Rockbloggen

Strange love, eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska den nya Van Halen-plattan

2012-02-10T11:48:00.000+01:00

Det handlar helt om inställning. Att sluta bäva och börja häva. Sprätta en solljummen Budweiser och skåla för att mäktiga Van Halen är tillbaka!

Ända sedan det i höstas stod klart att det faktiskt skulle komma en ny Van Halen-skiva, den första sedan 1998 och den första med Dave Lee Roth på sång sedan 1984, så har jag gått och småbävat. Med de senaste 15 årens turer i Van Halen-lägret(rykten om återföreningar, fel återförening, alkoholproblem, vägran att närvara vid sin egen invigning i rock'n roll hall of fame, slutlig riktig återförening, fast inte ändå för då fick originalbasisten sparken och ersattes av Eddies egen son!)så har man kanske rätt att bäva lite. Samtidigt är väl det lite av charmen med Eddie och hans gäng, att man inte riktigt vet vad man kan förvänta sig. En annan stor faktor att ta i beaktning i detta fall är tiden. Mycket har hänt under de 14 år bandet hållit sig från listorna. Något man redan från första början måste ha klart för sig när man närmar sig den här nya plattan är att Van Halen av idag är ett band som under inga omständigheter kan jämföras med det från 1984.

Jag är inte ute efter att vara någon slags åldersdiskriminerare, många är de artister genom rockhistorien som utvecklats och fortsatt skapa relevant musik långt efter femtioårsstrecket. Musik är inte nödvändigtvis något enbart förunnat ungdomlig eld och entusiasm men en viktig faktor i Van Halens tidiga framgångar var dock att de var ett band som förutom banbrytande musikaliska förmågor hyllade sommar, Kaliforniens sol, collegebrudar och Jack Daniels. Och David Lee Roth var den lejonmanade högsparkande Dionysos som ledde backanalen med vargflin och vickande arsle. Den Dave som framträder idag är mer av en mysgubbe med keps och de grå tinningarnas charm och det är en faktor som man motvilligt måste acceptera om man över huvud taget ska kunna klara av A Different Kind of Truth.

Det första som slår en när man lyssnar på skivan i helhet, är att det är en mycket ärlig skiva som är gjord med stort hjärta och utan ängsliga blickar åt trender eller ens åt vad die hard-fans kan tänkas vilja ha av en ny Van Halen-platta. Och därmed har de paradoxalt nog lyckats med just det, såvida inte fansen lider av den inskränkta förhoppningen att de ska bli återförda till sin egen ungdom med allt nostalgiskt det innebär av enklare mer sorgfria dagar och soliga öldränkta somrar.

Nej, man ska inte jämföra detta med gamla Van Halen. Samtidigt har gubbarna krånglat till det lite för sig genom att själva vara nostalgiska. Flera av låtarna på A Different Kind of Truth är nämligen, antingen i helhet eller i delar, bestående av äldre material, somligt så gammalt som 37 år, från innan bandets debutalbum! Nya singeln ”Tattoo” har samma riff och melodi som ”Down In Flames” som spelades live 1977 men aldrig getts ut officiellt på skiva. Samma sak gäller ”She’s the Woman” som är en låt som fanns med på den demokassett från 1977 som gav bandet skivkontrakt med Warner Bros. Den gamla bryggan i mitten användes till ”Mean Street” på höjdarplattan Fair Warning 1981 men resten av låten är oanvänd. Även utan bryggan är det en av mina favoriter utav de tidigare outgivna demolåtarna. Också ”Bullethead” är en gammal låt från 1977 som ibland gått under namnet ”Bang bang”. ”Big River” är gamla demolåten ”Big Trouble” med ny text och ”Outta Space” är en ny version av ”Let’s Get Rockin’”- också den från 1977. ”Beats Workin’” hette i tidigare demostadie ”Put Out the Lights”. ”Blood and Fire” har hämtat riffet från en instrumental låt som spelades in av Eddie 1984. Samtliga gamla låtar har dock uppdaterats ganska rejält, framför allt genom att Dave skrivit nya texter. Och allt är naturligtvis nyinspelat. Jag har inget emot att man gått tillbaka för att hämta material som inte använts tidigare. Det är inget nytt, det har många band gjort förr. Rolling Stones hämtade i princip allt material på Tattoo You från äldre inspelningar. Dessutom är de flesta fans inte lika anala som jag som sitter med ett trettiotal gamla demos och livebootlegs med bandet så för de flesta kommer detta att vara tidigare helt ohörd musik.

Men här finns också ett gäng nyskrivna låtar, och flera av dem hör faktiskt till något av det hårdaste som bandet gett ut på skiva. A Different kind of Truth är därmed inget som jag ostraffat kommer undan med att spela i bilen på familjesemester, därtill är den alldeles för skränig och rufflig, nästan som tidiga plattor som Women and Children First eller tidigare nämnda Fair Warning.

”China Town” är både hård och snabb, klart tuffast på skivan. ”As Is” drar igång med djungelrytmer från farbror Alex och mynnar ut i en klassisk Van Halen-boogie i stil med gamla godingar som ”I’m the One”, ”Bottoms Up” eller ”Hot for Teacher” . ”Honeybabysweetiedoll” är det mest experimentella på skivan. Någonstans där inne anar man likheter med ”Hang e’m High” från Diver Down, en låt vars stil Eddie försökt återskapa många gånger genom åren.”You and Your Blues” är det närmaste man kan komma en regelrätt hitsingel av de 13 låtarna. I stil påminner den mest om något som skulle kunna förekomma på Diver Down eller 1984, eller till och med på senare skivor med Sammy Hagar vid micken. Möjligtvis saknar man här Michael Anthonys karaktäristiska stämma i körerna. Ersättaren Wolfgang; Eddies tjugoårige son, må vara duktig på basen men har inte samma ljud i skällan som sin föregångare. Funkiga ”Trouble With Never” låter helt nyskapande och fräsch och innehåller ett av Eddies mest inspirerade solon på skivan. Den sista helt nyskrivna låten är ”Stay Frosty”, ett ypperligt exempel på Van Halen när de är på bushumör. Tänk ”Ice Cream Man”, ”Big Bad Bill” eller varför inte David Lee Roths soloprestationer som ”Ladies Night in Buffalo” eller ”Sensible Shoes”.

Förväntningarna hos hårdrocksvärlden har verkat höga och diskussionerna om "bra eller anus" rasar bland fans på forum på nätet. En hel del av förhandskritik och förhoppningar har jag svårt att förstå mig på. Vad förväntar sig folk, att det ska låta ens i närheten av energin och svettutsöndringarna från debutplattan? Det är ju idioti! Killarna är nästan 40 år äldre, har inget mer att bevisa, vare sig musikaliskt eller kommersiellt och egentligen inget att kämpa för. Med tanke på hur skivmarknaden ser ut idag kommer de inte heller att komma i närheten av en bråkdel av försäljningen de haft på sina tidigare album. Bara det tyder på att de gjort den här skivan för att de själva vill, av rent konstnärliga anledningar helt enkelt.

I slutändan handlar det helt enkelt om inställning. Om man kan se att killarna har haft roligt när de spelat in musiken, att Eddie Van Halen fortfarande visar att han är en musikalisk magiker, både ifråga om teknik, ton och känsla- och om man uppskattar att Diamond Dave åldrats med något som nästan kan misstas för grace, ja då kan man faktiskt inte göra något annat än att älska A Different Kind of Truth. Det har jag bestämt mig för att göra. Skål, gubbar!

En titt i kristallkulan 2012

2012-02-03T09:54:00.000+01:00

Kom in i Sibyllakiosken! Den store Jesperdamus anar ljuv musik i framtiden…

Nejmen se där, en gammal bekanting. Jag visste att du skulle titta in här på min blogg. Det är ju liksom grejen med att vara spågubbe, att jag kan se in i framtiden. Din extraladdare till mobilen ligger bakom skohyllan i hallen föresten. Nåja, nu är du ju inte här för att hitta borttappade prylar, den där fick du bara som en bonus. Du är här för att få veta vad du ska spara dina surt försnillade sekiner till när det gäller skivinköp under våren. Och då kan jag säga så här. Sätt igång och försnilla like a motherfucker för i år ser det ut att bli en särdeles trevlig utdelning på skivfronten, framför allt när det gäller gamla rocklegender. Låt oss skingra på rökslöjorna lite (släck ciggen, tack) och skåda in i kristallkulan…

Van Halen släpper sin skiva A Different Kind of Truth om bara några dagar, dvs. på tisdag 7 februari. All hajp runt albumet kan förefalla lite konstig i svenskars ögon, men man får inte glömma att Van Halen alltid varit massiva i sitt hemland. Bandet är det tionde bäst säljande bandet genom tiderna i USA med ca 57 miljoner sålda plattor. Förhoppningarna är nog lite överdrivna och folk som förväntar sig en skiva i stil med 1984 lär bli grymt besvikna men själv ser jag fram emot plattan enormt. Förhoppningsvis är gubbarna sanna mot sig själva och försöker inte leva upp till sin gamla legendstatus. Det blir Van Halen, men på ett eget sätt, så som de är idag. En annan sanning, helt enkelt. A different kind of Truth…
Och vad ser vi här borta i dimmorna då… Något färggrant… En supergrupp på min ära! Flying Colors (ja, amerikansk stavning) består av veteraner som trummisen Mike Portnoy (Ex-Dream theater, Transatlantic och tusen olika projekt), gitarristen Steve Morse (Deep Purple, Kansas, Dixie Dregs m.m), basist Dave Larue (Steve Morse Band, Dixie Dregs),keyboardisten Neal Morse (Ex Spock’s beard, Transatlantic) och relativt okände sångaren Casey McPherson (Alpha Rev). Vilken lineup! Av medlemmarna är jag faktiskt mest begeistrad över sångaren McPerson som blivit något av en favorit här i spågubbetältet med sitt band Alpha Rev och plattorna New Morning och The Greatest thing i ever Learned. Deras musik kan bäst beskrivas som en amerikansk variant av Coldplay, fast bra. Det i kombination med Portnoy och Morsearnas mer klassiska rock- och prog-bakgrunder bådar för något mycket intressant. I mars vet vi svaret då plattan kommer.
Huruvida det blir någon ny Black Sabbath-skiva med originaluppsättningen kan jag faktiskt inte se i min kristallkula. Sikten skyms av ett par rutiga yfrontskalsonger på ett gigantiskt arsle innuti ett par genomskinliga kalasbyxor, tillhörande trummisen Bill Ward. Apropå kalsonger, Kiss släpper nya plattan Monster under våren. Mer intressant är att de gamla grungekungarna Soundgarden och Alice in Chains båda släpper nytt i år. Och i maj kan vi se fram emot kanadensiska powertrion Rush’s nya verk Clockwork Angels, liksom ny studioplatta med Aerosmith, den första med helt nyskrivet material sedan skitskivan Just Push Play från 2001. Förvänta er även nytt från The Cult, Ufo, Lynyrd Skynyrd , Marillion, Heart och tomteskäggen i ZZ Top. Bluesrockstjärnskottet Philip Sayce släpper sin Steamroller nu i februari, och supergitarristen Michael Landau levererar en instrumental platta. Och Ginger från Wildhearts har knåpat på ett ambitiöst trippelalbum som släpps nu i februari. Håll även ögonen öppna efter debutalbum från svenska tunggungarna Hong Faux. Och ja just det, Deep Purple har annonserat att de ska släppa ett nytt studioalbum, men inte förrän nästa år.

Såja, där har ni en hel del att spara till. Nu måste jag gå, för Anders Borg har bokat tid för att kolla in den framtida konjunkturen. See Ya Soon, det vet jag.

Elefantemannen lever!

2012-01-28T13:52:00.000+01:00

John Elefante rör på sig och ber om hjälp från fansen att avsluta sitt nya album.

" I am mot an animal, I am a human being!"

Nä, det var inte den förre Kansassångaren som uttalade de berömda orden, utan hans namne John Hurt som spelade Elefantmannen på film.Varför jag över huvud taget har med de orden i detta inlägg är nog bara för att glänsa med min begränsade men stiliga allmänbildning.Effektsökeri på bekostnad av en duktig sångares något egensinniga efternamn. Ja, jag är en låg människa. Men märk väl, inget djur.

John Elefante är den energiske lille krulltotten som tog över efter Steve Walsh som sångare i Kansas när denne lämnade bandet 1981. Elefante sjöng på två skivor; Vinyl Confessions och Drastic Measures innan bandet packade ihop 1984, bara för att återuppstå igen 1986, men då med Walsh åter på sång.

Elefante gick vidare till att skriva musik och producera- ofta tillsammans med sin bror Dino och gärna för det kristna amerikanska rockbandet Petra.
Han har släppt några skivor på den kristna marknaden, i olika konstellationer, antingen solo, med sin bror eller under bandnamnet Mastedon (icke att förväxla med metalbandet Mastodon).

Nu är Elefante på gång med ny musik men behöver finansiell hjälp för att kunna avsluta skivan. Liksom tidigare Marillion och Spock's Beard tar Elefante hjälp av fansen och erbjuder olika former av belöningar för ekonomiskt stöd.

Man kan höra ett kort ljudexempel här om vart skivan är på väg rent musikaliskt. Det låter tämligen likt Elefantemannens tidigare output, en svulstig poprockmix med stora doser av Kansas och Boston (ojdå, geografiskt värre!)

På finansieringssajten Kickstarter kan man bidra med en slant för att Elefante ska ha råd att slutföra inspelningen. Gå in på denna sida och kolla.

John Lennon-31 år sedan

2011-12-08T08:42:00.000+01:00

Här utanför Dakota Building sköts John Lennon till döds 8 december 1980.

Idag är det 31 år sedan John Lennon sköts till döds utanför sitt hem i Dakota Building i New York.

För mig, som då var en 11-årig spoling som just börjat gilla the Beatles, blev händelsen en slags dammöppnare till popmusiken i stort, men Beatles i synnerhet. TV, radio och tidningar frossade i Lennonhyllningar och nostalgiprogram, direkt efter mordet, filmen HELP sändes i SVT och Sveriges Radios serie Beatlestimmen, med Beatlesexperten och Kvitt eller dubbelt-vinnaren Staffan Olander sändes frekvent. Allt detta blev en slags crash course manual in till tidernas största och bästa rockgrupp. Med åren kom jag att bredda mitt musikintresse och fick andra favoriter. Beatles förpassades snarare till dem man inte behövde nämna, som ansågs som självklara, som Mozart och Beethoven. Men med åren har jag funnit mig tillbaka i Beatlarnas famn allt oftare, liksom medlemmarnas respektive solokarriärer. Att jag nu på lördag ska få vistas i samma lokal som sir Paul McCartney känns lite som kröningen av mitt livslånga musikintresse. Och idag går min tanke extra mycket till John, en följeslagare som hängt med mig i snart 33 år...

Då tar vi näbbstövlarna på...

2011-11-22T15:44:00.000+01:00

Spännande progrock i alla dess former intar Bryggarsalen i Stockholm på lördag.

Sweden Progfest 2011 kallas evenemanget som lockar hela mulleskolan till Bryggarsalen vid Odenplan på lördag kväll. Det är en intressant hoper med artister man lyckats samla, en riktigt stark proggrogg om man så vill...

Agents of Mercy är en svensk progsupergrupp bestående av gitarristen Roine Stolt (Kaipa, Flower Kings, Transatlantic)sångaren Nad Sylvan från utmärkta Genesishyllningsprojektet Unifaun, basisten Jonas Reingold (Flower Kings, Karmakanic), keyboardist Lalle Larsson (Karmakanic, Weaveworld)samt trummisen Walle Whalgren. Bandet släppte nyligen sitt tredje album; temaplattan The Black Forest. Deras musikstil kan liknas vid klassisk brittisk symfonirock från sjuttiotalet.

Stockholmskillarna i Brighteye Brison är också albumaktuella med sitt fjärde album The Magician Chronicles Part 1. Även de spelar en progrock starkt influerad av de brittiska föregångarna, som Genesis, Gentle Giant och Yes.

Gösta Berglings Saga lirar instrumental progrock, lite i samma anda som gamla Hansson och Carlsson, fast med fler instrument. Deras tredje album Glue Works kom tidigare i år.

Eskilstunabandet The Kingdom är en trio ledd av Göran Kunstbergs på sång och elviolin. bandet spelar hård rock med influenser från klassisk musik. Utan att ännu ha hört bandet kan man kanske hoppas på Kansas-tongångar?

Under kvällen spelar även Coste's Cosmos med gitarristen Coste Apetrea från Samla Mammas Manna i spetsen.Coste har den senaste tiden varit djupt upptagen med att skapa ny hård musik inspirerad av dagens progmetalscen. Vi får se om det är något av det som kommer att avtäckas under kvällens spelning eller om det blir gammal skåpmat.

All i all en hejdundrans rooster med spännande band som borde borga för högklassisk underhållning den sista lördagen i november.

Festivalen slår upp portarna kl 17.00.
Du kan hitta mer info om festivalen här.

Spock’s Beard får ny sångare och trummis.

2011-11-21T22:18:00.001+01:00

Spock's Beards nya sångare Ted Leonard i gitarrduell med maestro Alan Morse

Så är det då slutligen officiellt; Nick D’Virgilio lämnar Spock’s Beard.

Brytningen är enligt enstämmiga uppgifter på intet sätt hätsk, även om den
är sorglig. Nick har en längre tid haft ett heltidsjobb som musiker och orkesterledare i den amerikanska turnéversionen av nycirkuskonceptet Cirque du Soleil. Jobbet har varit så pass tidskrävande och dessutom så pass inkomstbringande att han inte haft möjlighet att tacka nej till jobberbjudandet och därför allt mindre kunnat prioritera Spock’s Beard. Det var därför bandet tog in Ted Leonard som temporär ersättare på spelningarna i Europa i somras, Ted Leonard som nu axlat rollen som frontman permanent. Ted, som ligger inne med ett par förstklassiga stämband och inte heller är en oäven gitarrist, kommer närmast från det amerikanska progrockbandet Enchant som släppt ett antal plattor och turnerat som förband till Spock’s Beard. Han råkar också bo i samma stad som SB’S basist Dave Meros i norra Kalifornien, och spelar med honom i ett coverband på fritiden.
Eftersom Nick D’Virgilio förutom sångare även var trummis i Spock's Beard betyder det att Jimmy Keegan, som trummat med bandet på turné de senaste tio åren, nu får kliva in som officiell trummis.
Spekulationerna om Nicks vara eller icke vara i bandet har pågått en längre tid och när jag intervjuade Dave Meros i samband med Skäggens spelning på Sweden Rock Festival i somras var det ganska lätt att läsa genom raderna vad som var på gång. Jag ville dock inte avslöja något i förväg och har därför medvetet hållit inne med att publicera intervjun, men nu kan ni förvänta er den i ocensurerat skick på dessa sidor inom en snar framtid.
Med ytterligare en karismatisk originalmedlem ute ur leken återstår det att se vad Spock’s Beard kan åstadkomma med de två nya medlemmarna som kreativa krafter. Fortsättning följer på dessa sidor.

Radio Gaga?

2011-10-07T08:47:00.002+02:00

Brian May vill att Lady Gaga ska ta över micken i Queen. It ain't over until the lady in the meat dress sings....

Att kalla medlemmarna i Queen för smakfulla är väl kanske att ta i. Det är liksom svårt om man låter sin sångare döende i AIDS sjunga en ballad med titeln "Too Much Love Will Kill You"...

Fast nu vete fåglarna om inte botten är nådd. Efter att ha avverkat samarbeten med George Michael och Robbie Williams samt ett mer långlivat projekt med Paul Rogers (vilket till och med genererade en hel skiva), tycker nu Queens gitarrist Brian May att det vore kul om Lady Gaga kunde ta över som sångare i gruppen. Queen, som idag består av May och trummisen Roger Taylor har fört någon slags levande död-tillvaro sedan deras originalsångare Freddie Mercury trillade av pinn för prick 20 år sedan. Man har mest ägnat sig åt remasterutgivningar av skivkatalogen samt arbete med rockmusikalen We Will Rock You.

Nu säger Brian May till engelska Daily Express att han varit i kontakt med popdivan Lady Gaga om att eventuellt göra något ihop. May har faktsikt spelat gitarr på en låt på en av Gagas skivor, och tydligen ska ladyn vara döpt efter Queens hitlåt "Radio Gaga". Jamen dåså! Då är det ju skrivet i stjärnorna, det här samarbetet. Ska bli kul att höra köttkjolstjejen sjunga "Fat Bottomed Girls".

Knäckande god öl från Lilla London

2011-10-04T09:29:00.000+02:00

Dugges Höstbrygd är en tillfällig besökare på Systembolaget. Man får hoppas att den faller folk på läppen så pass att den blir permanentboende.Fast med ett sådant namn är det väl mindre troligt...

Göteborg kallas ju ofta för lilla London. Det är extra passande då Göteborgsbaserade ölbryggeriet Dugges nu har släppt en överjäst brown ale som är så typiskt brittisk i doft, smak och utseende.
Efter en sommar med så många olika nya ale som alla följer trenden av fruktsmak och så mycket blommighet att man nästan blir pollenallergiker på kuppen, är det skönt att krypa upp i favoritfåtöljen med ett glas av Dugges Höstbrygd, slänga på en gammal skiva med Gentle Giant, Camel eller Caravan och i stilla kontempaltion betrakta löven som sakta faller utanför fönstret.

Om man vill njuta höstbrygden som måltidsdryck passar de knäckiga, örtiga och chokladiga smakerna utmärkt till svampgrytor, rotfruktsgratänger och annan stabbig husmanskost,varför inte isterband?
Håll ögonen borta från etiketten bara. Den är rent anskrämlig! Not a feast for Your eyes, direkt (och kan någon förklara fjäderfät föresten, Dugges är väl från Göteborg, inte Ankeborg!).

Passa på att stocka upp med flaskor för de två höstmånader vi har kvar. Dugges Höstbrygd ingår bara i det tillfälliga sortimentet och med ett sådant säsongsbetonat namn har jag svårt att tro att den finns kvar i maj. Men har vi tur kanske Dugges ger oss julöl och vårbärs i samma kvalitet. Det vore väl en nåd att stilla bedja om?

Dugges Höstbrygd
Nr 11703
Alkoholhalt: 5%
Pris: 27,50 sek
Lyssna på Camel: The Snow Goose, Gentle Giant: Acquiring The Taste, Caravan: In the Land of Grey and Pink

Kolla på "Wreck" av Gentle Giant här.

Sagolika reflektioner

2011-10-03T11:41:00.000+02:00

Sätt på thékannan och tänd doftljusen. Fru Blackmore lyser upp höstmörkret med lång och mysig sagostund

Candice Night
Reflections

Det var en gång för länge sedan en stor gitarrtrollkarl som hette Ritchie Blackmore. Han var legendomspunnen i all världens kungadömen tack vare sitt trolleri i orkestrar som Deep Purple och Rainbow. Men en dag blev han trött på sina medmagiker (särskilt den där oborstade strupsångaren Ian Gillan). Då träffade han till sin glädje en ung, vacker guldlockig jungfru med en fin liten röst och sjalar i överflöd. Den gamle trollkarlen och den unga jungfrun Candice upptäckte att de delade en gemensam fetisch för lutor och trädgårdstomtar och raskt hängde trollkarlen sin Fender Stratocaster i vapenhuset, odlade bockskägg och började med sin nya musa spela renässansmusik och covers på svensktoppslåtar av Rednecks, Nordman och One More Time. Den unga jungfruns ondsinta moder tog på sig jobbet som manager åt paret och såg till att ingen skribent eller bard skulle kunna få komma i närheten av trollkarlen med frågor om hans gamla liv. Och så levde de lyckliga i alla dagar, till skillnad från den gamle trollkarlens bedrövade fans.

Ja, det låter som en knasig saga, men faktum är att allt ovan förtäljt är dagsens sanning, till och med det om svensktoppslåtar! När Ritchie Blackmore och hans flickvän Candice Night 1998 släppte det första Blackmore’s Night-albumet Shadow of the Moon var det nog många gamla hårdrockare som satte ölen i vrångstrupen. Blackmores gitarrhjältestatus var här helt bortblåst. Musiken som strömmade ur högtalarna likt vattnet från den mäktiga floden Anduin, var ett soundtrack till medeltidsveckan i Visby, en slags New Agepoppig blandning mellan tidiga Jethro Tull, Enya och Mike Oldfield. Candices röst passade gott till musiken, och det var inte bara hennes blonda lockar och långa sjalar som gjorde att man gärna gjorde jämförelser med Stevie Nicks. Blackmore’s Night har fortsatt ge ut skivor i samma stuk men efter höjdpunkten Fires at Midnight från 2001, så tappade i alla fall jag intresset för den i längden enformiga musikstilen och började plocka fram mina tidiga Rainbow-plattor att trösta mig med istället.

Därför är jag på alla sätt positivt inställd till Candice Nights första soloalbum. Blackmore’s Night verkar inte alls ligga i malpåse, men om frugan kan sträcka ut och skapa musik utanför skogsmullegenren så borde väl maken kunna göra detsamma? Dessutom är Reflections det klart bästa man hört från miss Night på skiva. Den mer moderna ljudbilden och produktionen passar hennes enkla men melodiösa kompositioner och åren och erfarenheten har gett hennes sköra stämma ett större djup. Vackra slöjor av stråkar och keyboards väver pastorala känslor över silverdiscen så till den milda grad att man nästan anar dynga i luften. Att texterna fortfarande är kopierade från regelboken till Dungeons & Dragons får man väl stå ut med. Personliga favoriter på skivan är Fleetwood Mac-doftande ”Gone Gone Gone” och ”Black Roses” samt rockigare "dangerous Smile" och vackra ”Robin Red Breast”. Om maken med tupén medverkar på skivan i någon form så är det inget som märks nämnvärt (härmed har skivbolaget dessutom varit extremt hemligt) och det är väl helt okej att Candice får stå på egna ben. Det här är barnvänlig och snyggt framförd muminpop som funkar utmärkt i oktoberrusket med lite doftljus, scones och thé.

Rock Lobster!

2011-09-28T11:18:00.001+02:00

Hummersäsongen firas med recept på Lobster Rolls och vintips från Bourgogne. Och så lite B 52:s på det så är festen fixad!

I dessa dagar då svensk färsk hummer betingar ett kilopris på närmare 32000 spänn är det väl inte mer än rätt att jag kommer med ett recept på hummergegga i korvbröd, eller som det heter i rättens hemland USA; lobster rolls. Det här ganska avslappnade sättet att äta hummer på kommer från östkusten och New England där hummern förr var lättfiskad och ganska billig. De rika hemmafruarna i Vermont och Maine åt ofta hummersallad och någon kom på att man kunde sälja det som snabbmat från vägkiosker om man pulade ner geggan i ett vanligt korvbröd. Det finns hundratals olika receptvarianter på denna till synes ganska enkla delikatess men det jag har totat ihop här är inspirerat av hummerbullen jag åt på restaurangen Mary's Fish Camp i West Village på Manhattan.

Lobster rolls
(med inspiration från Mary's Fish camp)

Till fyra portioner behövs:
Hummerkött från två humrar (på ca 600 g styck)
1 dl äkta majonnäs (anpassa till hur mycket kött ni fick ut ur humrarna, det får inte bli för geggigt)
1 tsk dijonsenap
Några kvistar finhackad bladpersilja
1 krm dragon
1 citron
salt och peppar
4 korvbröd

Koka humrarna i 15-20 minuter i lättsaltat vatten. Låt svalna. Rensa ut allt kött, glöm inte det extra möra köttet i klorna. Hacka köttet i ganska stora bitar. Spara klorna att garnera med.

Blanda majonnäs med senap, dragon och finhackad persilja. Vänd i de kalla hummerbitarna och rör om försiktig. Salta, peppra och smaka av med lite citronsaft. Ställ i kylskåp en halvtimme.

Ta vanligt vitt korvbröd, smörj in det med smör både in- och utvändigt och stek båda sidor i stekpanna tills utsidan tagit upp smöret och blivit hårt och gyllenbrunt medan insidan av korvbrödet fortfarande är mjukt.
Ställ korvbröden på tallrikar och fyll skårorna med hummergeggan. Tryck i så mycket som det bara går.
Servera tillsammans med pommes frites (gärna curly fries), Lollorosso-sallad och 1 citronskiva.Lägg några klor på tallriken som garnering.

Dricka till

Vitt vin: Laroche Bourgogne Chardonnay Barrique Reserve
(nr 5621) Pris 99 sek
En mycket karaktärsrik Chardonnay med schysst fatkaraktär från Chablisikonen Michel Laroches vingårdar i Bourgogne.

Öl:Samuel Adams Boston lager
(nr 1546) Pris: 15.90 sek
Smakrik amerikanare från hummerns hemstat. man kan även prova med någon annan amerikansk öl, gärna en IPA.

Lyssna på:
"Rock Lobster" med B52:s

"We were at the beach
Everybody had matching towels
Somebody went under a dock
And there they saw a rock
It wasn't a rock
It was a rock lobster!"

Eclectic Bandana band?

2011-09-26T18:13:00.000+02:00

Mogen och intim present från mannen som en gång skrev textrader som "Don't know about Your brain, but You look All right"....

Roger Glover (and the guilty party)
If Life Was Easy

I somras släppte Roger Glover sitt femte soloalbum If Life Was Easy. Som den mest tillbakadragne och osynlige av virtuoserna i Deep Purple, är han minst lika viktig för bandet som vilken brandbilssirenjutande sångare eller flyhänt gitarrhjälte som än har funnits med på lönelistan i det legendariska bandet genom åren . Glover har producerat flera av Purples plattor och är förutom bandets basist en mycket grundläggande faktor vid låtskrivandet, både vad det gäller text och musik.
Rogers tidigare solooutput har varit en blandad kompott. Jag har varma minnen av hans sjuttiotalsmaterial som Butterfly Ball-skivan (en engelsk ”Fablernas värld” med sånginsatser av bl.a. Ronnie James Dio, David Coverdale och Glenn Hughes) och den filmsoundtrackliknande Elements, men jag var mindre imponerad av det synthindränkta new waveexperimentet The Mask från 80-talet . Däremot var 2002 års Snapshot med skönt blues/reggae/funk/pop/rock-gung en mycket angenäm upplevelse, och nya If Life was Easy kan ses som en utveckling på den skivan, men med ett större djup och en förtrolighet som klär den gamle bandanabäraren ypperligt.

Förvänta er ingen riffrock a la ”Smoke on the Water” bara. Här samsas vuxenrock med ren blues och lugna ballader. På skivan medverkar Dan McCafferty och Pete Agnew från Nazareth (Roger producerade Nazareths bästa plattor på sjuttiotalet), Mickey Lee Soule (en gång i Elf och därefter Rainbow) och Rogers egen dotter Gillian som sjunger känslosamt på tre låtar. Dessutom återbrukas sångaren Randall Bramlett som medverkade på Snapshot, samt yngre förmågor som Sahaj Ticotin från Nu metalbandet Ra och Walter Galley från franska hårdrocksbandet Café Bertrand. Men framför allt har Roger valt att släppa mikrofonfobin och sjunger här själv på närmare hälften av låtarna. Det gillar jag. Han är ingen Ian Gillan, det ska gudarna veta. Roger sjunger hellre än bra men har en stark personlighet i stämman och hamnar därmed i samma kategori som kraxherrar som Dylan, JJ. Cale, Chris Rea, Mark Knopfler eller Leonard Cohen. Det är även hos dessa åldermän som man får leta om man vill få ett hum om stilen på If Life Was Easy.

Grejen är ju att de här intima texterna som bitvis är riktigt vemodiga med funderingar runt död, åldrande, förlust och skilsmässa, sjungs allra bäst av mannen som själv ligger bakom dem. Det blir liksom mest trovärdigt då. Sedan spelar det mindre roll att Roger inte skulle platsa i Die Wiener Sängerknaben. På flera av skivans 16 spår är det Glover ensam som spelar samtliga instrument, vilket ger musiken en hemtrevlig demokänsla utan att vare sig ljud eller produktion på något sätt ligger på den nivån. Trots de melankoliska textämnena så är If Life Was Easy en riktig feelgoodplatta och en emotionellt värmande cocktail som växer för varje lyssning.

