2009 års bästa rockskivor

Här kommer den, listan.
Det var inte lätt med så mycket god musik i år att välja bland. Ett tag tänkte jag ha en 20 i topp men insåg att då skulle jag aldrig bli klar. Jag funderade även på att inte rangordna skivorna utan lämna alla på första plats men det skulle bara vara fegt. På det här sättet kan ni ju kommentera och såga mina val istället. jag vill bara återigen påpeka att 2009 var ett synnerligen gott år i musikväg med både debutanter och comebacker från gamla fina uvar. Det är kul att ha öron.

Ok... Here we go....


1. Dave Matthews band
Big Whiskey and the Groogrux King

Ur sorgen efter saxofonisten LeRoi Moore kom DMB’s bästa skiva sedan 1996. Aningens hårdare än tidigare skivor och mer hophållen plockar Big Whiskey and the Groogrux King hem priset som årets platta alla kategorier. Nu återstår bara att studioalstrets storhet överträffas av liveframträdandet på fryshuset i februari. Shake me like a Monkey!




2. Big Big Train
The Underfall Yard
Den sprintade in i sista minuten, den 15 december men lyckades ändå knipa en plats bland de absolut bästa skivorna under året. Med ny sångare och gästspel av progrockalumnis som Nick D’Virgilio, Dave Gregory, Jem Godfrey och Francis Dunnery har gentlemännen i BBT skapat ett melankoliskt praktverk på sitt sjätte album The Underfall Yard. Visst bidrar mellotroner och allehanda trä-och bleckblåsinstrument till att man tydligt hör klassiska proginfluenser från tidiga Genesis och Yes, men BBT använder sig av en modern ljudbild och skådar lika mycket framåt som bakåt i texter och musik. Helhetsintrycket blir extremt sofistikerat och brittiskt och lämnar trots texter om viktorianska tider inte en enda kolpartikel att smutsa ner känslorna eller tweedkostymen. Ingen direkt ögonbrynshöjare utan mer frambringare av varma bubblande känslor som de man får när man dricker en kopp varm Earl Grey och goda nybakade scones. Anyone for Tennis?


3. Kevin Gilbert
Nuts och Bolts
Dessa tvillingskivor har dissekerats noggrant på annan plats i denna blogg (nämligen här), och de kommer med på listan på nåder eftersom musiken på skivorna inte är ny. Men för de flesta av oss är det första gången vi hör dessa låtar och den kulturgärningen i sig är värd ett polarpris.



4. Cheap Trick
The Latest
Bandet som aldrig upphör att förvåna eller överaska har haft ett bra 00-tal och avslutade på topp med sitt bästa album på år och dagar. Melodiöst, hetsigt, snorfett och vackert med charmiga bakåtblickar i historien som ”Sick Man of Europe” (annat namn på digerdöden men också vad bandet hette innan man bytte till Cheap Trick), Sladecovern ”When the Lights Are Out” och ”Miss Tomorrow”. Ja här är svårt att hitta en dålig stund, och det är vi ändå inte bortskämda med när det gäller ett gäng strulpellar som Rick Nielsen och company.



5. IQ
Frequency
Också en glad överaskning. Med viktige grundmedlemmen och keyboardisten Martin Orford borta ur bilden undrade man om IQ skulle kunna åstadkomma något av värde. Och så går de och gör en av sina bättre skivor hittills! Koncisa melodiösa kompositioner som inte nudlar ut i evigheten är uppenbarligen bandets rätta medicin.



6. Porcupine Tree
The Incident
Bandet som startade som ett skämt är nu allvarligare än någonsin. Men inte pretentiösa. Här finns upptäckter att göra vid varje genomlyssning och ”Time Flies” är kanske de bästa 11 minuter som givits ut på skiva under 2009.




7. Them Crooked Vultures
Them Crooked Vultures
Ännu en sen deltagare som tar plats på listan. Kanske inte för den totala brilliansen i materialet som för den uppenbara spelglädjen som smittar av sig när man lyssnar. Här har vi gubbar som haft roligt i studion. Och om man inte visste det förut så framgår det på denna skiva med all önskvärd tydlighet hur mycket John Paul Jones betydde för Zeppelins sound.


