tisdag 31 mars 2009

Låtar att Lipa till

Det finns en oerhörd styrka i musik. De bästa låtarna kan få dig att skratta av ren och skär lycka, dansa och avreagera dig din ilska på. Och framför allt kan de få dig att gråta.

Jag är en sucker för snyftare. Någon större urskiljning har jag inte heller. En smetig pompös ballad, skapad enbart för att öppna fördämningarna får mig att göra just det, jag sväljer kroken med hull och hår. En annan melodi är kanske inte alls menad att vara sentimental eller känslosam men något i den väcker ett minne, rycker i mina hjärterötter och retar tårkanalerna till översvämmning.

Att få till en topplista i någon best of-ordning är svårt, olika låtar berör i olika stunder, men nedan följer en bunt kompositioner som påverkat mig extra känslosamt genom åren.

Beatles
And I Love Her
Från A Hard Day’s Night
En tidig favorit som jag förknippar med mina första ungdomskärlekar. Paul Mccartney är expert på att skriva banala kärleksballader men allt som oftast lyser en äkthet och känsla igenom och höjer sången över det vanliga dravlet. Den här tidiga Beatleslåten är skirt producerad och Pauls röst är så intim att man känner det som om man tränger sig på när man lyssnar på hans personliga bikt. Ack den unga kärleken!


City Boy
The Violin
Från Dinner at the Ritz
Den här romantiska snyftaren föregår skivans sista spår, en minirockopera kallad ”State Secrets” och jag har alltid haft känslan att den är ett slags förord till den, även om ”The Violin” berättar en egen historia, den om en övergiven gammal kvinna som sitter ensam och minns en kväll i sin ungdom då hon blev förförd av en professionell fiolspelare på en liten restaurang. De vackra körerna och det svävande violinspelet gör att fuktskadorna är överhängande.

Dave Matthews Band
Grey Street
Från Busted Stuff
Ensamhet är en känsla som man lätt kan relatera till, Oavsett hur lycklig och uppfylld man är i sitt liv kan man alltid hitta tillbaka till minnen då man var ensam och olycklig. I ”Grey Street” sjunger Dave Matthews om en kvinna som inte blir sedd i sitt förhållande, och som när hennes egna tankar försöker släppa henne fri, vägrar lyssna på dem. Låten har det senaste halvåret blivit ännu sorgligare. Leroi Moores saxofon far som en orkan genom melodin och ger den en unik känsla. Moore dog i en olycka i somras. När man lyssnar på ”Grey Street” blir saknaden efter honom extra tydlig.

Deep Purple
Soldier of Fortune
Från Stormbringer
Deep Purple är inte direkt något power ballad-band men denna stråkindränkta ensliga historia från 1974 års Stormbringer är ett kraftfullt bidrag till genren. David Coverdales text består mestadels av gamla bluesklyschor men melodin är mer medeltida och föregår det som Ritchie Blackmore skulle skapa i senare år med Rainbow eller Blackmore’s Night. Coverdales maskulina hulkanden smittar av sig så pass att näsduken åker fram på nolltid.Snyyyyyyyyyyyyt!

Jackson Browne
Fountain of Sorrow
Från Late for the Sky
Jackson Browne har alltid omfamnat nostalgi och smärta i sina sånger. Med piano och akustiska gitarrer kommer man långt med att förmedla hjärtesorg. I ”Fountain of Sorrow” tittar berättelsens jag på gamla fotografier och finner ett på en gammal flamma. Ett kodakmoment, där kvinnans barnsliga leende fastnar på bilden avslöjar ett spår av sorg i hennes ögon. Bitterljuva minnen av ett länge sedan upphört kärleksförhållande. Och ändå verkar känslorna finnas kvar... Here comes the waterworks!

Jeff Buckley
Hallelujah
Från Grace
The mother of all gråtlåtar. Visst, det är en cover av Leonard Cohen, men av alla som spelat in den finns det ingen som slår denna version där Jeff Buckleys sköra stämma får en att börja snyfta redan i första versen. Cohens text är naturligtvis briljant. Att rimma ordet Hallelujah med stråfer som “but You Don't Really Care For Music, Do Ya?”, och “her Beauty And The Moonlight Overthrew Ya” är stor poesi. Att Buckley dog på tok för ung skänker naturligtvis också en bitterljuv dimension till låten idag.

Kansas
Lamplight Symphony
Från Song for America
En gammal man sitter ensam i sin stockstuga och saknar sin hustru som gått bort. I den sena natten kommer hon som ett spöke för att trösta honom och säga att de snart skall vara tillsammans igen. Pompös symfonirock med hollywoodstråkar och Steve Walshs känsloladdade röst – en kombination som felsäkert leder till tåransamling en masse.

Queen
Who Wants to Live Forever
Från A Kind of Magic
Denna Brian May-komposition har en framträdande roll i filmen Highlander. Den spelas i bakgrunden till en scen där den odödlige Macleod får se sin älskade åldras ifrån honom och slutligen dö. Queen spelade jämt på gränsen till det överpompösa och melodramatiska men lyckades allt som oftast hålla balansen och få till svulstiga kompositioner som lät äkta. Detta är det ultimata exemplet. Om man kan få någon att gråta till en tramsfest som Highlander, ja då har man lyckats bra.

Steely Dan
Charlie Freak
Från Pretzel Logic
Många av Steely Dans texter har varit både svarta och oroande, men de deprimerande historierna har oftast vägts upp i och med att de sjungits till väldigt glada och jazziga kompositioner. Så är inte fallet här. I ”Charlie Freak” berättar Donald Fagen historien om en uteliggare vars enda ägodel är en guldring. Han säljer ringen till Fagen för småpengar. Charlie dör i en överdos och Fagen återlämnar ringen till kroppen som ligger stel på båren med en plastlapp märkt D.O.A. Låten börjar med en rullande pianofigur för att sakteliga byggas upp med stråkar, keyboards och percussion. Det enda irriterande med denna supersnyftare är att den följs av skivans avslutande otroligt glättiga och upplyftande ”Monkey in Your Soul”. Både skivan och Charlie hade fått ett värdigare slut om Pretzel Logic hade avslutats med ”Charlie Freak”.

Dire Straits
Romeo and Juliet
Från Making Movies.
En låt jag spelat ofta när jag varit nedbruten av olycklig kärlek. Mark Knopflers röst är så härligt uppgiven och idén att välja världshistoriens mest kända kärlekspar som namn i en historia om sviken kärlek är underbar.

Paul McCartney
Here Today
Från Tug of War
En låt som betyder så ofantligt mycket mer när man vet vad den handlar om. John Lennon sköts till döds i december 1980 och ”Here Today” från Tug of War, den skiva som kom ut ett och ett halvt år efter Lennons död, är Paul McCartneys personliga hälsning till sin bortgångne vän. Den är hjärtskärande i all sin enkelhet. Och väldigt vacker.

2 kommentarer:

Pejlert sa...

Saknar I Want You och So Like Candy med Elvis Costello... bra lista annars!

Jesper Almén sa...

Wow, skulle aldrig tippat att du var en Costello-fan, Magnus!

" So like candy" har jag missat eftersom den är på den askonstiga Mighty Like A Rose men "I Want You" är verkligen hjärtskärande sorgsen och arg. Man kan ta till lipen för mindre, helt klart.

Jag har fler låtar på gång till ett ytterligare inlägg. Kanske de platsar på den, jag måste ju lyssna in mig på dem och se om de klämmer fram en tår även i mitt kalla hjärta.