”GTR:en har jag haft sen liten grabb jag var, den är min allra bästa vän och den vill jag ha kvar, ja min GTR, min GTR”…
Så vackert skaldade Thore Skogman i Sven Ingvars hit från sextiotalet. Det är inte ofta en textrad har berört mig så starkt som just den, för jag kan så väl identifiera mig med Thores känslor. Att ”Min Gitarr” skrevs flera år innan GTR bildades, gör bara texten än mer djup och fantastisk. Hur kunde Thore veta? Det är ett stort mysterium…
För att innehålla två av den brittiska progrockens största fixstjärnor- gitarristen Steve Hackett från Genesis och Yes/Asias strängbändare Steve Howe, så var musiken GTR spelade förvånansvärt ickeproggig. Supergruppen bildades 1986 och hann bara med att släppa ett album innan de, som de flesta supergrupper plägar göra, splittrades och gick skilda vägar.
Bandet bestod, förutom de två gitarrhjältarna, av sångaren Max Bacon, bassisten Phil Spalding och trummisen Jonathan Mover (som tidigare spelat i Marillion).
Den Geoff Downes-producerade plattan innehöll 10 rockpärlor, inklusive varsitt solonummer för Hackett och Howe. Herrarnas grundtanke med GTR var just att låta gitarrerna få större spelrum än vad som var brukligt inom proggrocken där keyboarden hade tagit allt mer mark. Med tanke på det kanske det inte var ett så smart drag att låta klaviaturfantasten Geoff Downes producera albumet. Resultatet blev en mycket bra melodiös rockplatta med lite proggressiva inslag, men den väntade gitarrorgien uteblev.
Plattan sålde ändå guld i USA och singeln ”When The Heart Rules The Mind” nådde en elfteplats på Billboardlistan. Hackett, som länge hade arbetat som soloartist kände sig obekväm i bandsituationen och hoppade dock av GTR efter bara ett år. Howe hade ändå aspirationer på att fortsätta med bandet och tog in en ny gitarrist vid namn Robert Berry. Sedan fick Mover sparken och ersattes av Nigel Glockler (ex-Saxon). Det blev svårt att kalla sig GTR med två nya medlemmar så man bytte namn till Nerotrend. Det uppstod dock snart problem i studion. Berry propsade på att få sjunga på sina egna låtar och det godtog inte Bacon. Bandet spreds snart för vinden. Av de låtar som skrevs för Nerotrendprojektet har de flesta dykt upp i en eller annan form, bl.a. på Steve Howes soloalbum, ABWH-skivan och på soloprojekt från både Berry och Bacon.
Steve Howe är, som alla vet, tillbaka i Yes sedan många år och turnerar dessutom med ett återförenat Asia. Steve Hackett fortsätter att ge ut soloalbum med ojämna mellanrum. Ibland pratas det om en återförening av det klassiska Genesis men än så länge har Hacket hållt sig borta från sina gamla bandkamrater.
Max Bacon har dykt upp på några Mike Oldfieldplattor och sjöng på en sång på
Phenomena II- Dream Runner.Ett tag snackades det om att han skulle ta över mikrofonen efter John Wetton i Asia, men därav blev intet. 1995 släppte han ett soloalbum betitlat The Higher You Climb. Bacon har numera lämnat musikbranschen och äger en pub i Chesire, England. Basisten Phil Spalding fick hjärnsläpp och gick med i engelska poptramset Right Said Fred (Ja, just det, det var de som gjorde ”I’m Too Sexy For My Cat…..”). Robert Berry har fortsatt inom den melodiösa rocken med soloalbum och har turnerat med Ambrosia. Förra året släppte han en skiva med projektet Alliance samt det utmärkta soloalbumet The Dividing Line.
1997 släppte King Biscuit Flower Hour en liveinspelning med GTR. Den är väl värd att äga om man tyckte om studioplattan.
Ett videoklipp på singeln "When the Heart Rules the Mind" hittar du här.
Och en annan låt, "The Hunter" kan du glutta på här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar