Badlands- bakåtsträvare före sin tid

Badlands var ett hopkok av erfarna musiker som såg ut som ett ALL STAR-projekt och borde haft möjlighet att nå hur långt som helst med sin klassiska bluesiga hårdrock men i en tid då läppglans, spandex och permanentat hår var på modet visade sig intresset för Badlands jordnära avskalade musik vara mycket mindre än väntat.

Bandet startades på sommaren 1988 av Ozzy Ozzbournes tidigare gitarrist Jake E. Lee och sångaren Ray Gillen som just hade fått sparken från Black Sabbath efter en turné där han hade ersatt Glenn Hughes. Hughes hade varit för fet och nerknarkad för att kunna turnera med skivan Seventh Star som han hade sjungit på. Sabbaths gitarrist Tony Iommi som var trött på sångare med drog-och attitydproblem slängde även ut Gillen när hans partajande blev alltför vidlyftigt. Jake E. Lee i sin tur hade precis lämnat Ozzys band efter att ha turnerat med The Ultimate Sin och han ville starta ett eget band med en frontman som var så långt ifrån sin forne arbetsgivare som möjligt.

Ray Gillen var allt som Ozzy inte var; han var snygg, ståtlig, sexig och hade en fantastiskt stark bluesröst inspirerad av gamla legender som Robert Plant och Paul Rodgers. Paret började skriva låtar ihop och var båda överens om att den mer bluesiga vägen var deras väg till framgång. Från Black Sabbath snodde Ray med sig trummisen Eric Singer och en basist fann de i Greg Chaisson som tidigare spelat i Steeler.

Lee och Gillen komponerade ett gäng klassiska rockdängor som sneglade mer än lovligt tillbaka på storband som Led Zeppelin, Free och Bad Company men som dessutom tillförde en saftig dos metal till bluesrocken. Debuten Badlands som släpptes i juni 1989 mottogs med glädje och respekt av musikmedia och videos från skivan spelades regelbundet på MTV. Trots detta gick skivan inte hem som väntat hos skivköparna, åtminstone inte så pass mycket som skivbolaget Atlantic hade hoppats på.

Varför är svårt att förstå. Kanske var Badlands, med sin tillbakablickande skitiga bluesrock paradoxalt före sin tid. I slutet av åttiotalet var det glättig yta och popmetal som gällde. Till och med gamla blueskungar som Whitesnake hade krupit till korset och blonderat hår, skaffat spandex och börjat kråma sig och slicka på elbasar.

Badlands förstlingsverk doftar prärier, ånglok och svettiga läderbyxor samtidigt som flera av låtarna har vackra akustiska inslag. Lee’s gitarrspel är mer nyanserat än vad man hört på Ozzyplattor som Bark at the Moon och The Ultimate Sin, men han tvekar inte att mixa upp de klassiska 70-talsriffen och blueslicksen med blytunga metaltuggningar på guran. Ray Gillen har uppenbarligen Paul Rodgers, Plant och Glenn Hughes som husgudar men stoltserar med en alldeles egen personlighet och säkerhet i stämman. Spår som inledande screamern ”High Wire”, ”Dreams in the Dark” bluesdrypande ”Running Train” och Zeppelinska ”Winter’s Call” är respektabla rockanthems som når en ännu högre nivå på grund av de energiska framförandena.

Trots utebliven försäljningssuccé kämpade bandet på. Eric Singer hoppade av för att gå med i Kiss men som ersättare tog man in Racer X’s sångare(!) Jeff Martin som visade sig vara en dängare på trummor också. Uppföljaren Voodoo Highway släpptes 1991 och är en mer spretig affär än debuten. Det ska bandet förvisso ha all respekt för. Det här var ett rockband som inte var rädda för att ta ut svängarna eller gå dit musiken tog dem. Southern Rock-inspirerade ”Whiskey dust”, ”Silver Horses” och ”Day Funk” (titeln talar för sig själv) samsas på skivan med mer melodiösa metalmonster som ”Soul Stealer” och ”Heaven’s Train”.

Trots detta ytterligare styrkebevis lyckades man inte charma skivpubliken, vilket måste ha varit frustrerande för bandmedlemmarna, för att inte tala om Atlantic. Dessutom hade Lee och Gillen ett mycket explosivt förhållande (såsom gitarrister och sångare plägar hava). Ett exempel på det är episoden då Gillen hade fått en böld på nacken och vägrade uppträda eftersom bölden skulle störa honom i hur han rörde sig på scenen. Lee muttrade inför några journalister om att Gillen inte borde ha några problem, det var ju inte så att han var någon David Lee Roth på scenen. Gillen genmälde någon dag senare med att säga: "jag är kanske ingen David Lee Roth, men jag sjunger fan så mycket bättre än honom och Jake skulle inte ens platsa i Eddie Van Halens strumpor!

Efter ett särdeles destruktivt bråk med Lee lämnade Gillen bandet 1992. Ersättare för honom under återstoden av den inbokade turnén var New Yorkbon John West. Efter det hade dock skivbolaget fått nog och droppade bandet som en het potatis. Jake E Lee försvann från strålkastarljuset för lång tid framöver.
Värre gick det för Ray Gillen. Han dog, endast 32 år gammal, i december 1993, i sviterna av AIDS.

Därmed fanns det ingen chans att Badlands skulle kunna återuppstå. 1998 släpptes en samling med tidigare outgivet material kallad Dusk. Att lyssna på låtarna där skänker en tämligen melankolisk känsla i ljuset av Gillens bortgång men här finns ändå många starka nummer som t.ex funkiga ”Fat Cat”, ”Tribal Moon och sentimentala ”The River” och "Lord Knows". Dessutom har dessa demos ett klarare och bättre ljud än de båda föregångarna och några tecken på motsättningar inom bandet anas inte i inspelningarna. snarare tvärt om.

Se lite spännande videos på Badlands här:

"Dreams in the Dark" video

"Winter's Call" video

"The Last Time" live


Tidigare artiklar i serien bortglömda artister/ Band:

Pavlov's Dog
Maxus
Dada
Captain Beyond
Big Money
City Boy
Crack the Sky
T-Ride
Kevin Gilbert