onsdag 11 februari 2009

Hallelulija, Glossolalia!



Glossolalia betyder att tala i tungor. Det är något som man brukar göra i vissa frikyrkor när man blir så uppfylld av Gud att man svämmar över. Och det är faktiskt nära till hands att man själv börjar rabla osammanhängande av glädje när ens öron fylls av Steve Walshs teatraliska stämma på denna, hans andra soloplatta.

Keyboardisten och sångaren Steve Walsh har alltid setts som något av en surkart i rockkretsar.


Efter att ha varit med och grundat symfonirockarna Kansas 1973 och sjungit med dem på sju studioalbum hoppade han av 1981 efter "creative differences" med gitarristen Kerry Livgren, främst över dennes alltmer uttalat kristna texter som Walsh hade svårt att relatera till. Walsh startade AOR-bandet Streets tillsammans med brittiske gitarristen Mike Slamer från City Boy (se tidigare artikel här).

1986 var Walsh tillbaka i Kansas igen och där har han stannat sedan dess. Tyvärr har Kansas med åren reducerats till ett band som nöjer sig med att turnera med sina gamla hitlåtar och inte släpper någon ny musik. Steve anser att den ende som kan skriva Kansasmusik är Kerry Livgren och eftersom Livgren inte längre är med i bandet så får Steve tjäna sitt uppehälle genom att muttrande fara runt och sjunga "Carry On Wayward Son" och "Dust in the Wind" till dödedagar. Tuff skit.

Men i början på det nya milleniet dök plötsligt Steves soloplatta Glossolalia upp från ingenstans. Och den visar med all önskvärd tydlighet att sångaren inte på långa vägar ska räknas ut som en kreativ och konstnärlig kraft.

Glossolalia är en färgsprakande bombastisk musikupplevelse, ett nyskapande sammelsurium av tung industrirock, hjärtskärande nakna ballader, funkig svettig rock och Hollywoodska stråkorkestrar från helvetet. Det är modigt, självutlämnande och framför allt äkta.

Anledningen till att den musikaliska soppan smakar så ljuvligt kan hittas i den lyckliga föreningen av de tre ingredienserna Walsh, producenten Trent Gardner och gitarristen Mike Slamer. Steve Walsh har en oerhört teatralisk, pompös och samtidigt naket sprucken stämma med mörka undertoner. Det har producenten Trent Gardners (Magellan, Explorer's Club) tagit till vara på och öppnat damluckorna på vid gavel så allt får forsa ut fritt. Samtidigt är produktionen extrem med överdådiga orkestreringar och artificiella ljudbilder, ömsom taggtrådsvass industrirock a'la Nine Inch Nails eller Rammstein, och ömsom fluffiga konstrocktongångar i Kate Bushs anda. Och så Mike Slamers raspigt skitiga men samtidigt melodiösa gitarrspel på det. Slamer har inte varit med och skrivit några av låtarna, men hans spel lämnar ändå ett bestående intryck på plattan.

Det är storvulet och nära på kitschigt, men samtidigt så äkta och kompromisslöst att man sväljer det hela med hull och hår. Inledande titelspåret "Glossolalia" är ett hårt riffigt och samtidigt melodiöst nummer, balladerna "Nothing", "Mascara Tears" och "Rebecca" är tårdrypande vackra. "Serious Wreckage" är både smäktande och hård. "Haunted" "Heart Attack" och "That’s What Love’s All About" skulle rocka upp vilket dansgolv som helst och den episka och intrikata "Smacking the Clowns" är skivans höjdpunkt. Den låt som stilmässigt påminner mest om Walshs huvudband bär den passande titeln "Kansas". Texterna behandlar så vilt skilda ämnen som Nordamerikas indianer, rattfylla, brinnande cirkusar och Hitchcockfilmer.


Om du hoppas på att höra ny Kansas musik är det här inte plattan för dig, men om du gillar Steve Walsh röst och tidigare arbeten, samt är öppen för nya intryck, kan Glossolalia mycket väl bli din nya favoritskiva. På grund av uselt promotionarbete från skivbolagets sida är skivan svår att hitta, men det är väl värt besväret att leta. Glossolalia är bland det bästa Steve Walsh någonsin gjort, och en av de bästa rockskivorna som över huvud taget släppts de senaste åren.

Lyssna på balladen "Nothing" här.

Och den hårdare "Haunted man" här.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag hatade den här skivan när den kom men nu gillar jag den mer än Kansas skivorna.
Janne B