Ett försök att sammanfatta alla känslor som Dave Matthews Bands nya album rör upp i mitt inre...
Jag är en albumkille. Har nog alltid varit. Singlar och Bestoffs är inget för mig, möjligen som spacesaver i bilen men annars är det den sammahållande känslan av ett helt album som jag är ute efter att fånga.
Ofta betyder det att man har tufft jobb framför sig. Ett helt album på ca 70 minuter tar ett tag att smälta, lyssna in sig på, jobba sig in i. Ibland är det lönlöst, då artisten i fråga inte lagt ner ett iota av arbete på att få någon helhet eller karaktär på plattan utan enbart pruttat ut ett antal fillers runt de två hitsinglarna som måste säljas till varje pris.
Så är inte fallet med Dave Matthews Band såklart. Där finns känslor och dynamik, ljus och mörker, viskningar och rop, och på nya skivan kanske mer än någonsin.
Så har den ju också blivit till under tumultartade omständigheter. För snart ett år sedan dog bandets saxofonist Leroi Moore efter sviterna av en bilolycka. Skivan är på många sätt ett sorgearbete men har även ljuspunkter och en positiv framtidssyn.
Att Moores ande svävar över Big Whiskey and the Groogrux King märks i allt, från hans ansikte som pryder omslaget (tecknat av Dave Matthews) till titeln (The Groogrux King var hans smeknamn i bandet) och inledande instrumentala "Grux" där hans altsax ödsligt brölar. Sedan kastas vi raskt in i asadödsasvettiga funkövningen "Shake Me like a Monkey". Där gör sig den liderlige cunnilinguskungen Dave åter påmind. Han har tidigare hyllat det kvinnliga könsorganet i "Crash" ("Hike up Your skirt a little more, and show the world to me). Här berättar han att han förvisso tycker om sitt kaffe med rostat bröd och sylt men hellre vill "licking from your back to Your belly".
Resten av materialet är inte fullt lika ösigt men likväl klart mastigare än tidigare DMB-plattor. Delvis kan det bero på producenten Rob Cavallo som tidigare jobbat med rockartister som Green Day, Alanis Morisette och My Chemical Romance, men även på att elgitarr nu är ett vanligt förekommande inslag.
The Groogrux King själv medverkar på skivan men det är svårt att veta var, då det inte står noterat. Jeff Coffin spelar nämligen också sax på låtarna.
Dave Matthews Band har ofta påminnt mig om Steely Dan, inte på något strikt musikaliskt sätt, utan i kopplingarna mellan text och den känsla musiken förmedlar. Båda banden spelar glad och ljus musik men med ofta nattsvarta eller ironiska texter.
I låtarna på Big Whiskey.. anar man en bottenlös sorg och saknad men även en stilla förhoppning om att livet går vidare och blir till något annat.
Skivan är förvisso spretig, med allt från funk och feta riff till svävande ballader och jazziga tongångar, men den känns ändå mer sammanhållen än många av de tidigare verken.
Det kan vara nyhetens behag, men jag har hittills fastnat mer för den här skivan än något Dave Matthews-verk sedan Crash som kom för över tio år sedan.
Det här blir soundtracket för sommaren 2009. Skaka som en apa!
