Skrämmande bra rock

Harem Scarem var ytterligare ett av de där banden som trots så många rätt aldrig fick full pott på högskoleprovet. Det såg rektor Grunge till.

Vissa band kan man aldrig riktigt förstå varför de inte lyckas slå igenom. Kanadensiska Harem Scarem är ett utmärkt exempel på ett rockband som borde ha alla förutsättningar med fantastisk sångare, flyhänt gitarrist, suveräna musiker och radiovänliga låtar. Och visst, de hade under sina tjugo år en hälsosam beundrarskara och var ”Big in Japan” som det heter, men ändå är det inget band som den stora massan känner till. Ja, se olika faller ödets lotter.

Embryot till bandet kom till i slutet av åttiotalet då sångaren Harry Hess och gitarristen Pete Lesperance slog sina håriga påsar ihop. Med trummisen Darren Smith och basisten Mike Gionet var sedan den första uppsättningen av Harem Scarem komplett och den självbetitlade debutplattan som kom 1991 gjorde rejält avtryck, framför allt i hemlandet. Det här var på den tiden man kunde släppa både singlar och videos, och det gjorde Harem Scarem också. Se länkar nedan. Uppföljaren, den mycket hårdare Mood Swings bemöttes med ännu större glädje av kritiker och publik, framför allt blev bandet mäkta populära i Japan. Bandet behöll samma medlemsmatrikel fram till tredje plattan Voice of Reason då basisten Gionet slutade och ersattes av Barry Donaghy. Skivan som är mörkare än båda sina föregångare lyckades inte leverera någon hit och då musikvärlden befann sig mitt i Grungeträsket vid den här tiden så falnade intresset för Harem Scarems melodiösa och körstarka hårdrock. Killarna fortsatte dock oförtrutet med album som Believe 1997 och The Big Bang Theory 1998. Efter ett samlingsalbum samma år lade bandet ner verksamheten men återkom nästan omgående med samma bandmedlemmar, dock under nytt namn; Rubber, tydligen för att de själva tyckte de bytt musikstil så pass att ett namnbyte skulle vara försvarbart. Fan tro't , sa Relling.
Debutplattan Rubber (som lanserades under det gamla bandnamnet i Japan) var poppigare och mer radiovänlig än föregångarna. Efter skivan lämnade trummisen Darren Smith bandet. Han ersattes av Creighton Doane inför Ultra Feel år 2001. Våren 2002 var bandet tillbaka med sitt ursprungsnamn och albumet Weight of the World som hyllades som en återkomst till det klassiska hårdrockssoundet på de tidiga skivorna samtidigt som man fortsatte på den nyinslagna moderna stigen från Rubber-skivorna. Bandet var fortsatt aktivt med skivsläpp under första decenniet på 200-talet men i juli 2008 släpptes Harem Scarems tolfte och sista studioalbum Hope. Efter splittringen har bandmedlemmarna fortsatt att samarbeta i olika konstellationer. Bland annat startade Harry Hess och Darren Smith projektet First Signal som släppte debutplatta i somras.

Förutom de tolv studioplattorna finns en uppsjö samlingar och liveskivor samt samlingar av tidiga demoinspelningar. Med olika namn och versioner beroende på vilket land de släppts i, kan det vara riktigt svårt att hålla reda på vilka skivor som är vilka. Utöver Harem Scarem och Rubber har Harry Hess, Creighton Doane och Pete Lesperance dessutom hunnit med att släppa soloskivor. Lesperance startade även bandet Fair Ground som släppt en skiva.

En stor del av charmen med Harem Scarem ligger i de självklara melodierna i låtarna och kvalitéerna i Lesperances gitarrspel och i pipan hos Harry Hess. Faktiskt är samtliga medlemmar riktigt duktiga sångare vilket hörs i körerna som sitter som pitten i Greta. Rent musikaliskt är det lätt att hitta Harem Scarems inspirationskällor i band som Def Leppard, Journey, Queen och sentida Van Halen men jag tycker att kanadickerna på sina skivor har varit mer framåtskridande och pigga på förändring än sina inspiratörer (med självklart undantag för Queen). I Hess och Lesperance hade bandet ett riktigt starkt låtskrivarpar och Lesperance är en underskattad gitarrist. Kanske finns en liten del av anledningen till bandets uteblivna jättesuccé i att musiken var lite för hård för AOR-fanatiker samtidigt som det var för snyggt och melodiöst för Metalfansen.

Om jag ska räkna upp favoriter ur bandets ovanligt homogena skivkatalog så får man börja från början och säga att debutskivan inte går av för hackor, med pärlor som inledande hårda ”Hard to Love”, balladerna ”Honestly” och ”Something to Say” samt ”With a Little Love” som låter som sentida Whitesnake. Fast det är på Mood Swings som Harem Scarem blir riktigt, riktigt bra. Hela plattan håller jämn kvalitet men utstickare är tuffa ”No Justice” , coola ”Jealousy” och Queendoftande ”Just Like I Planned” med sina snygga a’ Capella körer. Även Voice of Reason är en spännande bekantskap med en del roliga arrangemang och mer komplexa sångstrukturer, för att inte glömma fetrockande Weight of the World med höjdare som “All I want” och “Voice Inside”.

Musikgormander med fäbless för artister som Winger, Extreme och Def Leppard men som även kan tänka sig lite tyngre tongångar i grytan (och nu tänker jag på alla i klassen, men framför allt på dig, Kristofer!) gör gott i att ta sig en provslev av Canadas finest.

Namnet Harem Scarem? Nja, det är inget skrämmande i det. Tydligen är det taget från ett tv-avsnitt av Snurre Sprätt. Det är väl Heavy Metal att döpa sitt band efter en tecknad harpalt?

Kolla på en pudelrockig video av "No Justice" här

Tänd ett doftljus och njut av "Honestly" här

Kolla på en mindre hårig Harry i låten "Die Off Hard" här

Man kan även hitta några av skivorna på Spotify.