Gråtlåtar, kleenexkompositioner,snyftsymfonier... Kärt barn har många namn. Och det är förvånande hur såpass personliga känslor kan sättas igång av samma låtar hos väldigt många människor. Kanske är vi inte så olika ändå.
Här fortsätter jag med min lista av låtar som får tårkanalerna att rinna över. I den mån jag hittat någon slags version av låten på Youtube finns de länkade, det är bara att klicka på titeln.
Roger Hodgson
Love is a thousand times
Från Open the Door
Det finns något oerhört älskvärt och naivt över Roger Hodgson. I sina texter, både dem han skrev i Supertramp och de han gjort efteråt på egen hand, framstår han som blåögd och romantisk utan att någonsin bli töntig eftersom han aldrig skäms för sitt beteende. Så här tänker väl alla, verkar han tro. Och visst vore världen lite bättre om alla resonerade mer som Roger. Bara tanken på det kan få tårarna att komma trillande.
Elliot Smith
Angeles
Från Either/Or
En låt nästan lika uttjatad som ”Hallelujah”, men det förtar ju inte kvaliteten i den för det. ”Angeles” är med sin spröda känslighet ett populärt soundtrack i artyfartyfilmer, bland annat Good Will Hunting och Paranoid Park. Att Elliot Smith gick och dog alldeles för tidigt höjer väl gråtfaktorn i melodin ännu mer.
Death Cab for Cutie
I Will Follow You in to the Dark
Från Plans
Vad har vi här då? Självmordspakt? Kanske man inte bör lägga in för mycket i texten. Vet inte varför, men mina tankar går till ”Yesterday” när jag hör den här balladen. And here comes the water works!
Neil Young
My Heart
Från Sleep with Angels
Sleep With Angels är en av mina favoritYoungplattor. På den känns det som han efter flera års sökande och harvande äntligen hittat ett lugn samtidigt som den vilda kreativiteten ändå finns där. Den lilla enkla och stapplande ”My Heart” sammanfattar känslan på skivan på ett härligt sätt.
Deep Purple
Clearly Quite Absurd
Från Rapture of the Deep
Deep Purple har hållt sig undan den djupa brunn som är power ballader och egentligen bara trillat I en gång med magplasket “Love Conquers All”, och det skyller vi enbart på "Jolene" Turner. Andra purplesnyftare genom åren som ”Child in Time”, ”When a Blind Man Cries” och ”Soldier of Fortune” kan inte med bästa illvilja kallas powerballader. Inte heller denna underbara stämningsfyllda melodi från senaste albumet Rapture of the Deep hamnar i kategorin hjärta och smärta. Vem i rockvärlden skulle kunna döpa en ballad till "Clearly Quite Absurd" förutom Ian Gillan? Låten byggs sakta upp till ett överdådigt crescendo där hammondorgeln drämmer in i hjärteroten.
Mitt första inlägg med låtar att lipa till hittar du här:
Gråtlåtar #1
Kom gärna med egna förslag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar