderdebut skrev jag för några år sedan, men den är ju lika aktuell(eller inaktuell) idag...

Ingenting på denna planet kan förbereda dig för den musikaliska pungspark Edgar Winter’s White Trash utdelar från och med den allra första tonen på deras debutalbum. Ett hackigt gitarriff ackompanjerat av en enveten hi-hat attackerar från högtalarna. Plötsligt ger en sprucken röst upp ett blodisande kastratvrål och en rumlande avgrundsbas följd av en New Orleansdoftande blåssektion från helvetet kastar lyssnaren in i känslan av att befinna sig i ett tv-avsnitt av Baretta, fast med Sly Stone i huvudrollen.
Edgar Winters White Trash slog verkligen ner som en blixt från klar himmel när plattan släpptes i april 1971. Edgar Winter hade skivdebuterat året innan med sin soloplatta Entrance, en spretig historia som blandade jazz och blues med lite gammaldags rock’n roll och där Edgar själv spelade alla instrument. Hans cover på J.P Loudermilks gamla ”Tobacco Road” gjorde lite väsen av sig på listorna men i övrigt var plattan inget som gjorde något större intryck.
I en bar på Bourbon Street i New Orleans träffade Edgar sångaren och saxofonisten Jerry LaCroix och de fann varandra genast i deras gemensamma kärlek till gospelmusik och rock’ roll. De skrev ihop ett antal låtar och reste runt USA för att hitta det absolut bästa bandet i hela världen att spela in deras alster. De hann inte ens till Europa för Edgars pengar tog slut och herrarna upptäckte att de bästa bandmedlemmarna i hela världen ändå var polare som de redan hade lirat med tidigare. Tillsammans med trummisen Bobby Ramirez, gitarristen Floyd Radford, basisten George Sheck, saxofonisten Jon Smith, trumpetaren Mike McLellan och producenten Rick Derringer gick Winter och LaCroix in i studio och spelade in tio låtar som var en riktigt välsmakande soppa av alla möjliga olika musikstilar. Rock, funk, blues, R N’ B och en försvarlig dos gospel var ingredienserna som sammansmälte till en oerhört smaskig rätt.

Inledande ”Give It Everything You Got” är originalet som alla funkmetalband från Mother’s Finest till Extreme har försökt överträffa men aldrig lyckats med. Det är hårdrock perfekt mixat med Stax-soul. Efter denna uppvisning i spelglädje kastas man rakt in i första gospelattacken i form av ”Fly Away” med sin smittande refräng. Gospelreferenserna fortsätter i melodiösa ”Where Would I Be” där blåsinstrumenten även utnyttjas maximalt och i långsamma ”You Were My Light” som till fulländning kombinerar rockbandet tillsammans med blåssektionen. Svängiga ”Lets Get It On” höjer med sina djungeltrummor intensiteten inför en annan av plattans många höjdpunkter; covern på Ray Charles bluesdänga ”I’ve Got News For You” som Edgars storebror Johnny levererar ett inspirerat gitarrsolo på. I miljöpartistiska ”Save The Planet” är vi plötsligt tillbaka i gospelland igen. Kvinnokörer, handklapp och drivande pling-plong piano avbryts plötsligt av frustande blås igen. Det är sanslösa hopp mellan sakral värdighet och härligt pervers smaklöshet. Som att vara på en högmässa i kyrkan och plötsligt få domprostens vackra söndagsbetraktelse avbruten genom att han skuttar fram bakom predikstolen för att visa att han inte är klädd i något annat än ett lyckligt leende och en rejäl hejbabberibba. Winter och LaCroix delar på sången plattan igenom och det är ibland svårt att utröna vem som sjunger vad men båda sångarna besitter röster som kan rasera Jerikos murar. Det påminner om tungotal, fast de verkar besatta av något helt annat väsen än av den gode gudens ljus. Ritchie Blackmore har berättat att han spelade Edgar Winter’s White Trash för Ian Gillan när plattan kom ut och att Gillan inspirerades till sina legendariska överljudskrik som man kan avnjuta på Deep Purples Made In Japan. Tacka Edgar och Jerry för det.
Singeln “Keep Playing That Rock’n Roll” blev en hit på amerikansk radio, men den starkast glittrande juvelen på plattan är balladen ”Dying To Live” och det är frågan om det inte är det vackraste och bästa som Edgar Winter någonsin spelat in. Hans pianospel är oöverträffat och hans passionerade sång ger extra tydlig mening till antikrigstexten som skrevs mitt under pågående Vietnamkrig.
Man skulle kunna vara lite småelak och säga att vissa av låtarna inte har stått emot tidens tand lika bra som andra men det bortser vi från då detta är frågan om en ren och oförfalskad hyllning. Musiken på Edgar Winter’s White Trash är oväntad, polerad och snygg samtidigt som den är skitig och laddad med äkta själ. Det är vit R N’ B från amerikanska södern, träskfunk från Lousiana med hallickkänsla från New Yorks Lower East Side. Se bara på killarnas utstyrsel på skivkonvolutet. Pimporama!
Känslan höll tyvärr inte i sig länge. På det efterföljande livealbumet Roadwork (som bara innehåller ett spår från studioalbumet) var flera av ursprungsmedlemmarna borta och kort efter det splittrade Edgar bandet och startade sin nya Edgar Winter Group med bl.a. Ronnie Montrose på gitarr. Han fick en hit med den instrumentala ”Frankenstein” och har fortsatt släppa plattor av varierande kvalitet fram till dessa dagar, dock utan att överträffa sitt mästerverk från 1971. Han försökte sig till och med på en återförening av bandet med Lacroix, Smith och Radford på Recycled 1977, men den kom inte i närheten av originalet.

Edgar Winter's White Trash finns på cd i nyutgåva tillsammans med Edgar Winter's första skiva. Vad väntar ni på? Ut och samla skräp!

Dagens dikt

En liten dikt i vintermörkret...

Frostlupna pupiller
på min uppstoppade iller
vittnar om kylan i dess själ
när hans blottade tänder blänker
är det inte utan att jag tänker
att han möjligen ej vill mig väl

Det ryker om braxen!

Nu ni!
Nu har jag snöat in (passande då jag även i bokstavlig mening är insnöad för tillfället) på ett svenskt överdängans underfuckinbart groovigt rockband som dessutom har tarmar nog att sjunga på vårt modersmål.

Abramis Brama heter bandet. Det betyder brax på latin.
Namnet tog de säkert bara för att de skulle hamna före AC/DC i alla rocklexikon..

Tre svenska studiofullängdare och ett livealbum har bandet släppt, varav den senaste studioplattan, Rubicon är den som faller mig mest på läppen för tillfället. Fast de andra två, När Tystnaden lagt sig och Dansa Tokjävelns vals, går inte av för guldhackor, de heller.

Musiken då? Ja, härligt taggigt möggelgammalt sjuttiotalsmangel a'la Black Sabbath, Mountain och Deep Purple, men som sagt med röjig sång på svenska. Extra cudos till sångaren Uffe där. Han har en fullödig raspig pipa som nog vittnar om mer hår på bröstet än en mammut(eller självaste Pär Davérus).

Tanken kan möjligtvis gå till gamla hederliga November som härjade på tidigt sjuttiotal och lirade Hendrixinfluerad rock på svenska, fast Abramis Brama står sig utmärkt utan jämförelser. Gå in på bandets hemsida
www.abramisbrama.com
eller deras myspacesida
www.myspace.com/abramisbrama
och lyssna på några smakprov.

Tydligen är ny skiva på gång att spelas in men jag har fullt upp med att lyssna in mig på de nyinskaffade gamla plattorna så det är ingen brådska.

Now, excuse me while I go and dansar tokjävelns vals

fredag 21 november 2008

Rainbow återförenas...typ.

Internet bubblar med rykten om att Rainbow ska återförenas.

Vi som vet något och har hjärtat på rätta stället är överens om att den enda Rainbow-konstellation som skulle vara värd att återförena är Ritchie Blackmore, Ronnie Dio och Cozy Powell (fyll i vilken basist eller keyboardist ni behagar). Och det går ju inte eftersom Cozy Powell är död.

Nu har Tony Carey (keyboardist i bandet 1975-1978), Joe Lynn Turner (sångare i bandet 1980-1984), Bobby Rondinelli (trummis i bandet 1980-1983) och Steve Smith (basist i bandet 1994-1997)lyckats få med Blackmore på gitarr också.

Fast inte Ritchie Blackmore. Nä, hans son Jurgen Blackmore.

Bandet som ska vara något slags tribute på sig självt heter Over the rainbow.

It's a sad and beautiful world.

Smart kupp, Axl!

I mars gick det amerikanska läskföretaget Dr Pepper ut och meddelade kaxigt att om Guns n' Roses överjävligt försenade skiva Chinese Democracy skulle komma ut under 2008 så skulle alla i världen få en gratis Dr Pepper-läsk.

Och Lo and behold, nu kommer äntligen(?) Chinese Democracy ut på måndag, efter 14 år!

Från och med nu på söndag och ett dygn framåt kan man därför ladda ner en kupong för en gratis läskburk på Dr peppers hemsida. Kupongen gäller fram till februari.

Vicken osis för Dr Pepper. Eller?

Smart reklamkupp, säger jag.

Axl Rose är säkert med på den själv. Skivolaget och Dr Pepper delar väl på kostnaderna som, även om varenda kotte skulle gå in och claima sin kupong, ändå blir låga i förhållande till vad det hade kostat att få ut både Guns n Roses och Dr peppers namn i den utsträckning som de har fått nu.

Grinige Martin


Jag skrev häromdagen om Martin Orfords soloplatta The Old Road.


Jag diggar den fortfarande musikaliskt men efter att ha lyssnat på Martins budskap i sina texter blir jag faktiskt lite beklämd.


Martins musik är svulstig och väldigt melodiös. Bitvis påminner det om brittisk kyrkomusik, eller lite som Enya utan den enerverande rösten. Fast samtidigt öses det på med elgitarr och keyboards vilket mer leder tankarna ömsom till amerikanska symfonirockarna Kansas, ömsom till tidiga Marillion och andra neoprogband och ibland till och med åt Abba-Bennys kompositioner (utan att dra andra jämförelser med Abba utom just pianospelet och melodierna)


Men texterna...


Martin Orford klargör både i cd-häftet och i sina låttexter att han är en gammaldags britt som trivs bäst på cricketklubben eller puben. Det gamla gröna England som fick mig att tänka på tv-serien I vår herres hage. Han framstår som en sådan där antikvarie man kan hitta i rollistan på ett Morden i midsummer-avsnitt. Fast han nöjer sig inte med att hylla det gamla. Han kritiserar det nya. Han framstår som en grinig gammal gubbe med "det var bättre förr"-attityd. Eller vad sägs om textrader som:


"Sensing the danger when different worlds combine

feeling like strangers, the last of all the line"

(från Ray of Hope)


eller:


"Got the power to talk for hours to friends you've never seen

Since you started to live your life in a made up world through a cold flat screen"

(från titelspåret The Old road)


Han är oroande bakåtsrävande och emot multikultur och annat som stör hans trygga lilla marmitevärld.


Jag förstår vad han säger och blir lite rädd att jag om tio år ska stå där själv med samma åsikter, sur för att GB dragit in Tip Top och att Max-kedjan gått i konkurs. Att mitt självklara Sverige inte ska finnas kvar. Just glass och hamburgare är ju så typiska svenska produkter också...


Är det vår lott, när vi pushar 50 att bli protektionistiska och tycka att allt var bättre förr?

Ju förr dess bättre.


Inse att jordklotet är runt! Om vi inte öppnar våra sinnen och gränser för varandra så kommer vi aldrig att nå Nirvana (eller något annat grungeband).

torsdag 20 november 2008

I blåsväder


För länge sedan, när jag gick i 4:an övertalades jag av välmenande föräldrar att börja spela klarinett genom musikskolan. Jag gav upp efter några år, framför allt när jag upptäckt rockvärlden och insåg att det skulle bli svårt att bli rockgud genom att lira detta anti-metal instrument.


Fast det finns ju faktiskt band med blåssektioner som blåser hjärnan av de flesta headbangers.


Just nu är jag inne i en intensiv blåsperiod. Jag kan inte få nog av svettiga tromboner, spottfyllda saxofoner och pruttande trumpeter, blandade med riviga gitarrer och dundrande trummor.
Chicago II till exempel- Say no more!