Välsmakande skåpmat från the soul kitchen

2011-09-26T10:59:00.001+02:00

Beth Hart/ Joe Bonamassa
Don’t Explain

Beth Hart är en LA-brutta med kraftfull hes rockröst som leder tankarna till Janis Joplin. Tyvärr har Hart även kopierat Joplins destruktiva livsstil långa perioder även om hon nu verkar ha rett ut sina värsta problem.

Joe Bonamassa är det lovande unga blueshoppet som hunnit bli snart 35 bast och mer får räknas som en veteran inom genren än en talangfull spoling.

Kevin Shirley är en hårig producent från Sydafrika som åtnjuter stjärnornas beundran och som utöver att producera Iron Maiden, Aerosmith, Rush och Slayer även fått mixa mäktiga Led Zeppelin. Han är också en utpräglad matchmaker- det är han som ligger bakom att supergruppen Black Country Communion över huvud taget blev till. Även i konstellationen Hart och Bonamassa spelar han en stor roll, som producent, mixare och medväljare av låtmaterial.

Don’t Explain är ett snabbt hoptotat projekt där Hart sjunger ett gäng gamla soul-. Jazz- och bluesörhängen från så långt tillbaka som 1940-talet, ackompanjerad av Bonamassas gråtande gura och hans pålitliga kompband. Inspelningarna tog bara två dagar och mixades därefter raskt av Shirley.

Det är lätt att dra paralleller till Robert Plants och Alison Krauss samarbete på Raising Sand från 2007. Där var det producenten T-Bone Burnett som tillsammans med Plant och Krauss valde ut ett gäng gamla låtar och arrade om dem till smäckert resultat.Don’t Explain känns som ett på alla sätt mer spontant och påskyndat projekt än Raising Sand, men det är nödvändigtvis inte av ondo. En del av låtvalen på skivan kan förefalla lite oövertänkta, men här hänger allt på framförandet, och främst känslan i röst och gitarrton, och där lyckas både Hart och Bonamassa plocka full poäng.

Inledande ”Sinner’s Prayer” är mest känd från en Ray Charles-inspelning från 1957. Hart och Bonamassa behåller bluesen men gör den mer gitarrbaserad vilket skänker deras version en doft av tidiga ZZ Top. ”Chocolate Jesus”, som är ett sentida spår av Tom Waits blir i händerna på Hart snarare något som låter som Amy Winehouse som sjunger Berthold Brecht. Versionen av Bill Withers funkiga ”For My Friend” är sju gånger hårdare än originalet och har försetts med ett blytungt Zeppelinriff och det är härligt att höra Monica Zetterlundsvibbar i Beths röst när hon sjunger uppgivet i titelspåret ”Dont Explain” som Billy Holiday skrev till sin otrogne make för 67 år sedan.

Vissa av coverversionerna ligger lite väl nära originalen och blir därmed aningens anonyma, men även på utfyllnadsspåren imponerar Harts röst. Trots blandningen av blues, soul och jazz blir det aldrig spretigt.

Don’t Explain, som jag fick upp ögonen för på grund av Bonamassa/Shirley-kopplingen, har fått mig att verkligen uppskatta Beth Hart och dessutom gå tillbaka och återupptäcka storheter som Billie Holidays och Etta James kataloger. Inte illa pinkat av ett snabbt hoptotat projekt med coverversioner!

Grattis David Coverdale, 60 år!

2011-09-22T09:02:00.000+02:00

Foto: Jesper Almén

Hjärtliga gratulationer till gamle läderlungan David Coverdale, en äkta rocklegend och dessutom en hyvens prick.

Idag, 22 september är det exakt 60 år sedan David Coverdale såg dagens ljus i Saltburn By the Sea, England. David har trollbundit oss med sin bluesiga stämma sedan han som 22-årig okänd yngling blev sångare i världsbandet Deep Purple. Efter 3 studioalbum med Purple gjorde Coverdale två fantastiska soloalbum för att sedan starta Whitesnake, ett band han leder framgångsrikt än idag.

David är en av mina absoluta favoritsångare i världen och har en scennärvaro som är enorm. Dessutom är han oerhört trevlig som människa, kan jag säga efter att ha intervjuat honom öga mot öga. han har en fantastisk förmåga att komma ihåg ens förnamn och får en att känna sig välkommen och uppskattad.Artig och belevad är han nuförtiden en äkta gentleman.

Davids enorma intresse för halvsnuskiga texter är väldokumenterat genom åren. Här kan ni läsa en artikel jag skrivit tidigare om det.

Må du stolt strutta runt på rockscener världen över många år till. Cheers, we wish You well!

Rockkocken rekommenderar: Köksredskap för den äkta rockern

2011-09-19T19:35:00.000+02:00

Hacka basilika på en Les Paul-formad skärbräda, eller strutta omkring i köket stolt iklädd ett förkläde med titeln Chef Leppard.

Engelska företaget Mega chef har lanserat en ny kollektion med rockparafernalia för köket. Är du sugen på gitarrformade skärbrädor, kylskåpsmagneter med roliga rockcitat eller varför inte ett stiligt förkläde som driver med ditt favorit band? Vad sägs om slogans som "Food Fighters", Quorn: We are the champignons", "Sweet Chili o' Mine" eller "Never Mind the Scallops"?

en boardcaster att shredda loss på...

Gå själv in på Megachefs hemsida och botanisera.

Släpp skivorna loss, det är höst!

2011-09-16T10:01:00.002+02:00

Som koncentrerad ljusterapi för öronen är musiken som släpps nu under den mörka höstperioden. Själasörjare som Kate Bush, Francis Dunnery och Alice Cooper är några av dem som skänker frid i hjärtat och svampgrytorna.

Om man inte är mykolog kan hösten göra en mycke låg. Efter mitten på oktober får man gärna lust att likt björnarna krypa i ide och slippa det där jobbiga regnet som kommer in från sidan och skvätter upp i näsan. Då är det skönt att så många artister tar sitt ansvar och släpper ny musik att njuta i slutet av året. Här är några som jag själv ser fram emot extra mycket.

Kate Bush
Vad är det för likhet mellan min ketchupflaska i kylskåpet och Kate Bush? Jo, för att vara 53 år är de båda förvånansvärt fräscha och söta, ingen av dem har varit på turné sedan sent sjuttiotal och om man slår dem där bak så kommer först ingenting, sedan ingenting och sedan allt på en gång.
Det är 6 år sedan Kate Bush släppte ny skiva (och innan det var det ett ännu längre uppehåll) och så plötsligt i år kommer det hela två skivor! I våras släppte hon Director’s Cut- en samling nyinspelningar av låtar från de gamla plattorna Red Shoes och Sensual World, Och nu i november anländer albumet
50 words for snow med helt nyskriven musik. Albumtiteln verkar inspirerad av boken Fröken Smillas känsla för snö av Peter Hoeg.
Plattan som har en speltid på en dryg timme består av endast sju spår, riktiga symfonier med andra ord. Och som strössel på mjukglassen så medverkar skådisen Stephen Fry på skivan också! Kan det bli bättre? 21 november får vi se.

Francis Dunnery
Blonde helikoptern Francis Dunnery släpper också nytt under hösten. Även i hans fall var förra skivan gammal skåpmat, det vill säga nyinspelningar av tidigare utgivna It Bites-låtar. Det färska verket heter Made in Space och titelspåret som har hörts live har mötts med blandad respons av fansen enligt diskussionsforum på nätet. Den nya musikriktningen skall tydligen vara åt R n' B-hållet och gitarrspelet ska vara rejält nertonat. Vad det betyder vet jag inte, men oroar mig en aning. Dock har Dunnery haft en förmåga att alltid överraska och glädja mig, oavsett vilken musikalisk stig han väljer att vandra, så det är väl bara att packa sin ränsel och hänga på. Kollikock, kollikock!

Steven Wilson
Mannen bakom Porcupine Tree och Blackfield är produktiv som få. Det var inte lände sedan han släppte sin första egna soloplatta Insurgentes och här kommer nu tvåan; ett dubbelalbum betitlat Grace for Drowning. Tydligen ska musiken vara mer inspirerad av King Crimson än av Pink Floyd den här gången. Skivan släpps 26 september.

Diamond Dave och Eddie under USA turnén 2008

Van Halen
Det här är något jag ser fram emot med lika delar bitterljuv bävan och bångebefrämjande besatthet. Vi snackar nytt studioalbum från mäktiga Van Halen- med Diamond Dave Lee Roth bakom micken! Första skivan med helt nytt material på 13 år! Och den första med Lee Roth sedan 1984! Verket som är producerat av Ross Hogarth ska tydligen vara färdigmixat och mastras as we speak. På David Lee Roths officiella hemsida kan man läsa den blinkande texten ”Get Ready”; ett förebud om vad som komma skall. Kanske får vi se en release av skivan på den här sidan året, bandet är i alla fall inbokat på Australienturné i början av 2012. Alter Bridges gitarrist Mark Tremonti som påstår sig ha hört låtarna live i studio (utan sångpålägg) har i en intervju uttalat sig och sagt att musiken låter som tidiga Van Halen.
Min bävan ligger i att det gått sådan lång tid att VH:s musik kanske tappat både sprutet och kolsyran. Mycket av charmen med bandets tidiga skivor(förutom Eddies överjordiska och nyskapande gitarrspel och Lee Roths scenpersonlighet) var den frustande testosteronstinna ungdomligheten de uppvisade. Det var kalifornisk sol, bira, bärs och rockiga brudar. Slarvigt intelligent musik med fånigt flinande sångrader framfrustade av en ADHD-snubbe med konstant knullrufs. En smittande backanal med hejbabberibba utan motstycke. När Lee Roth försvann och Sammy Hagar kom in som ny sångare i mitten på 80-talet blev musiken mer tillrättalagd och snygg (vattenkammad?), och kanske till och med mer lättlyssnad- men därmed också mer tråkig. Kan det återförenade radarparet Eddie och Dave skapa samma sprittande glädje som förr utan att riskera att bryta lårbenshalsen? Om bandet ska komma undan med hedern i behåll behövs att den nyskrivna musiken är tillräckligt vuxen för att tas på allvar och inte framstå som gubbsjuk. Samtidigt får det inte bli rullatorrock av det hela heller. Har Van Halen en möjlighet att visa sig lika stora som förr eller blir detta en nostalgikick för törstiga medelålders fans? Frågor, frågor.

Foto: Jesper Almén

Seventh Key

Kansasbasisten Billy Greers soloprojekt Seventh Key har varit på G med en tredje studioplatta i ett antal år nu. När jag träffade Billy snabbt backstage på Sweden Rock Festival i somras berättade han att merparten av låtarna var färdigskrivna och bitvis inspelade men en av anledningarna till att det tog så lång tid att få musiken klar var att gitarristen och producenten Mike Slamer gått i Mutt Lange-skolan och var extremt petig vad gäller inspelning och produktion. Men Greer lovade i alla fall med viss osäker darr på stämman att han skulle försöka få ut plattan på den här sidan året.

Redan släppta plattor:

Richard Page Solo Acoustic
En dvd och cd med en avskalad och intim livekonsert tillsammans med Mr Mister-sångaren Richard Page. Vi bjuds på hits från Pages hela karriär, allt från pärlan "Midnight Angel" från Pages-tiden, via åttiotalets Mr Misterperiod med "Kyrie" och "Broken Wings" till hitlåtsskriveri för Madonna (I'll Remember") och hans egna soloskivor, framför allt senaste Peculiar Life. Det enda man saknar är något från utmärkta Third Matinee. Page sitter ensam på scenen och trakterar akustisk gitarr eller piano för att kompa sin ljuva stämma. Mellan låtarna får vi små anekdoter om hur musiken kom till eller vad texten handlar om (I alla fall på Dvd:n). Ljuvligt värmande i höstrusket! En kopp thé på det här så...

Red Hot Chili Peppers I'm With You
Visst var pepperspojkarna roligare i början när de hade snopparna i tubsockor och funkade frenetiskt. Men de har lyckats växa upp och samtidigt behålla en galenskap och angelägenhet samtidigt som musiken mognar och blir intressantare att lyssna på och inte bara digga sig svettig till.

Alice Cooper Welcome 2 My Nightmare
Uppföljare som faktiskt håller. Helt over the top såsom Alice ska vara. Riktigt kul! Jag återkommer med utförligare recension vid senare tillfälle.

Lenny Kravitz Black and white America
Bitvis gäspig. Kravitz har alltid stulit som en korp ur rockhistorien men lyckats tillföra egen personlighet. Den verkar bli mindre för varje år.

Kanadicken som kom in från kylan

2011-08-31T14:12:00.003+02:00

En bondpojke från Toronto fick spela in skiva med Toto och blev kulthjälte. Sedan försvann han. Trettio år senare kom han med två uppföljare på en gång!

Med ett så anonymt och alldagligt namn som David Roberts och med en blygsam skivproduktion bestående av tre soloplattor under en snart trettioårig karriär vore det väl att ta i att säga att kanadensiske Roberts nått ut till miljontals fans. Trots detta är han något av en kulthjälte och hans debutalbum All Dressed Up från 1982 ses som en riktig klassiker inom den musikgenre som kallas west coast-rock.

Den huvudsakliga anledningen till den uppmärksamhet skivan fått står att finna i listan över medverkande studiomusiker. Här finner man förutom Toto-trojkan Steve Lukather, Jeff Porcaro och Mike Porcaro även studiorävar som Jay Graydon, David Foster, Paulinho da Costa, Bill Champlin och Tom Kelly. Som producent stod Greg Mathieson. Det var framför allt kopplingen till Totomusikerna (som samma år stod på toppen då de släppte sin multimiljonsäljare Toto IV) som gjorde att fans drogs till skivan, men Roberts egna bidrag i form av skönsång, inspirerande keyboardspel och utmärkta kompositioner gjorde heller ingen besviken.

David Roberts föddes egentligen i Boston men flyttade i unga år till Toronto, Canada, där han upptäcktes som 19-åring då skivbolaget WEA fick höra en av hans demolåtar. Skivkontrakt skrevs och 1982 fick Roberts åka till soliga Los Angeles och legendariska Sunset Sound Studios för att spela in sin debutskiva. Med proffsmusiker att kompa honom och produktionshjälp av Greg Mathieson fick han ihop en riktigt bra skiva med snäll poprock där arrangemangen och soloprestationerna från musikerna verkligen lyfter det hela. Två singlar gavs ut; Steely Dan-doftande ”Boys of Autumn” och balladen ”Anywhere You Run To” men det fanns många fler låtar av högre klass på skivan, som inledande ”All in the name of Love” , ”Someone Like You” eller ”Never Gonna Let You Go”.

Roberts hade ytterligare ett gäng låtar på demostadie, men av någon anledning dröjde en uppföljare. Istället försvann den unge kanadensaren från rampljuset och ägnade sig i många år åt att i skymundan skriva låtar åt andra artister som Starship, Bad English, Lee Aaron, House Of Lords, och Jimmy Barnes. Där i skuggan hade han kunnat stanna om inte gitarristen Tommy Denander hade hört av sig i början av 2000-talet. Tommy var stor fan av All Dressed Up-plattan och efter att ha lyckats lokalisera Roberts kontaktade han honom och föreslog ett samarbete. Duon fick skivkontrakt på två skivor och började skriva låtar ihop. Tyvärr drog projektet ut på tiden och Tommy var tvungen att engagera sig i andra uppdrag, men David Roberts återkomst till West coast-genren kom dock på Frédéric Slamas project AOR och skivan Dreaming of L.A. Där kunde man för första gången på 25 år åter höra hans ljuva stämma- dessutom tillsammans med Tommys gitarrspel.

Sommaren 2008 släpptes så David Roberts andra soloalbum passande betitlat Better Late than Never. Producent var återigen Greg Mathieson och andra kända studiomusiker som medverkar på skivan är gitarristen Michael Landau, basisten Abe Laboriel JR, trummisen Mike Baird och percussionisten Luis Conte. Halva plattan är inspelad i Nashville och kanske är det därför som doften av ko-boogie hänger mycket tyngre över detta verk än på debuten.
Som för att betala tillbaka för att fansen fått vänta så länge på en skiva gav Roberts ut ytterligare en soloplatta 2008. Missing Years bestod av de demolåtar som aldrig spelades in på åttiotalet och det är Roberts själv som står för produktion och spelar samtliga instrument.
Båda plattorna fanns länge bara utgivna i Japan men har nu nyligen släppts i USA och Europa.

Utan att för den skull kritisera Roberts sentida verk så måste man ändå säga att det är debuten från 1982 som är riktigt intressant. Här hörs en oerhörd spelglädje och entusiasm hos musikerna. Det i kombination med Roberts sköna röst och snygga melodier gör att All Dressed Up med all rätt förtjänar sitt rykte som en klassiker i genren.

Kolla in en video på singeln "Boys of Autumn" här

och lyssna på "All in the Name of Love" här

eller "Someone Like You" här

Eller kolla mer sentida "Best Thing I Never Had" från senaste plattan Better late Than Never här

In Ween Veritas

2011-07-09T00:37:00.001+02:00

Ween är den alternativa nittiotalsrockens bångstyrige lillebrorsa. Den där lille irriterande talangfulle snorungen som super och svär, skiter i allt och ändå kommer undan med det på grund av sin naturliga charm. Det har de lyckats göra nu i snart 30 år!

Ween har jämförts med Frank Zappa. Vid en snabb närsynt överblick kan det eventuellt låta sig göras. Ween har liksom Zappa parodierat de flesta olika musikstilar med spöklik precision och deras texter har varit allt annat än rumsrena, oftast med fokus på sex i alla former. Zappa var dock en förespråkare mot droger, något man knappast kan anklaga Dean och Gene Ween för.

Om man vill kan man också finna en hel rad beröringspunkter mellan Ween och det svenska kultbandet Philemon Arthur and the Dung. Båda grupperna består av brödrapar med ganska oortodox inställning till musik. Deras inspelningsteknik har oftast varit väldigt simpel, deras texter är abstrakta och båda banden har en förkärlek för bajs. Philemon Arthur sjunger om dyngan som rinner rakt och Ween uppmanar oss att ”Don’t Shit Where You Eat” och hotar med att beskjuta oss med ett ”Poopship Destroyer”.

Man skulle också kunna kalla Ween för nittiotalets Ramones, med tanke på deras punkattityd, deras limsniffarintresse och faktumet att bandmedlemmarna egentligen inte alls är bröder.

Och om man vill skulle man även kunna hitta likheter mellan Ween och Prince (eller artisten tidigare känd som en konstig liten krumelur) i deras gemensamma kärlek till groove och distinkta melodier som lånar från hela den stora pophistorien.

Fast Ween klarar sig utmärkt utan att jämföras med några andra än sig själva. De är inte lätta att få grepp om och det är nog så de vill ha det. Ween är bandet som gör vad som faller dem in och skiter i det mesta, utom i sin oförfalskade kärlek till musik. De är uppsluppna fria själar som balanserar mellan absurditet och nattsvart melankoli. Anarkistiska i ordets rätta bemärkelse är de en välbehövlig frisk fläkt i den cyniska musikbranschen.

Bröderna Dean och Gene Ween är alltså egentligen inte bröder. Och de heter inte Dean och Gene heller. De heter Mickey Melchiondo och Aaron Freeman. Mickey och Aaron träffades på skrivmaskinslektionerna i åttonde klass på högstadieskolan i New Hope, Pennsylvania.
Killarna började skriva musik tillsammans och spelade in sina knasiga ljudkollage på kassettband som de sålde till en allt större växande skara lärjungar. De drog så småningom ut på turnéer också. Mickey spelade gitarr, Aaron sjöng och som komp hade de förinspelade bas- och trumljud på en kassettbandspelare. Efter ett stort antal hemmatillverkade kassetter, två självfinansierade LP och några händelserika turnéer fick det lilla skivbolaget Twin/Tone upp ögonen för duon och skivkontrakt skrevs. Weens debutalbum GodWeenSatan: The Oneness; släpptes till musikbranschens allmänna förvåning 1990. Musiken var alternativ i ordets rätta bemärkelse. Här blandades sublim pop med dissonanta oljud, punk, hårdrock och country. Texterna var drogromantiserande, sexfixerade och allmänt barnsliga- och fruktansvärt roliga.
Följande års uppföljare The Pod fortsatte den upptrampade stigen och i och med deras tredje album Pure Guava, som gavs ut på stora skivbolaget Electra i slutet av 1992, fick Ween sitt första kommersiella genombrott. Singeln "Push Th' Little Daisies" uppmärksammades på MTV. Deras turnéer kunde nu bli mer påkostade, d.v.s. de hade råd att anställa riktig trummis, basist och keyboardist. 1995 års Chocolate And Cheese var duons definitiva genombrott. Singeln "Voodoo Lady" har förekommit i ett antal filmer, bl.a. Road Trip och Dude, Where’s My Car. Videon till singeln ”Freedom of 76” regisserades av ingen mindre än Spike Jonze.
Efter Chocolate And Cheese var Ween både erkända och etablerade, men efterföljande album har inte nått upp i samma försäljningssiffror som genombrottet och några fler riktiga singelframgångar har inte heller kommit. Trots detta är Ween absolut inte uträknade. Tvärtom. Ween har under åren erhållit en välförtjänt kultstatus och deras tillbedjare är på gränsen till fanatiska. Det är ganska starkt jobbat för ett band som inte har en enda guldplatta och vars högsta listframgång är en topplistenotering i Australien från början på nittiotalet.

Weens vansinniga vax…

Ween har gett ut nio officiella album och ett antal live album, några officiella och andra som endast har gått att beställa genom deras egen hemsida. Välbeställda allätare av anarkistisk alternativ musik gör bäst i att tjacka in sig på hela katalogen, men om du är mer försiktig eller rent av fattig kan en kuli kanske vara till hjälp i den musikaliska snårdjungel som är Weens gåva till eftervärlden. Greppa macheten och följ mig, Sahib!

GodWeenSatan: The Oneness (1990)
Weens debutplatta spelades in när grabbarna ännu var tonåringar. Lika bra att bre på med en gång, tänkte de och gav ut ett dubbelalbum bestående av 23 små monster av störande pop/punk/Metal/LoFi musik med debila texter om vesslor, droger och sex samt brödernas husgud The Boognish. Albumet öppnar med primalskrikande ”You Fucked Up”. Andra alster som imponerar både musik- och textmässigt är gospelparodin ”Up th’ Hill”, Prince-hyllningen ”L.M.L.Y.P” samt poppärlan ”Don’t Laugh (I Love You)”. Många av låtarna är egentligen bara halvfärdiga idéer och andra spår gör rent fysiskt ont att lyssna på, men vore det på något annat sätt skulle det inte vara Ween. GWS:TO är kanske inte för alla öron och det är absolut inte det bästa Ween har gett ut men det är en självklar och kaxig debut från ett band som aldrig har bett om ursäkt för sig. 25 års- utgåvan av albumet (som släpptes efter bara 9 år) innehåller ytterligare 6 låtar samt bättre ommixat ljud.

The Pod (1992)
Uppföljaren The Pod är nästan lika lång som debuten men är en mörkare och mer koncis historia, och samtidigt om möjligt ännu konstigare. Här börjar Ween hitta en egen stil med trummaskinen, de skrikiga gitarrerna och de tvärsjuka texterna. Ändå är The Pod lite väl navelskådande. Den saknar den retsamma fnittrigheten från GodWeenSatan:The Oneness. Dean och Gene har måhända själva vansinnigt roligt, men det smittar inte av sig lika mycket på lyssnaren. Kanske måste man sniffa lika mycket lim som musikerna själva gjorde vid inspelningen, för att man skall se storheten i det hela. En tvättäkta Ween-fan kan dock inte vara utan mästerverk som ”Captain Fantasy”, ”Can U Taste The Waste” och ”Pork Egg Roll And Cheese”.

Pure Guava (1992)
1992 var ett händelserikt år för Ween. Efter att man släppt The Pod fick man kontrakt med stora skivbolaget Elektra och gav snabbt ut Pure Guava som blev lite av ett genombrott för bandet. Singeln ”Push Th’ Little Daises” blev en kulthit på MTV och hamnade till och med på tio i topp i Australien. Att man nu låg på ett stort skivbolag märktes stilmässigt inte nämnvärt. Musiken är fortfarande inspelad på 4-kanalare, texterna är precis lika sjuka som tidigare och man rusar genom de olika musikstilarna som om det inte fanns någon morgondag. ”Don’t Get Too Close 2” och ”The Stallion Pt. 3” visar klara progrocktendenser, ”Sarah” är en riktigt vacker Lennoninspirerad ballad, ”Pumpin’ For The Man” låter som country på Speed. Pure Guava är förhållandevis sammanhållen och känns bitvis nästan organiserad. Produktionen är också klart förbättrad jämfört med tidigare alster. Värd att inhandla inte minst för livefavoriten ”Poopship Destroyer”.

Chocolate And Cheese (1994)
Dean och Gene går från klarhet till klarhet. Chocolate And Cheese är Weens till dags dato bäst säljande album, och med all rätt. Knasigheterna har koncentrerats till 16 låtar och inget av spåren är svaga. Här finns riktigt radiovänliga pop/rock nummer som ”Voodoo Lady”, de charmiga Beatlespastischerna ”What Deaner Was Talkin’ About” och ”Roses Are Free”, men även sjukdomslåtarna ”The HIV Song” och ”Spinal Meningitis”(hjärnhinneinflammation) som lämnar en obehaglig känsla efter sig. ”Mister Would You Please Help My Pony” i vilken Deaner ber oss hjälpa hans ponny som verkar lida av lungfel, får skrattet att hamna på snedden i halsen. Ideérna i Countrymelodierna ”Drifter In The Dark” och ”Buenas Tardes Amigo” skulle finslipas och utvecklas till nästa skiva. Chocolate And Cheese är minst lika sjuk och uppsluppen som sina föregångare men materialet är det starkaste som herrarna hittills kommit upp med vilket gör detta alster till det klart bästa valet att börja med om man vill ge sig in i Weens vansinniga värld. Albumtiteln är för övrigt en hyllning till den avlidne komikern John Candy.

12 Golden Country Greats (1996)
Efter succén med Chocolate And Cheese väntade man sig att nästa album skulle bli Weens definitiva genombrott. Då gick duon och spelade in en countryplatta istället! 12 Golden Country Greats innehåller 10 tvättäkta countrymelodier med sedvanligt sjuka Weentexter. Talet 12 i titeln hänvisar inte till antalet låtar på albumet utan till de 12 legendariska studiomusikerna som medverkar på skivan. De gamla Nashvillemusikerna har spelat på skivor med Elvis, Dolly Parton, Waylon Jennings, Willie Nelson, Kenny Rogers, Bob Dylan, Joan Baez, Ray Charles och Tom Jones. Det är alls inte så att Ween driver med countryn som musikstil, det här är ren och äkta kärlek. Texterna må vara lika tramsiga som tidigare, titlar som ”Japanese Cowboy”, ”Piss Up A Rope” och ”Help Me Scrape The Mucus Off My Brain” talar för sig själva, men melodierna är framförda med professionalitet och respekt. Weens växande beundrarskara blev tämligen konfunderad när denna skiva släpptes. Weenfans är inte nödvändigtvis lika förtjusta i country som deras två idoler är, och ordinarie countryfanatiker skulle aldrig sänka sig till att lyssna till en skämtplatta som 12 Golden Country Greats. Det är synd, för plattan innehåller både högkvalitativ och vansinnigt rolig musik. Även folk som hatar ko-boggie kommer att älska detta album. Ween tog med sig Nashvillemusikerna ut på en kort men bejublad turné, och en inspelning från den turnén finns på Live In Toronto. Vad säger man? Världsklass!

The Mollusk (1997)
Efter Countrytemaplattan var 1997 års The Mollusk en återgång till det ”normala”. Fast ändå inte. Musiken är visserligen återigen spretig och ett antal olika stilar provas på men texterna har alla något av ett marint tema, även om man för den sakens skull inte kan kalla The Mollusk för ett konceptalbum. Ween har återigen utvecklats på sångfronten. Musiken är mer genomarbetad utan att tappa i knasighet eller intensitet. Den gamla stilen hålls uppe med verk som ”Waving My Dick In The Wind” och den irländska folksången ”The Blarney Stone”, men poplåtar som titelspåret ”The Mollusk” och balladen ”It’s Gonna Be Allright” borde ha legat på topplistor i en mer rättvis värld. Även ”The Golden Eel” och ”Mutilated Lips” är fantastiska kompositioner. The Mollusk ger en känsla av att lyssna på en hel skiva inspirerad av Beatles’ ”Octopus Garden”. Plattan är blöt på fler sätt än ett. Bröderna Ween påstår att de var praktiskt taget plakata vid såväl låtskrivande som inspelning av The Mollusk.

Paintin’ The Town Brown (1998)
Att skåda Ween live i konsert är en upplevelse utöver det vanliga. Paintin’ The Town Brown är lite av ett retrospektiv över bandet med liveinspelningar som sträcker sig över hela sju år. De tidigaste inspelningarna är från 1990 då Gene och Dean turnerade i Holland med en trummaskin. De senaste inspelningarna är från Mollusk turnén 1997. Tyvärr blir resultatet lite väl spretigt. Det hade varit bättre att ge ut en inspelning från en och samma konsert istället. De bästa låtarna är de från Country turnén 1996. Som Best Of/ kuriosa funkar skivan, men vill man ha en bra Ween live platta skall man leta reda på Live In Toronto eller ett av de otaliga bootlegs som finns att få tag i på nätet.

White Pepper (2000)
Ytterligare framsteg. White Pepper är Weens mest seriösa och lättillgängliga album. Därmed inte sagt att det inte har sina sjuka stunder. Musikstilarna mixas från ren punkrock i ”Stroker Ace” via sublim flummig indie pop i ”Exactly Where I’m At” och ”Flutes of The Chi” till country i ”Falling Out”. Drogreferenserna dyker upp i kalypson ”Bananas And Blow” . ”Pandy Fackler” låter som Steely Dan och är den enda låten på plattan med hänvisning till sex, i det här fallet avsugningar. Annars hänger en stark doft av sentida The Beatles över hela plattan vilket kan anas redan på titeln på albumet. Ljudet är helt klanderfritt eftersom musiken är inspelad i riktig studio. Dean och Gene har producerat verket själva och som ljudtekniker har de hyrt in Chris Shaw, som tidigare arbetat med bl.a. Public Enemy. White Pepper borde egentligen ha gjort Ween riktigt stora, men bristen på uppenbar knasighet skrämde bort gamla fans samtidigt som nya uteblev på grund av bandets tidigare rykte.

Live In Toronto (2001)
Denna liveplatta gavs ut via bandets hemsida och har aldrig gått att köpa i butik. Den är dessutom slutsåld för länge sedan, vilket är synd, för detta är den liveplatta som alla Weenanhängare bör äga. Den inspelade konserten härstammar från 1996 då Ween turnerade med sitt countryband The Shit Creek Boys. Många klassiker från 12 Golden Country Greats spelas, men även tidigare favoriter som "What Deaner Was Talking About," "Push Th' Little Daisies" och "Waving My Dick In The Wind" som vid framförandet ännu inte var utgiven på platta. En vansinnigt härlig coverversion av Billy Joel's "Piano Man." Bjuds vi på också.

