Skenet bedrar, sägs det. I fallet Enuff Z’nuff bedras det något så in i bängen, till skada och verk för bandet självt. De är ännu ett i raden av ”nära skjuter ingen hare”-band strandade på Fisens mosse.
När man ser på tidiga skivomslag och promobilder av Chicagobandet Enuff Z’nuff från slutet av åttiotalet leder deras hårspraysfrisyrer och pastellnerspydda technicolor dreamcoats tankarna till att bandet skulle spela glammig metal likt samtida plutmunnar som Poison, Warrant och Motley Crue. Men om man bemödar sig att blunda för bandets tvivelaktiga klädsmak och istället lyssnar så inser man snart att Enuff Z’nuff hade bra mycket mer bakom pannbenen än aerosolångor. Deras fördömt catchiga powerpop har tagit examen i Beatles och Cheap Tricks högskola, men det är det väldigt få människor i världen som brytt sig om att ta reda på. Kom sedan inte och säg att utseendet inte har betydelse!
Enuff Z’nuff bildades 1985 i Chicago av sångaren och gitarristen Donnie Vie och basisten Chip Znuff. På den självbetitlade debutplattan som kom 1989 spelade även gitarristen Derek Frigo och trummisen Vikki Foxx. Bandets glam-image var påtaglig och även om det var det som gällde just då så drunknade bandet bland alla gelikar. Trots att de var hjältar i sin hemstad och hade stora fans i t.ex. radiopratarlegenden Howard Stern så tog inte karriären fart som väntat. Uppföljaren Strength var mindre partymetallig och mer Cheaptrickig, något som uppskattades av recensenter och fans men inte uppmärksammades av den stora allmänheten. Synd då Strength är en ypperlig platta på alla vis. Den uteblivna framgången ledde till att Frigo och Foxx lämnade bandet och Vie och Znuff gick ner sig i drogträsket.
En utgivning av gamla demos 1994 drog ändå in tillräckligt med stålar för att bandet skulle kunna ta sig på fötter igen. Efter ett antal medlemsbyten och skivor av blandad kvalitet började man 2004 snacka om en återförening av bandets klassiska uppsättning men då gick gitarristen Derek Frigo och dog av en drogöverdos. Vie och Znuff har fortsatt inom musikbranschen på brokiga vägar och ändå hållit bandnamnet igång. Ytterligare död (trummisen Ricky Parent) och skilsmässor har inte stoppat radarparet dem. På bandets officiella hemsida flaggas för ett kommande nytt Enuff Z’nuff-album betitlat Dissonance, med Ozzys och Badlands gamle strängbändare Jake E Lee på gitarr. Skivan är än så länge bara släppt i Japan.Bandet turnerar också. De var här i Stockholm sista januari och spelade på Harry B James som förband till Faster Pussycat.
Det är svårt att få nån koll på bandets skivkatalog. De påstår själva att de släppt 18 plattor, men många av dem är demoutgivningar, liveskivor och olika varianter av samma skiva under olika namn. Några solklara köp är dock dessa:
Strength (1991)
Här hittar Vie och Znuff precis rätt balansgång mellan klockrena poprefränger och tunga riff. Inledande ”Heaven and Hell” och ”Missing You” fortsätter i samma dionysosparad som startade på debutplattan men på pärlor som ”Baby Loves You”, balladen ”Goodbye” och framför allt ”Mother’s Eyes” märks både djup och experimentslusta utöver det vanliga. Snygga körer och vackra stråkarrangemang förtar aldrig rockkänslan. Av någon outrgrundlig anledning slog inte den här plattan som den borde, och den besvikelsen kom bandet nog aldrig riktigt över. Donnie Vie släppte en intressant akustisk version av plattan under namnet Extra Strength härom året.
Paraphernalia (1999)
Paraphernalia stoltserar inte med några extrema hits men är antagligen en av bandets mest jämna plattor någonsin. Skivan inleds med samma inspelade karnevalmusik som Queens Sheer Heart Attack, men istället för att glida in i “Brighton Rock” sparkas vi i stället rakt i plytet av tunga “Freak”. För att vara ett band som haft så många motgångar är Enuff Z’nuffs musik förvånansvärt glad och positiv. Njut av Donnie Vies raspiga stämma på ”Top of the Hill” eller Beatlesstinkande balladerna ”Habit” och "Someday" . That’s good stuff, man!
Kolla på roliga vidoes här:
Video på "Mothers Eyes"
Video på "New Thing" (bör endast ses av färgblinda)
Video på "Fly High, Michelle"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar