Svarta får #2: Music from The Elder

Kiss
Music from The Elder

1982 hade min då trettonåriga klasskompis Anna-Karin Berndtz två stora passioner i livet. Kiss och hockeyspelaren Stephen Foyn i Timrå IK. Man måste verkligen beundra Anna-Karins dedikation och trohet, 1982 var nämligen inget bra år för vare sig Stephen Foyn eller Kiss. Timrå IK åkte ur elitserien efter en säsongs snabbvisit och Kiss som hade släppt den pompösa rockoperan The Elder året innan ansågs helt uträknade efter att de fått se albumet bomba totalt och vara den första av deras skivor som inte ens sålde guld.

På många sätt är det förståeligt att alla Kiss fans (utom möjligtvis Anna-Karin då) var så besvikna på the Elder. De hade av bandet i intervjuer blivit lovade en rejäl hårdrocksplatta efter de två sillmjölkesskivorna Dynasty och Unmasked men det förvisso tyngre soundet var så långt från gamla klassiska Kiss som någon hade kunnat drömma om. Skivan är än idag (med viss konkurrens från soloplattorna och Unmasked och Asylum) bandets mest bespottade verk.Och självklart finner jag därmed ett perverst nöje i att digga den fett!

The Elder är den första officiella Kissskivan utan originalsättningen (även om trummisen Peter Criss inte spelade något på Unmasked heller) och det märks på musiken. Eric Carr var en på alla sätt mer kompetent trummis än sin föregångare vilket gjorde att kompositionerna blev mer avancerade. Det fantastiskt fåniga fantasytemat bör väl helst nämnas med tystnad men mycket av musiken på the Elder rockar hårt och de låtar som inte gör det är bitvis tämligen smäktande ballader. Inledande ”The Fanfare” sätter tonen med sina medeltida stråkar och gregorianska munkkörer. Balladen ”Just a Boy” med Paul Stanley i katastrofala falsettakter fortsätter att skrämma slag på den trogna Kisspubliken men själv njuter jag hejdlöst. Det här är så nära progressive rock som Kiss någonsin lär komma. Flera av de mer rockiga spåren är också riktigt bra. Ace Frehley lyser mestadels med sin frånvaro skivan igenom men skiner till på sin egenskrivna ”Darklight”. Gene Simmons (som är skyldig till hela det löjliga koceptet) röjer coolt på ”Mr Blackwell”, "Only You" och tillsammans med Stanley i avslutande ”I”.
Mer då? Ja, ”The Oath” tuggar på tufft med en föraning om vad som stilmässigt skulle komma på senare album som Creatures of the Night och Lick it Up. Skivans singel ”A World without heroes” må ha älskats av Anna-karin 1982 men själv är jag ganska ljummen inför den. Eric Carrs enda bidrag ”Under the Rose” impar inte heller, men all in all är The Elder en riktigt rolig och angenäm lyssning och förtjänar långt bättre rykte än det fått genom åren. En liten lustig passus är att Lou Reed av någon outgrundlig anledning varit med och skrivit flera av låtarna på skivan.

Kiss turnerade aldrig med the Elder och har bara spelat en av låtarna live. Som tur var för både Anna-Karin och Kiss återkom bandet storartat i oktober 1982 med sin kanske bästa skiva Creatures of the Night.

Läs tidigare texter om svarta får:

Svarta Får #1 Rock in a Hard Place