Quebec (2003)
Innan albumet släpptes hotade/lovade Ween att man skulle återvända till sitt mer ”bruna” sound, något man lämnade på White Pepper. Hotet visade sig vara sant. Quebec är åter igen ett knäppt och spretigt Weenalbum. Inledande ”It’s Gonna Be A Long Night” påminner om Motörhead, ”Happy Colored Marbles” sänder deprimerande känslor till hjärnbarken och bagateller som "Fancy Pants" och "So Many People In The Neighborhood" får det att rycka i smilbanden. Influenser som Beatles, Neil Young, Leonard Cohen, Pink Floyd och REM skymtar förbi mellan låtspåren. På Quebec är Ween kanske lite mer mogna än tidigare men för den sakens skull absolut inte tråkiga.

La Cucaracha (2007)

Ween senaste studioalbum må ha gjort vissa fans besvikna och inte sålt lika bra som tidigare alster, men det beror snarare på skivbranschen än på kvaliteten på skivan. Personligen har jag inte lyckats få lika stor bånge inför La Cucaracha som för tidigare tramsiga mästerverk, men samtidigt är det där respekten för Ween finns, att de alltid gör vad som själva faller dem in och struntar i vad folk och fä eventuellt vill ha. Här finns absolut guldkorn, som den ironiska kärlekslåten ”Friends”, Neil Youngpastischen ”Object”, countrytramset ”Learning to Love” eller punkmonstret ”With My Own bare hands”. Som med alla Ween-skivor är det alltid en fråga om smak och inställning, och just La Cucaracha pillar inte mig tillräckligt sensuellt på rätt ställen, men jag måste ändå respektera bröderna för att de alltid går sin egen väg.

Summer Lovin'- Live DVD:er för mörka semesterkvällar

2011-07-08T20:02:00.000+02:00

Ok, så just nu är solgudarna goda mot oss och då är det inte läge att sitta inne och mossa framför tv:n, men tro mig på mitt ord, det kommer sommardagar då regnet öser ner och kvällar som är både kyliga och insektsinfesterade, och då kan jag inte tänka mig något bättre i hela världen än att slå sig ner framför dumburken och njuta av en fantastisk livekonsert med någon av sina favoritartister. Här kommer några tips.

Paul McCartney
Good Evening New York City
Den 15 augusti 1965 spelade the Beatles på Shea stadium i New York inför en rekordpublik på 55600 personer. 43 år senare, I juli 2008 gavs den sista konserten på Shea stadium innan det revs. Billy Joel var artisten som stod för gravölskonserten och Paul McCartney dök upp som hemlig gäst för att hylla den gamla arenan. Ytterligare ett år senare var sir Paul på plats igen för att inviga det splitternya Citi Field Stadium, byggt på ruinerna av det gamla Shea. Konserten har hyllats av recensenter och fans som var där, och man förstår dem när man nu har möjligheten att få beskåda denna liveinspelning på dvd. Det här är den absolut bästa livekonsert som finns tillgänglig med Macca, och han har trots allt släppt en hel del. Till att börja med är det svårt att misslyckas med en sådan enorm låtskatt som McCartney sitter på, med hits från Beatles, Wings och en fantastisk solokarriär. Karl’n skulle kunna spela i tre timmar och leverera endast legendariska hits som hela världen känner till. Cudos till gubben (tja han är ju faktiskt 68 bast även om det inte märks här…) att han då är modig nog att mellan klassikerna lägga in några mer okända låtar som ”Only Mama Knows” från senaste soloplattan Memory Almost Full eller ”Sign the Changes” och ”Highway” från Fireman-projektet. Men magin ligger inte bara i de fantastiska låtarna. Paul spelar och sjunger lika bra som när han var 22 och utstrålar värme, säkerhet och glädje. Man kan inte annat än älska honom. Och de som påstår att Mccartney bara är en sockersöt popsnubbe kommer att knipa käft för evigt när de får se framträdanden av rockrökare som ”Day Tripper”, ”Helter Skelter”, ”Live and Let Die”och ”I’m Down”. Såklart spelas alla andra klassiska hits som ”Yesterday”, ”Band on the Run”, ”Back in the USSR”, ”Let It Be”, ”Lady Madonna” och ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Under ”Here Today”, Pauls hyllning till sin döde vän John Lennon, stockar sig rösten och han får till och med en tår i ögat. Kompbandet (där Abraham Laboriel JR ingår) är tajt om än lite anonymt, men vad spelar det för roll när Paul lyser så enormt? Det är sådan konstant ståpäls hela tiden så man har träningsverk i hårsäckarna efter konsertens slut. Vad mer ska jag behöva säga? Spring för fan iväg och köp, och passa på att inhandla ett surroundsystem när du ändå är på gång för att kunna uppleva konserten maximalt.

Little Feat
Skin It Back: Live at Rockpalast

1977 spelade Little Feat på Grugahalle i tyska Essen. Konserten spelades in för tv-programmet Rockpalast. Det här är Little Feat i sitt esse, med sina bästa plattor under bältet, och då det inte bara var Lowell Georges kompband utan killar som Paul Barrere och Bill Payne hade blommat ut och börjat ta för sig som instrumentalister och låtskrivare också. Den här konserten har tidigare funnits på VHS och DVD men i denna senaste version är ljud- och bildkvaliteten avsevärt förbättrad och man får dessutom en halvtimmes bonusmaterial i form av ett soundcheck där bandet spelar låtar som sedan inte framförs i konserten. Här finns möjligheten att njuta av Feat när de var som bäst med magiske Lowell George på toppen av sin slidegitarrbana och låtar som ”Fat Man In The Bathtub“, “Dixie Chicken“, “Tripe Face Boogie“, “Feats Don't Fail Me Now“ och såklart “Willin'“.

Stevie Ray Vaughan and Double Trouble
Live at Montreux 1982 & 1985
Den här dubbel-dvd:n presenterar två dunderkonserter med Stevie Ray som även är av rockhistorisk betydelse. 1982 var Stevie Ray Vaughan respekterad i sin hemstat Texas men okänd i andra delar av USA och resten av världen. Därför var hans spelning på Montreux Jazz Festival det året viktig. Det blev en katastrof. Publiken begrep sig inte på hans musik och buade till och med. Det hindrade inte SRV och hans Double Trouble från att leverera ett fantastiskt set. Stevie Ray var helt knäckt efter spelningen men det skulle visa sig vara hans viktigaste gig i karriären. I publiken stod nämligen David Bowie och Jackson Browne som båda kände igen talang när de såg den. Jackson Browne lät Stevie spela in gratis i hans studio och Bowie tog sig an gitarristen och använde honom på Let’s Dance-plattan och den efterföljande succéturnén. Tre år senare var Stevie Ray och Double Trouble tillbaka i Montreux och den här gången var det ett annat ljud i ”källar’n”. Nu mottogs bandet som hjältar. Här kan man se båda konserterna efter varandra och jämföra för att se hur bandet utvecklats. Vad som inte har ändrats på de tre åren mellan konserterna är bandets totala satsning. Här spelas från hjärtat och utan pardon. Världsklass!

Tom Petty and the Heartbreakers
Runnin' Down a Dream

En helt fantastisk dokumentär/live konsert- extravaganza regisserad av legendariske filmregissören Peter Bogdanovich. Vi får följa Petty och hans barndomspolare genom hela deras fantastiska levnadshistoria och dessutom uppleva 30-årsjubileumskonserten som bandet gav i sin hemstad Gainsville, Florida. Om man har varit det minsta lilla intresserad av Petty innan så kommer man att älska honom efter att ha sett den här dvd:n.

Deep Purple
Live in California 74

1974 var Deep Purple det störst säljande bandet i USA. Att mycket av det berodde på den tidigare sättningen med Ian Gillan på sång och Roger Glover på bas och mästerverk som Machine Head och Made in Japan hindrade inte att det var nykomlingarna David Coverdale och Glenn Hughes som fick vara med och njuta av framgångens sötma. En 28 dagar lång turné i USA toppades med att headlina California jam festival inför 200 000 fans. Konserten har gått till historien, inte bara som en fantastisk uppvisning av bandet utan även för att Ritchie Blackmore förstörde en tv-kamera genom att stöta sin gitarr rakt in i den och sedan sätta eld på PA-systemet och nästan spränga sig själv och Ian Paice i luften. Det är fantastiskt att se en skitskraj finnig Coverdale (långt från den själsäkre scendomptör han sedermera kom att bli i Whitesnake) fumla sig igenom mellansnack men ändå prestera på toppnivå vad gäller sång. Vill man se ett av sjuttiotalets bästa arenarockband i toppform har man faktiskt inget annat val än att slänga på den här dvd:n, luta sig tillbaka i soffan och korka upp en flaska Jack Daniels.

None more black...

2011-06-13T13:48:00.000+02:00

Gamla Rockrävar: Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sherinian och Jason Bonham i supergruppen Black Country Communion.

Black Country Communion
2
(Mascot)
Släpps idag 13 juni 2011

Black Country Communions andra skiva är en på alla sätt mörkare och mer seriös historia än debuten. Trots det lyser den upp sommarnatten.

Myten om den svåra "andra skivan" stämmer bara in i vissa fall, oftast då en hajpad ny artist eller ett band med en eller två plötsliga dunderhits visar sig inte kunna leva upp till förväntningarna utan bara har material och talang i sig för en enda skiva. Rockhistorien myllrar dock av exempel på band som åstadkommit starka uppföljare till hyllade debuter. Aersosmith, Black Sabbath, Cream,Led Zeppelin, Van Halen, Lynyrd Skynyrd, Kiss och Rainbow är bara några av alla legendariska rockhjältar som överträffat sina förstlingsverk rejält. Till denna celebra skara kan nu även Black Country Communion sälla sig.

Knappt ett år efter debuten är denna supergrupp tillbaka med den fantasirikt betitlade uppföljaren "2". Där debuten visade upp en spelglädje på en hastigt hophafsad samling retrorocklåtar av förvisso gott märke, kan man nu på "2" höra ett band som är mer samspelt och demokratiskt, och som tagit sig tid att hitta en egen stil. Med rockrävar som Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Jason Bonham och Derek Sherinian bör man inte förvänta sig någon ny form av stilistiskt nytänkande eller musikaliskt uttryck, här talar vi trots allt om experter som kan sin rockhistoria, en del av dem var till och med med och skrev den. Men här finns ändå tillräckligt med jamentjohoo och attityd för att inte retrokänslan eller plagiarismen ska ta över.

Öppningspåret "The Outsider" är en startrockare i samma kaliber som Deep Purples "Burn" fast med ett riktigt Sabbath-riff. Derek Sherinian, som inte gjorde alltför stort väsen av sig på debutskivan, manglar här fram riktiga ryamattor på hammondorgeln. Låten innehåller dessutom en äkta gitarr/orgel duell enligt gammalt hederligt Purple-manér. Det tunga manglet fortsätter på skitiga "Man in the Middle" som har mer moderna tongångar och skulle kunna spelas in av Soundgarden. I "The Battle for Hadrian's Wall" är vi plötsligt inne i flygzonen för luftskepp byggda av bly. I den akustiskt uppbyggda episka balladen, som osökt leder tankarna till Zeppelin's "Gallow's Pole" eller till och med "Battle for Evermore", sjunger Joe Bonamassa ruskigt likt hädangångne Ray Gillen, som kuriöst nog hade Glenn Hughes som sin största sångarförebild.

Vi fortsätter i luftskeppsland. "Save Me" är en låt skriven av Jason Bonham och ämnad för återföreningen av Led Zeppelin som kom av sig efter OH-spelningen i London 2007. Med jimmy pages tillåtelse har han nu tagit med den till BCC. Bra tycker jag, då Zeppelin inte hade kunnat göra något av låten eftersom den så extremt tydligt rippar av "Kashmir". BCC däremot gör låten till sin egen, om än extremt zeppelininfluerad. "Smokestack Woman" är en bluesig rockare, och kanske den låt på skivan som berör mig minst. Den har en väldigt stark amerikansk feeling, nästan lite åt countryhållet. "Faithless" är lite lugnare och leder tankarna till Pearl Jam's "Jeremy". Här spelar Glenn Hughes underbar bas. Det lugna mittenpartiet fortsätter med "An Ordinary Son" som är den andra låten på skivan som sjungs av Bonamassa på lead. Om det inte vore för Sherinians svettiga hammondorgel skulle man kunna tro att det var en Bad Company-låt. "I Can See Your Spirit" är en purpurfärgad rökare som lätt skulle platsa på plattor som Stormbringer eller Come taste the Band. "Little secret" börjar bluesigt och lugnt men fläskas ut i refrängen och funkiga "Crossfire" har ett riff som inte kräver någon med våtrumsbehörighet för att det ska vara garanterat vattentätt.
När man är ute efter att göra ett helgjutet album, istället för en samling utfyllnadslåtar runt den stora hitsingeln, så är det avslutande spåret lika viktigt som öppningslåten, för att helhetsintrycket ska vara positivt. "Cold" klarar uppdraget med den äran. det är en hammondindränkt ballad som byggs upp med stråkar och avslutas majestätiskt.

Texterna på BCC2 är inga solskenshistorier direkt. Hughes påstår att han inte skrivit så mörka och grubblande ord sedan sin egen katarsis på soloskivan Addiction där han gjorde upp med sitt drogberoende. För att citera Nigel Tufnel i Spinal Tap; "How much more black could it be? And the answer is none, none more black".

Trots sina mörka och allvarliga teman och ruffliga riff, skänker BCC 2 mig en känsla av upprymdhet över att det fortfarande finns artister som vet hur en slipsten ska dras när det gäller att skriva och framföra rock'n roll enligt gammalt beprövat snitt, och ändå lyckas ingjuta fräschör och egen stil i kompositionerna. Den här skivan kommer att snurra varm i sommarhettan ända fram till i augusti då vi har möjlighet att se bandet live på Cirkus i Stockholm. Rocken är inte död, den bara luktar så...

Titta på video av "Man in the Middle" här

Kolla på video av "The Outsider" här

Kungliga Lizzytolkningar i Kungsan

2011-05-20T08:43:00.000+02:00

Det svenska Thin Lizzy-hyllningsprojektet Courtesy Of gav nyligen en bejublad konsert i Bryggarsalen vid Odenplan i Stockholm. Nu är det snart dags igen. 4 juni spelar tiomannaorkestern i Kungsträdgården. Man framför åter de fantastiska tolkningarna av Phil Lynotts musik från skivan Courtesy Of som jag hyllat tidigare på dessa sidor. Spelningen börjar kl 14.00 och är såklart gratis.

Kan man hoppas på en överaskningsversion av "King's Call" nu när bandet spelar i Kungsan? Och ni som funderar över om ni ska gå på konserten, vad väntar ni på, ett alibi?

Kolla på klipp från förra konserten här.

Bönhörd? Klassiska uppsättningen av Petra kommer till Sverige!

2011-05-17T15:01:00.005+02:00

Gud hör bön, i alla fall alla trogna Petrafans rop på återfödelse...

Den kristna rockgruppen Petra höll ut längre än Metusalem men lade slutligen ner 2005 efter mer än trettio års rockande tillbedjan. Nu är återuppståndelsens tid här. Den klassiska uppsättningen av bandet från åttiotalet släppte en ny skiva nyss med nytt material och nyinspelningar av några av deras gamla hits. Skivan heter Back to the Rock och finns att digga på Spotify.

Gubbarna är dessutom på turné och kommer till Sverige i sommar, närmare bestämt till Gullrännafestivalen i Halmstad fredag den 8 juli.

Bandet har ju en hel hoper bra nummer från det glada åttiotalet, som "Road to Zion", "Judas kiss", "Grave Robber" och "Angel of light". Det är bara att gratta halmstadborna till en riktigt lång och mysig aftonbön på fredagen.

Läs historien om bandet här

This Bootsy is made for Funking

2011-05-02T12:42:00.001+02:00

När funkmästare Bootsy Collins landar på jorden igen för att sprida sitt evangelium är det inte utan att man får danssjuka…

I Gamla Stan i Stockholm finns en liten gatsnutt som heter Funckens Gränd. Jag har alltid tänkt att det vore coolt att någon gång göra en skiva med ett foto av gatan på omslaget och döpa skivan till Alley of Funk. Fast problemet är att en musikstil som funk inte ryms i en liten gränd, den är mycket större än så, åtminstone när den framförs av dess medgrundare och förgrundsgestalt Bootsy Collins. Bootsy blev först legendarisk genom sina samrören med James Brown och George Clintons P-Funk/Parliament, för att inte tala om hans eget Rubber band på sjuttio- och åttiotalen.Jag såg Bootsy med band spela utomhus på Vattenfestivalen en gång för många år sedan. Fastän bandet hade grava tekniska problem med ljudet fick man publiken och hela världen runtomkring att dra på smilbanden och skaka rumpan lite sådär ofrivilligt.

För det är liksom det som är grejen med funk. Det handlar inte om specifika låtar eller hela album, det är själva helheten, groovet, budskapet man vill åt.
Samma sak gäller med Bootsys "comebackplatta" Tha Funk Capitol of the World, som släpptes för exakt en vecka sedan. Skivan är en enda lång hyllning till dans, sväng, rymd, sex, glädje, ja allt som får hjärtat att slå några extra volter. Bootsy själv framstår som en Dileva från Las Vegas med sina grälla kläder och predikningar om allt från den moderna världens vansinne till att bejaka den kreativitet som vi alla besitter. Hans basspel och sång är inspirerande, snortajt och upplyftande och hans band är naturligtvis mer punktligt (och betydligt hetare) än Fröken Ur.

På skivan dräller det av gästartister, från gitarristen Buckethead, Ice Cube, Snoop Dog, George Clinton, skådisen Samuel L Jackson och pastor Al Sharpton till samplingar av Jimi Hendrix och gitarrspel av Bootsys brorsa Catfish som tragiskt nog gick bort under inspelningen av plattan.

Att välja ut några favoritspår känns onödigt. Tha Funk Capitol of the World är snarare som en trance-platta eller någon anna slags ambientskiva som ska försätta dig i funktastisk stämning. Den kommer som ett yrväder en aprilafton, kanske inte med ett höganäskrus i en svångrem om halsen, men väl med stjärnformade solbrillor och karmosinröd hög hatt. En föraning av sommaren? I'm there dude!

Bonus:
Här kommer Bootsyreceptet från Rockköket. Skoomakarlåda a la Pecka Hammarstedt! Obs den coola illustrationen ovan, signerad Mrs Murphy är från samma bok.
Ingredienser:
Biff-600 g ryggbiff eller en skiva oxfilé per person för en lyxigare variant
1 paket bacon
salt och peppar
1 1/2 dl rödvin
1/2 köttbuljongtärning

Potatismos
1 kg potatis
2 msk smör
2 dl mjölk
2 tsk salt
finriven muskotnöt
1 äggula
1 rejält knippe gräslök, finhackad
nymald svartpeppar

Börja med potatismoset. Skala potatisen, skär dem i bitar och koka i 10-12 minuter. Slå av vattnet och tillsätt smör och mjölk. Låt koka upp. Salta och peppra. Mosa potatisen och rör om till ett fluffigt mos. Tillsätt en skvätt mer mjölk om moset verkar bli för fast. Fastheten beror helt på hur mjölig potatissorten är. Riv 7-8 drag på rivjärnets finaste del med en muskotnöt, (var gärna lite försiktig eftersom unset för mycket förstör hela purén). Blanda i den finhackade gräslöken.
Stek baconet i stekpanna och låt rinna av på papper. Banka köttet något med knytnäven och stek i en klick smör och lite olja. Salta och peppra. Plocka ur köttet och tillsätt rödvin, en skvätt vatten och köttbuljongtärningen.
Lägg upp potatismos. Lägg köttet och baconet på och slå rödvinsskyn över.

Tillbehör
Tomatsallad med färsk tomat, finhackad rödlök, salt och peppar samt olivolja. Smörstekt salladslök och blandsvamp.

Robbie's back!

2011-04-08T09:28:00.003+02:00

Det tog 13 år, men How To Become Clairvoyant visar på många sätt att det finns gott gry i den gamle the Band-ledaren.

Jag har en speciell förkärlek till Robbie Robertsons första soloplatta från 1987. Den spelades frenetiskt på en fjällresa tillsammans med en god vän, först på repeat i bilstereon från Sundsvall till Storulvån och sedan fick Robbie följa med i Walkman upp till Sylarna där han avnjöts i snöstorm,på soliga dagsutflykter på telemarkskidor i gnistrande nysnö och tillsammans med några glas Baily's på fjällstationen på kvällarna. Det var något i Robbies ödsliga jordnära folkmusik, Bonos och The Edges körer och Daniel Lanois produktion som sammansmälte extra tydligt där i de svenska fjällen. Eller så var det bara Baily'n som talade…

Uppföljaren Storyville från 1991 fick inte möjligheten att upplevas i kombination med Syltopparna och satte sig därmed inte lika självklart i min själ som debuten hade gjort, även om den förvisso innehöll många höjdarnummer som ”Night Parade”, ”Go Back To Your Woods” eller ”Shake this Town”. De följande skivorna som inspirerades av hans indianska förflutna var bitvis spännande och nydanande men satte inga spår som de två första soloplattorna hade gjort. Sådan tur då att man kunde gå tillbaka till den klassiska The Band-katalogen och njuta. I mer än 10 år har det varit tyst om Robertson, även om han arbetsmässigt varit fullt sysselsatt med att skapa filmmusik åt Scorsese men nu, som en blixt från klar himmel är Robertsons femte soloalbum här.

Det första som slår en är ljudbilden och produktionen som på alla sätt påminner om hans första soloverk. Det är mörkbrunt och ödsligt och Daniel Lanoiskt (även om han inte är inblandad den här gången), introspektivt och (dare I say) gubbigt?
Robbie har tagit hjälp av en hel del namnkunniga kompisar på skivan. I ”Fear of Falling” delar Robbie mikrofon med Eric Clapton och de akustiska gitarrerna skapar tillsammans med hammondorgeln en varm och mysig känsla som faktiskt får mig att tänka på bastun i Sylarnas fjällstation. Clapton har varit med och skrivit två andra låtar också. Steve Winwood medverkar, liksom pedal steel-virtuosen Robert Randolph och Rage Against The Machine/Audioslaves-gitarristen Tom Morello, för att bara nämna några.

Jag har alltid gillat Robertsons texter, och här får man sitt lystmäte i coola oneliners, intelligenta vändningar och intressanta ämnen. ”This is Where I Get Off” handlar om tiden i The Band och ”Axman” är en hyllning till Robbies gitarristhjältar som Hendrix och Allman.

Summa summarum, inget man slänger in i bilstereon när man vill köra fort som fan, men perfekt om man vill laga till en Gumbo i köket. Och som fyrtioplussare är det bara att hacka i sig att det är sådan här musik man faktiskt går igång på nuförtiden. Och sedan går man och lägger sig innan 22.00.

Än ringlar ormen

2011-04-06T13:38:00.006+02:00

Whitesnake krälar på in i 2010-talet med oförtruten jaktinstinkt. Och sneglar glädjande nog mer tillbaka till ursprungsbluesen.

Behöver världen verkligen en ny Whitesnake-skiva? På den frågan skulle jag vilja svara med ett rungande njaäe..

David Coverdale och co har blivit alltmer som ett AC/DC. Man vet vad man har att förvänta sig från en ny skiva. Samma melodier, samma textrader om big bass drums, Love in the first degree och shelter from the storm. Så har det inte alltid varit.

Det fanns en tid på åttiotalet då Whitesnake var viktiga, spännande och till och med nydanande, sin klassiska brittiska blueshårdrock till trots. Skivor som Trouble, Ready an Willing, Come an Get it, Saints & Sinners och Slide it In, för att inte tala om det underbara dubbellivealbumet Live...In the Heart of the City är alla mästerverk i min bok. Vid metamorfosen 1987 från ölmagad bluesmagi till hårsprejade MTV-trolleritrick hade jag redan tappat intresset även om jag rent låtmässigt kan uppskatta en del av det som fanns på kioskvältaren Whitesnake 1987. Därefter har det i princip bara gått utför med bandet. Coverdale har genomgående behållt charmen och styrkan i rösten, liksom sin överväldigande personlighet men låtmaterialet har tyvärr standardiserats på tok för mycket.

Comebackplattan Bad for Good som kom för tre år sedan gjorde mig både glad och ledsen. Där fanns ett jävlaranamma och en glädje, men låtarna höll inte och produktionen var alltför iskall och chromad. Personligen var jag övertygad om att det skulle bli bandets svansång i studioväg. Döm om min förvåning när det utannonserades en ny studioplatta i vår. Och ännu mer haksläpp fick jag när jag fick lyssna på plattan. Förutom att ha ett mycket varmare sound produktionsmässigt så har Coverdale och gitarristen Doug Aldrich valt att snegla mer tillbaka till det tidiga åttiotalet än åt det senare, och det kan aldrig bli fel.

Många av låtarna på nya Forevermore är typiska standardnummer skapade enligt beprövad Whitesnakemall men de framförs med gusto och på skivan finns några guldnummer som kan platsa på en best off-platta brevid gamla klassiker som "Fool for Your Loving" eller "Walking in the Shadow of the Blues".

Inledande "Steal Your Heart Away" rockar frenetiskt och bjuder på trynorgel. Drömmen hade naturligtvis varit riktig hammondorgel men det verkar som om klaviatur inte har någon större plats i Whitesnake anno 2011. Av andra rökare på skivan tycker jag extra mycket om "My Evil Ways" och "Whipping Boy Blues", eller "I Need You" (här hör man faktiskt lite hammond!)annars är det svårt att inte bli förtjust i lugnare kompositioner som det mäktiga titelspåret eller "Fare Thee Well".

Jag är fortfarande inte hundra procent säker på att världen behöver ännu en Whitesnakeskiva, men när det gäller just den här så visar jag ändå tummen upp. Och en Coverdale på autopilot springer fortfarande flera ärevarv runt nuvarande konkurrenters alster. Tänk då vad han åstadkommer när han som här är inspirerad...

Klockren magi!

2011-03-25T10:55:00.004+01:00

Harry Potter spelar Zappa-covers och blandar funk och punk till sprudlande häxbrygd med popattityd. Knäpp upp tvångströjan och ställ om klockan till sommartid, Släpp fångarna loss, det är vår, här kommer Star Clock!

Look What I Did heter ett enerverande hardcore/metal/skatepunk/progrock/pop-band från Nashville som jag får reumatism i örongångarna av. Kanske är det så att deras basist Chris Bradley också ibland blir lite trött i lurarna av bandets förvisso tekniskt imponerande men ändock bedövande mangel, för när han i början av 2000-talet släppte ett soloprojekt betitlat Star Clock lät det inte i närheten av hans huvudbands skränande. Musiken på Star Clock är istället en magisk häxbrygd av oemotståndlig powerpop med smak av allt från Frank Zappa, Red Hot Chili Peppers och Mother’s Finest till Beatles och Green Day. Det spretar åt alla håll men trots det finns en sammanhängande känsla som gör plattan helgjuten.
På skivomslaget poserar en Harry Potter-liknande yngling med blå män i bakgrunden. Om ynglingen är ett porträtt av Chris framgår inte. Det är över huvud taget mycket mystik som omgärdar projektet Star Clock, men vad spelar det för roll när musiken är så upplyftande och självklar?

Inledande ”Josephina’s Radio” är Chili Peppers-skramlig men avviker från Californiafunken med mer poppiga körer och inslag av xylofon och små instrumentala räkor som snarare leder tankarna till 70-talsrock. I ”Glasses” bjuds vi på britpop med snygga Beatleskörer och kaxig text. ”Girlfriend” klafsar ut i Funkträsk med en akustisk gitarr på ryggen och No Doubt i IPoden. Försök sitta still till den här låten, Stephen Hawkins! ”Me and Mrs Johnson” har roliga tvillinggitarrer a’ la Thin Lizzy i refrängen och fortsätter det soliga gunget från de tidigare låtarna och det rullar på i samma glada känsla på ”K’mawn” och ”Yo Pussucat” med mer funkrock i värsta Mother’s Finest-stil. ”I Know I Can Love UI/Whoopdang” låter som en märklig mix av Alice in Chains och Level 42 och ”Crashing on Venus” byter stil flera gånger under låtens gång men har en refräng som skulle kunna funka på en tidig Green Day-skiva. ”Wake Me” är det närmaste man kommer en ballad på skivan, ”Potion” är Beatles med fett metalriff. ”Black Page #1 1/2 ” är en cover/tolkning av Zappas instrumentala klassiker och här hör man verkligen vilken husgud Zappa varit för Bradley. ”Chetchoaess” är rent manisk hiphop/punk/hardcore och kanske den låt på skivan som mest påminner om musiken Bradleys huvudband spelar. Avslutande ”Josephina’s Rebroadcast” ärr ett tribal-liknande ljudcollage som verkar ha kommit med enbart för att slå fast att här har vi en kille som gör precis vad han vill eftersom det är hans egen skiva.Punkt slut.

På Star Clock har Chris Bradley skrivit, producerat, mixat och spelat det mesta, med lite hjälp här och var av kompisar. Något annat än skivor med Look What I Did verkar han inte ha släppt efter det här, vilket är väldigt synd. Det här är toner som sätter sprätt på vårkänslorna inne i kroppen och får en att lira luftbas som en galning. Slappin’ da bass, man!

Lyssna på "Glasses" här

Tyvärr finns skivan varken på Spotify eller Itunes, men kanske kan man få tag i den begagnad via Amazon eller liknande? Om ni gör det, passa då på att köpa två ex, för risken är att skivan blir utsliten snabbt.

I min lila, lila värld av purpur...

2011-03-24T10:02:00.003+01:00

Deep Purple kommer till Sverige igen, och den här gången har de hela gneklådearmén med sig. Samtidigt rör det på sig i det stora oregerliga Purplefamiljeträdet. Grenarna spretar åt alla håll och där är ett liv och ett kiv. Det är vår i luften helt enkelt.
I december rullar Purple in över svenska gränsen för två spelningar, en på Hovet i Stockholm 9 december och en i Scandinavium i Götlabörrg kvällen därpå. Med sig har de en symfoniorkester som ska kompa när gubbarna river av sina klassiska nummer.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Jag minns med skräckblandad förtjusning sist de var här med orkester, i början av 2000-talet. Då framförde de det klassiska stycket Concerto for Group and Orchestra, skrivet av Jon Lord, och avslutade med de vanliga paradnumren. Framträdandet var en angenäm upplevelse men förstördes bitvis av en del inavlade praktarslen i publiken som naturligtvis inte hade uppmärksammat att det var en symfoniorkester de skulle se, fastän det stod på affischen. Brakfulle Benny från Bergsjö och hans indolenta fru/mamma stod under det finstämda oboesolot och gastade efter ”Highway Star” och förstörde stämningen kapitalt.

Den här gången är det dock inte fråga om några klassiska stycken utan mer klassisk rock, arrangerad för symfoniorkester. Jag kan tycka att idén känns lite allmänt trött och oinspirerad. Jag hör hellre ösiga pigga versioner av sällan spelade purplelåtar, uppblandat med det som publiken alltid vill ha; ”Smoke”, ”Black Night”, ”Lazy”, ”Space Truckin’” m.fl. fast jag lär väl stå där med dunkande hjärta och tårar i ögonvrån som vanligt i december.

I väntan på att Purple ska släppa nytt studiomaterial (Kom igen nu, det är ju 6 år sen sist!) så får man väl hålla tillgodo med arkivgrejer. I maj släpps en dvd med material från Deep Purple mk IV, dvs Tommy Bolin på gitarr. Dokumentär och livekonsert utlovas och det ser vi fram emot då några sådana dokument från 1976-uppsättningen sedan tidigare inte finns, i alla fall inte officiellt. Om man inte kan få nog av Tommy Bolin så släpps även en live dvd där man kan beskåda ett liveframträdande med hans gamla band Zephyr. Dvd:n heter The Barry Richards TV Collection Volume I, och innehåller även framträdanden från artister som Alice Cooper, Bob Seger, Rory Gallagher och Humble Pie.
Några av nuvarande purplemedlemmarna är involverade i sidoprojekt. Steve Morse har spelat in musik med en ny supergrupp bestående av Mike Portnoy (ex Dream theater), Neal Morse (Ex Spock’s Beard) och Steve Morse Band-basisten Dave La Rue, samt sångaren Case McCpherson. Skiva ska komma senare i år. Roger Glover har gjort ny soloplatta. Life was Easy heter den och släpps i juni.

