Svarta får #6 Born Again

Black Sabbath
Born Again (1983)

När sångaren Ian Gillan fick se det färdiga skivomslaget kräktes han. Basisten Geezer Butler ändrade slutmixen på plattan så den lät som när man klafsar i gröt och den efterföljande världsturnén inspirerade till komedin ”This is Spinal Tap”. Ändå är Born Again långt ifrån Black Sabbaths mörkaste timme.

Black Sabbaths skiva Born Again från 1983 hör till bandets mest sågade alster genom tiderna. På sätt och vis är det förståeligt. Efter de klassiska åren med Ozzy och därefter två högkvalitativa skivor med Ronnie James Dio vid mikrofonen stod bandet i slutet av 1982 utan sångare igen. Då valde man av någon outgrundlig anledning att fråga Deep Purples legendariske sångare Ian Gillan om han ville hoppa in. Efter en mycket blöt kväll tillsammans med Tony Iommi och Geezer Butler fann sig Gillan dagen därpå till sin egen stora förvåning med nytt jobb. I efterhand håller samtliga inblandade med om att det hela var en dålig idé. Gillan hade minst lika starkt rykte som killarna i Black Sabbath och var känd som en helt annan typ av sångare än clownen Ozzy eller lille trollkarlen Dio. Han vägrade att klä sig i svart och sjunga sånger om Horn-Per och uppochnedvända kors. När bandet drog ut på världsturné för att promota skivan så visade det sig också att Gillan på intet sätt passade att sjunga Sabbathklassiker som ”Paranoid”, ”Iron Man” eller ”Heaven and Hell”. Och inte blev det bättre av att Iommi och co gick med på att spela Purples paradnummer ”Smoke on the Water” som extranummer.

Men faktum kvarstår att Born Again, trots sitt vomeringsinspirerande omslag och sin murriga ljudmix är en riktigt bra skiva, kanske den sista riktigt bra Black Sabbath-skivan någonsin.Till att börja med är den tung, rejält tung. Efter två förvisso högkvalitativa men ändå mer lättmetalliga album med Dio är Sabbath här tillbaka som Heavy Metal-genrens grandiosa gudfäder. Inledande ”Trashed” är snabb och hård och har ett riktigt mönstergillt Iommi-riff. Texten som är självbiografisk berör på ett lite väl romantiskt sätt hur Gillan i packat tillstånd kraschade sin bil. Moget? Nja. Texterna skiljer sig för övrigt mycket från de på Sabbaths tidigare lyriska eskapader. På de Ozzyledda skivorna var det Geezer Butler som skrev texter om Lucifer och ondska. När Dio tog över blev det än mer medeltida och ondskefullt med drakar och demoner till höger och vänster. Ian Gillan däremot är av en helt annan sort med rötterna i rock’n roll och med en sprudlande humor.”Disturbing the Priest” handlar inte om något ockult utan om att bandet störde kyrkoförsamlingen nästgårds när de repade inför skivan. Gillan återanvänder här melodistämman från sin egen låt ”Scarabus” från 1977. Guns n’ Roses måste i sin tur ha snott riffet från ”Zero the Hero” rakt av till ”Paradise City”. ”Digital Bitch” låter nog mer Gillan än Sabbath men det betyder absolut inget negativt, snarare tvärt om. Det är alls ingen oäven låt. Likadant är det med ”Hot Line” där Gillan skriker demonlikt. Det gör han faktiskt hela skivan igenom, och där är ännu en faktor som skiljer plattan från Sabbaths tidigare och senare verk. Varken Ozzy eller Dio kan anses vara några skrikare av rang. Det bakåtlutade titelspåret är faktiskt riktigt läskigt, en känsla som Sabbath trots idoga försök genom åren sällan lyckats framkalla hos mig.”Keep it Warm” hör till skivans svagaste stunder och ”Stonehenge” och ”The Dark” är egentligen bara stämningshöjande instrumentala bagateller men totalt sätt är Born Again en klart godkänd produkt som lyckas med att framstå som långt mer ond och hård än vad bandet åstadkommit efter det. En bootleg med den mindre murriga originalmixen av skivan tillsammans med ytterligare ett spår; ”The Fallen” cirkulerar. ”The Fallen” är en snabb historia i samma stil som ”Keep it Warm” och ”Hot Line”. En godkänd komposition som inte hade gjort varken till eller ifrån om den varit med på originalskivan.

Man undrar vad som hade kunnat ske om denna uppsättning av Black Sabbath hade fått fortsätta med en skiva till. Fast å andra sidan är man ju glad att Gillan gick vidare till ett återbildat Deep Purple 1984. Black Sabbath hämtade sig aldrig riktigt efter Born Again. Tony Iommi fick till en bitvis ok platta i Seventh Star 1986 men sedan följde åratal av lullande i skymningslandet med karbonpappret Tony Martin och en hoper andra legoknektar innan man i slutet av nittiotalet återförenades i originaluppsättning med Ozzy igen, dock utan att ge ut någon ny studioplatta. Och återföreningen med Dio under nödnamnet Heaven and Hell är väl trevlig men inte särskilt omvälvande. Kanske är det dags att gå varvet runt med Gillan också? Jag känner för att spy igen.