Goda gatumusikanter

De legendariska två LP-skivorna med Streets har varit något av vita elefanter för älskare av AOR och melodiös rock. Många har hört talas om dem, men få har någonsin sett eller hört dem.

Plattorna har i princip varit out of print sedan de släpptes på cd först för några år sedan.Anledningen till att skivorna är så eftersökta står att finna i kopplingen till Steve Walsh och Mike Slamer. När Walsh hoppade av Kansas 1981 träffade han på gitarristen Slamer som just hade lagt ned det engelska kultbandet City Boy. Paret fann varandra musikaliskt och startade gruppen Streets tillsammans med trummisen Tim Gerht och bassisten Billy Greer. Musikstilen skilde sig ganska mycket från herrarnas tidigare band. Streets spelade rak och hård rock med snygg stämsång, vackra keyboardslingor och ruffigt gitarrspel. Bandet skrev på för storbolaget Atlantic och med tanke på hur populära Kansas var vid den här tiden, så var nog förhoppningarna på Walsh och hans nya gäng ganska höga. Deras debutalbum 1st släpptes 1983 och innehöll nio kompositioner. Skivan genererade en mindre hit i "If Love Should Go" som nådde en 88:e plats på USA-listan. Någon större kommersiell succé blev skivan inte, men bandet hade självförtroende och genom kraftigt turnerande runt USA nådde man ut till publiken. Bevis på detta står att finna på liveplattan från King Biscuit Flower Hour. Uppföljaren Crimes in Mind släpptes 1985 men fick inget som helst stöd av skivbolaget. Dessutom var Steve Walsh på väg att återuppväcka Kansas. Han tog Billy Greer med sig, och därmed var Streets saga all.



Båda Streetsplattorna är självskrivna i alla rockälskares skivsamlingar. Det är bara att buga djupt inför Wounded Bird Records som har gjort den stora kulturgärningen att ge ut klassikerna på cd. Av de två studioplattorna är 1st den bästa. Låtarna kan bitvis påminna lite väl mycket om varandra, men bandets energi är på topp och Mike Slamers skitiga men samtidigt snygga gitarrspel är fantastiskt att höra. Förutom singeln "If Love Should Go" bör även nämnas högoktaniga rockare som "One way Street", "Lonely Woman’s Cry" , "So Far Away" och "Fire". Det behövs ingen Kol-14 metod för att tidsdatera inspelningen, det räcker utmärkt med att lyssna på keyboardljudet, men i övrigt är 1st stilmässigt långt före sin tid och förtjänar sin kultstatus på alla vis. Uppföljaren Crimes in Mind är också ett måste, främst för att den har varit om möjligt ännu svårare att få tag i än sin föregångare. Crimes in Mind är producerad av Beau Hill (Europe, Winger, Twisted Sister m.fl.) och har därmed ett mer polerat sound än debuten. Kanske lite väl tillrättalagt för min smak, men skivan innehåller ett antal guldkorn, bland vilka kan nämnas powerballaden "Broken Glass" (i en mer rättvis värld hade det här varit en monsterhit), "Don’t Look Back" och "The Nighmare Begins" (finns även i nyinspelad version på Steelhouse Lanes sista platta).

Om dessa två discar faller dig i smaken så bara måste du leta reda på liveplattan King Bisquit Flower Hour presents Streets. KBFH var USAs variant av P3 Live och i oktober 1983 spelade de in Streets på Entertainment City i Pittsburgh. Bandet hade precis släppt sitt första album, så vi får njuta liveversioner av samtliga låtar utom en från den skivan. När man hör Streets riva av låtarna med samma tekniska färdighet som i studion, nu bara med en lite råare livekänskla, då förstår man vilket lysande rockband den här kvartetten var. Walshs röst är i högform och Greer kompletterar honom utmärkt med bakgrundskörer och stadigt basspel. Slamer bevisar att hans gitarrspel i studion inte är resultatet av urton omtagningar. Han lyser minst lika starkt på scen. Dessutom bjuds vi på tre nya låtar som inte finns inspelade någon annanstans. Tydligen var de inte tillräckligt bra för att få komma med på uppföljaren Crimes in Mind. Konstigt, tycker jag, med tanke på att de lätt kunde slå ut de sämre låtarna på den skivan. Dessa tre skivor är naturligtvis självklara för fans av Kansas, City Boy eller Steelhouse Lane, men alla som är det minsta intresserade av bra melodiös hårdrock bör ta sig en närmare titt på Streets.

Kolla in den fantastiskt fåniga videon till "Everything is Changing" här
En ännu roligare video till "Don't Look Back" finns här

Kolla in ett liveklipp av låten "So Far Away" här