Bortom bäst: Captain Beyond

Tips om band som glömts bort. Idag: Captain Beyond

Om det är någon grupp som är värdig epitetet kultband så är det Captain Beyond. De hann bara med att ge ut tre album under sjuttiotalet och blev inte direkt rika på sin musik, men deras debutalbum hyllas än i dessa dagar.

Captain Beyond bildades i Los Angeles 1971 av ett gäng musiker som hade gjort sig namn i andra mer kända grupper. Rod Evans hade varit sångare i den första uppsättningen av Deep Purple. Gitarristen Larry ”Rhino” Rheinhart och basisten Lee Dorman hade varit medlemmar i Iron Butterfly och trummisen Bobby Caldwell hade spelat med Johny Winter.

De fyra musikerna träffades och jammade fram eget material. Det gick väldigt lätt. På bara två dagar spelades debutplattan in. Deras rymdinspirerade hårdrock med progressiva inslag var både personlig och lättillgänglig. Omslaget och texterna ledde tankarna till psykedelika och flower Power men musiken var mycket mer straight forward än vad man skulle kunna tro. Riffen är lika självklara som de mest simpla från Black Sabbath. Captain Beyond håller en oerhört hög klass rakt igenom och saknar svaga spår. Skall några extra utmärkande nämnas väljer jag ”Dancing madly backwards”, ”Myopic Void”, ”Thousand Days Of Yesterdays (Time Since Come And Gone)" och ”Mesmerization Eclipse”. Caldwell och Evans står som ensamma låtskrivare men det är endast på grund av kontraktsrättigheter. Musiken skapades av samtliga fyra medlemmar.

Trots den homogena debuten uteblev succén. Uppföljaren Sufficiently Breathless släpptes 1973 men nu var den musikaliska riktningen radikalt ändrad. Caldwell var här ersatt av Marty Rodriguez och den skitiga rocken med flummiga texter var nu utbytt mot mer strömlinjeformad rockmusik. I arrangemangen märktes nu saxofoner, keyboards och mer percussion. Nummer som “Distant Sun” och “Bright Blue Eyes” höll fortfarande hög klass men skivan var svagare på alla sätt än debuten. Halvvägs igenom inspelningarna hade Rod Evans dessutom plötsligt hoppat av, något som satte stopp för bandets framfart ganska abrupt. Det dröjde ända till 1977 innan bandets tredje och sista album Dawn Explosion släpptes, denna gång med Willy Daffern på sång (och Caldwell åter på trummor). Skivan håller inte närheten av samma klass som sina föregångare. Captain Beyond lades i jorden utan att följas av något större begravningståg. I slutet av nittiotalet sattes en turnéversion av bandet ihop och gav sig ut på vägen. De spelade till och med här i Sverige på Sweden Rock Festival i juni 1999. Ett tag snackades det om eventuell ny skiva, men bandet är numera återigen splittrat och kristallkulan visar ingen återförening inom de närmast kommande rymdåldrarna.

På Youtube finns lite liveklipp från 1972 som ger en fingervisning om bandets kvaliteter.

Här kan man se och höra en video med de tre första låtarna från debutskivan.

För folk som inte kan få nog av Captain Beyond finns en svenskproducerad hyllningsskiva kallad Thousand Days Of Yesterdays: A Tribute To Captain Beyond. På den har svenska band som Flower Kings, The Quill, Locomotive Breath och Lotus spelat in nya versioner av samtliga låtar från den första Captain Beyondskivan. De riktiga höjdarna på denna tribute är Qophs version av ”Dancing Madly Backwards” med svensk text; ”Dansar Galet Bakåt” och Abramis Bramas ”Förtrollande Förmörkelse”(”Mesmerization Eclipse”).

Anser du dig ha en fäbless för klassisk sjuttiotalsrock bör du genast införskaffa Captain Beyonds debutalbum för en billig penning. Annars är du ingen människa utan bara en lite plutt.