Vad har komikern och språkprofessorn Fredrik Lindström, rocklegenden Glenn Hughes och bondskurken Ernst Stavro Blofeld gemensamt? Jo, Phenomena såklart!
Rockprojektet Phenomena var ursprungligen ett hopkok av Whitesnakegitarristen Mel Galleys storebror och musiktidningen Metal Hammers grundare men kom att bli Glenn Hughes triumfartade återkomst till rockvärlden efter år i knark- och funkträsket. Projektet har fortsatt att sporadiskt ge ut skivor, dock med en ständigt utbytbar samling musiker och skiftande kvalitet. Phenomenakonceptet startade i början av åttiotalet då den brittiske producenten och låtskrivaren Tom Galley fick idén att spela in en rockopera baserad på en historia om en liten flicka med telpatiska krafter. Rocktidningen Metal Hammers grundare Wilfried Rimsberger fick nys om projektet och lät sig bli involverad. Till den löst sammanhängande historien knöts ett gäng studiomusiker mestadels tagna från Whitesnakes dåvarande lineup, dvs. Tom Galleys gitarrspelande lillebror Mel Galley, trummisen Cozy Powell, basisten Neil Murray och keyboardisten Richard Bailey. Dessutom medverkade keyboardisten Don Airey (Rainbow, MSG, Ozzy och idag Deep Purple), trummisen Ted McCenna från Sensational Alex Harvey Band och sist men inte minst som sångare Glenn Hughes, vid den här tiden mest känd från sin tid som basist i Deep Purple under åren 1974-1976. Glenn var nu, tio år senare en paria i rockvärlden, fet som en fjordlax, ständigt upptippad på partypulver, med ett rykte om sig som hopplös att samarbeta med. Bröderna Galley, som kände Glenn från deras tid tillsammans i bandet Trapeeze, valde dock att ge honom en chans, något som både Glenn och alla vi rockfans idag kan tacka dem från djupet av våra hjärtan för.
Musiken på första Phenomenaskivan som släpptes 1984 är melodiös symfonisk hårdrock av klassiskt dåtida stuk med gitarriff, orgel och synthmattor. Det är förvisso stämningsfulla men i slutändan ganska ordinära låtar framförda av riktigt duktiga musiker. Inledande ”Kiss of Fire” är i allt utom text samma låt som ”Gambler” från Whitesnakes Slide it In, kanske inte så konstigt då Mel Galley varit med och skrivit båda två. Andra låtar som sticker ut är balladen ”Phoenix Rising” och den snabbare ”Dance with the Devil” med sina fiolstråkar, en låt som användes som signaturmelodi för SVT:s och Fredrik Lindströms språkprogram Svenska Dialektmysterier. Det riktiga utropstecknet på Phenomenas debutskiva var utan tvekan Glenn Hughes. Visst hade han gjort sig känd som duktig sångare innan, men under sin tid i Deep Purple på sjuttiotalet hamnade han i skuggan av huvudsångaren David Coverdale och många retade sig på Hughes envetna strävan att få sjunga mer i den gruppen. Efter Purple hade han släppt en soloplatta i funk- och soulstil som gått alla oförmärkt förbi, samt projektet Hughes/Thrall som sågs som en återkomst till rätt musikstil men ändå inte rönte så stor uppmärksamhet. På Phenomena förbluffade Hughes alla i rockvärlden med sin ljusa och kraftfulla stämma.
Skivans koncept går i korta drag ut på att en liten flicka med långt rakt svart hår (The Grudge, någon?) och telepatiska krafter råkar ut för hemskheter. Ur rockoperans nio spår är det svårt att utröna någon sammanhängande historia, men det medföljande texthäftet med fantasifulla illustrationer förhöjde i alla fall stämningen och fick en att tro att det faktiskt fanns en uttänkt story. Tydligen fanns långt gångna planer på att ta konceptet på turné med medföljande långtradare där besökare skulle kunna gå in och beskåda målningarna i originalutförande. Det glunkades även om en långfilm och en sådan med samma namn dök också mycket riktigt upp bara något år senare, regisserad av den italienske skräckfilmsregissören Mario Argento. Det visade sig dock att denna film inte hade något alls med rockprojektet att göra, något som var svårt att tro då filmaffischen visade en liknande mörkhårig ung flicka som den på skivomslaget. I filmen medverkade Jennifer Connelly (A Beautiful Mind, the Hulk, Blood Diamond m.fl.) och den brittiske skådespelaren Donald Pleasance som spelat bondskurk mot Sean Connery i Man Lever bara Två Gånger.
Två år senare dök helt oväntat en uppföljare upp i skivbackarna. