Pavlov's Dog- Musse Pigg på helium?

Det finns stunder i livet då man hamnar vid ett vägskäl, när man ställs inför en omvälvande valsituation. En sådan stund är första gången man hör inledande spåret ”Julia” på Pavlov’s Dogs debutplatta Pampered Menial och tjugotvå sekunder in i låten utsätts för David Surkamps unika stämma.

Då har man två val. Antingen kan man i rent barmhärtighetssyfte med två snabba grepp slita ut sina egna hörselgångar och stampa dem sönder och samman för att de i framtiden ska slippa utsättas för dylik tortyr, eller så lutar man sig helt sonika tillbaka i stolen, låter ett fånigt leende spela från öra till öra och övertalar sig om att man just hört stor och vacker konst.

Surkamps speciella röst har liknats vid Musse Pigg på helium. Själv skulle jag vilja kalla den en underlig blandning av ljusröstade Geddy Lee från Rush, den franske smörsångaren Charles Aznavours demoniska vibrato och gnället från vår egen Lisa Ekdahl. Det är en accuired taste utan att överdriva. Ibland når mannen upp till toner som endast kan höras av hundar. kanske var det därifrån man fick inspirationen till bandnamnet...

Pavlov’s Dog bildades i St.Louis i början på sjuttiotalet av Surkamp, gittaristen Steve Scorfina, keyboardisten David Hamilton, Mellotron- och flöjtspelaren Doug Rayburn, basisten Rick Stockton, trummisen Mike Safron och violinisten Siegfried Carver. Denna septett spelade en blandning av progressiv rock, heavy metal och symfonisk pop och nyttjade stråkar och klaviatur till stor känslosam och melankolisk effekt. Debutskivan Pampered Menial kom 1975 och singeln ”Julia”, en pompös pianoballad, gjorde en del väsen av sig på radion. Efter några medlemsbyten kom uppföljaren At the Sound of the Bell (en tydlig koppling till bandnamnet kan tyckas, då Pavlov ju använde klockor i sina experiment med hunden) och nu var riffen och de progressiva tongångarna nertonade till förmån för mer kommersiella melodier och ännu mer melankoli. En tredje platta spelades in men släpptes inte och 1978 splittrades bandet. Surkamp och Rayburn återupplivade en version av bandet i slutet av åttiotalet och släppte den bleka Lost in America 1990. Man lade därefter ner bandet igen. Härom året släpptes Pavlov's Dogs outgivna tredje album under titeln Has Anyone Here Seen Siegfried?
David Surkamp har fortsatt spela alla år. 2007 åkte en ny version av bandet på turné och spelade bland annat i Grekland.

Av Pavlov’s Dogs fyra skivor är debuten den klart bästa. Där ger fiolspelet Kansasvibbar och det myckna utnyttjandet av mellotron leder tankarna till unga Genesis samtidigt som klaviaturspelet påminner om Elton Johns tidiga mästerverk. Uppföljaren At the sound of the Bell är en alltigenom mesigare affär,trots hjälp av gästmusiker som Bill Bruford och saxofonisten Michael Brecker. Det som bestämmer huruvida man kan uppskatta Pavlov’s Dog över huvud taget är inställningen till Surkamps fenomenala/fasansfulla röstuttryck. Lyssna på egen risk! Och var rädd om hörselgångarna.

Julia

Theme from Subway Sue

Gold Nuggets

Pavlov's Dog live i Grekland 2007