Samtidigt ligger andra före detta Purple-medlemmar inte på latsidan. David Coverdale och hans Whitesnake släpper ju nya Forevermore på måndag, och jag kan säga redan nu att utan att överaska eller bryta någon ny mark så är plattan ändå ett enormt framsteg från förra skivan och en återgång till det varmare och bluesigare sound som kunde hittas på materialet från tidigt 80-tal, pre hårspray och chrome-perioden som inleddes med 1987. Jag återkommer inom kort med utförlig recension.
Glenn Hughes och hans Black Country Communion later meddela att deras andra platta, fantasifullt betitlad 2, ska släppas 13 juni. Låtarna har namn som “The Outsider”, “Man In The Middle”, “Cold”, “Smokestack Woman”, “Faithless” och “Crossfire” och ska enligt Glenn själv ha de mörkaste texterna han skrivit sedan Addiction-plattan.

Brudar börjar bälga bra bira

2011-03-10T08:08:00.003+01:00

Vi svenskar har blivit finsmakare vad gäller öl. Vi dricker specialsorter på flaska och efter säsong och alltfler kvinnor blir intresserade av bärs. Öl är det nya svarta.

Under 2010 ökade försäljningen av specialöl som Ale och veteöl med 282 000 liter på Systembolaget, jämfört med året innan. Bolaget tog även in fler sorter, man utökade sortimentet med ca 30 nya specialöler. Vi har blivit duktiga på att dricka öl efter säsong också, visar positiva försäljningssiffror av julöl, påsköl och sommaröl.

Den gamla Pripps Blåburken får också konkurrens i dikesrenarna. Försäljningen av öl på flaska gick upp förra året med 3 procent, eller 1,5 miljoner liter. Idag står flaskförsäljningen för 22 procent av den totala ölförsäljningen.

Undersökningar visar också att kvinnor idag är mer benägna att välja en öl, framför allt mer smakrika sorter, och i samband med maten.

En trevlig trend tycker jag. Det finns oändligt mycket god öl, och just här i Sverige är vi dessutom extra duktiga på att brygga välsmakande dekokter.

Sommarskägg?

2011-02-22T10:31:00.003+01:00

Spock's Beard kommer till Sweden Rock Festival. Nu börjar artistlistan se riktigt trevlig ut. Kan det bli så att jag faktiskt kommer iväg i år?

Artistlistan till årets upplaga av Sweden Rock Festival börjar bli riktigt intressant. Headlinare Ozzy och Judas Priest i all ära, men av de stora drakarna är det egentligen bara Whitesnake som jag är intresserad av att se. Framför allt eftersom de lockar med "very special guests". Låter som om några gamla bandmedlemmar ska få äran att dyka upp och gästspela. Visst vore det underbart att få se Coverdale dela scen med gamla ormtjusare som Bernie Marsden, Mickey Moody, Neil Murray eller Ian Paice, fast risken är att det blir ett rejält antiklimax med en långtidssjukskriven Adrian Vandenberg eller en basslickande Rudy Sarzo istället. Nå, låt oss hålla tummarna för det första alternativet.

Roligt är också att USA:s progrockstoltheter Spock's Beard kommer till festivalen. Deras senaste album X är det bästa de åstadkommit på år och dar och live levererar de med härligt samspel och en fantastisk backkatalog att ösa ur.
Övriga band som jag extra gärna kan tänka mig att se i år är Kansas (Herregud, gubbar, kan ni inte komma med en ny skiva???), Styx och the Cult, men det finns även andra artister som säkert kan överraska. Förhoppningsvis dyker dessutom fler intressanta bokningar upp innan festivalen går av stapeln i juni.

Peppers krånglar till det

2011-02-22T08:22:00.003+01:00

Red Hot Chili Peppers hoppas släppa nya plattan innan sommaren, och de har ett extra krångligt arbetsnamn på den...
Dr Johnny Skinz's Disproportionately Rambunctious Polar Express Machine-head är arbetsnamnet på Red Hot Chili Peppers nionde studioplatta. De jobbar med producentlegenden Rick Rubin och nye gitarristen Josh Klinghoffer. Tydligen kan vi förvänta oss en helt ny stil på musiken eftersom basisten Flea har läst musikteori och nu lärt sig hur man skriver låtar. Huga! var det inte det som var charmen med RHCP, att deras låtar var så coola för att de motgick all musikteori?

Phenomenala phånerier

2011-02-14T14:11:00.005+01:00

Vad har komikern och språkprofessorn Fredrik Lindström, rocklegenden Glenn Hughes och bondskurken Ernst Stavro Blofeld gemensamt? Jo, Phenomena såklart!

Rockprojektet Phenomena var ursprungligen ett hopkok av Whitesnakegitarristen Mel Galleys storebror och musiktidningen Metal Hammers grundare men kom att bli Glenn Hughes triumfartade återkomst till rockvärlden efter år i knark- och funkträsket. Projektet har fortsatt att sporadiskt ge ut skivor, dock med en ständigt utbytbar samling musiker och skiftande kvalitet. Phenomenakonceptet startade i början av åttiotalet då den brittiske producenten och låtskrivaren Tom Galley fick idén att spela in en rockopera baserad på en historia om en liten flicka med telpatiska krafter. Rocktidningen Metal Hammers grundare Wilfried Rimsberger fick nys om projektet och lät sig bli involverad. Till den löst sammanhängande historien knöts ett gäng studiomusiker mestadels tagna från Whitesnakes dåvarande lineup, dvs. Tom Galleys gitarrspelande lillebror Mel Galley, trummisen Cozy Powell, basisten Neil Murray och keyboardisten Richard Bailey. Dessutom medverkade keyboardisten Don Airey (Rainbow, MSG, Ozzy och idag Deep Purple), trummisen Ted McCenna från Sensational Alex Harvey Band och sist men inte minst som sångare Glenn Hughes, vid den här tiden mest känd från sin tid som basist i Deep Purple under åren 1974-1976. Glenn var nu, tio år senare en paria i rockvärlden, fet som en fjordlax, ständigt upptippad på partypulver, med ett rykte om sig som hopplös att samarbeta med. Bröderna Galley, som kände Glenn från deras tid tillsammans i bandet Trapeeze, valde dock att ge honom en chans, något som både Glenn och alla vi rockfans idag kan tacka dem från djupet av våra hjärtan för.

Musiken på första Phenomenaskivan som släpptes 1984 är melodiös symfonisk hårdrock av klassiskt dåtida stuk med gitarriff, orgel och synthmattor. Det är förvisso stämningsfulla men i slutändan ganska ordinära låtar framförda av riktigt duktiga musiker. Inledande ”Kiss of Fire” är i allt utom text samma låt som ”Gambler” från Whitesnakes Slide it In, kanske inte så konstigt då Mel Galley varit med och skrivit båda två. Andra låtar som sticker ut är balladen ”Phoenix Rising” och den snabbare ”Dance with the Devil” med sina fiolstråkar, en låt som användes som signaturmelodi för SVT:s och Fredrik Lindströms språkprogram Svenska Dialektmysterier. Det riktiga utropstecknet på Phenomenas debutskiva var utan tvekan Glenn Hughes. Visst hade han gjort sig känd som duktig sångare innan, men under sin tid i Deep Purple på sjuttiotalet hamnade han i skuggan av huvudsångaren David Coverdale och många retade sig på Hughes envetna strävan att få sjunga mer i den gruppen. Efter Purple hade han släppt en soloplatta i funk- och soulstil som gått alla oförmärkt förbi, samt projektet Hughes/Thrall som sågs som en återkomst till rätt musikstil men ändå inte rönte så stor uppmärksamhet. På Phenomena förbluffade Hughes alla i rockvärlden med sin ljusa och kraftfulla stämma.

Skivans koncept går i korta drag ut på att en liten flicka med långt rakt svart hår (The Grudge, någon?) och telepatiska krafter råkar ut för hemskheter. Ur rockoperans nio spår är det svårt att utröna någon sammanhängande historia, men det medföljande texthäftet med fantasifulla illustrationer förhöjde i alla fall stämningen och fick en att tro att det faktiskt fanns en uttänkt story. Tydligen fanns långt gångna planer på att ta konceptet på turné med medföljande långtradare där besökare skulle kunna gå in och beskåda målningarna i originalutförande. Det glunkades även om en långfilm och en sådan med samma namn dök också mycket riktigt upp bara något år senare, regisserad av den italienske skräckfilmsregissören Mario Argento. Det visade sig dock att denna film inte hade något alls med rockprojektet att göra, något som var svårt att tro då filmaffischen visade en liknande mörkhårig ung flicka som den på skivomslaget. I filmen medverkade Jennifer Connelly (A Beautiful Mind, the Hulk, Blood Diamond m.fl.) och den brittiske skådespelaren Donald Pleasance som spelat bondskurk mot Sean Connery i Man Lever bara Två Gånger.

Två år senare dök helt oväntat en uppföljare upp i skivbackarna. Phenomena II: Dreamrunner hade en mer varierad musikerlista, Förutom Mel Galley, Neil Murray och Cozy Powell medverkade nu även Thin Lizzys gitarrist Scott Gorham och utöver Glenn Hughes ljuva stämma använde man sig den här gången av inte mindre än tre sångare i form av John Wetton (Asia), Ray Gillen (Badlands) och Max Bacon (GTR). Singeln ”Did it All for Love”, med Wetton på sång blev något av en hit i flera länder i Europa och i Sydamerika. Dreamrunner är mer strömlinjeformad än sin föregångare och låtmaterialet är mer radioanpassat. Tyvärr försvinner en del av charmen med projektet och även om Gillen, Wetton och Bacon alla var duktiga sångare så tror jag de flesta hellre hade sett Glenn Hughes sjunga på alla kompositionerna istället.

1991 var det så dags för en tredje Phenomenaplatta, Inner Visions, denna gång helt utan Hughes men med Queengitarristen Brian May och sångaren Keith Murrell från Mamas Boys som några av de nya ansiktena. Nu var inte heller Rimsberger involverad i projektet, tydligen på grund av meningskiljaktigheter med bröderna Galley. Inner Visions är ett habilt hantverk men bleknar i jämförelse med sina föregångare. Därefter blev det tyst om projektet och inget nytt hördes förrän 2006 då PsychoFantasy dök upp, under titeln ”From Tom Galley, the creator of Phenomena”- på grund av rättighetsproblem då rätten till namnet nu tydligen ägs av Wishbone Ashs förre basist Mervyn Spence. På Psychofantasy var Glenn Hughes tillbaka som sångare, dock bara på tre spår. Övriga åtta kompositioner sjöngs av Keith Murrell och fyra andra sångare varav Tony Martin (som var med i Black Sabbath på nittiotalet) är den ende någorlunda kände. Skivan är klart tyngst av Phenomena-skivorna och har sina stunder men fortsätter ändå den nedåtgående trenden från Inner Visions.

I höstas släpptes ytterligare en skiva med titeln Blind Faith.Av de tidigare musikerna återstår nu ingen, inte ens Mel Galley som tragiskt gick bort i cancer 2008. Däremot förekommer en del svenskar i projektet, bl.a gitarristerna Tommy Denander och Stefan Lindholm och Martin Kronlund samt sångaren Mikael Erlandsson. Därutöver medverkar duktiga sångare som Robin Beck, Terry Brock, Steve Overland och Chris Ousey.

Tydligen har Galley och Rimsberger grävt ned stridsyxan och satsar nu fullt ut på en riktig Phenomenaproduktion med nya idéer på film, musikal och dataspel.
För mig och många andra så kommer Phenomena dock alltid att vara synonymt med Glenn Hughes återkomst till rockvärlden.Och det är ju inte fy skam, direkt.

Hör "Still the Night" från första skivan här

Hör balladen Phoenix Rising härSe videon till "Did it All For Love" här

Se trailern till den extremt fåniga filmen Phenomena som inte har något alls med skivorna att göra här

Skrämmande bra rock

2011-02-03T15:06:00.006+01:00

Harem Scarem var ytterligare ett av de där banden som trots så många rätt aldrig fick full pott på högskoleprovet. Det såg rektor Grunge till.

Vissa band kan man aldrig riktigt förstå varför de inte lyckas slå igenom. Kanadensiska Harem Scarem är ett utmärkt exempel på ett rockband som borde ha alla förutsättningar med fantastisk sångare, flyhänt gitarrist, suveräna musiker och radiovänliga låtar. Och visst, de hade under sina tjugo år en hälsosam beundrarskara och var ”Big in Japan” som det heter, men ändå är det inget band som den stora massan känner till. Ja, se olika faller ödets lotter.

Embryot till bandet kom till i slutet av åttiotalet då sångaren Harry Hess och gitarristen Pete Lesperance slog sina håriga påsar ihop. Med trummisen Darren Smith och basisten Mike Gionet var sedan den första uppsättningen av Harem Scarem komplett och den självbetitlade debutplattan som kom 1991 gjorde rejält avtryck, framför allt i hemlandet. Det här var på den tiden man kunde släppa både singlar och videos, och det gjorde Harem Scarem också. Se länkar nedan. Uppföljaren, den mycket hårdare Mood Swings bemöttes med ännu större glädje av kritiker och publik, framför allt blev bandet mäkta populära i Japan. Bandet behöll samma medlemsmatrikel fram till tredje plattan Voice of Reason då basisten Gionet slutade och ersattes av Barry Donaghy. Skivan som är mörkare än båda sina föregångare lyckades inte leverera någon hit och då musikvärlden befann sig mitt i Grungeträsket vid den här tiden så falnade intresset för Harem Scarems melodiösa och körstarka hårdrock. Killarna fortsatte dock oförtrutet med album som Believe 1997 och The Big Bang Theory 1998. Efter ett samlingsalbum samma år lade bandet ner verksamheten men återkom nästan omgående med samma bandmedlemmar, dock under nytt namn; Rubber, tydligen för att de själva tyckte de bytt musikstil så pass att ett namnbyte skulle vara försvarbart. Fan tro't , sa Relling.
Debutplattan Rubber (som lanserades under det gamla bandnamnet i Japan) var poppigare och mer radiovänlig än föregångarna. Efter skivan lämnade trummisen Darren Smith bandet. Han ersattes av Creighton Doane inför Ultra Feel år 2001. Våren 2002 var bandet tillbaka med sitt ursprungsnamn och albumet Weight of the World som hyllades som en återkomst till det klassiska hårdrockssoundet på de tidiga skivorna samtidigt som man fortsatte på den nyinslagna moderna stigen från Rubber-skivorna. Bandet var fortsatt aktivt med skivsläpp under första decenniet på 200-talet men i juli 2008 släpptes Harem Scarems tolfte och sista studioalbum Hope. Efter splittringen har bandmedlemmarna fortsatt att samarbeta i olika konstellationer. Bland annat startade Harry Hess och Darren Smith projektet First Signal som släppte debutplatta i somras.

Förutom de tolv studioplattorna finns en uppsjö samlingar och liveskivor samt samlingar av tidiga demoinspelningar. Med olika namn och versioner beroende på vilket land de släppts i, kan det vara riktigt svårt att hålla reda på vilka skivor som är vilka. Utöver Harem Scarem och Rubber har Harry Hess, Creighton Doane och Pete Lesperance dessutom hunnit med att släppa soloskivor. Lesperance startade även bandet Fair Ground som släppt en skiva.

En stor del av charmen med Harem Scarem ligger i de självklara melodierna i låtarna och kvalitéerna i Lesperances gitarrspel och i pipan hos Harry Hess. Faktiskt är samtliga medlemmar riktigt duktiga sångare vilket hörs i körerna som sitter som pitten i Greta. Rent musikaliskt är det lätt att hitta Harem Scarems inspirationskällor i band som Def Leppard, Journey, Queen och sentida Van Halen men jag tycker att kanadickerna på sina skivor har varit mer framåtskridande och pigga på förändring än sina inspiratörer (med självklart undantag för Queen). I Hess och Lesperance hade bandet ett riktigt starkt låtskrivarpar och Lesperance är en underskattad gitarrist. Kanske finns en liten del av anledningen till bandets uteblivna jättesuccé i att musiken var lite för hård för AOR-fanatiker samtidigt som det var för snyggt och melodiöst för Metalfansen.

Om jag ska räkna upp favoriter ur bandets ovanligt homogena skivkatalog så får man börja från början och säga att debutskivan inte går av för hackor, med pärlor som inledande hårda ”Hard to Love”, balladerna ”Honestly” och ”Something to Say” samt ”With a Little Love” som låter som sentida Whitesnake. Fast det är på Mood Swings som Harem Scarem blir riktigt, riktigt bra. Hela plattan håller jämn kvalitet men utstickare är tuffa ”No Justice” , coola ”Jealousy” och Queendoftande ”Just Like I Planned” med sina snygga a’ Capella körer. Även Voice of Reason är en spännande bekantskap med en del roliga arrangemang och mer komplexa sångstrukturer, för att inte glömma fetrockande Weight of the World med höjdare som “All I want” och “Voice Inside”.

Musikgormander med fäbless för artister som Winger, Extreme och Def Leppard men som även kan tänka sig lite tyngre tongångar i grytan (och nu tänker jag på alla i klassen, men framför allt på dig, Kristofer!) gör gott i att ta sig en provslev av Canadas finest.

Namnet Harem Scarem? Nja, det är inget skrämmande i det. Tydligen är det taget från ett tv-avsnitt av Snurre Sprätt. Det är väl Heavy Metal att döpa sitt band efter en tecknad harpalt?

Kolla på en pudelrockig video av "No Justice" här

Tänd ett doftljus och njut av "Honestly" här

Kolla på en mindre hårig Harry i låten "Die Off Hard" här

Man kan även hitta några av skivorna på Spotify.

En titt i kristallkulan 2011

2011-01-28T10:14:00.005+01:00

Vad rör sig i framtidens dimvirvlar vad gäller god och näringsriktig musik? Följ med in i siarens krypin och gläds åt horoskopen...

Välkomna in i min lilla håla. Akta, se upp, sätt er inte på rökelsekaret! Där kan ni sitta istället, där borta på puffkudden. Så ja, sitter alla bekvämt? Då ska vi se vad kristallkulan har att visa om framtiden…

Ja, titta här! Här ser jag att Whitesnake släpper ny skiva, Forevermore, den 25 mars. Man ska även kunna köpa ett specialtillverkat fan-pack av tidningen Classic Rock magazine med hela skivan, extraspår och en hel tidning med Whitesnakes historia och nygjorda intervjuer med Coverdale och kompani. Själv hoppas jag att verket blir aningens mer nydanande och inspirerat än förra plattan Good to be Bad.

För att fortsätta i Coverdales fotspår så har hans gamla band Deep Purple bestämt sig för att spela in nya låtar i vår. Om ny platta kommer under året så är det hela 6 år sedan senaste alstret. Tänk vad tiden går.

Mer Purpleconnections skådar jag i kulan. Black Country Communion, supergruppen med Glenn Hughes på sång och bas, vilar inte på lagrarna. De släpper en uppföljare till förra årets debut, snabbare än man hinner säga sassa brassa Bonamassa.

Och här borta i dimvirvlarna skymtar jag att Foo Fighters släpper nytt i vår. Det är fyra år sedan senaste plattan Echoes, Silence, patience & Grace. På nya skivan skall det tydligen finnas 11 sprillans färska spår och inte en ballad så långt ögat når. Producent är Butch Vig som bland annat producerat Nirvanas Nevermind.

Van Halen kommer fram ur malpåsen. Sedan återföreningen med Dave Lee Roth har det turnerats friskt i hemlandet men inte släppts någon ny musik. Nu har bandet enligt min kristallkula gått in i studio med producenten John Shanks (som jobbat med Santana, Sting, Take That och Alanis Morisette)för att spela in ett nytt studioalbum, det första på 13 år och det första med David Lee Roth på sång sedan 1984! Förhoppningsvis kommer plattan under året.

Robbie Robertson från legendariska The Band släpper sin nya soloplatta, How To Become Clairvoyant den 5 April. Robbie har också varit borta länge från scenen. Sist han släppte skiva var 1998. Det ser jag alldeles tydligt här i min lilla kula.

Jag ser också att progrockarna i Van der Graf Generator och Pendragon är på G med nytt, liksom övervintrade storheter som Lenny Kravitz, Paul Simon och Red Hot Chili Peppers. Och gamla Nazareth släpper Big Dogz nu i februari. Indiefavoriterna Death Cab for Cutie släpper också nyinspelat material under året.

Oj! Nu gick strömmen. Fast jag är ju inte så förvånad, för det såg jag redan innan i kristallkulan att den skulle gå.Nåja, följ bara den friska fläkten ut till verkligheten. Tack för besöket, jag tar både check och kort.

Ingen grekisk tragedi

2011-01-24T11:17:00.005+01:00

Ny sångare, ny skiva och nytt tyngre sound. Det 25 år gamla temat till trots verkar skottarna i Pallas pånyttfödda. Hear hear, låt oss skåla i en Cragganmore .

Hur låter ett skotskt band med namn som minner om grekisk mytologi? Tja, jag garanterar att man varken hör säckpipa eller bouzouki i Pallas musik. Däremot går skottarna till historien som ett av banden som återinförde intresset för progrock i början av åttiotalet, tillsammans med andra brittiska band som Marillion, IQ , 12th Night och Pendragon. De uppmärksammades ordentligt för sin studiodebut; rockoperan The Sentinel som kom 1984. Efter uppföljaren The Wedge 1986 dröjde det hela 13 år till nästa album Beat the Drum. Senast de gav ut något studioalbum var 2005 med den ypperliga The Dreams of Men. Efter det har förhoppningarna bland fansen varit stora på att man ska kunna fortsätta i samma inspirerade stil. Därför blev chocken enorm när det mitt under pågående skivinspelning meddelades att bandets mångårige sångare Alan Reed fått kicken. Med ersättaren Paul Mackie har man nu avslutat det nya albumet som är en fortsättning på den mer än 25 gamla historien från debuten the Sentinel.

XXV som släpps idag är det klart tyngsta som Pallas åstadkommit under sin tämligen sporadiska karriär. Temat är en fantasihistoria om en nära framtid där allt har gått åt skogen och de gamla Atlantisvarelserna som en gång skapade oss kommer tillbaka från rymden för att kolla till myrfarmen. De skickar en väktare- en sentinel som ska ställa allt tillrätta.
Inledande ”Falling Down” markerar med all önskvärd tydlighet att det är ett nyfött band med vilja och attityd som vi hör. Dubbla baskaggar, rumligt riff. Nye sångaren Paul Mackie presenterar sig med den äran och låtens längd ger samtliga inblandade gott om tid att visa upp sig. Här flyger keyboardsolon och basgångar i sjufjärdedelstakt till höger och vänster. Temat och melodin från ”Atlantis” från The Sentinel dyker upp här igen för att visa att det är frågan om en fortsättning. Det är en imponerande inledning på skivan och det sätter ribban högt.

Fortsättningen är inte sämre. ”Crash and Burn” har lite Deep Purple-feeling (kan det bero på Hammondorgeln?) och rasslar på med coolt groove medan ”Something in the Deep” är en stämningsfylld ballad med marina förtecken. Efterföljande ”Monster” är skivans singel, om man nu kan prata om något sådant som singlar in this day and age. Det är en väl sammanhållen rockare med snygg refräng. Mer kommersiella än så här kommer vi nog aldrig att höra Pallas. ”The Alien Messiah” har östliga vibbar och själv drar jag paralleller till Rainbows ”Stargazer” när jag hör den. ”Sacrifice” påminner mer om Blue Öster Cult i sina bästa dagar. Hårt, intelligent och poppigt på samma gång. Balladen ”Violet Sky” lyckas med jazzigt piano undvika gamla upptrampade powerballad-stigar och istället imponera med känslosamt spel och vacker sång. I finalen ”XXV part 2- The Unmakers Awake” når vi det slutliga Harmageddon med eld och svavel. Bandet har faktiskt lyckats få ihop musik och texttema till något som verkligen fungerar. Taktbytena är kanske inte så många som man brukar förvänta sig i progmusik av den här modigangen men visst är det proggressivt på alla sätt. Synthmattor tillför även en svag doft av grekisk tragedi då de påminner om antika teaterkörer. XXV imponerar och visar ett spelglatt band som inte alls är uträknat. Det finns egentligen bara två små smolkar i glädjebägaren. Det ena är den bitvis infantila grafiska layouten på skivomslag och texthäfte som istället för att vara mäktig och stämningshöjande snarare leder tankarna till något gratisrollspel på Facebook. Sedan saknar jag förre sångaren Alan Reed, hur duktig än nye Paul må vara. Pallas nya slår inte föregångaren The Dreams of Men i kvalitet men är ändå ett mycket hälsosamt livstecken och en skiva som kommer diggas ofta under vårvintern. En bra musikstart på det nya året. Slàinte!

En sann hyllning

2011-01-12T10:07:00.009+01:00

Det svenska projektet Courtesy Of hyllar Phil Lynotts musik med snille och smak. kanske ska vi rösta in dem i svenska akademien?

Jag har tidigare här på bloggen tipsat om ett kommande musikprojekt som hyllar Phil Lynott och Thin Lizzys musik. Skivan Courtesy Of släpptes för digital nedladdning 4 januari, på 25-årsdagen av Lynotts död och kommer att kunna köpas i rent fysisk form den 25 januari.

Tribute-plattor kan vara, och är oftast- ett gissel. Snabbt ihoptotade, aldrig i närheten av de "hyllade" artisternas storhet, taskigt producerade historier vars enda möjliga fördel är att man genast går tillbaka och lyssnar på originalen för att tvätta kopiorna ur närminnet.

Därför är det en lisa för både öron och själ att lyssna på Courtesy Of, ett projekt lett av sångaren Joakim Amorell framför en mestadels akustisk kompgrupp och den tjeckiska nationalsymfoniorkestern. Amorell, som är självutnämnd Thin Lizzynörd, har valt ut sina 11 Lizzyfavoriter och spelat in dem med enorm kärlek och respekt i totalt nya versioner. Låtarna är producerade och arrangerade med den äran av Lasse Andersson som gjort underverk genom att skala av och accentuera melodierna i kompositionerna. Den akustiska klädedräkten klär Lynotts låtar utmärkt då Phil Lynott i grund och botten var en obotlig romantiker som skrev popdängor och gråtmilda ballader dolda bakom hårdrockstrummor och tvillinggitarrer. på Cortesy Of hör man enkelt vilken perfekt popjuvel den gamla riffklassikern "Jailbreak" egentligen är och "Boys are Back in Town" funkar utmärkt som svävande powerballad med snyftsråkar. Och de till synes uttjatade låtvalen till trots så blir de aldrig tråkiga att lyssna på. Enda möjliga undantaget är "Rosalie" som tuggar på i för likt spår i jämförelse med Lizzys original. Dessutom så är den ju redan en cover i sig på en gammal Bob Seger-låt.

För övrigt är det inte bara de sönderspelade klassikerna som Amorell har valt att tolka. Mindre hörda mästerverk som "Old Town" och "The Sun Goes Down" presenteras också i njutningsfulla nya arrangemang.
Hela skivan är en absolut mysfest, främst för att Amorell och Andersson tordats skapa helt egna versioner samtidigt som de visat all vördnad och respekt inför de ursprungliga konstverken. Dessutom sjunger Amorell både bra och personligt, och för en gångs skull kan man höra texterna ordentligt...

Ladda gärna ner den digitala skivan redan nu, men missa framför allt inte att köpa skivan i fysisk form när den släpps i butik 25 januari. Det är en stilig digipack med personliga och trevliga texter och full av coola bilder på Lynott och pojkarna. Ett fullständigt självklart köp för alla er som någon gång nynnat på "Dancing in the Moonlight", eller som över huvud taget har tillstymmelsen till puls.

Se ett liveframträdande i TV4 av bandet här
Beställ skivan på hemsidan här

R.I.P, rockers...

2011-01-04T17:50:00.002+01:00

Idag höjer jag mitt glas till två viktiga personer i mitt liv, som inte finns bland oss längre. Hear hear, Phil Lynott och Pär Davérus.

Idag, 4 januari är det 25 år sedan Thin Lizzys frontman Phil Lynott gick ur tiden.Det är också precis ett år sedan min käre kompis Pär dog. Jag lyssnar på "King's Call" och tänder ett ljus.

2010 års bästa skivor

2010-12-31T14:16:00.016+01:00

I december fylls media med alla experters tio i topp-listor över årets bästa skivor. Det är bitvis rolig läsning, dels för att de ofta är så förutsägbara (Robyn i topp, någon?) och dels för att man kan ge sig fasen på att hitta något obskyrt garageband som ingen hört talas om och som sålt tre skivor men som den bekräftelsekåte skribenten hoppas ska bli nästa nya kult. Det är en svår balansgång det där, att välja de bästa skivorna. Jag kan ju inte för mitt liv påstå att jag hört allt som släppts i år, långt ifrån allt inom rock, och inte ens särskilt mycket av alla progrock eller AOR-plattor som vräkts ut. Men här nedan listar jag i alla fall de tio skivor i år som jag lyssnat mest på och svängt min lurviga svanskota till ymnigast.De är i kvalitetsmässigt nedstigande ordning:

10. Neil Young
Le Noise
Neil förnekar sig aldrig. Utan tanke på vad folk ska tycka skapar han den musik han själv är intresserad av för tillfället. Och vem skulle kunna få fram det bästa ur honom än uberproducent Lanois som räddat karriärer för petr gabriel, Emmylou Harris och U2 för att bara nämna några? En i början svårlyssnad avskalad akustisk skräpskiva som ger belöningar för den som orkar anstränga sig och lyssna.

9.Steve Lukather
Everything’Well that ends Well
Lukes mest sammanhållna och koncisa soloalbum hittills. Snyggt och strömlinjeformat- javisst, men med aningens nerv och djup för att lyckas behålla intresset hos fler än gitarrsjälvbefläckare och slickepottar. Bådar gott för framtiden och ett eventuellt nytt Totoalbum.

8. Alter Bridge
AB III
Jag förstod aldrig varför Creed uppnådde sådan astronomisk succé i sitt hemland. Då var efterbörden Alter Bridge, med nye sångaren Myles Kennedy mycket bättre. Efter ett år där denne Kennedy nått uppmärksamhet som sångare med Slash och dessutom nämnts som (visade det sig) omöjlig ersättare för Robert Plant i Zeppelin, kanske folk har en annan uppfattning om Alter Bridge också. Deras tredje album är en självsäker trerättersmiddag med mycket järnberikad mat och klassiska inslag av bredbenthet. Rockens framtid? Nja, möjligtvis samtid, men mycket god sådan.

7. Elton John/ Leon Russell
The Union
I en rättvisare värld hade kanske rollerna varit omkastade. Leon Russell borde varit den firade performern och Elton John den jovialiske studiomusikern som hängde med musikgräddan. På gamla dar har Elton sökt upp sin guru och tillsammans har de åstadkommit det bästa någon av dem gjort på flera decennier.

6.Richard Page
Peculiar Life
Westcoastpopens egen Chewbacca, Richard Page tar god tid på sig mellan skivsläppen. Hans nya soloplatta, den första på 14 år, är vuxenpop för folk med stigande hårfäste eller helt enkelt alla oss som njuter god soft musik. Rynkan i pannan och kärlek till småblommor förvisso men man kan ju inte partaja jämt heller!

5. Id Guinness
Soul Envy
Cannucken Id Guinness imponerade storligen med solodebuten Cure for the Common Crush härom året. Uppföljaren är inte lika omedelbart catchy, men berör med sin drömlika stämning på ett annat plan och vinner i längden. Extra plus för korta och koncisa låtar som inte drar ut på ambientfeelingen för länge utan pockar på uppmärksamhet och intresse.