8. Ian Hunter
Man Overboard
Hunter är som en flaska Bowmore. Han blir godare för varje år som går. Årets skiva är till och med bättre än comebackskivan Shrunken Heads som kom för bara något år sedan. Man Overboard har ett slags maritimt tema och ska helst avnjutas i en sittning, precis som en Bowmore. Ladda upp för en blöt kväll.





9. The Wildhearts
Chutzpah!
Jag har alltid gillat Wildhearts mer för deras inställning och uppenbara kärlek till all sorts musik än för vad de egentligen har skapat på skivorna. Deras fäbless för rocklivsstilen och oförmåga att kunna sovra bland materialet (allt verkar ha gått igenom under devisen Good enough for rock’n roll) har gjort tidigare alster minst sagt spretiga. På nya Chutzpah har de äntligen fått ordning på torpet. Utan att för den skull ha tappat i ös eller fjong.



10. Muse
The Resistance
Sådan här övermaga och oemotståndlig musik bara måste premieras. Muse får dras med Queenreferenserna ett tag till, åtminstone om man envisas med de där körerna, men bandet kan nog snart kliva ut ur Freddie Mercurys skugga inom snar framtid. Proppmätt symfonirock att bli glad av.

Bubblare:
Alice in Chains: Black Gives Way to Blue
Bigelf: Cheat the Gallows
Steven Wilson: Insurgentes
Transatlantic: The Whirlwind
Ian Gillan: One eye to Morocco
Gino Vannelli: A Good Thing

Gläd dig! Kevin Gilbert finns på dvd

Likt ett snällt spöke från andra sidan graven värmer Kevin Gilbert upp i decemberslasket med busiga ögon, imponerande musikalitet och känsliga ämnen i den första officiella live-dvd:n Welcome to Joytown.

Som en oväntad bonus och skänk från ovan damp den ner tillsammans med de två syskonskivorna Nuts och Bolts. Boxen Welcome to Joytown består av en filmad livekonsert med Kevin Gilbert och hans band från the Troubadour i Los Angeles i juni 1995. Utöver konserten får man även en halvtimmes intervju med Gilbert inspelad samma år, samt videos och liveklipp från hans tidigare band Giraffe. Dessutom ingår hela Troubadour-konserten på vanlig cd för de som vill digga i bil eller vanlig stereo.

Den här konserten trodde jag att jag kunde utantill. Den släpptes på cd redan 1999 i en något förkortad version (två låtar var borttagna, mer om dem senare) och jag har lyssnat på den gamla cd:n till fanatismens gräns. Att nu verkligen få se bandet på scen är en smått euforisk upplevelse. Kevin Gilbert har en självklar scennärvaro och leder sina mannar avslappnat och säkert. Nick Di Virgilio bakom trummorna inleder som en stenad hippie men transformeras under konsertens gång till att mer påminna om Animal från Mupparna. De andra musikerna gör alla enastående framträdanden men det är av naturliga skäl till Gilbert ögonen dras. Hans värme, humor och glimt fullkomligt sprudlar.

Låtmaterialet är mestadels från Gilberts då nyligen utkomna soloplatta Thud, en skiva som jag för övrigt har med på min "Öde Ö"-lista.
Konserten inleds med titelspåret i avskalad och groovy dräkt med mumsig Wurlitzer och tablas och så den underbara texten- om en perfekt värld där alla religiösa ledare spelar kort och garvar över en öl, där pappor klappar varsamt på sina barn och där John Lennon aldrig behöver sjunga en låt komponerad av Paul McCartney...

Kvaliteten på produktionen är god om än enkel. Jag räknar till två kameror med olika vinklar, en utifrån publikhavet och en positionerad till höger om scenen. Fokus är såklart mest på Gilbert och resten av scenen är oftast mörk. Ibland får man lite "Blair Witch Project"-vibbar då ena kamermannen glömmer bort sig och diggar med friskt i musiken. Då hoppar bilden rejält. Ljudet är toppnotch. I vissa korta segment verkar livefotomaterial saknas. De har fyllts ut med svartvita filmklipp från Gilberts egna arkiv. Roligt, störande och ibland enbart konstigt.

