Secret Treaties- En hyllning till tidernas ondaste skiva

På åttiotalet var jag en snäll tonåring med kristna kompisar som lyssnade på Mr Mister och Level 42. Hårdrock var kanske inte enbart djävulens musik men det sågs inte med blida ögon att man erkände sig gilla nitar och läder. I mina letanden bland halvmesig rock som skulle kunna sanktioneras av baptisternas inkvisitorer stötte jag på Blue Öyster Cult, ett mystiskt band som var kända för låten ”Don’t Fear The Reaper” och 1986 precis hade släppt albumet Club Ninja med hiten ”Dancing In The Ruins”. De verkade inte sjunga om Hin håle och stoltserade varken med nitar eller upp- och nedvända kors. Här var en platta jag utan risk för späkning kunde inhandla.

På en skivbörs hittade jag därefter B.Ö.C.s tre första plattor. LP-omslagen var inte särskilt färgglada och de såg både obehagliga och skrämmande ut utan att behöva stoltsera med en enda dödskalle eller djävulsmärke. De liknade mer störande geometriska teckningar signerade Escher. Men va fan, de kostade fem spänn styck, varför inte chansa? Femton riksdaler fattigare och med Blue Öyster Cult, Tyranny And Mutation och Secret Treaties under armen vandrade jag hem till familjens blygsamma stereosystem ovetande om vilken sonisk misshandel jag var på väg att utsätta den för.

För det första lät dessa plattor inte alls som Club Ninja, nä, vilket jävla skrammel! Produktionen verkade obefintlig och ljudet var gräsligt. Min engelska var inte fullt utvecklad men titlar som ”Hot Rails To Hell”, ”Dominance And Submission” och ”Career Of Evil” ledde inte tankarna till thé, kakor och lång och mysig aftonbön direkt. Jag översköljdes av en stark misstanke om att det här kanske var punk! Denna förhatliga ”musikform” som endast spelades av degenererade totalt omusikaliska kronhjon och diggades av ännu mer IQ- befriade orpon som aldrig bytte kallingar..

Det värsta med de tre skivorna var den ständigt närvarande känslan att det här var alltigenom ond och pervers musik. Inget för baptister med andra ord. Nej, ”Bort Det” som det står i Bibeln! Jag sålde vidare skivorna så fort jag förmådde utan att ens ha lyssnat igenom dem ordentligt. Min odödliga själ var härmed räddad. Trodde jag.

Jag hade naturligtvis fel.
Min unga baptistindoktrinerade hjärna var helt enkelt inte mogen att ta emot storheten i B.Ö.C.s tre svartvita album.

Blue Öyster Cults debutalbum från 1972 och dess efterföljare Tyranny And Muatation som släpptes året därpå är förvisso punkiga, kanske inte så mycket musikaliskt som i allmän attityd. Secret Treaties däremot, som kom 1974 är inte vad man skulle kalla en naturlig utveckling av de två tidigare albumen, snarare ett sidospår. Istället för att bli hårdare och mer arga blev Blue Öyster Cult sluga, onda och ironiska istället. Och det är såklart alltid läbbigare med intelligent ondska än korkad sådan.

Musiken på Secret Treaties är ett skevt hånleende i mungipan, intelligent och fokuserad. Låtarna är minutiöst arrangerade i lager på lager och de lämnar alla en olustig känsla efter sig. De är kantiga och metalliska som taggtråd men samtidigt slicka, poppiga och melodiösa på ett oemotståndligt charmigt sätt. Allen Laniers keyboards har tagit mycket större utrymme än på de två föregående skivorna och fungerar här som emotionellt och musikaliskt kitt i kompositionerna. Rätt använt finns det ju inget instrument på denna jord som kan låta mer ondskefullt än en hammondorgel.

Öppningsnumret ”Career Of Evil”, vars text är skriven av New Yorks punkdrottning Patti Smith, har ett malande entonigt riff i en nedåtgående skala som ges mer tyngd av hammondorgelns närvaro. När man kommer till refrängen är det plötsligt gladare tongångar, riktigt poppigt faktiskt.

I “Subhuman” gör Eric Bloom ett av sina bästa framträdanden med sin personliga tolkning av texten som liksom så många andra på skivan är mestadels helt obegriplig. ”Oyster boys are swimming now/Hear them chatter on the tide”…Öh…Okej.
De två gitarrerna samarbetar framgångsrikt med Laniers elpiano och Bouchards struttiga hi-hat arbete som skänker jazzdoft till kompositionen.

”Dominance & Submission” är än i dessa dagar fantastiskt rolig att sjunga med i på bandets livkonserter. Låten handlar inte, som man skulle kunna tro, om S&M eller sex, utan om rockens födelse via radion. Stilen är gammaldags rock’n roll men med roliga och annorlunda ackordvändningar.

"ME 262" börjar liksom ”Dominance And Submission” som en gammaldags rocklåt a la Status Quo men så fort man når det klockrena hårdrocksriffet som utsmyckas med lager av Laniers keyboards förstår man att det här inte heller är någon standardrockare. Texten berättar om en luftstrid under andra världskriget mellan ett tyskt Messerschmidtplan och engelska bombare.

”Cagey Cretins” – sluga idioter, kluriga korkskallar? Det är en befriande debil text till den här snabba bagatellen komplett med klassiskt punkriff och struttig hammond! ”It’s so lonely in the state of Maine”- Jo tack!

“Harvester Of Eyes”, med sina vackra Beach boys-körstämmor och boogie Woogie-känsla berättar i jagform en sanslös historia om en utomjording som gillar att knapra i sig ögon.
Det avslutande ljudet av en speldosa gör en än mer illa till mods.

“Flaming Telepaths” har en episk vacker melodi och ett vansinnigt snyggt gitarrsolo från Buck Dharma som ger föraningar om vad som komma skulle i ” Don’t Fear The Reaper” något år senare. Klassisk textrad i denna komposition är avslutande “And the joke’s on you...

Ett abrupt avbrott och plötsligt smygs vi in i den avslutande bombastiska ”Astronomy”. Metallica gjorde en hedervärd cover på den på deras Garage Days Inc. Texten, som har fantasytema och handlar om en viss Desdinova som är på jakt efter stormens ursprung, samverkar effektivt med den känsloladdade melodin och lämnar en kuslig stämning efter sig som hänger kvar efter att låten, och därmed också skivan, klingat ut.

På Secret Treaties stod alla stjärnkonstellationer helt rätt och Blue Öyster Cult hämtade sig aldrig riktigt efter det. Även om de fortsättningsvis skrivit högvis med fantastiska låtar så har de aldrig lyckats få till ett så kompakt och perverst perfekt album. Efterföljande Agents Of Fortune innehöll monsterhiten ”Don’t Fear The Reaper” och placerade B.Ö.C i elitdivisionen, men det var på Secret Treaties som alla deras olika egenheter, skilda sidor och kontraster passade bäst ihop. Ett klassiskt fall av summan som blir större än sina separata delar.