Glöm alla fördomar ni tänker när ni hör namnet Chicago. Inte Peter Ceteras irriterande balladröst, inget "Your'e the inspiration"-dravel.
I början på sjuttiotalet var sjumannagruppen Chicago "THE shit"!
Chicago II var ett dubbelalbum som kom 1970- typ 14 år före sillmjölkeplattan Chicago 17.
Här blandas pop, blues och rock med R'n B och gospel och jazz till något helt eget livsbejakande gegg.

Det är inte bara singlarna "Make Me smile" "29 or 6 to 4" som är dunder. hela plattan rockar! Lyssna bara på gitarristen Terry Kaths vilda shreddande i bluesiga "In the Country".
Kolla en liveversion av 25 or 6 fo 4 på det här Youtubeklippet och njut av Kaths lir!
Skivan böljar mellan alla typer av musik. Det är modig och progressiv rock i ordets rätta bemärkelse. Kittet som håller ihop skivan till en enhet är förutom det homogena blåset, bandets uppenbara kollektiva entusiasm och jävlar anamma. Den här entusiasmen skulle hålla i sig i några skivor fram. Det balladsvulstiga David Foster-producerade Chicago som firade triumfer på Trackslistan i mitten på åttiotalet är en helt annan slags best. En tandlös iller jämfört med det tidiga sjuttiotalets rabiesmittade labrador.


Ja, det är härligt att vara i riktigt blåsväder. Och då har jag inte ens nämnt Edgar Winter's White Trash...

Lugn. Det ska jag. Snart...

onsdag 19 november 2008

trummisar som trillar av pinn (trumpinnar)

November var en svart månad för rocktrummisar. Två av tidernas största rockslagverkare kastade in handduken för gott.

Först gick Jimmy Carl Black, trummis i Zappas gamla Mothers of Invention och dog lördagen 2 november. Black blev 70 år gammal.

Den 12 november dog Mitch Mitchell, trummis i Jimi Hendrix Experience. Mitchell blev 62 år.

Ballroom Blitzers

Sommaren 1988 var en enda lång fest. Jag hade precis tagit studenten och struntade högaktningsfullt i sommarjobb. Jag var fri, arbetslös och 19 år.

I Sundsvall fanns två diskotek att gå på om man var tonåring; Privee och Oscar. Ena veckan var Privee innestället och Oscar stod i princip tomt. Nästa vecka kunde det vara precis tvärt om. Det var helt godtyckligt, man hade ingen aning om varför. Kanske fanns det en osynlig grupp med innemänniskor som dikterade vilket av uteställena som var hippt för tillfället, men ingen visste vilka denna osynliga innegrupp bestod av.

Det fanns dansgolv på både Privee och Oscar. Här spelades dåtidens dansmusik. Prince, Simple Minds, Whitney Houston. Jag tyckte inte om den tidens dansmusik.
Det fanns fler som jag. Killar som strök efter väggarna och såg sura ut, eller hängde vid baren och drack tequila. Vi fnös åt fjantarna som svansade omkring ute på dansgolvet och även om den snyggaste tjejen i lokalen kom fram och bjöd upp, så tackade vi nej till att svänga våra lurviga till något så simpelt som Modern Talking eller Trance Dance. Under kvällens gång kunde vi ses sitta och hänga i hörnen med våra cigaretter och ölsejdlar, snusburkar och shotglas. Vi bemödade aldrig varandra med så mycket som en igenkännande nick eller ett leende. Vi var alla ensamma fåordiga cowboys i en saloon packad med pastellfärgsbeklädda puckon.

Men så, plötsligt hördes den taktfasta rytmen och de välkända orden:
”Are you ready Steve.. (uh-huh), Andy? (Yeah!)... Mick? (okay..)....Well allright fellas, let’s Goooooo!
Riffet till Sweets “Ballroom Blitz” brakade loss och som på en osynlig signal lösgjorde vi oss samtidigt från skuggorna och rusade som en jord skenande elefanter mot dansgolvet. ”BoyToy”- beklädda bimbos och seglarskoburna sillmjölkar flydde hals över huvud och spreds för vinden. Nu var det vår tur. Under 15 minuter varje natt ägde vi dansgolvet. Vi män som annars aldrig ens hälsade på varandra omfamnades nu i en stor kollektiv broderlig rockkram. Vi skrek lyckligt rakt i varandras saliga ansikten och vevade livsfarligt med våra armar som vi hade sett Pete Townshend i The Who göra.