"Goodness Gracious" är en annan höjdare från Thud som låter ännu coolare live. Den är ett utlopp för Gilberts ilska över hur världen ser ut och hur tidigare generationer skott sig på den och lämnat den förödd åt oss av senare generationer. "Shrug" groovar löst och ledigt medan "Waiting" är argare än i sin studioversion. Balladen "Tea For One" är lika sorglig som sin text och "Miss Broadway", som inte finns utgiven någon annanstans än här, handlar om Gilberts besvikelse över vad som hände efter att han och vännerna spelat in ex-flickvännen Sheryl Crows debutplatta Tuesday Night Music Club för att sedan glömmas bort när hon själv slog igenom stort. Därefter följer "Tears of Audry" som av någon anledning inte var med på originalutgåvan av cd:n. Underbara "When You Give Your Love to Me" och Toy Matinee-hiten "The Ballad of Jenny Ledge" är höjdpunkter liksom den semiakustiska covern på Zeppelins "Kashmir". Konserten avslutas med sanslösa "Smash" med det berömda mellansnacket som driver med Madonnas (och Patrick Leonards) video till "Like a Prayer". Just det snacket är använt i studioversionen som finns med på rockoperan Shaming of the True, men varför låten inte fick vara med på originalutgåvan är för mig ett mysterium.
Ja, så är det slut då. "Song for a dead friend" saknar bildmaterial men finns med på cd:n och en annan version av låten, i ett tidihare framträdande från 1994, finns bland extramaterialet. Extramaterialet, ja. Sevärt och informativt. Men det är livekonserten som är det riktigt smarriga. En liten ynka smolk i glädjebägaren är att en del mellansnack tagits bort från nya cd:n, antagligen för att få plats med all musik på en skiva. Det gör att någon komplett version av konserten fortfarande inte är släppt, trots tre olika versioner på marknaden.

Den här live dvd:n kommer att hålla mig frisk, pigg och lycklig genom hela vinterhalvåret. Sedan får vi väl hoppas att den utlovade Toy Matinee- Live kommer ut lagom till nästa tråkhöst.

Åh, vilket skivår!

Nu kan man beställa Kevin Gilberts nya skivor Nuts, Bolts och Live from Joytown. Beställ här

Musiken må vara inspelad tidigare men om man ändå får räkna dessa tidigare ej utgivna alster som nya så betyder det att det har släppts en imponerande samling skivor med kanonmusik i år. För att bara nämna några, vad sägs om:

Dave Matthews Band: Big Whiskey and the Groogrux King
IQ: Frequency
Ian Gillan: One Eye to Morocco
Wildhearts: Chutzpah!
Cheap Trick: Latest
Ian Hunter: Man Overboard
Porcupine Tree: The Incident
Muse: The Resistance

Jag har säkert glömt ett helt gäng men det här är vad som dök upp i huvvet snabbast.

Länge leve Kevin!

Länge länge har vi fått vänta, men nu är det äntligen officiellt. I oktober släpps inte mindre än tre nya skivor med Kevin Gilbert! 2009 ser ut att gå till historien som ett mycket vackert år.




Det är mer än 13 år sedan Kevin Gilbert dog, endast 29 år gammal. Hans egna skivproduktion uppgick då endast till en skiva med bandet NRG, två skivor med bandet Giraffe, en med projektet Toy Matinee och hans soloplatta Thud.

Efter hans död har vänner och släktingar sammanställt rockoperan The Shaming of the True, liveplattan Live at the Troubador och projektet Kaviar. I närmare tio år har det glunkats, ryktats och lovats att mer outgivet material skall släppas. Och nu är det dags! i oktober släpps hela två cd-skivor; Nuts och Bolts, med vardera 11 tidigare outgivna spår.
Många av låtarna har vi die hard fans visserligen hört i demoversioner och på taskig mp3-kvalitet men här ska de nu avtäckas i den kostym som Kevin själv antagligen velat presentera dem.