4. Black Country Communion
Black Country
Vem kunde ana att en snabbt hopsatt supergrupp skulle kunna prestera en så svettig och frustande rawkenroll-skiva. Man gissar att här förekommit mer viagra än kokain för inspirationens skull men fine by me om det ger det här resultatet. Bandet bugar djupt för rockhistorien och trampar inte upp några nya stigar men ack vad de klafsar fram på de gamla förtjänstfullt! Bonamassa lyckas få till den där riktigt skitiga gitarrtonen som saknats på hans översnygga soloplattor och Glenn Hughes sjunger med mer gusto än på flera decennium!

3. Spock’s Beard
X
Amerikanska progkungarna i Spock’s Beard får nog vänja sig vid att för evigt jämföras med Genesis, inte bara musikaliskt utan även i det faktum att de liksom de engelska föregångarna blivit av med en karismatisk sångare och ersatt honom med en sjungande trummis. Precis som det Gabrielfria Genesis har SB även fått utstå tvivel om att de skulle kunna stå på egna ben efter att Neal Morse lämnat gruppen. No Worries. Detta fjärde album utan Morse visar att skägget frodas rejält. En härlig mix av klassisk progrock och mer trallvänliga melodier gör X till bandets bästa skiva sedan V.

2. Steve Hacket
Out of the Tunnel’s Mouth
Genesis gitarrist kallas han fast det är över 33 år sedan han lämnade gruppen. Hans solokarriär har varit eklektisk i ordets rätta bemärkelse. Ibland har det funkat, ibland inte alls. Årets verk Out of the Tunnell’s mouth, är en skiva som han arbetat på i flera år och blev klar med för ganska länge sedan men inte fått ut förrän nu. Det är också bland det bästa han gjort under sin karriär. Bra spelat, bra sjunget och en härlig blandning med allt från seriös progrock till pop och instrumentala utflykter. Riktigt viktigt!

1. Bleu
Four
Bostonmusikern William McCauley III är mer känd under artistnamnet Bleu, fast känd, det är nog att ta i. Vem har till exempel någon susning om att han medverkar på soundtrackskivan till första Spiderman-filmen? Utanför hemstaden och med eventuellt undantag för obskyra popwerpopkretsar är det nog ingen som hört talas om denne multiinstrumentalist med rockvärldens mest hälsosamma polisonger. Riktiga Boston Bruins-hockeyklubbor! Nå, låt oss lämna Björn Axéns domäner och koncentrera oss på musiken. Bleus fjärde soloskiva är en livsbejakande och pigg historia med mer djup än Mariannergraven om man väljer att gräva. Favoriter är ösiga ”Dead in the Morning” och Queeninspirerade ”Ya catch more flies with Honey than Vinegar”. Den totalupplevelse som skänkt mig mest glädje i år.

Speciella hedersomnämnanden:

Kevin Gilbert Performs Toy Matinee Live
Patrick Leonard och Kevin Gilberts Toy Matinee-projekt slog inte alls så som man trott när skivan släpptes 1990. Duon splittrades, Leonard gick tillbaks till att producera Madonna och Gilbert stod utan skivkontrakt eller framtid. Han drog ihop ett gäng musiker för att promota skivan och hittade en okänd Sheryl Crow för kör och keyboard. Denna inspelning från the Roxy i LA 1991 presenterar ett tajt liveband som levererar hela studioplattan plus en cover av Elton Johns "Love Lies Bleedin'" på ett helt fantastiskt sätt. Om det inte hade varit en så gammal spelning hade den här skivan varit årets numero uno.

Mr Mister: Pull
1990 var Mr Misters radiovänliga poprock helt ute. Såpass rejält att skivbolaget vägrade släppa det som skulle bli deras sista skiva. Synd, då det är deras bästa förutom klassikern Welcome to the Real World.Nu finns den tillgänglig via Pages eget skivbolag, remastrad och snygg och alldeles alldeles underbar.

Grattis Frankie Boy...och adjö kapten...

2010-12-21T11:07:00.004+01:00

Idag hyllar vi Frank Zappas musikaliska geni och sörjer Captain Beefhearts bortgång.
Den 21 december är Frank Zappas födelsedag. Om han hade levt skulle ha fyllt 70 år idag. Tyvärr drog sig zappa tillbaka alltför tidigt, redan 1993.Det är även med sorg och vemod jag konstaterar att ett annat musikaliskt geni, tillika vän och trätobroder till Zappa har gått ur tiden. I fredags avled Don van Vliet, mer känd som Captain Beefheart i sviterna av den MS han lidit av i många år. Kaptenen blev 69 år gammal. Även om kaptenen lämnade musikbranschen och inte släppt någon ny musik sedan början på åttiotalet så är det ändå en tomhet man känner att ytterligare en av rockens hjältar lämnat jordelivet för den ständigt växande rockkören där uppe.

Hylla dessa båda herrar genom att spela Zappas skiva Bongo Fury (med Beefheart på sång) eller varför inte låten "Willie the Pimp" från Zappas Hot Rats, där man också kan njuta av kaptenens ljuvt raspiga stämma. Beefhearts mästerverk Trout Mask Replica (som producerades av Zappa) är också ett lämpligt val, även om det är musik som kanske inte faller alla på läppen.

Saludos Amigos!

2010-12-07T16:00:00.005+01:00

Redan trött på sliskig glögg? Finn tröst i en flaska från mayafolkets förlovade utmarker...
I höstas introducerade en god vän mig för en av världens godaste drycker; den guatemaliska romen Zacapa. Denna mörka, söta rom med smak av arrak, vanilj och nötter kommer bäst till sin rätt on the rocks eller möjligtvis med en liten klyfta lime i glaset. Utan att överdriva är detta den absolut godaste rom jag någonsin njutit. Glöm glöggen, rocka med romen istället! Zacapa finns i Systembolagets beställningssortiment och har nr nr 86753. Saludos amigos!Viva Zacapa!

Inte bara billigt, utan gratis!

2010-11-27T11:25:00.004+01:00

A Cheap Trick for free! Ni som mot förmodan inte äger Cheap tricks utmärkta epos The Latest rekommenderas att springa till närmsta hökare och köpa senaste numret (152) av engelska musiktidningen Classic Rock Magazine. Där får man nämligen hela plattan gratis! Att CR sedan är ypperlig läsning för rockintresserade är ju inte fy skam heller.

Is it a Wookie? No, it's Richard Page!

2010-11-19T08:57:00.006+01:00

Richard Page är inte bara innehavare av West Coast-musikens hårigaste bringa,han ligger inne med en pipa av världsklass också. Därför är det kul att han släppt ny skiva.

Richard Page, säger du med det där fåniga oförstående uttrycket i ditt ansikte. Stackars sate, vet du inte vem Richard Page är, ja då har du bara levt ett halvt liv, svarar jag då. 57-årige Richard Page är rösten bakom klassiker som Mr Misters "Broken Wings" och "Kyrie" liksom tidigare och senare mästerverk som "Midnight Angel" med Pages eller "Echo Hill" från Third Matinee. Nu har han släppt ett nytt soloalbum, det första på hela fjorton år! Verket heter Peculiar Life och är mästerligt melankoliskt medelåldersmys för oss med för lite tid, för skrikiga barn och begynnande flint. Jag återkommer med mer utförlig recension men ville nu bara tipsa er alla om att skivan finns och att den skänker enorm glädje och tröst i novemberrusket.

Kolla gärna in denna repetitionsvideo där gamla hjältar som Vinnie Colaiuta, Kevin McCormick och James Harrah medverkar.

Sugen på nackspärr?

2010-11-17T08:10:00.008+01:00

Hittar du sällan de riktigt bra tillfällena att dra fram dina utsvängda jeans? Börjar afghanpälsen lukta mal? Dags att klä upp sig, Black Bonzo kommer till stan igen!

Här kommer ett helgtips för dig som bor i Stockholmsområdet. På lördag 20 nov lirar Skelleftebandet Black Bonzo på restaurant La Rustica i Sundbyberg. Black Bonzo är ett favoritband hos mig, speciellt efter senaste plattan Guilliotine Drama. De blandar tvättäkta sjuttiotalsrock som Purple, Queen och Wishbone Ash med en alldeles egen norrländsk charm, lite som en rockens skvader skulle man kunna säga.Det är inte första gången bandet spelar i Sumpan. Kanske har de där funnit ett extra stort klientel med febläss för näbbstövlar och rykande högoktanig rock...

Konserten börjar kl 21.00. Som vi Guilliotinefanatiker brukar säga; Be there or beheaded...

Unlucky Luke-spelar snyggare än sin egen nuna

2010-11-16T12:21:00.004+01:00

Totogitarristen Steve Lukathers senaste soloalbum är välpolerat trots sorgekanterna. Lite större morotsbitar hade inte suttit fel.

Det finns de som säger att stor konst endast kan skapas ur smärta. Om så är fallet borde All's Well that Ends Well räknas in bland de riktiga klassikerna. Totogitarristen berättar i pressreleasen att han haft ett av sina värsta år någonsin, med bl.a. skilsmässa och svåra sjukdomar hos närstående vänner. Detta märks på det resulterande alstret,åtminstone i texterna. Sorgfloret fladdrar majestätiskt mellan gitarrglissandona och Luke väver historier om ensamhet och ånger. fast musiken är förvånansvärt uptempo ändå. Här finns de vanliga Lukather-inslagen med lika delar Hendrix, Steely dan, AOR-ballader och lite jazzfusion.

Jag har genom åren haft svårt att riktigt definiera Lukather. I Toto spelade han en viktig roll som rockaren som såg till att den snygga musiken inte gled in i för mycket pop. Samtidigt var det oftast han som stod för de riktigt svulstiga balladerna på bandets skivor när han fick låtskrivarcredit och öppnade sin mun för att sjunga över gitarrslingorna. Hans soloalbum (inalles 5 genom åren)har varit bitvis brilljanta, men mestadels ojämna historier, där han inte riktigt kunnat bestämma sig för vilket ben han ska stå på musikaliskt. Även detta senaste alster är spretigt, men visar ändå en ovanligt homogen stil. De vanliga kritiska rösterna om könlöshet och för lite känsla kan förefalla uttjatade. Lukathers musik skulle inte bli mer angelägen om den skavde lite. Han vill ha det övermaga och därmed basta.Lukes stil är, för att använda en matmetafor, en välsmakande soppa som mixats för att få lagom krämighet och rondör.

Det här är den bästa soloplatta han hittills gjort, kanske även bättre än mycket av det Toto gjort det sista decenniet. Låtmatertalet är varierat, gitarrspelet fläckfritt och sånginsatserna mer än godkända. Produktionen är bombastisk som sig bör och hade jag hört denna skiva för femton år sedan hade den varit en total favorit. Kanske har jag med åren blivit mer kräsen i min smak och vill ha större grönsaksbitar i min soppa.Som det är nu glider All's Well that ends Well ner lite väl smidigt.Men äckligt är det alls inte.

Lördagstips: Gryta å bira!

2010-10-30T11:14:00.005+02:00

Jespers värmande höstgryta

Ingredienser till 4 personer:
600 g högrev eller bog (ditt nöt!)
1 paket bacon (ditt svin!)
8 schalottenlökar
100 g kantareller (eller annan svamp)
1 burk kronärtskockshjärtan
4 vitlöksklyftor

Marinad:
I flaska kraftigt rödvin
1 gul lök
1 morot
1 lagerblad
Några kvistar färska örter (timjan, oregano, salvia, basilika etc.)

Putsa bort fett och hinnor från köttet och skär i 5 cm stora bitar. Marinera i kylskåp minst 3 timmar i marinaden ovan (ca halva flaskan vin nu och allt grönt). Sila bort grönsakerna men behåll marinadvinet till senare.

Knaperstek bacon och ställ åt sidan. Finhacka vitlök, klyfta schalottenlök, dela kronärtskockshjärtan.

Vänd köttbitarna i vetemjöl, bryn dem i gryta, några bitar åt gången, tills de fått fin färg. Häll på vinmarinaden och resten av vinet så allt kött täcks. Låt sjuda under lock i ca 1 timme eller tills köttet är mört. Efter 45 minuter, häll då i bacon, vitlök, schalottenlök, kronärtskockshjärtan och kantareller.
Servera med ris eller bulgur och sallad.

Dryck:
Om ni inte vill dricka mustigt rödvin till den här grytan (vilket man väl vill?) så kan jag tipsa om en pärla som kan drickas före, under eller efter.
När jag var uppe i Norrtälje nyligen hittade jag en fantastisk öl på det lokala systembolaget.

GJUTARNS BÄSTA BITTER 5,2% (finns i beställningssortimentet artnr 88057-01 om ni inte har vägarna förbi Norrtälje) är en stark bitter bryggd på chokladmalt i Skebo bruks microbryggeri. En välsmakande ale av bästa märke.

Hvornaar smager en Guinness bedst? –Hvergang!

2010-10-30T10:52:00.004+02:00

Varken dansk eller irländare, Id Guinness kommer namnet till trots från Kanada. Men hans atmosfäriska musik är gränslös.

Multiinstrumentalisten och vancouverbon Id Guinness (är det ett artistnamn? Är han sponsrad? Varför kallar han sig inte Björn Boddingtons eller Pelle Pripps?) har arbetat inom den kanadensiska musikscenen sedan åttiotalet, men hans solokarriär är relativt ny. Debutskivan Curse for the Common Crush släpptes för tre år sedan och uppskattades av kritiker för sina stämningsfyllda ljudlandskap. Såsom plägar en soloartist spelar Id det mesta på skivan, från gitarr och keyboards till percussion och leadsong. Etikettfanatiker har velat kalla hans musik för progrock, men utöver vissa Pink Floyd- och Alan Parsons Projecttendenser har jag personligen svårt att hitta något i hans musik som kan rättfärdiga en sådan benämning. Popmusik kan man tycka, tills riviga gitarrer och en allmänt rebelliskt skitig patina lägger sig över vissa av kompositionerna. Efter de tre inledande spåren är man i alla fall hooked. ”Rising River”, ”The One that Got Away” och ”Jade Garden” hör till det bästa som släpptes i musikväg under 2007. Det här är sofistikerad och känslosam poprock med oerhörd känsla för både melodi och produktion. Id använder sig av en myriad olika synth- och keyboardmattor, men även av stråkar och blås i lagoma doser förutom de klassiska rockinstrumenten. Skivan fortsätter imponera rakt igenom, om än inte så kapitalt som den mäktiga inledande trojkan, men avslutningen är om möjligt ännu mer majestätisk med sjuminuterseposet ”Wailing Wall” som med soulwailande kvinnoröst i codan lätt leder tankarna till Pink Floyd och det är ju inte kattskit direkt.

I våras släpptes uppföljaren Soul Envy som framstår som aningens mer lättsam och strömlinjeformad än sin föregångare, fast det kan vara jag som inte lyssnat in mig på skivan tillräckligt än. En personlig favorit här är struttiga ”Three Steps” (Eagle Eye Cherry, någon?)och "Going to Burning Man" som nickar glatt åt Led Zeppelins mer akustiska kompositioner.

Cure for the Common Crush finns på Spotify. För er som inte har Spottan eller vill chansa på att köpa olyssnad musik finns Ids myspacesida att utforska, eller varför inte digga denna atmosfäriska men halvflummiga video?

I Have seen the Future

Jag höjer mitt glas och skålar för Id. I vad kan ni ju räkna ut själva...

Fredagstips: Mustiga sommardruvor i höstmörkret

2010-10-14T20:38:00.006+02:00

Punto Altos Pinot Noir-odlingar i Casablancadalen i Chile

I dessa dagar då Chile är så på tapeten passar det väl att skåla för gruvarbetarna i en äkta chilensk Pinot Noir? Gör det dessutom till fredagskyckling med mustig svamprisotto, vettja!

Punto Nino
varunummer 282001
79 kr
Den här juvelen som kom på Bolaget tidigare i höst är en enormt prisvärd Pinot Noir från Michel Laroches odlingar i Casablancadalen i Chile. Kryddig doft och smak av örter och körsbär för att nämna bara några nyanser. Den har blivit en ny favorit hos mig. Helt klockren till smakrik kyckling och svamp som till exempel receptet nedan.

Psykedeliska kycklingfiléer och magisk svamprisotto

Skär snitt i kycklingfiléer. Fyll med fetaost, basilika och soltorkade tomater. Rulla baconskivor runt filéerna. Lägg i ugnsfast form, droppa över lite balsamicovinäger och stek i mitten av ugnen på 225 grader i 20 minuter.

Svamprisotto: 1 liten gul lök, 2 vitlöksklyftor, 200 g nyplockade kantareller, 4 dl avorioris, 4 dl torrt vitt vin, 1 hönsbuljongtärning och 6 dl vatten, 1 dl lagrad ost, ev. en näve hackad gräslök.
Skala och hacka lök och vitlöksklyftorna. Fräs lök och svamp i stekpanna/gjutjärnsgryta med olivolja i två minuter. Rör om hela tiden. Häll i ris, låt fräsa. Späd ut med vin och buljongen långsamt så vätskan får koka in och rör hela tiden. När riset är klart, vänd ner riven ost och svartpeppar.

Lyssna på:
Growers of Mushrooms med Leaf Hound.

It's live, baby!

2010-10-13T20:19:00.005+02:00

Hösten tillbringas lämpligast framför valfri förstärkare. Många spännande artister lirar live i en lokal nära dig.

Robert Plant
"Percy" lirar på Annexet i Stockholm i morgon, torsdag 14 oktober med sitt nya Band of Joy. Även om senaste plattan är lite väl laid back för min smak så är Plant alltid en fantastisk upplevelse att se i konsert. Be there or be headed!

Joe Bonamassa
Joe, som är aktuell både med supergruppen Black Country Communion (se recension av plattan längre ner på denna sida) och sitt eget album Black Rock, spelar på Lisebergshallen i Götlaborrg fredag 22 oktober. Diggar du Gary Moores bluesplattor, eller helt enkelt bara schysst bluesrock så gör du rätt i att pallra dig dit.

ZZ Top och Doobie Brothers
Om du gillar bluesrock OCH jultomten kanske du föredrar att gå på Scandinavium och checka in skäggmumrikarna i ZZ Top. Förbandet Doobie Brothers är nog minst lika skäggiga. Två dagar senare spelar ZZ Top även i kungliga hufvudstaden på Annexet.

Mike Landau Group
Samma fredag, fast i Stockholm, på Fasching närmare bestämt, lirar en annan mästergitarrist vid namn Mike Landau. Om du inte vet vem Mike Landau är så har han lirat med allt och alla inklusive egna grupperna Maxus (som du läser mer om här)och Burning Water (vilka du kan höra här)

Santana
Mer gitarrgudar. Signor Carlos Santana stretchar sina flinka fingrar inför publik på Globen i Stockholm 27 oktober. Tyvärr har han inte med sig min favoritsångare från Santanatiden Alex Ligertwood.

Larry Carlton Trio
Och som om inte det var nog med guragurus...Larry Carlton, känd från the Crusaders, en drös soloplattor och inte minst för sitt spel på legendariska plattor som Joni Mitchells Court and Spark och Steely Dans The Royal Scam, lirar på Sticky Fingers i Göteborg onsdag 27 oktober.
Lite kuriosainformation: Det är Larry man hör på signaturmelodin till Spanarna på Hill Street.

UFO
Fantastiska flygande tefaten med sångaren Phil Mogg i spetsen kommer också till Göteborg och rockar loss på Sticky Fingers några dagar senare, nämligen 31 oktober. Okej, mad Michael Schenker är inte med (sedan länge), men det betyder bara att de med största säkerhet dyker upp till spelningen, och säkert spelar bra också.Tyvärr är inte basisten Pete Way med på turnén heller, på grund av hälsoskäl.

Zappa Plays Zappa
Pappa Frank skulle nog ligga och snurra i sin grav om han visste att Dweezil spelar med sitt egna Zappatributeband på Filadelfiakyrkan i stockholm. Eller så skulle han bara flina pillemariskt. Att se Dweezil och hans gäng hylla farsan Frank är i vilket fall som helst en stor musikalisk upplevelse. Konserten går av stapeln den 12 november.

Småkorkad psykedelisk bluesrock i afghanpäls.

2010-10-13T19:10:00.004+02:00

Leaf Hound var ett i raden av flummiga engelska helelektriska bluesrockband som dök upp i början av sjuttiotalet. Deras kultförklarade album Growers of Mushrooms hyllades länge som en klassiker ända tills den blev tillgänglig för allmänheten på cd.

Leaf Hound bildades ur askan av ett annat bluesrockband vid namn Black Cat Bones, en grupp som kan tituleras ett fattigmans Yardbirds i så måtto att de kunde stoltsera med att ha haft flera musiker i sin lineup som sedermera gick vidare till större erkännande. Däribland kan räknas Frees mästergitarrist Paul ”Koss” Kossoff och trummisen Simon Kirke (dock aldrig förevigade på skiva) och även gitarristen Rod Price som splittrade Black Cat Bones efter ett album och gick vidare för att starta Foghat. Strandade Bröderna Derek och Stuart Brooks bildade då Leaf Hound i slutet av 1970 tillsammans med sångaren Peter French och dennes kusin gitarristen Mick Halls. Sättningen blev komplett med trummisen Keith George Young. Det något kryptiska bandnamnet, och även en hel del av låttexterna på debutskivan var inspirerade av den brittiske skräckförfattaren Herbert van Thal.

Leaf Hound var bedårande barn av sin tid. Hängande i London i början av sjuttiotalet var det hart när omöjligt att inte ta efter storheter som Cream eller Free, och oundvikligt att inspireras av Zeppelin och Black Sabbath. Men även samtida amerikanska band som Sir Lord Baltimore, Captain Beyond, och the Guess Who gör sig påminda i den höstgryta som är Leaf Hounds musikaliska stuvning.Debutskivan Growers of Mushrooms spelades in på 11 timmar. Bandet satsade på att slå igenom i Västtyskland där skivan först släpptes men lanseringen gick trögt. I oktober 1971 släpptes plattan i England men då var bandet redan på upphällningen och spreds kort därefter för vinden.

Av bandmedlemmarna var det mest sångaren Pete French som i fortsättningen lät höra om sig. Han skaffade sig ett rykte av att hoppa med i band som var på väg neråt. Bland annat gick han vidare som sångare i Atomic Rooster (på deras kultplatta ..In Hearing Of ) och ersatte därefter Rusty Day i Carmine Appices och Tim Bogerts projekt Cactus. Han provsjöng också fruktlöst för Deep Purple (som eventuell ersättare för Gillan 1973 men jobbet gick till David Coverdale) och Uriah Heep (där det var meningen att han skulle ta över efter David Byron men valet föll på John Lawton istället). Senare under sjuttiotalet sjöng han i tyska Randy Pie och släppte även en soloplatta betitlad Ducks in Flight.

Under åren hann skivan Growers of Mushrooms uppnå en legendarisk kultstatus bland rockkonnässörer världen över. Den betingade astronomiska summor på andrahandsmarknaden. 1994 släpptes skivan äntligen på cd och blev därmed för första gången tillgänglig för den breda massan. Intresset för bandet och skivan gjorde att Pete French började fundera på att återuppväcka Leafhound. Tillsammans med ett gäng yngre talanger drog han på sig afghanvästen igen. 2005 spelade de på Sweden Rock Festival och i november 2007, drygt 35 år efter debutskivan släppte Leafhound uppföljaren Unleashed.

Hur låter Growers of Mushrooms då? Jo, tackar som frågar. Inledande ”Freelance Fiend” har både blytungt riff och koskälla. Mer klassisk blueshårdrock kan det knappast bli. ”Sad Road to the Sea” är mer akustisk och slö. För mycket rödvin, grabbar? ”Work My Body” börjar också i bakåtlutat läge med en hel del jazznoodlings men exploderar så småningom i Doorsliknande kaskader. När vi nått fram till titelspåret ”Growers of Mushrooms” har drogtrippen börjat verka rejält. Det är nog också vad Leaf Hound har hoppats på, att vi ska vara så stenade att vi inte hör hur mycket de snott av Creams “Tales of Brave Ulysses”. I ”Stagnant Pool” är det Black Sabbath som kopieras. ”Paranoid”, någon? Nåväl, inget ont i det. Om man gillar Sabbath, Zeppelin, Cream och Free, hur ska man då kunna tycka illa om Leaf Hound? De är som den där lite osäkra lillebrorsan på fotbollsplanen i lågstadiet som blev vald på grund av äldre brorsans meriter och visade sig ha riktigt passabla gener.
Ännu en favorit bland låtarna är avslutande ”Sawdust Ceasar”, ett riktigt funkigt nummer där koskällan åter igen har en framträdande roll. Som Christoffer Walken säger i den gamla sketchen: Man kan aldrig ha för lite koskälla.
På cd-versionen medföljer tre bonusspår av varierande kvalitet (en pianoballad a´la Rod Stewart, en slarvig boogie och en avslutande struttig riffrockare som faktiskt är nyinspelad). De gör varken till eller ifrån för den allmänna uppfattningen om plattan som är positiv. Visst, det är inte nyskapande eller ens originellt, men det måste det inte alltid vara. Det är good enough for rock’n roll, låt oss lämna det där.

Lyssna på "Freelance Fiend" här

Digga "Stagnant Pool" här

It's getting crowded in Rock n' Roll Heaven

2010-10-12T19:12:00.002+02:00

En tråkig höst för rockfans. Hjältarna dör som flugor.

Hårdrocksvärlden grät förståeligt floder när Ronnie james Dio gick och dog i maj. Men hjältarna fortsätter att trilla av pinn till höger och vänster.
Härom dagen dog T Lavitz- keyboardist i gamla härliga Dixie Dregs. Lavitz spelade även med otalet andra artister som Mothers Finest, Jefferson Starship och Billy Cobham,Nils Lofgren och Pat Benatar. han gjorde dessutom en hel drös intressanta soloplattor.
I augusti dog även Ritchie Hayward, dundertrummisen som mest är känd från sin tid i Little Feat.

It's a sad and beautiful world. Herrar Lavitz och Hayward, ni har förgyllt mången dag i mitt liv.Tack för det.

Hör upp alla Lizzy fans!

2010-10-07T13:24:00.003+02:00

Svenskar hyllar Phil Lynott med fantastiska nyinspelningar av Lizzyklassiker

Nu i januari, den fjärde närmare bestämt, är det 25 år sedan Phil Lynott gick hädan. Samma datum släpps en skiva med den svenska rockbandet Courtesy Of. albumet består av väldigt annorlunda versioner av gamla Thin Lizzy-klassiker, inspelade med symfoniorkester eller i rent akustisk klädnad. Gå in på deras hemsida och lyssna på smakprov. Själv är jag vrålimpad.

Who Framed Roger Hodgson?

2010-10-06T20:33:00.004+02:00

Bäva månde Rick Davies- Roger Hodgson är på krigsstigen. Och hans hemliga vapen är.....wait for it...... en gratis låt!

Ända sedan Supertramp kom fram ur sin malpåse och drog på turné tidigare i år, har förre sångaren Roger Hodgson varit lite syrak. Till att börja med blev han själv inte tillfrågad att vara med i återföreningen, (vilket är ungefär lika schysst och logiskt som att inte bjuda med Mark Knopfler i en Dire Straits-återförening)men dessutom så spelar Rick Davies och hans mannar flera av Hodgsons låtar på turnén, något som Davies-enligt Hodgson, lovat att inte göra.

Någonstans är det fullt förståeligt att Davies bryter det där löftet. En Supertrampkonsert utan Hodgsonklassiker som "The Logical Song", "Dreamer","Give a Little Bit" och "It's raining Again" skulle bli tämligen menlös.

Personligen skulle jag alltid hellre gå och se Roger Hodgson live- det är ändå han som både satt inne med och fortfarande förvaltar all talang som fanns i Supertramp.

Nu ger i alla fall Roger Hodgson igen med full kareta. Hur? Jo genom att släppa ett livealbum med nya versioner av sina låtar. Huuuuuuuu så hemskt farligt. Rick Davies måste gråta blod. Och för att sticka in och vrida om kniven ytterligare så skänker Roger även bort en låt gratis på sin hemsida här

Vem satte dit Roger Rabbit? En annan passande filmtitel på den här soppan är Griniga gamla gubbar.

Så nära kan ingen komma

2010-10-02T13:33:00.004+02:00

Att ha en livs levande världsmusiker i huset är inte alla förunnat, men i torsdags fick jag och trettio andra lyckliga själar uppleva en intim konsert med Francis Dunnery- i ett vardagsrum i en villa utanför Enköping. Magiskt är bara förnamnet.

Francis Dunnery med kvällens värd Stefan Polzer

Francis Dunnery- före detta gitarrist i kulthjältarna It Bites och producent, låtskrivare och musiker åt artister som Robert Plant, Lauryn Hill, Ian Brown, Asia och Santana, ger sedan ett antal år tillbaka så kallade House Concerts. För en lagom summa pengar kommer Francis hem till ditt vardagsrum där han ger en konsert för en liten skara människor. Oftast är det bara han och en akustisk gitarr. Ingen ljusshow, inga klädbyten, inget PA, Inga extranummer, inga tändare i luften. Bara Francis, hans låtar och hans röst. varje konsert blir till ett unikt möte. Francis är lika mycket stand up-komiker och livscoach som musiker. Han strösslar sin konsert med anekdoter, skämt och sanningar ur livet, mellan framföranden av låtar ur hans långa karriär. Till torsdagskonserten hade kvällens värd Stefan Polzer själv fått välja inriktning på låtmaterial och såsom gammal It Bites-fan valde han att få höra en konsert med bara It Bites-låtar. Dessutom har han faktiskt haft en Dunnerykonsert hemma hos sig en gång tidigare, för några år sedan. Då spelade Francis låtar från sin skiva Tall Blond Helicopter. Varför upprepa sig?

Jag ska inte bli för långrandig i att beskriva konserten, annat än att kvällen var något av ett halleluja-moment. Jag rekommenderar varje människa att ta chansen att uppleva en dylik kväll. Francis gav flera housekoncerts här i Sverige under förra veckan. Bland annat i Stockholm och Göteborg. Du kan själv signa upp dig för att få hem honom till ditt vardagsrum. Gå bara in på www.francisdunnery.com och anmäl dig.

Kanske är det här vägen att gå för musiker som har något att säga sin publik. Stick it to the man! Skit i Live nation och Ticketmaster, dyra produktionsbolag och rock catering firmor. packa en väska med kalsingar och en tandborste, ta guran under armen och hoppa på en buss till närmsta fan.

Smutsig svartkolsrock av bästa märke

2010-09-28T20:42:00.002+02:00

Mums fullibibblan, Black Country Communion infriar gudskelov förväntningarna.

Jag hade mina föraningar. Visst, det såg bra ut på pappret, fast det har det ju gjort förr. Rockkungligheter som gifter sig och bara lyckas skapa ännu en inavlad indolent snedtandad avkomma med ojämnt antal kromosomer som skapar besvikelse hos oss lojala undersåtar. När David Coverdale och Jimmy Page 1993 meddelade att de skulle göra skiva ihop var förhoppningarna höga. Det skulle ju kunna bli hur bra som helst, som det bästa av Zeppelin möter det bästa av Purple/Whitesnake. Det blev inte riktigt så. Ett habilt hantverk fick farbröderna ur sig, inte mer.
När nu ”the voice of rock” Glenn Hughes, bluesens nya guldgosse Joe Bonamassa, Zeppelinlegenden John Bonhams son Jason och Dream Theater’s förre klaviaturtrollkarl Derek Sherinian slagit sina påsar ihop och gjort en skiva som producerats av Kevin Shirley (Zeppelin, Aerosmith, Maiden, Rush), ja då dyker den där lille Fan på axeln upp igen. ”Visst, det ser bra ut i tanken, men i realiteten blir resultatet nog bara fyra trötta övervintrade rockare som försöker återuppleva sjuttiotalets storhetsera”.
Vad skönt att den lille Fan hade fel den här gången. Black Country Communions debutplatta är en skitig, tung säck med kol från engelska the Midlands med inslag av amerikansk träskblues. Och ni vet väl vad man kan få ut av kol? Just det, diamanter. Och den här skivan fullkomligt skiner av dyrbara ädelstenar.