”Ballroom Blitz” följdes alltid av samma gamla låtar. ”Jump” med Van Halen, ”Give Me All Your Loving” med ZZ Top, ”Rockin’ All over the World” med Status Quo, ”Woman From Tokyo” med Deep Purple och ”The Final Countdown” med Europe. Ibland kunde vi, om DJ:n var på humör, även få en släng av en rock ballad, men oftast var det bortkastad tid eftersom alla tjejer redan var som bortblåsta från dansgolvet och även om vår broderliga kärlek var stark så sträckte den sig inte så långt som till tryckare med varandra.

Ja, där ute på dansgolvet var vi alla bröder, förenade i vår kärlek till metalltunga gitarr riff och kvinnofientliga texter. Vi var svältfödda på hårdrock och sög girigt in det vi bjöds på. Vi visste att vi aldrig skulle få höra Accept, Wasp, Ozzy eller Judas Priest på ett vanligt dansgolv och likt heroinister som fick hålla till godo med metadon, nöjde vi oss med Europe och Status Quo. Det här var vår chans, våra ”fifteen minutes of fame”, vår möjlighet att visa de discolallande dönickarna vad rocken betydde för oss. Kanske hade vårt alkoholintag lite med saken att gör också.

Så plötsligt, lika snabbt som det hade börjat, var det över. Howard Jones feminina stämma ljöd återigen smäktande ur högtalarna och vi lämnade dansgolvet tillsammans med de sista rökslöjorna av kolsyreis. En del av oss gick till toaletten och kräktes, andra raglade till baren för att fylla på det vi hade svettats ut. Några få stackars satar började leta efter ragget de hade lämnat mitt i en mening för att rusa och rocka. De fann dem aldrig igen.
Efter vår urladdning kunde det hända att man slängde ett skitord till killen bredvid sig vid baren. Den broder man en minut tidigare hade mött i en svettig omfamning ute på dansgolvet.
– Fy fan vad skönt! Van Halen regerar!
– Mmmm. Eddie är bäst!
That Was It. Inget mer. Tack och hej, hem och sova ruset av sig.

Dagen därpå kunde det slumpa sig att man fick syn på någon av de namnlösa rockbröderna nere på stan när man var ute för att käka bakfyllefrukost. Då kunde det också hända att man fick tillstymmelsen till en början av en nick och ett igenkännande leende, ända tills man insåg att det inte var någon man kände, utan bara en vilt främmande man som man hade kramat kvällen innan. Då hölls den igenkännande nicken inne, men ett litet leende kunde ibland anas runt mungiporna. Man slogs av insikten att gårdagskvällen inte hade varit en dröm, och man kände sig lite cool, som om man var med i en hemlig världsomfattande organisation. Vi som smög oss på från ingenstans och rensade dansgolvet under femton magiska minuter varje kväll likt en skvadron tyska Messerschmidtplan som oväntat dök upp i Londondimman under slaget om Storbritannien. The Ballroom Blitzers! Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så lite.

musik i vår herres hage


Måste tipsa om en fantastisk ny skiva.


Martin Orfords "The Old Road"


Martin Orford är en brittisk keyboardist med förflutet i progrockbanden IQ och Jadis. På the Old Road har han fått hjälp av the usual suspects ur progadeln med medlemmar från The Arena, Spock's beard, UK, King Crimson, Kino, the Frost m.fl.


Orford har gjort en platta som är så retro så klockorna stannar. Det är hemtrevligt och mysigt och brittiskt så det förslår. Fast inte brittiskt som i Oasis eller Manchester eller nedlagda kolgruvor eller depression utan brittiskt som tidiga Genesis och tv-serien I Vår herres Hage. Böljande kullar, Green and pleasant land!


men inte alls mossigt! Inte Hem till Gården altså. Det är svängigt och rockigt och melodiöst och alldeles alldeles underbart....
I Vår Herres hage föresten...
Var det bara jag som var kär i James ögonsten Helen? What was up with that?

Ny blogg

Nej! Inte en till!
Jo, här är en blogg om musik, film, mat, spel och allt som gör livet värt att leva. That's it and that's that.