Men inte nog med det! Liveskivan Live at the Troubador som länge varit out of print släpps nu som kombinerad cd/DVD med en bonus dvd med intervjuer och andra liveframträdanden från Kevin.

Det här är mumma för musikmaniacs i hela världen och gör att 2009 snabbt börjar kvalificera till ett riktigt toppår i musiksammanhang.

Nu väntar vi bara på att den legendariska Toy Matinee-konserten från the Roxy ska släppas också...

Surfa in på Kevin Gilberts officiella hemsida och var berädda att beställa skivorna pronto!





Se min tidigare artikel om Kevin här

I miss You Kevin!

Tips om gömda eller glömda musikskatter. Idag: Kevin Gilbert

Förr i tiden, innan CD-skivan var uppfunnen och det bara fanns LP-skivor, då kunde det hända att man var tvungen att köpa ett nytt exemplar av sin favoritplatta för att man hade spelat den så mycket att skivspåren var utslitna. CD-skivor är på vissa sätt tåligare, de slits inte ut på samma sätt. Ändå har jag varit tvungen att köpa backups av tre av skivorna i min samling, för att jag har spelat dem så mycket att de fått repor. Dessa tre skivor innehåller musik av en och samma person, och den personen är det multiinstrumentala geniet Kevin Gilbert som gjorde världen en oerhörd otjänst när han gick bort den artonde maj 1996, endast 29 år gammal.

Kalifornienfödde Gilbert gjorde sig först ett namn som tonåring när han 1988 med sitt band Giraffe vann en talangjakt utlyst av Yamaha. I juryn satt Patric Leonard som hade producerat och skrivit mycket musik för Madonna. Han blev imponerad av den unge talangen och föreslog Kevin att de skulle starta ett band tillsammans. Deras skiva Toy Matinee släpptes 1991 men slog inte så stort som man hade hoppats på. Varför, är svårt att förstå.
Toy Matinee består av nio pärlor av genialisk pop/rock med intelligenta texter och snygga arrangemang. Man skulle kunna göra jämförelser med Mr Mister, Toto i sina bästa stunder, Genesis, Prefab Sprout och de bästa Madonnamelodierna, men det räcker inte till för att beskriva Toy Matinees storhet. Leonards musikalitet och hitkänsla samarbetar perfekt med Gilberts texter och melodier. Lyssna bara på inledningsspåret ”Last Plane Out” (eller kolla på videon här)så förstår ni vad jag menar. Hitsingeln från skivan heter "The Ballad of Jenny Ledge" och en video gjordes på den också.

Frustration över skivbolagets dåliga promotionarbete och de följaktligen blyga försäljningssiffrorna gjorde dock att Gilbert och Leonard gick skilda vägar. Gilbert drog ihop ett kompband för att dra på turné och försöka öka intresset för ”Toy Matinee”. I turnébandet ingick en ung keyboardspelande dam vid namn Sheryl Crow som Gilbert startade ett förhållande med. Folk som såg denna liveuppsättning talar än idag lyriskt om konserterna. Ett liveklipp kan du se här

Efter det blev dock tyst om Kevin. Han deltog som tekniker på Michael Jacksons Dangerous och gjorde arbeten åt andra artister men försökte framför allt få till en egen soloplatta. Hans perfektionism gjorde att det gick långsamt. För att lätta upp stämningen och hitta tillbaka till musikglädjen började Kevin och producenten Bill Bottrell samla ihop musikerpolare för avslappnade jamsessions varje tisdagkväll. Gilbert tog med sig sin flickvän Sheryl Crow för att de skulle ha en någon som sjöng. Det hela slutade med att Crow blev den stora stjärnan. Hennes debutalbum Tuesday Night Music Club som släpptes 1993 är resultatet av de oplanerade jamkvällarna och Kevin Gilbert var den som skrev det mesta av materialet. Han fick en Grammy för att ha varit med och skrivit hitsingeln ”All I Wanna Do” (en ovanlig första version av videon med Kevin finns här) men utmärkelsen gav en sur eftersmak eftersom han hade gjort så mycket mer på den skivan än vad han fick erkännande för. Händelser som det här gjorde Kevin ännu mer desillusionerad och besviken på den cyniska skivbranschen.

1995 släpptes äntligen Kevin Gilberts soloalbum Thud. Detta är ett riktigt mästerverk. Här finns enkla poplåtar, ballader, avancerade proggsymfonier och vanliga rocklåtar. Kevin producerade och spelade de flesta instrumenten själv. Texterna är underbara. Ibland är de sorgset romantiska (som i "When You Give Your Love to Me"), ibland nattsvart pessimistiska, men ofta med intelligenta humoristiska knorrar, som i ”Joytown” där Kevin drömmer om en perfekt plats där Jesus, Muhammed och Buddah sitter och dricker bärs och har kul ihop, Martin Luther King har en blond vit flickvän och ”Lennon never has to sing a Paul McCartney song”. Eller i ”Goodness Gracious” där han beklagar sig över sin generation som ”Came in at the end, No sex that isn’t dangerous, no money left to spend, We’re the cleanup crew for parties we were too young to attend,Goodness Gracious Me..”.
Skivan som gavs ut på ett litet skivbolag blev inget mer än ett kult album i Los Angeles området.

Kevin drog ihop ett nytt band med Nick DiVirgilio (numera trummis och sångare i Spock’s Beard) och turnerade runt med sitt eget material. En fantastisk liveinspelning från The Troubadour i juni 1995 har släppts.

1996 började som ett mycket produktivt år för Kevin. Förutom att spela keyboard på Susanna Hoffs (The Bangles) soloplatta, höll han på med två stora projekt själv. Det ena var en rockopera vid namn The Shaming of the True, om en ung musikers uppgång och fall i den hårda musikbranschen. Det andra projektet var en ny rockgrupp vid namn Kaviar som spelade oerhört brutal, men samtidigt snygg och välproducerad musik. Han hade även vid den här tiden kontaktats av Genesis för att eventuellt ta över som sångare efter Phil Collins. Kevin var en stor fan av gamla Genesis med Peter Gabriel, så det hade varit intressant att se hur det skulle ha kunnat låta. Ett litet smakprov kan man se i det här filmklippet från 1994 då Kevin tillsammans med några polare satte upp hela dubbelalbumet "The Lamb Lies Down on Broadway" inför publik.

Men något samarbete med Genesis blev det aldrig. På morgonen den 18 maj 1996 hittades Kevin död i sin säng i sitt hem i Pasadena. Den officiella dödsorsaken fastslogs till ofrivilligt självmord genom autoerotisk strypning.

Efter Kevins död har Nick Divirgilio färdigställt rockoperan The Shaming of the True, även det ett sprakande mästerverk av musikalitet och känsla. Musikstilarna blandas från ballader och snäsande arg rock till poplåtar och tydliga nickar åt idoler som Elton John och The Who (som "Best Laid Plans" här eller "Image Maker" ).

För några år sedan släpptes även inspelningarna med Kaviarprojektet. Här talar vi om något helt annat än det som Kevin gjort tidigare. Kaviar är arg musik, tusen gånger argare än den argaste Thrash metal eller Hard-core du någonsin tidigare har hört. Texterna fullkomligt dryper av sarkasm och ilska och skriks fram med vämjelse. Samtidigt är humorn ständigt närvarande.

Kevins musik kan vara svår att få tag i men välsorterade skivbutiker (som Mellotronen i Stockholm) och skivsajter bör ha åtminstone Toy Matinee i lager. Det är en stor sorg att vi inte kan få höra Kevin skapa mer musik, men som tur är finns det ännu en hel del outgivet material som hans anhöriga planerar att ge ut, bl.a. en liveinspelning med Toy Matinee-bandet och två Singer/Songwriteralbum. För mer information, besök www.kevingilbert.com, botanisera runt på Youtube,och framför allt, gör dig själv en stor musikalisk tjänst: leta reda på de här plattorna och låt dig förföras av Kevin Gilberts magi.