Titelspåret inleder med ett mullrande basriff. Riktigt oväntat att det första man skulle höra från The Voice of Rock på den här skivan är hans fingerfärdighet och inte hans guldtonsiller. Det är en perfekt öppningslåt. Hård och kaxig och ett av de få riktigt framåtsträvande spåren på plattan. Man skulle kunna kritisera Hughes och gänget just för deras brist på progressivitet och nyskapande i musiken, men det skulle vara som att gnälla på B.B. King eller Buddy Guy för att de är för gammaldags i sitt framförande av bluesen. Den bluesrock som skapades på sjuttiotalet är för mig lika tidlös som klassisk blues. Där finns i den bästa musiken luft, ljus och mörker och känslor i mellanrummen mellan tonerna. Texterna följer också de klassiska teman från bluesens värld som vi är vana vid. Uttryck som vagabond, Bird on a Wire, soldier of fortune och lawdy Mama strösslas det rikligt med. Man kan inte anklaga Hughes och Bonamassa för att vara några rockens Tranströmmer. De är musiker som kan instruktionsboken utan och innan, vilka ord och fraser som passar allra bäst till den här musiken. Floskligt, tja visst, men så rätt för de här låtarna.

Juvelerna är som sagt många på det här albumet, från nästan poppiga ”One last Soul”, Free-doftande ”Down Again”, ”Song of Yesterday” med sina Bad Company-vibbar”och ”No Time” som hade platsat på Purples Come Taste the Band om det inte hade varit för flörten med ”Kashmir”-stråkar, via nyinspelningen av Trapeezes ”Medusa” som är bättre än originalet, till asfunkiga ”Stand” och ”Sista Jane”. Avslutande ”Too Late for the Sun” är den bästa Deep Purple-låt som Purple aldrig gjort. Måhända är det Sherinians Jon Lord-immitationer som sätter pricken över I:et, men jag är i alla fall såld. Det är en alldeles utmärkt avslutning på en riktigt härlig platta.

Det låter faktiskt som ett riktigt band. Inspelningen ska tydligen ha gått fort, fyra dagar, och det märks. Det är lite slarvigt här och var men det skänker bara än mer personlighet till verket. Och samtliga inblandade imponerar. Glenn Hughes röst kommer till sin rätt bättre än på många, många år. Och då snackar vi ändå om en man som på en av sina dåliga dagar lämnar större personlighet i stjärtavtrycket på toalettens sittring än vad alla nutida rocksångares röster levererar sammantaget. och inte nog med det, hans basspel, som han konstant underskattas eller ignoreras för, kommer här verkligen i blickfånget.
Joe Bonamassa har både känsla och teknik från de gamla gitarrhjältarna från sjuttiotalet men tillför även egen karaktär. Dessutom sjunger han riktigt bra, med en röst i sina bästa stunder påminnande om den store Paul Rodgers. Bonham gör sin fader i rockhimlen stolt med både kraftfullt och intelligent trumspel och Sherinians orgel mullrar stämningsfullt. Möjligtvis är hans insats den mest anonyma, långt från den vansinnesekvilibrism man är van vid från hans tidigare projekt.
Den enda lilla ytterligare kritiken jag skulle kunna tänkas ha mot Black Country är att skivan är aningens för lång. Med flera låtar som klockar in på minst 7 minuter (och inget fel i det, härligt att höra bandet sväva ut i långa jam) så hade man kanske kunnat spara 2-3 spår till en uppföljare. Back in the old days, när sådana här bluesrockjuveler spottades ut i parti och minut hade skivan haft max 9 spår. Det går faktiskt att få för mycket av det goda.
Men det är petitesser. Black Country Communion har levererat en vital och kaxig rockklassiker som trots sin flört med historien skänker hopp om framtiden och dessutom en angenäm värme i ljumskarna. Mums fullibibblan.

Världsaviktigt värdelöst vetande vecka 38

2010-09-24T08:22:00.005+02:00

Världens äldsta bira hittad, Lynyrd Skynyrds inspiratör död och Rudolf med röda mulen var en tjej. Se där vad du kan lära när du läser Rockbloggen!

Värdelöst vetande är aldrig fy skam. Låt mig bjuda på lite nyheter och fakta som kan förgylla ert pillowtalk ikväll.

Årgångsöl till midsommar?

Ett dykargäng på Åland rönte stor uppmärksamhet i somras när man dök vid ett gammalt 1700-talsvrak och fiskade upp en flaska champagne som tros vara världens äldsta existerande skumpa. I samband med fyndet av champagnen hittade man även några mindre flkaskor som visat sig innehålla öl, med andra ord världens äldsta öl. Nu vill det åländska bryggeriet Stallhagen brygga nytt öl på den gamla jästkulturen. Bryggeriet har ännu inte fått klartecken från myndigheterna (dvs kansliet för tillåtelse av bryggning av asgammal öl?)men om allt går enligt planerna hoppas de ha det nybryggda vrakölet ute till nästa midsommar. Bottoms up, får man väl säga då...

Lynyrd Skynyrds gympamajje död
I veckan dog Leonard Skinner 77 år gammal. Skinner var under större delen av sitt verksamma liv gymnastiklärare och basketcoach vid Robert E Lee Highschool i Jacksonville, Florida och hade under slutet på sextiotalet några långhåriga elever vid namn Gary Rossington och Bob Burns. Magister Skinner gillade inte långhåriga drasuter och som hämnd döpte Rossington och Burns sitt nystartade rockband efter den hårde och strikte läraren. Så här skriver Gary Rossington på Lynyrd Skynyrds hemsida:

"Leonard Skinner, the no-nonsense, flat-topped basketball coach and gym teacher whose name is forever linked with Jacksonville’s legendary Lynyrd Skynyrd, died in his sleep early Monday morning. He was 77. Coach Skinner had such a profound impact on our youth that ultimately led us to naming the band, which you know as Lynyrd Skynyrd, after him. Looking back, I cannot imagine it any other way. Our thoughts and prayers are with his family at this time."

Om jag själv hade nämnt något av mina band efter en lärare skulle det väl kanske bli Lasse basse konsumkasse (efter Lars Elg på Hedbergska skolan i Sundsvall) eller the Guttorms (efter Guttorm Stawe, min gamle svenskalärare som konstant anklagade mig för effektsökeri...)

Rudolf är en renko
Rudolf med röda mulen, den lille renen som blivit världsberömd genom sången med samma namn och ett antal tecknade filmer, måste i själva verket vara en Rudolfina. I alla fall om han/hon är avbildad med renhorn. Hanrenar tappar nämligen sina horn redan i början av vintern medan honorna har kvar dem tills de föder ungar under våren. Renhonor är de enda hjortdjur av honkön som har horn. Om Rudolf var ute och lyste på julafton med hornen i högsta hugg så måste han alltså ha shoppat på damavdelningen.

God höstskörd

2010-09-17T11:11:00.005+02:00

Skivutgivningen har tagit fart efter sommartorkan. I höstens skörd finns en hel del godsaker och mycket intressant på gång.

Varför kommer alla bra skivor på hösten? Det bästa vore ju om de dök upp under våren så man kunde digga dem i bilstereon under semesterveckorna. Det är ju då man har tid att riktigt lyssna. fast det går utmärkt att krypa ihop i favoritfotöljen och njuta av höstskörden också, eller digga loss till grytkoket. Här kommer en hög favoriter som släppts och tips om några spännande projekt som är på G.

Spock's Beard
X

Skäggmumrikarna i amerikanska progbandet Spock's Beard kämpar på utan sin fixstjärna Neal Morse. Det här är bandets fjärde skiva utan honom och de klarar sig alldeles utmärkt. Den klassiska Yes/Genesis/ELP-inspirerade proggen blandas upp med mer trallvänliga popmelodier vilket faller mig på läppen.

Heart
Red Velvet Car
Systrarna Wilson är ena riktiga pantertanter. Ann låter raspigare och coolare för varje skiva och snedsteget in i radiovänlig pudelrock under åttiotalet är vindikerat, nu är man tillbaka i gammal hederlig bluesrock med akustiska förtoner. Varför försöka hitta nya vägar när Heart är ensamma om det de gör?

Terry Brock
Diamond Blue
Det bästa med Terry Brock är att han samarbetar så nära med Mike Slamer! City Boy/Street/Steelhouse Lanes/ Seventh Keys gamle gitarrhjälte tar alldeles för långa pauser från rampljuset så varenda livstecken man får är som manna från himlen. Jag veti fasen hur Slamer får till sina spretiga riff men jag njuter skamlöst när jag hör dem. Brock är förvisso en helt godkänd AOR-sångare men de stora utropstecknen på den här skivan är Slamers gitarrspel, låtskrivande och produktion.

Robert Plant
Band of Joy
Det är nog en hel del rockfans som förbannar Alison Krauss och plattan Raising Sand som fick Percy att glömma både Zeppelin-återförening och rock i största allmänhet. Hans nya soloplatta fortsätter i samma spår som Krauss-samarbetet med americana, country, blues och gospel. Personligen hade jag föredragit att han fortsatt på den inslagna vägen han hittat på förra soloplattan Mighty Rearranger men Hey! Så är det med Plant. Han gör som han vill, med full integritet och artistisk vilja. Cudos to him. Band of Joy växer för varje lyssning men är i början oerhört seg. Håll ut bara.

Annat att se fram emot:

Black Country Communion
Black Country Communion
Supergruppen med Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Jason Bonham och Derek Sherinian har fått mycket uppmärksamhet, till och med utanför vanliga Classic Rock- communityn. Bluesig klassisk rock a la Bad Company/Trapeeze/Deep Purple är precis vad jag vill höra från dem och de små klipp man hittills lyckats lägga öronen på bådar riktigt gott. Hoppas hela plattan håller.

Steve Lukather
All's Well that Ends Well
När Steve drog pluggen ur Toto (efter åratal på life support)härom året hoppades jag att han skulle fortsätta sin solokarriär med lite mer inspiration än han uppvisat på de senaste alstren.Kanske har han hittat den på denna nya soloplatta.Resultatet får vi se i oktober

Elton John och Leon Russel
The Union
Vilken combo! Dessa två gamla uvar kan åstadkomma stordåd. Det hoppas i alla fall jag.

Neil Young
Le Noise
Young och Lanois är en annan härlig combo som jag tror starkt på. Förhandslyssnare talar om en ny klassiker i stil med Harvest eller After the Goldrush. Låt oss hoppas så. Fast Neil har ju en förmåga att kunna vända upp och ner på allas förhoppningar eller förväntningar.

Teaser-ett tårdrypande testamente

2010-09-09T15:15:00.008+02:00

Risken är att svenskar när de hör namnet Tommy Bolin snarare drar referenser till killinggängets saltsmurfstuggande roadie än till en lovande stjärngitarrist från Deep Purple som trillade av pinn redan som 25-åring i ett hotellrum i Miami 1976. Och det är ju synd. För då har man missat en sjujägarns höjdarplatta i hans soloalbum Teaser.

Som Magnus Uggla så träffande uttryckt det; Vad är det för mening att ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt? Tommy Bolin hade dessutom säkert blivit besviken över bristen på uppskattning och erkännande han erhållit genom åren sedan hans för tidiga frånfälle i december 1976. Bolin må ha dött av en oavsiktlig överdos heroin, men med tanke på hur snabbt och oaktsamt han levde sitt liv får man väl nästan se hans olyckliga död som en form av självmord.

Tommy Bolins musikaliska cv är inte särskilt omfattande men ändå imponerande med tanke på hur kort tid han levde. Efter skivdebut som artonåring med bandet Zephyr 1969 hann han bl.a. med spel i bandet Energy innan han 1972 medverkade som studiomusiker på Mahavishnu Orchestras trummis Billy Cobhams soloplatta Spectrums. 1973 blev han gitarrist i The James Gang och spelade på skivorna Bang och Miami innan han hoppade av för att starta solokarriär. Mitt under skivinspelningen av hans första egna platta kontaktades Bolin av Deep Purple som behövde en ny gitarrist och samtidigt som han avslutade sin egen soloplatta spelade han in Come taste the band med Purple. Efter en turné som slutade med att bandet splittrades (till stor del beroende på Bolins drogberoende) spelade Tommy in ytterligare en soloplatta betitlad Private Eyes, men kort därefter i december dog han av en överdos heroin på ett hotellrum i Miami mitt under pågående soloturné.Tommy Bolin sällar sig därmed till en lång rad gitarrhjältar som Jimi Hendrix, Frees Paul Kossoff, Lowell George, Duane Allman, Brian Jones, Robert Johnson, Chicagos Terry Kath, Stevie Ray Vaughan och Randy Rhoads som dött i förtid och lämnat stora frågetecken efter sig om vad de hade kunnat åstadkomma om de levt längre.

Det mesta av Tommy Bolins storhet och bredd hittar man på hans briljanta solodebut Teaser. Där spelar han ut hela sitt register vad gäller gitarrspel, sång och låtkomposition. Som gitarrist var Tommy lysande. Han använder sig en hel del av effekter på skivan utan att låta för tillkonstlad. Det talas ofta om hans karaktäristiska leadspel, men på den här plattan är det lika mycket kompgitarren som imponerar med sitt otroliga sväng. Dessutom har han en personlig sångröst som skänker ännu mer känsla till musiken. Liksom sin hjälte Hendrix hade Bolin inga höga tankar om sin egen sångröst men på den punkten var båda alltför ödmjuka. Bolin hade dessutom samlat ett imponerande uppbåd studiomusiker runt sig, först och främst blivande Tototrummisen Jeff Porcaro som vid 21 års ålder redan var en erfaren studioräv efter spel på två Steely Dan-skivor och ett otal andra studioprojekt, men på Teaser spelade även andra kända trummisar som Phil Collins, Prairie Prince från The Tubes och Narada Michael Walden. Andra namnkunniga medverkande var saxofonisten David Sandborn och basisten Stanley Sheldon.

På Teaser ryms alla stilar från instrumental jazzrock, ballader, blues, funk, hårdrock till reggae och loungemusik. Stilmässigt är det ett spretigt album. Det känns som om Tommy, när han äntligen fick ge ut en alldeles egen skiva utan inblandning från bandmedlemmar, ville visa sin totala bredd. Inledande ”The Grind” röjer rejält med sitt kaxiga riff, funkig kompgitarr och spikpiano. Efterföljande Instrumentala ”Homeward Strut” visar på Tommys mer jazziga sidor medan ”Dreamer” är en helt underbart vacker ballad, där även dåvarande purplepolaren Glenn Hughes hjälpte till med bakgrundssång och hörs extra tydligt i slutet på låten. Detta är en svulstig gospel i samma stolta amerikanska tradition som Edgar Winter så förtjänstfullt förädlat genom åren. Och hoppsan, i ”Savannah Woman” är vi så plötsligt inne i någon porrfilm från sjuttiotalet. Eller möjligtvis en varuhushiss. Det här är jazzig loungemusik med glimten i ögat. Gino Vannelli, någon?
Titelspåret ”Teaser” är kanske det hårdaste på hela plattan och antagligen den mest kända melodin då den även spelats in på skiva av andra artister, bl.a. Motley Crue och Legs Diamond. Min personliga favorit på plattan är annars den varma och sköna reggaen ”People, People”. En sorglig text och svängig sax från Dave Sandborn samt percussion av Phil Collins skänker än mer originalitet till kompositionen. ”Marching Powder”, ett slanguttryck för kokain, är skivans andra instrumentala nummer där en hetsig blåssektion kopierar det smittande gitarriffet. ”Wild Dogs” börjar som en lugn ballad men får allt mer tyngd i takt med att man närmar sig refrängen. Här får Bolin mest utrymme att sträcka ut med sitt gitarrspel och han wailar och bänder hela låten igenom. På Deep Purples turné 1976 spelades ofta denna låt, ibland gav man sig även på ”The Grind”.Och så till avslutande vackra balladen ”Lotus”. Återigen pressar Bolin ut längtansfyllda kvidande toner ur gitarren och låten byggs sakteliga upp mot ett tungt crescendo i refrängen.

Teaser är en kort skiva. De nio spåren räcker i knappt 38 minuter. Och det är egentligen en alldeles perfekt längd på en skiva. Inte en tråkig sekund, inga utfyllnadsspår och ingen onödig narcissistisk självbefläckelse. Framför allt är Teaser något så ovanligt som en soloplatta från en gitarrist som faktiskt går att lyssna på rakt igenom utan att gäspa eller behöva börja studera sitt navelludd en enda gång. Det är bara att sörja att Bolins omåttliga leverne skulle förhindra mer fantastisk musik från honom.

Asia-en lavalampa i Las Vegas

2010-08-20T10:22:00.005+02:00

Så skrattretande kitchigt och over the top så att det vänder och blir vackert? nej jag talar inte om Las Vegas utan om AOR-giganterna Asias senaste album. Man kräks och njuter om vartannat. Låt oss jubelhulka ihop!

Jag retar mig lite på uttrycket guilty pleasures- något man skäms för att man gillar men ändå inte kan låta bli. Om man gillar något så är det väl inget att skämmas för (ja, det skulle väl vara om man var koprofag då kanske...)?
Jag står för att jag njuter av att lyssna på Asias senaste alster Omega. samtidigt kan jag inte låta bli att skratta som en hyena och skaka på huvudet åt de debila texterna och bitvis tramsiga melodierna. Det är verkligen blandade känslor, som att titta på en lavalampa. Det är asafult men ändå ganska fascinerande att följa de där bubblorna innanför glaset.

AOR-supergruppen Asia har väl aldrig kunnat anklagas för att vara subtila eller inneha rollerna som någon form av stilikoner. De bildades i början av åttiotalet ur spillrorna av symfonirocksgiganter som Yes, Emerson Lake and Palmer och King Crimson. Med debutalbumet och singeln "Heat of the Moment" regerade de på amerikansk radio något år men allt för stora egon krossade snart gruppens fortsatta styre.

Sedan några år är gubbarna återförenade. En ny studioplatta härom året gjorde ingen-inte ens fanatiska fans lyckliga men vårens nya alster Omega har gått hem i stugorna desto mer. Och man förstår när man hör skivan. Det här är oförställt fantastiskt fånig pompös rock av en stil som inte görs längre. En ohelig blandning av Abba, Andrew Loyd Webber, engelsk kyrkomusik och hård bluesrock med feta orgelmattor. Musikveteranerna lyckas på alla sätt ingjuta äkta känslor i spektaklet och sångaren/basisten John Wettons röst har mer personlighet än på många år vilket är mer än man kan säga om hans klyschiga texter. Där ryms alla floskler och oneliners som någonsin dykt upp i rockvärlden. varenda textrad är en klassisk rocklåtstitel i sig själv.Fascinerande att en veteran som spelat i allt från King Crimson, Wishbone Ash och UK till Uriah Heep och Roxy Music inte kan komma upp med mer djuplodande alster.

Skivan inleds förtjänstfullt med tunga "Finger on the Trigger" som riffar Deep Purpliskt men där slutar alla likheter. Här är körpåläggen fetare än degen till amerikansk pan pizza och keyboardtyfonerna snurrar vilt över nejden.

Efterföljande "Through My Veins" tuggar på i Albert & Herbert-lunk men lyfts av gamle sparrisen Steve Howes inspirerande gitarrspel. "Holy War" (unik låttitel, någon?) innehåller pianoklink i enlighet med alla stora Asia-hittar och leder tankarna till seglarskor och midjekorta jackor med axelpuffar. Man får smak av pizza med bernaisesås i munnen. Sedan kommer inte "Den blomstertid nu kommer", vilket man kan tro, utan "Ever Yours" en svulstig ballad i samma stil som gamla "The Smile has left Your Eyes". Det är det här som Asia gör allra bäst.

"Listen Children" följer och Ooooops, där kom den där pizzan upp. Inget får en att vakna som lite kräks i munnen. Här är refrängen i allra sliskigaste laget, till och med för att vara Asia. Och vad sägs om textraden:"What You say, Step this way, it's Ok, Ecoutéz"? Asia är liksom en pastisch på sig själva, Mer Spinal Tap än vad Spinal Tap är.

"End of the World" mullrar och skriker melodiöst som klassisk Asia, "Light the Way" är lite väl Abba för att klara miljökraven men vad spelar det för roll när vi står inför plattans absoluta höjdpunkt. I den förhoppningsvis självbiografiska "Emily" berättar John Wetton en tårdrypande historia om sin kärlek till en flicka som aldrig kan bli besvarad. Varför? Jo i slutet av texten får vi svaret, kärleksfullt formulerat sålunda:

Emily, I concede, in my gullibility
I was blind to the signs of your sexuality
Now it can't be denied, you bat for the other side
Mercy me, c'est la vie, Emily

Efter en sådan tour de force gör det ingenting att efterföljande "Still the Same" är hemskare än lakritspopcorn eller att "There Was a time" innehåller panflöjtsperversiteter. "I Believe" är svulstig radiorock i gamla skolan och albumet avslutas med "Don't Wanna Lose You", ännu en cigaretttändarballad som trimmar tårkanalerna.

Det här kan förfalla vara en sågning, men i så fall är den kärleksfull på alla vis. Den man älskar den agar man. Mina joggingturer i sommar med Omega i hörlurarna har förgyllts av skratt och gråt om vartannat när Palmer, Wetton, Howe och Downes, dessa grå eminenser rört om mitt inre. Fantastiskt fånigt. Och livet behöver mer av det; fantastiska fånerier.

Sug ut det Sista av Sommaren

2010-08-19T15:54:00.006+02:00

Än finns några varma sommarkvällar kvar i allmanackan. varför inte leka Hemingway och smutta en svalkande Mojito på verandan?

Den kubanska drinken Mojito har serverats på baren La Bodeguita de Medio i Havanna sedan 1940-talet. Baren var Ernerst Hemingways stamlokus och mojito var hans favoritdrink. Nu kan man njuta denna svala mumsing enkelt genom att köpa en liter
färdigblandad Mojito Mamasita (Art. nr: 86920) i Systembolagets beställningssortiment. Flaskan innehåller en färdig blandning av vit rom, färsk limejuice och färsk mynta. Allt är klart, häll bara upp i glas med is, dekorera eventuellt med lite färsk mynta eller en klyfta lime och toppa med sodavatten och voilá; du är redo att skriva en bok om fiskande pensionärer. Saludos!

Lyssna sedan på "Mojito Girl" med Euope eller varför inte "Staring at the Sun" med Hemingway?

Ösigt på ön, eller ödsligt?

2010-08-19T11:18:00.007+02:00

Bara fyra skivor att lyssna på resten av sitt liv? Då står man inför ett komplicerat val, och ett man inte tar så lättvindigt.

I musikrecensioner läser man ibland om Desert Island Discs; de där skivorna som är så ofantligt bra att om recensenten bara fick ta med sig ett fåtal skivor till en öde ö och aldrig höra någon annan musik än den han tagit med sig, så skulle just den där skivan vara med i samlingen.
Nu är ju det här en helt hypotetisk och ganska fånig tanke. Varför skulle man bara få ta med sig några få skivor? Och vad skulle man spela dem på? Och finns det el på ön? Eller kaffe till skivorna?
Skit i verkligheten, förutsätt nu att man bara får välja fyra skivor att lyssna på i evigheters evighet. Låt oss för enkelhetens skull tillåta dubbel cd:s och även Best of-samlingar men inga flerskivorsboxar.
Fyra skivor… av alla hundratals favoriter man har…
Då är det många faktorer man måste ta i beaktning för att välja rätt. Låt oss skärskåda dem.

Nytt eller gammalt?
Det faller sig ganska naturligt att den musiken man lyssnar mest på för tillfället är den senaste musiken man hört och gillar. Men det behöver ju inte betyda att den kvalar in bland ens favoriter genom tiderna. Jag har lyssnat tusentals gånger på Machine Head med Deep Purple men ska jag vara ärlig är det nog mer än tre år sedan jag hörde hela plattan rakt igenom. Jag kan den liksom ändå. Däremot har jag hela sommaren oavbrutet diggat Melees Devils and Angels. Fast betyder det att den är så bra att den kan föräras att följa med till en öde ö? Här måste man nog gå på säkerhet före nyhetens behag. Musik som betytt mycket genom åren. Som skänker minnen och berör så där extra, som stått tiden och trender emot och fortfarande är lika bra efter tusentals genomlyssningar.

Kvantitet eller kvalitet?
Enligt våra helt egenpåhittade regler är Dubbel-cd Ok. Det betyder att man i praktiken i rent sniket kvantitetstänkande skulle kunna ta med sig före detta vinyltriplar (numera komprimerade till dubbel-cd) som Yes Tales from the Topographic Oceans eller Wings Over America. Fast vad skulle det hjälpa? Vill man verkligen höra skitnödig veganprogg 24/7 bara för att det är mycket musik? Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig Wings Over America då man får både en del Beatles och de bästa Paul McCartneylåtarna frejdigt framförda live , fast då det även innefattar lika frejdig falsksång från fru McCartney så får man nog passa på den också. Annars är ju just live-vinkeln ganska bra. Då får man en typ av Best Of från sitt favoritband samtidigt som låtarna framförs i ett sammanhang. Bättre än regelrätta Best Of-samlingar som för mig framstår som platta. Jag är mer en albumsnubbe. Det finns ju faktiskt en hel del andra studioplattor i dubbelformat. Goodbye Yellow Brick Road, Lamb Lies Down on Broadway, Physical Grafitti, Beatles White Album, Stones Exile on Main St. Chicagos andra skiva…
Ja det här tål verkligen att tänkas på.

Lojalitet eller känsla?
Mina största hjältar är Deep Purple (Jag bortser från självklarheter som Beatles, jazz och klasisk musik). Fast jag älskar Deep Purple som helhet; allt de gjort på ont och gott, alla olika medlemmar genom åren, alla ups and downs, fula och vackra skivomslag, klassiker och kräkmedel. Det är hela känslan av Deep Purple jag älskar. Det betyder inte nödvändigtvis att jag skulle ta med fyra av deras studioplattor till ön. Jag föredrar till och med närbesläktade plattor som Rainbows Rising eller Tommy Bolins Teaser före Purples egen Machine Head. När man bara har fyra skivor att luta sig mot resten av sitt liv kan man inte hänge sig åt snedvriden lojalitet. Nej, själv är bäste dräng!

Konklusion
Tja… egentligen bara att jag ska hålla mig borta från vatten i fortsättningen för att slippa riskera skeppsbrott. Men om jag nu skulle hamna på en öde ö så skulle dessa fyra skivor antagligen finnas med i packningen (i alla fall den här veckan).

Kevin Gilbert: Thud
Deep Purple: Made in Japan
Steve Walsh: Glossolalia
Beatles: White Album.

eller kanske

Dave Matthews Band: Crash
Tommy Bolin: Teaser
Steely Dan: Pretzel Logic
Led Zeppelin: Houses of the Holy

eller...
Thin Lizzy: Live and Dangerous
Beatles: Revolver
Whitesnake: Come an Get it
Rainbow: Rising

Aaaaaargh! Tur man har en Ipod så man får plats med all musik...

Kräftor kräva dessa drycker

2010-08-13T08:55:00.007+02:00

Spännande tider för oss ölälskare. Nu har vi ytterligare en god ursäkt att prova nya birasorter då kräftkalasens glada tid är här

Den varma sommaren har i mitt fall resulterat i mestadels inmundigande av mustiga viner från Argentina då grillen stått rykande dygnet runt, men nu då sensommarens svalare vindar sveper in och våra kloutrustade röda vänner väntar i dillbuskarna så finns det bara en dryck som duger och det är öl. Med ett Sverige som fullkomligt svämmar över av duktiga microbryggerier och småölproducenter finns här mycket att botanisera bland. Här är mina favoriter inför kräftbonanzan.

Pistonhead Hot Rod Lager
Spendrups rock'n roll-inspirerade lager var bara menad att finnas på marknaden på prov i tre månader men har uppenbarligen varit så populär att man valt att fortsätta producera den lilla rackaren. jag skall inte vara så förmäten och påstå att detta beror på Rockbloggen men jag rekommenderade faktiskt Pistonhead redan i februari. Det kaxiga ölet med arom av citrus och grapefrukt är en utmärkt kompanjon till skaldjursfrossan.

Oppigårds Slåtteröl
I princip felfria bryggeriet Oppigårds har hjälpt till att öka min bmi under sommaren med deras Summer Twist men just till kräftorna tror jag mer på deras Slåtteröl. Den har större beska och lite mer tysk feeling. Aldrig fel, sade Carl Heinz Rummenigge.

Dugges No.1 lager
Ännu en sommarfavorit, den här gången från lilla Göteborgsbryggeriet Dugges. Deras No.1 lager har en nästan aleisk karaktär (se där! jag hittade på ett nytt adjektiv!)och passar till allt ätbart utom möjligtvis Marabous Polkachokladkaka.

Tony Carey- musikalisk vagabond

2010-08-09T21:22:00.004+02:00

Han må vara mest känd för sin korta tid som keyboardist i Rainbow, men som soloartist har Tony Carey mer gemensamt med artister som Bruce Springsteen, John Mellencamp eller Pink Floyd än med svulstig hårdrock.

Första gången jag hörde musik från Tony Carey var i de inledande sekunderna på Rainbows mästerliga album Rising från 1976 . Det är Tonys flinka fingrar som frambringar de stämningsfyllda keyboardintrot till öppningsspåret ”Tarot Woman”. Californienfödde Tony Carey var bara 22 år när han 1975 headhuntades som keyboardist till den nya uppsättningen av Rainbow. Han förgyllde även den efterföljande liveskivan On Stage med improviserade klaviatursolon och dueller med häxmästaren Ritchie, men såsom plägar ske med musiker som spelar med herr Blackmore var Carey snart ute i kylan och utbytt, ett offer för den eviga svängdörrspolitik som kom att bli Blackmores och Rainbows adelsmärke.

Tony hängde inte läpp för det. Han flyttade till Västtyskland där han fick gratis tillgång till en studio och började skapa och spela in musik i överflöd, nu inte bara som keyboardist. På sina egna låtar trakterade han samtliga instrument från gitarr och bas till sång. Och det lät inte alls som Rainbows medeltids metal. Tony Careys tidlösa blandning av rock, singer/songwriterpop och ballader har alltid spelat an på de känsliga strängarna och skamlöst ylat om det hjärtat är fullt av; kärlek, sorg och glädje, men ofta även politiska och samhällskritiska teman. Hans skivor skiftar från streetsmarta sedelärande gangsterhistorier till romantiska vagabondsagor. När han velat skriva om mer utspejsade ämnen har han gjort det under pseudonymen Planet P Project.

Tony Careys första officiella soloverk I Won’t Be Home Tonight släpptes 1982. Singeln med samma namn gick upp på listorna i hans hemland USA. Ett antal instrumentala plattor och två album under Planet P-betäckningen släpptes, följt av Careys mest kommersiellt framgångsrika skiva Some Tough City 1984 med singlarna ”Fine Fine Day” och ”First Day of Summer”. Efterföljande Blue Highway var den sista skivan som gavs ut på stort bolag i USA men Tony har fortsatt att släppa skivor med jämna mellanrum i Europa under alla år och hans diskografi är idag uppe i ett trettiotal skivor inklusive samlingar och liveplattor. Han har dessutom komponerat ett antal filmsoundtracks i Tyskland och producerat och gästat på skivor av artister som Mark Knopfler, Jennifer Rush, John Mayall & the Bluesbreakers och Joe Cocker.

Tony Carey har alltid haft en stor plats i många svenskars hjärtan och 2004 kom han hit för en kortare turné som uppskattades och uppmärksammades mycket. Därefter har han dykt upp på våra breddgrader ett flertal gånger och till och med släppt livealbum och dvd från sina konserter här. 2009 tog han det tveksamma beslutet att hoppa med i Joe Lynn Turners tributeband Over the Rainbow med gamla avdankade Rainbowmedlemmar och Ritchies tyske son Jürgen, men sjukdom tvingade honom att backa ur projektet innan de nådde Sverige och Sweden Rock Festival.

