Ett brittiskt popband som såg ut som Roxy Music, lät som Queen och Bowie och hade en gitarrist som lirade skjortan av de flesta hårdrockskollegor. Ett sånt band kan väl inte slå? Nej och det gjorde de inte heller. Tyvärr.
Det är otroligt svårt att få något riktigt grepp om Be Bop Deluxe. Den fantastiska musiken till trots är det inte konstigt att de aldrig slog riktigt stort.
Till att börja med är bandnamnet fullständigt missvisande. Be bop Deluxe spelade aldrig be bop. Däremot spelade de en charmig dekokt av bluesbaserad intelligent poprock med glaminfluenser och intellektuella humoristiska texter inom ämnen som science fiction, kärlek och luftskepp.
Och slutligen såg de alls inte ut som något rockband. Snarare som ett gäng manliga skådisar från amerikansk 70-talsporr. Slips, utsvängda gabardinbyxor och pottfrisyrer…
Bandets stora fixstjärna var gitarristen och sångaren Bill Nelson. Han är en av Storbritanniens, ja kanske världens mest underskattade rockgitarrister. Han må ha sett ut som en fastighetsmäklare men han spelade solon på sin körsbärsfärgade Gibson SE 345 som får vuxna gitarrister att gråta floder av avundsjuka.Han har en ton i gitarren som man skulle kunna mörda för.Mörda!
Det var Nelson som bildade bandet i sin hemstad Wakefield i Yorkshire, England 1972. Debuten Axe Victim släpptes 1974. Till uppföljaren Futurama året därpå hade Nelson bytt ut samtliga medlemmar. Den mer stabila banduppsättningen bestod av basisten Charles Tumahai, trummisen Simon Fox och så småningom keyboardisten Andy Clark. Dessa herrar medverkade på de följande fyra skivorna Sunburst Finish och Modern Music 1976 samt liveskivan Live in the Air Age 1977 och Drastic Plastic 1978. Sedan lade Nelson ner bandet, startade det kortlivade projektet Red Noise och har därefter ägnat sig åt produktion och ett otal experimentella soloprojekt. Det var snack om en eventuell återförening av Be Bop Deluxe på nittiotalet, men därav blev intet,
Bandet var på sin kommersiella topp 1976 då de fick en oväntad radiohit med singeln ”Ships in the Night” från albumet Sunburst Finish. Uppföljaren Modern Music sålde också bra, men inte tillräckligt för att Be Bop Deluxe skulle slå igenom på bred front. Avslutande studioalbumet Drastic Plastic var stilmässigt ett rejält snedhopp åt New wave- och punkhållet som inte föll väl ut hos fansen.
Be Bop Deluxe spelade charmig intelligent poprock med influenser från flera håll, utan att tappa sin egen originalitet. Fans av så diversifierade artister som City Boy, 10cc, Pink Floyd, Sweet, David Bowie och the Cars gör rätt i att med öppna öron och sinnen ge Be Bop Deluxe en rejäl chans.
Bandets blygsamma skivkatalog är att rekommendera rakt över men personliga favoriter är för närvarande Modern Music och liveskivan Live in the Air Age.
Se roligt liveframtädande av singeln Ships in the Night här
Se minst lika roligt framträdande av "Maid in Heaven" här
och en underbar film av "Sister Seagull" här Lyssna på tonen i gitarren!!!!!!!!!!!!!!!
Och här är "Dangerous Stranger" från 1978.
jag återkommer med mer utförliga texter om varje skiva, men tills vidare får ni botanisera själva bland skivaffärer, Youtube och Spotify.
4 kommentarer:
Återigen har du gjort mig till en lycklig man. Jag har helt missat denna störtsköna orkester och har nu en del att ta igen känner jag. Maid in heaven....! //K
Det bitterljuva i historien är ju att de bara gav ut fem studioalbum. I och för sig är de alla fem värda att lyssna på (har inte riktigt bestämt mig om den sista; Drastic Plastic)men det är ändå överstigligt. Värre är när man upptäcker ett gammalt band med typ 20 skivor i ryggsäcken.
Jag tycker att Drastic Plastic är ganska spännade, här drar Bill de första riktlinjer för både Sound on Sound och sin Post-art-synt-fas.
Futurama är gitarr poesi och har aldrig nånsin blivt tråkig, tvärtom är plattan fortfarande magisk efter alla år. Försök få tag i Candy, 6 cds den är lika banbrytande som det mer tillgängliga Whimsy, Bill spelar utvecklar fortfarande sitt gitarrspel och är numera mera cool och Intelektuell i sitt spelande men visst kan man hitta fragment av Be Bop Deluxe perioden. lysande alltså :)
BBD är ett väldigt sorgligt kapitel i musikhistorien. BN är väl troligen en klass för sig, lyssna på futurama som ett musikaliskt mästerverk, inte lätt att ta till sig men det går. Den är inspelad på Abby Road och Paul var där själv och följde inspelningen.
Jag såg bandet 76 i London och det ett av det bästa jag har hört. Min kusin som då på EMI fixade in oss.
Jag blev helt nockad av nelsons musik och sitt sätt att riva av solon med ett flyt och grymt häng i tonerna.
Jag tycker att Nelson visar att han är en otrolig nyanserad genialisk låtskrivare genom alla plattorna med BBD och Red Noise
Synd att de inte fick mer feedback. Men det är inte försent.
Skicka en kommentar