Efter att gitarristen Ritchie Blackmore hoppat av Deep Purple i juni 1975 och annonserat att en soloplatta var på väg förväntade sig fansen en gitarronani av gigantiska proportioner. Men självbefläckelsen uteblev.
Man kan inte med bästa vilja i världen kalla Rainbows debutskiva för en flopp. Inte heller blev den, likt vissa andra skivor i den här serien, sågad jäms med fotknölarna av recensenter och publik. Men jag tycker ändå att den passar in,dels för att den kommit i skymundan av Rainbows senare utgivning och dels för att skivan faktiskt innehåller låten som inspirerade till hela denna serie, nämligen "Black Sheep of the Family".
1975 hade Blackmore tröttnat på att inte få bestämma tillräckligt i Deep Purple, det band han var med och startade 1968 och hade lett till toppen under sjuttiotalet. Blackmore tyckte funk och r'n b hade smugit in alltför mycket i musiken och började se sig om efter annan inspiration. det fann han i Purples förband Elf och framför allt bandets lille energiska sångare Ronnie James Dio. Då Purplekillarna röstade ner Blackmores förslag att spela in en cover på bandet Quatermass låt "Black Sheep of the Family" tog han låten med sig till Dio och spelade in den med resten av Elf på komp. Som baksidesingel spelades den egenskrivna "Sixteenth Century Greensleeves" in. Upplevelsen var så givande att Blackmore bestämde sig för att lämna Purple och söka ny framtid tillsammans med Dio. Sångaren ville dock inte lämna Elf som var hans hjärtesak och därför tog sig Blackmore an hela bandet (förutom gitarristen Steve Edwards)och presenterade dem som sin nya grupp Rainbow (döpt efter Rainbow bar and grill i Los Angeles). Debutskivan spelades in snabbt och gavs ut i augusti 1975.
Någon gitarrfest var det inte tal om, snarare fokus på bra melodier. Något som inte stått sig lika bra genom åren är det muggiga ljudet men annars finns det mycket att glädjas över på Ritchie Blackmore's Rainbow. Inledande "Man on the Silver Mountain" har ett klassiskt riff och blev ett självklart inslag i livesetet ända fram till början av åttiotalet. Efterföljande "Self Portrait" doftar en blandning mellan Deep Purple och Elfs mer boogiewoogiga tongångar. Boogie Woogien dyker upp här och var på skivans tio spår, bland annat i "Snake charmer" och "If You Don't Like Rock'n Roll", men Ritchies gitarrstil skänker nerv och vilja till gunget. Balladerna hör till det vackraste Blackmore skrivit. "Temple of the King" ger en försmak av vad som komma skulle på nittiotalet med Blackmores transformation till pipskäggig Allan i Dalen i hans Blackmore's Night. "Catch the Rainbow" är oerhört vacker och svävade ofta ut i 20-minuters jam under konserterna. Sämst på skivan är faktiskt covern "Black Sheep of the family"- låten som ledde till att Blackmore lämnade Purple. Den blir inte mer än ett standardboogienummer trots enträget gitarrfilande av the man in black. Skivans andra cover, Yardbirds "Still I'm Sad" är det närmaste man kommer den förväntade gitarrexplosionen. Här sträcker Blackmore ut åt alla håll.Tyngst är annars "Sixteenth Century Greensleves" som även den fick en termonukleär boost i liveformat. Det riktigt stora utropstecknet på skivan är naturligtvis Ronnie James Dio som sjunger som en gud rakt igenom och härigenom nådde sitt första riktiga publika genombrott.
Kort efter att skivan släppts sparkade Blackmore hela bandet förutom Dio och anställde mer virtuosa musiker i trummisen Cozy Powell, basisten Jimmy Bain och keyboardisten Tony Carey. Med dessa gjorde Rainbow livedebut och drog på uppskattade världsturnéer smat släppte efterföljaren Rainbow Rising och liveskivan On Stage. Därefter fortsatte Blackmores tveksamma anställningsmetoder med byte av medlemmar i en aldrig sinande ström fram till nedläggningen av bandet 1984.
Rainbows debut har hamnat i skymundan av de två efterföljande mästerverken Rainbow Rising och Long Live Rock'n Roll. Därefter lämnade bandet den initialt utstakade stigen för att prova mer radiovänliga motorvägar. Ritchie Blackmore's Rainbow förtjänar dock både mer lyssning och respekt än vad den genom åren erhållit.
Tidigare skivor i serien svarta får är:
Deep Purple: Come taste the Band
Kiss: Music from the Elder
Aerosmith: Rock in a Hard place
1 kommentar:
Älskar detta album, kan inte hävda att någon av låtarna är dålig, tvärtom, om något band idag släppte en enda låt som var lika bra som någon av dessa skulle jag bli chockad. Faktum är att jag är mer fanatisk än så, jag kan inte hitta en enda dålig låt med Rainbow från åren med Dio. Efter Dio blev dom poprock, inte min stil så den eran lyssnar jag inte på alls.
Skicka en kommentar