Det är svårt att få något grepp om Careys bastanta skivkatalog, eftersom den består av så många best of-samlingar, nyutgåvor och nyinspelningar av gamla låtar samt hopkok av outgivet material som sträcker sig över flera år. Personligen är jag svag för den andra Planet P Project-plattan, dubbelalbumet Pink World som kom 1984. Det är ett konceptalbum med paranoid kalla kriget-känsla om en liten pojke som badar i radioaktivt avfall och får superkrafter. Bland Tonys solomaterial är kanske Some Tough City bäst med sitt tema om storstans skuggsidor eller Bedtime Story-ett soundtrack till den tyska filmen Der Joker. Men varje skiva har sina guldkorn, som det oerhört stämningsfyllda titelspåret från Storyville eller ”Cover it Up” från Cold War Kids, ett inlägg i abortfrågan som handlar om katolikernas förbud mot kondomer. För att inte tala om charmiga ”She Moves Like a Dancer” från Blue Highway…

Vad som fascinerar med Tony Careys verk är hans allroundmusikalitet. Såväl text och musik som produktion är personlig, begåvad, känslosam och intelligent. Hans raspiga röst förmedlar stämningar på ett alldeles eget sätt och framför allt hans klaviaturspel är följsamt och njutbart. Ofta har multiinstrumentalisters skivor en tendens att låta konstgjorda, som ett gäng kloner spelat in tillsammans, men Carey lyckas skapa samspel och spänningar i musiken trots att han spelar det mesta själv.
Ett bra ställe att börja på om man är osäker i Careydjungeln är samlingsplattan A Lonely Life-The Anthology, men annars är många av skivorna, framför allt de under Planet P-namnet, tematiskt lagda och avnjutes bäst i sin helhet.

Kolla in en gammal video på "Fine Fine Day" här.

kolla in videon till singeln "I Won't Be Home Tonight" här

Ett videocollage på balladen "For You" finns här.

Planet P Project
Planet P Project är i alla former synonymt med Tony Carey. Det är han som utöver att ha skrivit all musik och producerat, även sjunger och spelar alla instrument utom trummor och enstaka blås. Debutplattan som kom 1983 har inte åldrats med grace på grund av det daterade synthljudet men uppföljaren Pink World står sig än idag. 2003, nästan 20 år efter föregångaren dök plötsligt en ny PPP-platta upp. 1931 var del ett i en trilogi betitlad Go Out Dancing som behandlar nazismens framtågande i Tyskland på trettiotalet. Tvåan Levittown följde 2008 och avslutande Out in the Rain kom förra året. Trilogin är temamässigt oerhört deprimerande och musikaliskt hör det till det tyngsta och svåraste Carey spelat in.

Checka in en helmysko video på "Behind the Barrier" från Pink World här.

Sommarrock!

2010-06-23T13:55:00.013+02:00

Det är något speciellt med sol, hav, semester och musik. Undvik sommarplågor som "Hej hej Monica" eller "Sommaren är kort" och digga något bra istället.

Här kommer ett gäng skivor som jag med glädje använder som soundtrack i värmen.

The Feeling
Twelve Stops and Home
Det ska vara lättsmält på sommaren, och inget är mer lättsmält men samtidigt så välsmakande som engelska The Feelings debutplatta. Klockrena körer, mycket nannanaa och lalalas, snygga refränger och arrangemang som både glädjer och intresserar, det är väl ingen dålig kombo?

Josh Fix
Free at last
Jag har skrivit om Josh Fix tidigare, men måste bara tipsa alla igen att digga hans fullängdare Free at Last under semestern. Underbar mix av ELO, Supertramp, Queen, City Boy och Elton John, blandat med mer nutida pop som Melee eller Keane. All musik på den här plattan, från singeln ”Don’t Call me in the Morning”, via ”Jethro” och ”Burn it Down” till avslutande ”I Thought about it First” ger mig ett stort flin från öra till öra.

Meat Loaf
Hang Cool, Teddybear
Det här är en platta som det skulle kunna vara så lätt att tycka illa om. Meat Loaf utan sin svengali Jim Steinman har sällan utfört något att skriva hem om. På den här nya plattan medverkar stjärnor som Steve Vai och Brian May men även frågetecken som Justin Hawkins och Houseskådespelaren Hugh Laurie (VARFÖR ska han va med???). Eftersom köttfärslimpan inte kan skriva låtar själv så får han överlåta det åt proffs och då blir det töntar som Bon Jovi och Desmond Child som ställer upp. Ja, det bådar inte gott på pappret. Ändå har jag lyssnat ganska mycket på Hang Cool Teddy Bear. Producenten Rob Cavallo (Green Day och Dave Matthews) har fått till en riktigt varm och modern ljudbild och Meat Loaf är så över den topp bara han kan vara. Skitfånigt och skitkul. Inget för vegetarianer kanske och jävligt hjärndött i största allmänhet. Lite som den musikaliska motsvarigheten till tv-serien Xena, Warrior Princess, kanske?

Seabird
Til We see the Shore
Ännu ett band med unga amerikanska helyllegrabbar som snöat in på Britpopare som Coldplay och Keane men som tillför en mer solig och happy-go-lucky-stämning till musikstilen. Mer Juicy Fruit-tuggummipop än dito baserad på Marmite, alltså. Cincinnatibandets andra platta ’Til We See the Shore är förvånansvärt mogen och man får inte lust att skära sig i handlederna med en kapsyl från en burk Boddington, när man hör höjdare som ”Black and Blue” och ”Maggie Mahoney”, vilket annars är fallet ibland när man lyssnar på britpop.

Grobschnitt
Rockpommel’s Land
Visst lät tyska tramsbyxorna Grobschnitt under sjuttiotalet mycket som samtida Yes eller Genesis, men de bjöd på en befriande prestigelös humor och oseriositet som motvikt till den avancerade och högtravande progrocken. Musiken är dessutom soligt varm vilket kanske inte så ofta karaktäriserar progressiv rock genom historien. Rockpommel’s Land är en rocksaga om en liten gosse och en stor röd fågel som flyger på äventyr. Skivan är bara 4 låtar lång men enbart titelspåret på härligt långa 20 minuter är värt kostnaden för plattan. Jawohl!

The Semantics
Power bill
1993 kom denna första och enda platta med The Semantics, en grupp från Nashville med Ringo Starrs son Zak på trummor. Power bill är 35 minuter perfekt powerpop som smittar som munherpes men är bra mycket trevligare på en grillkväll. Tydligen tyckte ingen annan det, för plattan gavs bara ut i Japan och är svår att hitta idag. Mycket konstigt, om man lyssnar på pärlor som inledande ”Sticks and Stones” eller ”Future for You” kan man inte tro annat än att det skulle vara givna sommarhittar, både på radio och discos. Fast 1993 var ju Grungeorama i större delen av musikvärlden så brisig sommarpop var väl inte högsta prioritet för skivbolagen. Med Power Bill i Ipoden så blir sommaren lite varmare i alla fall, det kan jag garantera.

Gammal klassiker:

Thin Lizzy
Renegade
Lizzy var egentligen på väg nedåt både artistiskt och popularitetsmässigt när Renegade släpptes 1981. Det var en typisk mellanplatta, den andra med Snowy White på gitarr och skivan innan Thunder and Lightning där nyrekryten John Sykes injicerade lite nytt blod i den gamla ödlan innan de lade av och Phil Lynott knarkade ner sig helt. Men jag gillar ändå Renegade lite extra. För mig är den sommar och sol och gammalt Basf-band i stereon och högtalarna balanserande i öppna fönster ut mot trädgården. Här hittar man höjdare som hårda inledningslåten ”Angel of Death”, atmosfäriska titelspåret, dansanta ”Leave this Town”, livefavoriten ”Hollywood” , jazzpastischen ”Fats” och cowboyflörtisen ”Mexican Blood”. Ja, alla låtarna här är egentligen riktigt kul.

Lådvinsrally!

2010-06-14T17:40:00.004+02:00

Under dessa VM-dagar är det väl inte mer än rätt att dricka sydafrikanskt?

Med många gäster framför tv:n (vad gör de framför tv:n föresten? Säg åt dem att flytta på sig så man ser något!) och tutorna ringande i öronen kan det vara läge att ha en box rödvin till hands. En nyhet i beställningssortimentet (nr 72562, 209 kr)är Sydafrikanska Graham Becks nya box med Shiraz och Cabernet Sauvignon.Ett kryddstark vin som påminner om en påse Gott och Blandat med sina godissmaker av svarta vinbär, lakrits, choklad och knäck. Inte alltför tanninstark heller. För mig var det en utmärkt kompanjon till kolgrillade tjocka revbensspjäll (som dessutom fick marinera flera timmar i någon dl av vinet tillsammans med vitlök, stjärnanis, färsk ingefära, honung och soja).

Lyssna på:
Om ni tröttnat på vuvuzelerna och därmed bojkottar fotbolls VM så kan ni ju alltid slänga på singeln "South Africa" med Ian Gillan.

Black Country... communion heter de nu...

2010-06-07T19:34:00.005+02:00

Det verkade för bra för att vara sant, men nu har mitt senaste favoritrockegoprojekt nummer ett faktiskt spelat in en hel skiva och chansen att vi får höra den förefaller trolig..

Jag har skrivit om det här projektet tidigare. I dessa supergruppstider var det ju bara en tidsfråga innan Glenn "Glennpa" Hughes skulle hoppa in i något nytt projekt. och efter några turer fram och tillbaka verkar det faktiskt som om Black Country Communion kommer att släppa material också.
Det glunkades snabbt om fnurror på tråden och uppblåsta egon (säkert Glenn)som riskerade att kväva det här spännande rockprojektet i sin linda men nu är en officiell hemsida up and running i alla fall. Där kan man höra några schwättiga sekunder primalrockblues, följt av det sedvanliga uppblåsta "åh-vi-är-så-goda-vänner-och-det-var-ödet-som-förde-oss-samman"-dravlet.

Det här kan bli hur bra som helst. Joe Bonamassa är en spännande bluesgitarrist med ovanligt fett rocksound. Jason Bonham har ju farsgubben att brås på, Derek Sherinian var tillochmed för galen för musiknördarna i Dream theater och Glenn Hughes må vara uppblåst och inneha rockvärldens vitaste porslinständer, men han sjunger som en nordisk åskgud upptippad på Viagra och skriver feta klassiska rocklåtar enklare än min sjuårige son öppnar en chokladkaka.
Tänk er en salig blandning av Free, Zeppelin och Purple.... Åh, det här kan bli så braaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! 21 september ska plattan finnas i skivhandeln...
I'm excited. Are You excited?

Chilla med Bill

2010-05-26T14:07:00.004+02:00

Missa för höge Fagerlund inte Bill Champlin när han kommer hit nästa vecka!

Den emminente sångaren och gitarristen/keyboardisten Bill Champlin, mest känd från världsbandet Chicago kommer och spelar på Fasching i Stockholm nästa vecka. Det är över tio år sedan karlsloken var här senast så konserterna är ett måste för dig med öron på skallen. I konserten medverkar svenske gitarristen Peter Friestedt, Stefan Gunnarsson (japp, från Såskadelåta)Victoria Tolstoy och Bills fru Tamara. Det blir musik från Friestedts två höjdarskivor LA Project och mycket från Champlins fina karriär, antar jag. Bills senaste soloplatta No Place left to Fall hör faktiskt till det bästa som släpptes 2008 enligt min mening. Konserten på onsdag verkar vara slutsåld redan men en extrakonsert har satts in på tisdag 1 juni. Be there or beheaded.

Huka er, nu laddar gubbarna om!

2010-05-26T08:23:00.004+02:00

När fan blir gammal börjar han lyssna på gubbrock...

Med risk för att stämplas som åldersrasist vill jag här slå ett slag för den ack så förhatliga musikstilen gubbrock. Egentligen är det ett ganska brett skällsord. I princip all typ av rock som framförs av män över 45 år har någon gång kallats detta. Rolling Stones kallades gubbrockare redan 1981 när de släppte Tattoo You. Vad ska de kallas nu då, nästan trettio år senare? Rullator rock? När Deep Purple återförenades 1984 ansågs de vara veterangubbar. fastän de bara var dryga 40! Medelåldersmetal hade väl varit en bättre benämning på musiken.

Det finns band och artister som spelat gubbrock fastän de i ålder inte kvalificerat för musikstilen. vad sägs om Huey Lewis and the News eller Dr Feelgood? I sin värsta betydelse är väl gubbrock någon form av gungande trött boogie framförd utan vare sig jävlaranamma eller vilja. Slappt helt enkelt.I sin bästa och mest positiva mening kan det dock stå för tidlös men mogen musik framförd med gusto och den erfarenhet och rika patina som kommer med åren.

Nu under våren har ett antal gamla rockhjältar släppt album av riktigt hög kvalitet, och fler poppensionärer står på kö för att ge ut revitaliserad musik.

Först ut är Peter Wolf; den coole frontmannen och sångaren kanske mest känd för sin tid i J.Geils band (med hitten "Centerfold"). Efter att ha lämnat J.Geils på åttiotalet hade han en i början framgångsrik solokarriär som med åren fizzlat ut så sakteliga. På Midnight Souvenirs, hans första soloplatta på åtta år, befinner han sig i ett ovanligt konteplativt mood. det här är vuxenmusik av bästa märke. Snygga melodier, cool produktion, vassa texter och en röst som man plötsligt påminns om är en av de bästa i rockhistorien. På plattan ryms countryduetter med Shelby Lynne, hyllningar till Willy Deville och en nyinspelning av gamla dängan "Thick as Thieves!. Högeligen rekommenderad lyssning!

Kolla på en asadödsacool video av Peter och Shelby när de repar "Tragedy" i logen här:

Ett riktigt framträdande av låten finns annars här:

En annan Peter som gjort fantastisk comeback under våren är Peter Frampton. Han må ha blivit megastjärna som soloartist via sin dubbelliveskiva Frampton Comes Alive, men för mig slutade han egentligen göra RIKTIGT bra musik när han lämnade Humble Pie redan i början av sjuttiotalet. Fast nya soloplattan Thank You, Mr Churchill är ruggigt bra. Både lugn och fundersam och ösig och pigg på samma gång. En liveversion av ballden "Black Ice" hittar du här:
Något mer ösiga "Invisible Man" hittar du här:

Mitch Ryder var en av de bästa vita soulrösterna inom rocken när han slog igenom i slutet på sextiotalet med kompbandet Detroit Wheels. Han har i princip varit frånvarande från topplistorna sedan dess. Han lär inte heller hamna där igen med sitt nya soloalbum, det första på typ 25 år. Plattan som heter Detroit Ain't Dead Yet (The Promise) är en skitig samling motownmotoroljerock med funkinslag som skulle få påven själv att resa sig upp och svänga på höfterna om han fick höra den. Gå in på Spotify och lyssna själv, vettja!

Andra gubbjävlar som är på gång med ny (och förhoppningsvis lovande) gubbrock är Tom Petty & the Heartbreakers med nya plattan Mojo, och Steve Miller band som också släpper nytt snart.

Länge leve gubbrocken!

En go gubbe mindre

2010-05-18T12:51:00.004+02:00

Ronnie james Dio var en slags hårdrockens Benjamin Button. Han föddes som gubbe och dog så ung han kunde bli.

Hårdrocksvärlden sörjer Ronnie James Dio och visar djävulshornstecken. Visst kan man väl sakna en man man inte kände, men en stor del i sorgen ligger i att Dio som liksom föddes som gubbe, var en av de få inom hårdrocken som skulle kunna åldras med grace och med säkerhet hade minst ett par riktigt bra album till innanför västen. Dem får vi aldrig höra nu.

Ronnie såg ut som en sextioåring redan på baksideomslaget till Elfs debutskiva från 1972 och han var inte direkt någon Adonis när han klampade omkring i bellbottoms och platåpjuck med Ritchie Blackmore i Rainbow i slutet på sjuttiotalet eller höll svarta seanser med Black Sabbath i början av åttiotalet. Karln var ju för fasen 40 när han slog igenom med Holy Diver och slutligen blev legend. Att det sedan var si och sådär med kvaliteten på hans verk efter Sacred Heart (Angry Machines, någon?...) betyder inte att han på något sätt var slut som artist. Styrkan i Dios artisteri var att han förutom att besitta en unik pipa inte anlade någon image som häradsbetäckare eller ungdomlig partyprisse. Han var från första början den lille trollkarlen eller spelledaren som sjöng om drakar och demoner med fullständig övertygelse. Kanske gjorde hans blygsamma längd också att han hade en stark attityd och aldrig tog skit från någon. Där ungdomshyllande rockare som David Lee Roth, Motley Crue, Ratt och Axl Rose blir allt mer patetiska i takt med att hårfästet stiger uppåt och midjemåtten breder ut sig, kunde Dio lugnt segla vidare i sitt drakskepp och skriva kraftfulla heavy metal-nummer med all tidlös pondus som går att uppbringa. Det hade han kunnat göra många år till om inte cancern satt stopp för det. Däri finns anledningen till mina salta tårar.

Sverige behöver en Zappa!

2010-05-07T09:00:00.004+02:00

Valåret rullar på och valfläsk, medieinslag och "innovativa" reklamkupper försöker påverka oss i våra politiska åsikter. Tänk vad en frisk fläkt som Frank Zappa kunde göra på mediebanan i Sverige...

När jag har strykkväll (ring inte Soc, jag rör inte barnen eller frun utan räddar tvättstugan från tvätthögens utbredning) brukar jag slänga på någon gammal musik- DVD. Senast tuggade jag mig igenom mina 6 dvd:er av samlade Frank Zappainslag, hämtade från den ypperliga zappabootlegsajten www.zappateers.com.

Åh vad jag saknar Frank! Inte bara hans knasiga, avancerade och roliga musik utan även honom själv som person. En välartikulerad, knivskarp renässansmänniska med hjärta och mod att ställa de mest jobbiga frågorna och belysa de mest dumma påhitten och åsikterna från politiker och massmedia. Vad som slår mig när jag tittar igenom alla de gamla intervjuerna från olika amerikanska tv-shower är hur urbota korkade och oinsatta programledarna är och hur servil, neutral och överseende Frank är, samtidigt som han på alla sätt får sina intervjuare att framstå som riktiga kronhjon. Han svarar bara rakt och direkt på frågorna, utan att visa hur dumma han tycker de är. Istället får han fram vad han vill ha sagt och kan dementera de vanliga idiotiska föreställningarna som intervjuarna har om honom som simpel snuskig rockare...

Tänk er en sådan man i svensk media- som kan röra om och ställa de rätta frågorna utan gömda agendor eller egenintresse. Få människor mer intresserade av politik och visa hur vi kan vara med och påverka. När man har sett ett antal intervjuer med Frank Zappa och sedan slår över till svensk tv och ser Roast på Berns, ja då vill man bara starta en enorm kräkfest, rakt över tvätthögen. Tur att man kan zappa tillbaka till Zappa.

Fix-stjärna

2010-04-27T19:21:00.004+02:00

Är du en sådan där surmulen typ som vägrar lyssna på något annat än sjuttiotalsstjärnor som Elton John, Supertramp, ELO, Queen, Billy Joel och Little Feat? Får du något glasartat i blicken då du hör Goodbye Yellow Brick Road eller A Night at the Opera och mumlar sammanbitet ”Tänk, sådan här musik görs inte längre…”? Då är det dags att uppdatera skivsamlingen och rensa loss vaxpropparna med lite ny musik. Ladies egentligen, låt mig presentera Josh Fix!

Denna fantastiskt talangfulle sydafrikanske trettiotvååring, nu hemmahörande i San Fransisco, ser ut som en skallig John Lennon och är den fullt naturliga fortsättningen på DNA-kedjan efter herrar som Jeff Lynne, Roger Hodgson, Lowell George och Freddie Mercury. Och det utan att vara det minsta retro, bakåtsträvande, nostalgisk eller arkeologisk. Njae, där tog jag kanske i för häftigt. Visst låter hans musik 70-tal såtillvida att hantverket är gammeldags och noggrant utfört. Men det är inte fråga om plagiat eller skamlösa hyllningar till de gamla hjältarna utan mer inspirerat av och taget till nästa nivå.
På Josh Fixs debutalbum Free at Last från 2008 trängs tolv perfekt producerade poprockpärlor som alla utan besvär skulle kunna platsa på vilket klassiskt album som helst av någon av ovanstående storartister. Och ändå låter det otvunget modernt och personligt. Det är nog det som slår mig mest vid genomlyssning av skivan. Hur enkelt och lättsamt allt verkar ha varit att spela in. Fast det var det säkert inte. Fix inte bara sjöng och spelade de flesta instrument, han producerade och mixade också. Med den äran. Så här i efterhand tvekar jag inte att utse Free At Last till en av 2000-talets bästa plattor hittills...

Joshs senaste alster är 5-spårs EP:n This Town is Starting to make Me Angry, även den en riktig pärla (som går att hitta på Spotify). Den släpptes så sent som i höstas, men jag har redan fått abstinensbesvär efter mer musik från Josh. I need another fix!
Kan vi inte försöka få med honom på Skavlan? Om Melody Gardot kan slå i Sverige tack vare en norrbagge i TV så borde väl en skallig sydafrikan kunna få sitt genombrott här också?

Kolla på rolig video till låten "Don't Call me in the Morning" här.

Påtalåtar

2010-03-29T09:23:00.006+02:00

I takt med att snön smälter och blir till syndafloder börjar det rycka i mina gröna fingrar. dags att börja odla inför sommarens grillpartajer!

Nä, jag menar inte att ni ska börja odla korv eller spareribs. Det är dags att förkultivera örter, sallad och andra grönsaker.

Om man riktigt vill få igång plantorna och vara säker på att ha gott om sallad till midsommar kan man göra som jag och så fröna i småkrukor inomhus först. Låt dem inte stå för oskyddat i fönster. Salladsfrön gror inte om det är för varmt. När karaktärsbladen syns är det dags att skola om plantorna i större tråg, t.ex tvåliters glassbyttor. I slutet av maj är plantorna sedan redo att planteras ut i trädgården. På det här sättet slipper man gallra salladsplantorna i rabatten, vilket annars är fallet när man odlar direkt. Genom att driva upp ett antal olika sorters sallad inomhus kan man sedan plantera ut dem i rabatten i enkla och snygga rader.

En personlig favorit bland salladssorterna är en som heter Frillice. Det är en plocksallad som är extra krispig, en blandning mellan vanlig plocksallad och isbergssallad men som går snabbare att odla fram eftersom man inte behöver vänta på att den ska sluta sig som isbergssallad gör. Den säljs bland annat av Nelson eller via postorder hos Lindbloms frö.

Nu är det hög tid att plantera basilika också. Basilika är ganska känslig och gör sig egentligen bäst i kruka inomhus, eller möjligen i växthus. Tryck ner fröna i en kruka redan nu så ni har en rejäl buske till försommaren..

Under jordpåtandet lyssnar man med fördel på Emerson Lake & Palmers klassiska LP Brain Salad Surgery.

Korkat eller skruvat?

2010-03-22T08:49:00.006+01:00

Den gamla föreställningen att vin med skruvkork är av sämre kvalitet än viner med naturkork tar tid på sig att försvinna ur folks medvetande. men skruvkorkens fördelar överväger i det mesta. Kom igen, låt oss börja skruva våran saft på druva!

Nyligen var jag på vinprovning och testade Chablis. Bland vinerna fick vi prova på Chablis Premier Cru Les Vaudevey 2006- en flaska med skruvkork och en med naturkork. Omdömet runt bordet var nästan enhälligt. Skruvkorksvinet smakade friskare och bättre än det med naturkork! Och då talar vi om ett fint vin på långt över 200 kr.

Vinmakaren Denis de la Bourdonnay från vinproducenten Domaine Laroche kunde bara nicka och hålla med. Att företaget är tvunget att försluta flaskorna i två olika varianter beror på att vissa marknader, bl.a. Japan vägrar att befatta sig med skruvkork.Vinproducenterna själva vill inget hellre än att unisont gå över till skruvkork.

Minst 3 procent, en del säger så mycket som 10 procent, av vinproduktionen på naturkork går till spillo på grund av s.k korkat vin, där korken reagerat med vinet och gjort det odrickbart. Det är mycket vin som går till spillo, det. Dessutom finns fördelarna med att kunna återförsluta den öppna flaskan med skruvkork, och det enkla faktum att den är lättare att öppna. Klimat- och natursnvinkeln finns också. Hur långt måste korkarna fraktas och hur mycket korkek kan man odla? Vissa vidhåller att vin som ska lagras långa tider gör det bäst på naturkork, men även här ifrågasätts de gamla åsikterna rejält av nya forskningsrön.

Kvar finns då den gamla hederliga snobbismen, det är något visst att höra ett plopp jämfört med ett gnekande skruvande. Men om nu vinet till och med bevisligen smakar godare, då finns det väl inget kvar som talar för den gamla korkeken?

Kort smekmånad för Honeymoon Suite

2010-03-18T16:45:00.004+01:00

Jakten på den Försvunna Diamanten: Artister eller album som förtjänar ett bättre öde än att förbli nergrävda i glömskans mylla..

Det måste vara något i vattnet där borta som gör att så många band från Kanada spelar melodiös rockmusik. Rush, Triumph, Saga, Loverboy och Bryan Adams är bara några få artister från det hockeytokiga landet som har nått framgång. Ett band som var på god väg att slå internationellt men i slutändan fick nöja sig med att vara superstjärnor i sitt hemland är pop/rocksnickarna Honeymoon Suite.

Bandet bildades 1982 i Toronto då sångaren Johnnie Dee och gitarristen Derry Grehan presenterades för varandra av deras blivande manager. Efter några personalbyten var gruppen slutligen komplett med basisten Brian Brackstone, trummisen Dave Betts och keyboardisten Ray Coburn. Låten ”New Girl Now” vann en talangtävling och spelades flitigt på lokalradio i Toronto. Det gjorde att WEA fick upp ögonen för bandet. Skivkontraktet skrevs omgående och den självbetitlade debuten släpptes 1984. I sitt hemland blev de mycket omskrivna och singeln ”New Girl Now” tog sig faktiskt in på USAs topplista och spelades en hel del i amerikansk radio. Inför uppföljaren skaffade bandet en ny basist i Gary Lalonde och anlitade superproducenten Bruce Fairbairn (Aerosmith, Bon Jovi, AC/DC). Resultatet blev den glimrande poprockjuvelen The Big Prize. I Kanada hamnade fyra av skivans singlar på tio i topp, inklusive balladen “What Does It Take” som nådde en första plats. “Feel It Again” tog sig in på Top 40 i USA. Bandet drog på turnéer och spelade förband för storheter som Heart, ZZ Top och Journey. De bidrog med ledmotivet till filmen Dödligt Vapen 2 och flera av deras hits spelades i Miami Vice- en av åttiotalets största och mest inflytelserika tv-serier. Honeymoon Suite var på gång rejält. Bråk med manager och ledning gjorde dock att deras tredje album Racing After Midnight inte dök upp förrän två år senare, 1988, och då var deras chans borta. Skivan var producerad av Ted Templeman (Van Halen) men låtmaterialet var svagare än på de tidigare två alstren. Trots medlemsbyten och ointresse för musikstilen har Honeymoon Suite fortsatt att sporadiskt ge ut musik. 2008 återförenades den klassiska sättningen från The Big Prize och gav ut ett nytt album betitlat Clifton Hill.

Bandets mest genomarbetade och homogena verk är utan tvekan 1986 års The Big Prize. Från den tvärsäkra öppningen med tuffa ”Bad Attitude” till klockrena powerballader som ”What Does It Take” (med tillhörande dödsfjantig text och video där Johhnie Dee ser ut som ett penntroll) och sommarradiohöjdaren ”Feel It Again” (som frestar en att genast rusa ut och skaffa en cabriolet fast man alls inte har råd.) är skivan hela vägen igenom ett oerhört snyggt hantverk. På ”All Along You Knew” dyker Ian Anderson upp och hjälper till med sin tvärflöjt. Ett annat säkert kort att börja med är samlingsalbumet The Singles som innehåller det bästa från de tre första albumen. Även det senaste verket Clifton Hill visar långt mycket mer chutzpah än man hade förväntat sig med icke oävna rövsvängare i ”She Aint Allright”, ”Tire O Waiting” och spattiga ”Riffola”
Honeymoon Suite förtjänar definitivt en plats bredvid de stora elefanterna Journey, Foreigner och Survivor inom den så ofta bespottade musikgenre som kallas AOR.

Se roliga videos på "What Does it Take" , "Feel it Again" , och "Bad Attitude" (live) här.

Sjung ur skägget!

2010-03-17T17:12:00.006+01:00

Skäggmumrikarna i Spock's Beard närmar sig slutmixning av sitt tionde album, simpelt och enkelt betitlat X. Det är över tre år sedan förra skivan så visst är det på tiden att få i sig lite hederlig klassisk amerikansk progrock?
Bandet har valt att inte ligga på något skivbolag och istället gjort en Marillion, dvs bett fansen att betala skivan innan den är klar för att kunna finansiera skivinspelningen och utgivningen. På bandets myspacesida finns ett antal små snippar av låtarna och det bådar verkligen gott. Live long and prosper!

Svarta får #6 Born Again

2010-03-10T09:50:00.003+01:00

Black Sabbath
Born Again (1983)

När sångaren Ian Gillan fick se det färdiga skivomslaget kräktes han. Basisten Geezer Butler ändrade slutmixen på plattan så den lät som när man klafsar i gröt och den efterföljande världsturnén inspirerade till komedin ”This is Spinal Tap”. Ändå är Born Again långt ifrån Black Sabbaths mörkaste timme.

Black Sabbaths skiva Born Again från 1983 hör till bandets mest sågade alster genom tiderna. På sätt och vis är det förståeligt. Efter de klassiska åren med Ozzy och därefter två högkvalitativa skivor med Ronnie James Dio vid mikrofonen stod bandet i slutet av 1982 utan sångare igen. Då valde man av någon outgrundlig anledning att fråga Deep Purples legendariske sångare Ian Gillan om han ville hoppa in. Efter en mycket blöt kväll tillsammans med Tony Iommi och Geezer Butler fann sig Gillan dagen därpå till sin egen stora förvåning med nytt jobb. I efterhand håller samtliga inblandade med om att det hela var en dålig idé. Gillan hade minst lika starkt rykte som killarna i Black Sabbath och var känd som en helt annan typ av sångare än clownen Ozzy eller lille trollkarlen Dio. Han vägrade att klä sig i svart och sjunga sånger om Horn-Per och uppochnedvända kors. När bandet drog ut på världsturné för att promota skivan så visade det sig också att Gillan på intet sätt passade att sjunga Sabbathklassiker som ”Paranoid”, ”Iron Man” eller ”Heaven and Hell”. Och inte blev det bättre av att Iommi och co gick med på att spela Purples paradnummer ”Smoke on the Water” som extranummer.

Men faktum kvarstår att Born Again, trots sitt vomeringsinspirerande omslag och sin murriga ljudmix är en riktigt bra skiva, kanske den sista riktigt bra Black Sabbath-skivan någonsin.Till att börja med är den tung, rejält tung. Efter två förvisso högkvalitativa men ändå mer lättmetalliga album med Dio är Sabbath här tillbaka som Heavy Metal-genrens grandiosa gudfäder. Inledande ”Trashed” är snabb och hård och har ett riktigt mönstergillt Iommi-riff. Texten som är självbiografisk berör på ett lite väl romantiskt sätt hur Gillan i packat tillstånd kraschade sin bil. Moget? Nja. Texterna skiljer sig för övrigt mycket från de på Sabbaths tidigare lyriska eskapader. På de Ozzyledda skivorna var det Geezer Butler som skrev texter om Lucifer och ondska. När Dio tog över blev det än mer medeltida och ondskefullt med drakar och demoner till höger och vänster. Ian Gillan däremot är av en helt annan sort med rötterna i rock’n roll och med en sprudlande humor.”Disturbing the Priest” handlar inte om något ockult utan om att bandet störde kyrkoförsamlingen nästgårds när de repade inför skivan. Gillan återanvänder här melodistämman från sin egen låt ”Scarabus” från 1977. Guns n’ Roses måste i sin tur ha snott riffet från ”Zero the Hero” rakt av till ”Paradise City”. ”Digital Bitch” låter nog mer Gillan än Sabbath men det betyder absolut inget negativt, snarare tvärt om. Det är alls ingen oäven låt. Likadant är det med ”Hot Line” där Gillan skriker demonlikt. Det gör han faktiskt hela skivan igenom, och där är ännu en faktor som skiljer plattan från Sabbaths tidigare och senare verk. Varken Ozzy eller Dio kan anses vara några skrikare av rang. Det bakåtlutade titelspåret är faktiskt riktigt läskigt, en känsla som Sabbath trots idoga försök genom åren sällan lyckats framkalla hos mig.”Keep it Warm” hör till skivans svagaste stunder och ”Stonehenge” och ”The Dark” är egentligen bara stämningshöjande instrumentala bagateller men totalt sätt är Born Again en klart godkänd produkt som lyckas med att framstå som långt mer ond och hård än vad bandet åstadkommit efter det. En bootleg med den mindre murriga originalmixen av skivan tillsammans med ytterligare ett spår; ”The Fallen” cirkulerar. ”The Fallen” är en snabb historia i samma stil som ”Keep it Warm” och ”Hot Line”. En godkänd komposition som inte hade gjort varken till eller ifrån om den varit med på originalskivan.

Man undrar vad som hade kunnat ske om denna uppsättning av Black Sabbath hade fått fortsätta med en skiva till. Fast å andra sidan är man ju glad att Gillan gick vidare till ett återbildat Deep Purple 1984. Black Sabbath hämtade sig aldrig riktigt efter Born Again. Tony Iommi fick till en bitvis ok platta i Seventh Star 1986 men sedan följde åratal av lullande i skymningslandet med karbonpappret Tony Martin och en hoper andra legoknektar innan man i slutet av nittiotalet återförenades i originaluppsättning med Ozzy igen, dock utan att ge ut någon ny studioplatta. Och återföreningen med Dio under nödnamnet Heaven and Hell är väl trevlig men inte särskilt omvälvande. Kanske är det dags att gå varvet runt med Gillan också? Jag känner för att spy igen.

Kalla mig Jeppe Bonarda

2010-03-08T07:36:00.006+01:00

Argentinarna vet hur man gör rödvin som passar till barbecue. Tag dem av notam och låt den svenska grillsommaren gå i Bonardadruvans tecken.

Den blygsamma lilla vindruvan Bonarda har inte haft någon status att tala om i den gamla vinvärlden. Men i Argentina är det den mest odlade druvan efter Malbec. Många argentinska vinproducenter tror dessutom att den inom några år kommer att ha gått om sin något mer tanninstinne kontrahent i popularitet. Jag kan se mycket som talar för det påståendet. Rödviner gjorda på bonardadruvor är lättdruckna och fruktiga, ibland aningens rökiga och perfekta till grillat. Och se grillat, det är min melodi, det. Jag kommer till sommarens barbecuesäsong endast att lystra till namnet "Jeppe Bonarda".

Ett vin gjort på den här favoritdruvan som jag verkligen vill rekommendera är Las Moras Black Label Bonarda från 2005( varunummer 74086 i beställningssortimentet, 149 kr). Las Moras vinfält ligger på 750 meters höjd över havet i provinsen San Juan i nordvästra Argentina där de heta torra dagarna och de kyliga nätterna borgar för ett ypperligt vinklimat. Las Moras Black Labels fruktighet och smak av kaffe och svarta vinbär gör det till en lysande kompanjon till sommarens Asados, till exempel helstekt lammstek eller rostas.

Ett lite billigare Bonardavin som finns i standardsortimentet är Chakana (nr 6548, 74 kr), också från Argentina, men då från stora vindistriktet Mendoza. Chakanan är ungdomligare och fruktigare än Las Moras(kanske för att den är just tre år yngre...) och har inslag av vanilj och mörka bär men också av julkryddor som nejlika,kanel och ingefära. Även här passar en lammstek ypperligt.

Chakana har dessutom en trevlig box i Systembolagets sortiment, Untouched by Chakana (nr 6596, 179 kr) som består av hälften Bonarda och hälften Syrahdruvor. Vinet är ovanligt kryddigt och samsas väl tillsammans med fläskfilé eller inte alltför kraftigt kryddade lammkotletter. Och om man har slut på samtalsämnen runt bordet kan man alltid roa sig med att tolka den kryptiska bildhistorien på boxen, som sägs vara inspirerad av långfilmer.

Ballroom Blitzers

2010-03-02T16:20:00.005+01:00

Dimmiga hågkomster från en svunnen tid

Sommaren 1988 var en enda lång fest. Jag hade precis tagit studenten och struntade högaktningsfullt i sommarjobb. Jag var fri, arbetslös och nitton år.
I Sundsvall fanns två diskotek att gå på om man var tonåring; Privee och Oscar. Ena veckan var Privee innestället och Oscar stod i princip tomt. Nästa vecka kunde det vara precis tvärtom. Det verkade helt godtyckligt, man hade ingen aning om varför. Kanske fanns det en osynlig grupp med innemänniskor som dikterade vilket av uteställena som var hippt för tillfället, men ingen visste vilka som ingick i denna osynliga innegrupp.

Det fanns dansgolv på både Privee och Oscar. Här spelades dåtidens dansmusik. Prince, Simple Minds, Whitney Houston. Jag tyckte inte om den tidens dansmusik
och det fanns fler som jag. Killar som strök efter väggarna och såg sura ut, eller hängde vid baren och drack tequila. Vi fnös åt fjantarna som svansade omkring ute på dansgolvet och även om den snyggaste tjejen i lokalen kom fram och bjöd upp, så tackade vi nej till att svänga våra lurviga till något så simpelt som Modern Talking eller Trance Dance. Under kvällens gång kunde vi ses sitta och hänga i hörnen med våra cigaretter och ölsejdlar, snusburkar och shotglas. Vi bemödade aldrig varandra med så mycket som en igenkännande nick eller ett leende. Vi var alla ensamma fåordiga cowboys i en saloon packad med pastellfärgsbeklädda puckon.

Men så, plötsligt hördes den taktfasta rytmen och de välkända orden:
”Are you ready Steve.. (uh-huh), Andy? (Yeah!)... Mick? (okay..)....Well allright fellas, let’s Goooooo!
Riffet till Sweets “Ballroom Blitz” brakade loss och som på en osynlig signal lösgjorde vi oss samtidigt från skuggorna och rusade som en hjord skenande elefanter mot dansgolvet. ”BoyToy”- beklädda bimbos och seglarskoburna sillmjölkar flydde hals över huvud och spreds för vinden. Nu var det vår tur. Under femton minuter varje natt ägde vi dansgolvet. Vi män som annars aldrig ens hälsade på varandra omfamnades nu i en stor kollektiv broderlig rockkram. Vi skrek lyckligt rakt i varandras saliga ansikten och vevade livsfarligt med våra armar som vi hade sett Pete Townshend i The Who göra.

”Ballroom Blitz” följdes alltid av samma gamla låtar. ”Jump” med Van Halen, ”Give Me All Your Loving” med ZZ Top, ”Rockin’ All over the World” med Status Quo, ”Woman From Tokyo” med Deep Purple och ”The Final Countdown” med Europe. Ibland kunde vi, om DJ:n var på humör, även få en släng av en rockballad, men oftast var det bortkastad tid eftersom alla tjejer redan var som bortblåsta från dansgolvet och även om vår broderliga kärlek var stark så sträckte den sig inte så långt som till tryckare med varandra.

Ja, där ute på dansgolvet var vi alla bröder, förenade i vår kärlek till metalltunga gitarriff och kvinnofientliga texter. Vi var svältfödda på hårdrock och sög girigt in det vi bjöds på. Vi visste att vi aldrig skulle få höra Accept, Wasp, Ozzy eller Judas Priest på ett vanligt dansgolv och likt heroinister som fick hålla till godo med metadon, nöjde vi oss med Europe och Status Quo. Det här var vår chans, våra fifteen minutes of fame, vår möjlighet att visa de discolallande dönickarna vad rocken betydde för oss. Kanske hade vårt alkoholintag lite med saken att gör också.

Så plötsligt, lika snabbt som det hade börjat, var det över. Howard Jones fekalframkallande stämma ljöd återigen smäktande ur högtalarna och vi lämnade dansgolvet tillsammans med de sista rökslöjorna av kolsyreis. En del av oss gick till toaletten och kräktes, andra raglade till baren för att fylla på det vi hade svettats ut. Några få stackars satar började leta efter ragget de hade lämnat mitt i en mening för att rusa och rocka. De fann dem aldrig igen.

Efter vår urladdning kunde det hända att man slängde ett skitord till killen bredvid sig vid baren. Den broder man en minut tidigare hade mött i en svettig omfamning ute på dansgolvet.
– Fy fan vad skönt! Van Halen regerar!
– Ruaaarggh! Eddie är bäst!
That Was It. Inget mer. Tack och hej, hem och sova ruset av sig.

Dagen därpå kunde det slumpa sig att man fick syn på någon av de namnlösa rockbröderna nere på stan när man var ute för att käka bakfyllefrukost. Då kunde det också hända att man fick tillstymmelsen till en början av en nick och ett igenkännande leende, ända tills man insåg att det inte var någon man kände, utan bara en vilt främmande man som man hade kramat kvällen innan. Då hölls den igenkännande nicken inne, men ett litet leende kunde ibland anas runt mungiporna. Man slogs av insikten att gårdagskvällen inte hade varit en dröm, och man kände sig lite cool, som om man var med i en hemlig världsomfattande organisation. Vi som smög oss på från ingenstans och rensade dansgolvet under femton magiska minuter varje kväll likt en skvadron tyska Messerschmidtplan som oväntat dök upp i Londondimman under slaget om Storbritannien. The Ballroom Blitzers! Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så lite.

Bäva månde Måns Ivarsson: Toto är tillbaka!

2010-03-02T08:14:00.003+01:00

I en tid då svensk kulturkritik marginaliseras allt mer finns en ljusning. Nu kan alla hippa musikrecensenter skadeglatt plocka fram sin Black & Decker och börja såga det faktum att Toto åter drar på turné.

BSS (bajsnödiga svenska skribenters)hatobjekt nummer ett lade efter dryga 30 år ner verksamheten 2008. De hade då konstant bespottats av våra recensenter sedan albumdebuten 1977, något som inte verkat ha haft någon effekt på skivförsäljningen. Sverige hör till de land som älskat Totos tillrättalagda studiorock mest i världen.
Nu, bara två år efter uppbrottet är bandet tillbaka, åtminstone för en kortare Europa-turné i sommar. Spelningarna görs till förmån för bandets basist Mike Porcaro som lider av den svåra sjukdomen Lou Gehrig's Disease. Bandet kommer att bestå av originalmedlemmarna Steve Lukather, Steve Porcaro och David Paich, trummisen Simon Philips och tidigare sångaren Joseph Williams samt basisten Nathan East. Spelningar är redan inbokade i bl.a. Tyskland och Danmark. Räkna med att Sverige får besök.

Svarta får #5

2010-02-19T09:03:00.004+01:00

Yes
Drama (1980)

Ett Yes utan Jon Anderson, går det? Ja i alla fall om man låter som på Drama.

Yes-fans har fått stå ut med mycket genom åren. Medlemmar har kommit och gått (Rick Wakeman har faktiskt gjort det till en egen hobby) och gruppen har gjort musikaliskt stilmässiga lappkast som förvirrat många. Men det största kollektiva hjärtstilleståndet åstadkom bandet då man 1980 meddelade att inte bara keyboardisten Rick Wakeman lämnat bandet för tredje gången, utan även att sångaren Jon Anderson hoppat av. Och inte nog med det. Ersättare var Trevor Horn och Geoff Downes, new wave-duon The Buggles kända för sin hit ”Video Killed the Radio star”. Bandets resulterande album Drama blev en kommersiell besvikelse och efter en ojämn världsturné splittrades Yes och återförenades inte förrän tre år senare med en mestadels ny lineup.

Det är synd att Drama avfärdas så lättvindigt i bandets skivkatalog. Delvis kan det bero på att den såsom varande den enda Yes-skiva där Jon Anderson inte medverkar, inte ses med blida ögon av sångaren och att dess material aldrig spelas live. Faktum är att Drama är en riktig höjdare, även i jämförelse med Yes andra mästerverk. Det är en hårdare och rockigare skiva i förhållande till sina föregångare, men även om den bitvis också visar radiovänliga tendenser så är den på alla sätt progressiv och tekniskt formidabel. Inledande tiominuterseposet ”Machine Messiah” verkar skapat för att skingra fansens tvivel. Kanske är det också därför som man bad Roger Dean att måla skivomslaget igen efter fem års frånvaro. Trevor Horn må se ut som Elton Johns och Roy Orbisons provrörsbarn och har förvisso inte Jon Andersons förmåga att nå toner som endast hörs av hundar, men han låter tillräckligt lik och ändå egen för att passera tullkontrollen. Och Squires och Whites körer sitter som smäcken som vanligt. Squires bas ligger för övrigt långt fram i mixen och mullrar like a motherfxxxxx och Steve Howe har inte spelat mer inspirerat sedan han debuterade på The Yes Album nio år tidigare. ”Does it Really Happen” hade säkert räknats till Yes klassiska hits om den varit med på en annan skiva än Drama. På ”Into the Lens” och ”Run Through the Light” märks new waveinspirationen tydligt, ”Run Through the Light” leder till och med tankarna till the Police- vilket inte är fy skam i min bok. Avslutande “Tempus Fugit” är också en riktig klassiker, eller borde åtminstone vara. Drama är en tight sammanhållen, intressant och hårt rockande platta som förtjänar långt bättre rykte än den har. Framför allt står den sig bättre än de efterföljande storsäljarna 90125 och Big Generator som med sitt åttiotalssound får en aningens dammig patina idag. Man undrar vad som hade kunnat bliva om Drama-uppsättningen av Yes hade fått fortsätta göra skivor tillsammans. Nu spreds man istället för vinden med Steve Howe och Geoff Downes skuttande iväg för att starta supergruppen Asia, Trevor Horn skippandes micken för att bli heltidsproducent och Chris Squire och Alan White slickandes såren tills de återkom storstilat med ett Trevor Rabin-lett Yes och MTV-succé med 90125 och hiten ”Owner of a Lonely Heart”.

En härlig video av "Tempus Fugit" kan ni se här

eller kolla på något konstigt hembygge till tonerna av "Into the Lens" här.

Lyssna på asadödsacoola "Does it Really happen" här

Nytt från Coverdale och Plant?

2010-02-18T08:17:00.004+01:00

De gyllene rösterna från sjuttiotalet förefaller extra aktiva i år. Robert Plant, David Coverdale och Paul Rodgers är alla skivaktuella, i alla fall så småningom...

David Coverdale låter meddela på sin hemsida att Whitesnake håller på med en ny platta. Får vi hoppas på en lite mer utsvävande historia denna gång? Comebackplattan Good to be Bad var bättre än väntat men sämre än förhoppat. Den nya skivan sägs vara klar till nästa år. Lång väntan.

Robert Plant har arbetat på ny soloplatta. vad som hände med uppföljaren till höjdaren Raising Sand med Alison Krauss vete tusan. Men Plant är minst lika bra på egen hand, som förra plattan Mighty Rearranger tydligt visade. Något fastsatt datum för nya alstret har jag inte lyckats hitta, men i år kan vi väl i alla fall hoppas?

Paul Rodgers är aktuell med ny liveplatta med gamla kompisarna i Bad Company. kan vi hoppas på nytt studiomaterial också i någon form?

Aerosmith till Sweden Rock- Med Tyler!

2010-02-17T17:09:00.004+01:00

Vid den här tiden på året brukar de sista stora artisterna bli klara för Sweden Rock Festival. Jag måste säga att jag varit ganska besviken på lineupen de senaste åren, mest gamla övervintrade gubbrockare med bäst före datum redan på åttiotalet. Men i år börjar det se riktigt trevligt ut!

Idag blev det klart att Aerosmith headlinar en av dagarna. Och det med sångaren Steven Tyler. Sedan i julas har det glunkats fram och tillbaka huruvida Tyler är med i bandet eller inte. Gubbarna verkar ha grava kommunikationsproblem. Varför snackar ni inte bara med varandra?????

Nåväl, ett tänt Aerosmith med Tyler i spetsen är fortarande bland det bästa man kan se i rockväg.

Övriga storheter på Sweden Rock i år är Guns N' Roses (eller Axl's enmansband), Gary Moore (som lovat spela gamla hårdrockslåtar från Corridors of Power, Victims of the Future, Wild Frontier osv), Billy Idol, Slayer och Wasp. Hmmmmmmmmmmmmm....

andra bokade artister som kanske inte drar lika stora folkmassor längre men som likväl är intressanta är: Magnum, Rick Springfield, Nazareth, Bigelf och ett återförenat Bachman Turner (utan Overdrive...).

Kanske man ska åka i år i alla fall...............

Enuff Z'nuff:snusmumrikar med otur

2010-02-16T13:00:00.005+01:00

Skenet bedrar, sägs det. I fallet Enuff Z’nuff bedras det något så in i bängen, till skada och verk för bandet självt. De är ännu ett i raden av ”nära skjuter ingen hare”-band strandade på Fisens mosse.

När man ser på tidiga skivomslag och promobilder av Chicagobandet Enuff Z’nuff från slutet av åttiotalet leder deras hårspraysfrisyrer och pastellnerspydda technicolor dreamcoats tankarna till att bandet skulle spela glammig metal likt samtida plutmunnar som Poison, Warrant och Motley Crue. Men om man bemödar sig att blunda för bandets tvivelaktiga klädsmak och istället lyssnar så inser man snart att Enuff Z’nuff hade bra mycket mer bakom pannbenen än aerosolångor. Deras fördömt catchiga powerpop har tagit examen i Beatles och Cheap Tricks högskola, men det är det väldigt få människor i världen som brytt sig om att ta reda på. Kom sedan inte och säg att utseendet inte har betydelse!

Enuff Z’nuff bildades 1985 i Chicago av sångaren och gitarristen Donnie Vie och basisten Chip Znuff. På den självbetitlade debutplattan som kom 1989 spelade även gitarristen Derek Frigo och trummisen Vikki Foxx. Bandets glam-image var påtaglig och även om det var det som gällde just då så drunknade bandet bland alla gelikar. Trots att de var hjältar i sin hemstad och hade stora fans i t.ex. radiopratarlegenden Howard Stern så tog inte karriären fart som väntat. Uppföljaren Strength var mindre partymetallig och mer Cheaptrickig, något som uppskattades av recensenter och fans men inte uppmärksammades av den stora allmänheten. Synd då Strength är en ypperlig platta på alla vis. Den uteblivna framgången ledde till att Frigo och Foxx lämnade bandet och Vie och Znuff gick ner sig i drogträsket.

En utgivning av gamla demos 1994 drog ändå in tillräckligt med stålar för att bandet skulle kunna ta sig på fötter igen. Efter ett antal medlemsbyten och skivor av blandad kvalitet började man 2004 snacka om en återförening av bandets klassiska uppsättning men då gick gitarristen Derek Frigo och dog av en drogöverdos. Vie och Znuff har fortsatt inom musikbranschen på brokiga vägar och ändå hållit bandnamnet igång. Ytterligare död (trummisen Ricky Parent) och skilsmässor har inte stoppat radarparet dem. På bandets officiella hemsida flaggas för ett kommande nytt Enuff Z’nuff-album betitlat Dissonance, med Ozzys och Badlands gamle strängbändare Jake E Lee på gitarr. Skivan är än så länge bara släppt i Japan.Bandet turnerar också. De var här i Stockholm sista januari och spelade på Harry B James som förband till Faster Pussycat.

Det är svårt att få nån koll på bandets skivkatalog. De påstår själva att de släppt 18 plattor, men många av dem är demoutgivningar, liveskivor och olika varianter av samma skiva under olika namn. Några solklara köp är dock dessa:

Strength (1991)
Här hittar Vie och Znuff precis rätt balansgång mellan klockrena poprefränger och tunga riff. Inledande ”Heaven and Hell” och ”Missing You” fortsätter i samma dionysosparad som startade på debutplattan men på pärlor som ”Baby Loves You”, balladen ”Goodbye” och framför allt ”Mother’s Eyes” märks både djup och experimentslusta utöver det vanliga. Snygga körer och vackra stråkarrangemang förtar aldrig rockkänslan. Av någon outrgrundlig anledning slog inte den här plattan som den borde, och den besvikelsen kom bandet nog aldrig riktigt över. Donnie Vie släppte en intressant akustisk version av plattan under namnet Extra Strength härom året.

Paraphernalia (1999)
Paraphernalia stoltserar inte med några extrema hits men är antagligen en av bandets mest jämna plattor någonsin. Skivan inleds med samma inspelade karnevalmusik som Queens Sheer Heart Attack, men istället för att glida in i “Brighton Rock” sparkas vi i stället rakt i plytet av tunga “Freak”. För att vara ett band som haft så många motgångar är Enuff Z’nuffs musik förvånansvärt glad och positiv. Njut av Donnie Vies raspiga stämma på ”Top of the Hill” eller Beatlesstinkande balladerna ”Habit” och "Someday" . That’s good stuff, man!

Kolla på roliga vidoes här:

Video på "Mothers Eyes"
Video på "New Thing" (bör endast ses av färgblinda)
Video på "Fly High, Michelle"

Goda gatumusikanter

2010-01-29T09:11:00.007+01:00

De legendariska två LP-skivorna med Streets har varit något av vita elefanter för älskare av AOR och melodiös rock. Många har hört talas om dem, men få har någonsin sett eller hört dem.

Plattorna har i princip varit out of print sedan de släpptes på cd först för några år sedan.Anledningen till att skivorna är så eftersökta står att finna i kopplingen till Steve Walsh och Mike Slamer. När Walsh hoppade av Kansas 1981 träffade han på gitarristen Slamer som just hade lagt ned det engelska kultbandet City Boy. Paret fann varandra musikaliskt och startade gruppen Streets tillsammans med trummisen Tim Gerht och bassisten Billy Greer. Musikstilen skilde sig ganska mycket från herrarnas tidigare band. Streets spelade rak och hård rock med snygg stämsång, vackra keyboardslingor och ruffigt gitarrspel. Bandet skrev på för storbolaget Atlantic och med tanke på hur populära Kansas var vid den här tiden, så var nog förhoppningarna på Walsh och hans nya gäng ganska höga. Deras debutalbum 1st släpptes 1983 och innehöll nio kompositioner. Skivan genererade en mindre hit i "If Love Should Go" som nådde en 88:e plats på USA-listan. Någon större kommersiell succé blev skivan inte, men bandet hade självförtroende och genom kraftigt turnerande runt USA nådde man ut till publiken. Bevis på detta står att finna på liveplattan från King Biscuit Flower Hour. Uppföljaren Crimes in Mind släpptes 1985 men fick inget som helst stöd av skivbolaget. Dessutom var Steve Walsh på väg att återuppväcka Kansas. Han tog Billy Greer med sig, och därmed var Streets saga all.

Båda Streetsplattorna är självskrivna i alla rockälskares skivsamlingar. Det är bara att buga djupt inför Wounded Bird Records som har gjort den stora kulturgärningen att ge ut klassikerna på cd. Av de två studioplattorna är 1st den bästa. Låtarna kan bitvis påminna lite väl mycket om varandra, men bandets energi är på topp och Mike Slamers skitiga men samtidigt snygga gitarrspel är fantastiskt att höra. Förutom singeln "If Love Should Go" bör även nämnas högoktaniga rockare som "One way Street", "Lonely Woman’s Cry" , "So Far Away" och "Fire". Det behövs ingen Kol-14 metod för att tidsdatera inspelningen, det räcker utmärkt med att lyssna på keyboardljudet, men i övrigt är 1st stilmässigt långt före sin tid och förtjänar sin kultstatus på alla vis. Uppföljaren Crimes in Mind är också ett måste, främst för att den har varit om möjligt ännu svårare att få tag i än sin föregångare. Crimes in Mind är producerad av Beau Hill (Europe, Winger, Twisted Sister m.fl.) och har därmed ett mer polerat sound än debuten. Kanske lite väl tillrättalagt för min smak, men skivan innehåller ett antal guldkorn, bland vilka kan nämnas powerballaden "Broken Glass" (i en mer rättvis värld hade det här varit en monsterhit), "Don’t Look Back" och "The Nighmare Begins" (finns även i nyinspelad version på Steelhouse Lanes sista platta).

Om dessa två discar faller dig i smaken så bara måste du leta reda på liveplattan King Bisquit Flower Hour presents Streets. KBFH var USAs variant av P3 Live och i oktober 1983 spelade de in Streets på Entertainment City i Pittsburgh. Bandet hade precis släppt sitt första album, så vi får njuta liveversioner av samtliga låtar utom en från den skivan. När man hör Streets riva av låtarna med samma tekniska färdighet som i studion, nu bara med en lite råare livekänskla, då förstår man vilket lysande rockband den här kvartetten var. Walshs röst är i högform och Greer kompletterar honom utmärkt med bakgrundskörer och stadigt basspel. Slamer bevisar att hans gitarrspel i studion inte är resultatet av urton omtagningar. Han lyser minst lika starkt på scen. Dessutom bjuds vi på tre nya låtar som inte finns inspelade någon annanstans. Tydligen var de inte tillräckligt bra för att få komma med på uppföljaren Crimes in Mind. Konstigt, tycker jag, med tanke på att de lätt kunde slå ut de sämre låtarna på den skivan. Dessa tre skivor är naturligtvis självklara för fans av Kansas, City Boy eller Steelhouse Lane, men alla som är det minsta intresserade av bra melodiös hårdrock bör ta sig en närmare titt på Streets.

Kolla in den fantastiskt fåniga videon till "Everything is Changing" här
En ännu roligare video till "Don't Look Back" finns här

Kolla in ett liveklipp av låten "So Far Away" här

Be Bop Deluxe: Amiral Nelsons skepp

2010-01-28T11:24:00.005+01:00

Ett brittiskt popband som såg ut som Roxy Music, lät som Queen och Bowie och hade en gitarrist som lirade skjortan av de flesta hårdrockskollegor. Ett sånt band kan väl inte slå? Nej och det gjorde de inte heller. Tyvärr.

Det är otroligt svårt att få något riktigt grepp om Be Bop Deluxe. Den fantastiska musiken till trots är det inte konstigt att de aldrig slog riktigt stort.
Till att börja med är bandnamnet fullständigt missvisande. Be bop Deluxe spelade aldrig be bop. Däremot spelade de en charmig dekokt av bluesbaserad intelligent poprock med glaminfluenser och intellektuella humoristiska texter inom ämnen som science fiction, kärlek och luftskepp.
Och slutligen såg de alls inte ut som något rockband. Snarare som ett gäng manliga skådisar från amerikansk 70-talsporr. Slips, utsvängda gabardinbyxor och pottfrisyrer…

Bandets stora fixstjärna var gitarristen och sångaren Bill Nelson. Han är en av Storbritanniens, ja kanske världens mest underskattade rockgitarrister. Han må ha sett ut som en fastighetsmäklare men han spelade solon på sin körsbärsfärgade Gibson SE 345 som får vuxna gitarrister att gråta floder av avundsjuka.Han har en ton i gitarren som man skulle kunna mörda för.Mörda!

Det var Nelson som bildade bandet i sin hemstad Wakefield i Yorkshire, England 1972. Debuten Axe Victim släpptes 1974. Till uppföljaren Futurama året därpå hade Nelson bytt ut samtliga medlemmar. Den mer stabila banduppsättningen bestod av basisten Charles Tumahai, trummisen Simon Fox och så småningom keyboardisten Andy Clark. Dessa herrar medverkade på de följande fyra skivorna Sunburst Finish och Modern Music 1976 samt liveskivan Live in the Air Age 1977 och Drastic Plastic 1978. Sedan lade Nelson ner bandet, startade det kortlivade projektet Red Noise och har därefter ägnat sig åt produktion och ett otal experimentella soloprojekt. Det var snack om en eventuell återförening av Be Bop Deluxe på nittiotalet, men därav blev intet,

Bandet var på sin kommersiella topp 1976 då de fick en oväntad radiohit med singeln ”Ships in the Night” från albumet Sunburst Finish. Uppföljaren Modern Music sålde också bra, men inte tillräckligt för att Be Bop Deluxe skulle slå igenom på bred front. Avslutande studioalbumet Drastic Plastic var stilmässigt ett rejält snedhopp åt New wave- och punkhållet som inte föll väl ut hos fansen.

Be Bop Deluxe spelade charmig intelligent poprock med influenser från flera håll, utan att tappa sin egen originalitet. Fans av så diversifierade artister som City Boy, 10cc, Pink Floyd, Sweet, David Bowie och the Cars gör rätt i att med öppna öron och sinnen ge Be Bop Deluxe en rejäl chans.
Bandets blygsamma skivkatalog är att rekommendera rakt över men personliga favoriter är för närvarande Modern Music och liveskivan Live in the Air Age.

Se roligt liveframtädande av singeln Ships in the Night här
Se minst lika roligt framträdande av "Maid in Heaven" här
och en underbar film av "Sister Seagull" här Lyssna på tonen i gitarren!!!!!!!!!!!!!!!
Och här är "Dangerous Stranger" från 1978.

jag återkommer med mer utförliga texter om varje skiva, men tills vidare får ni botanisera själva bland skivaffärer, Youtube och Spotify.

Bonamassa is back!

2010-01-28T08:35:00.004+01:00

Bluesgitarristen Joe Bonamassa är högaktuell på många fronter. I mars släpper han ny studioplatta, han är medlem i nya supergruppen Black Country och i maj kommer han till Sverige för spelning på Cirkus i Stockholm.

Bonamassa har på kort tid snott åt sig epitetet gitarrhjälte. Trots sin blygsamma ålder på 32 basst har han hunnit med nio studioalbum och firar 20 år som artist. Men det är som sagt de senaste åren som stora allmänheten fått upp ögonen för killen och börjat jämföra honom med legender som Clapton, Beck och Page.

Nya supergruppen Black Country med Bonamassa, Glenn Hughes, Jason Bonham och Derek Sherinian jobbar på material och hoppas släppa platta i slutet på året. Redan i mars släpper dock Bonamassa egna soloskiva Black Rock. Och 19 maj lirar han på Cirkus. Sweeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeet!

Bonzo i Sumpan!

2010-01-22T12:33:00.004+01:00

Norrland tar över Fjollträsk på lördag när Black Bonzo besöker hufvudstaden för en spelning i sumpan. Be there or be headed!

Diggar du utsvängda jeans, skäggiga snubbar och hammondindränkt sjuttiotalsrockarolla? Bor du i stockholmsområdet? Då ska du styra dina dödskallenitprydda sandaletter till Sundbyberg och Hellbar på The cave på lördag 23 januari för då spelar nämligen Skellefteås stoltheter Black Bonzo där.

Black Bonzo lirar rock'n roll the Uriah Heep/kansas/Purple/Wishbone Ash-way och det med en jädrans panache.Deras senaste album Guillotine Drama släpptes i höstas och skulle egentligen vara med som bubblare till min tio i topplista för 2009 men försvann av någon outgrundlig anledning. Deras två tidigare album ligger på Spotify.

Har ni inte hört bandet så kolla in den här videon. Och glöm nu inte å dra till sumpan, annars är du ingen riktig människa utan bara en liten plutt.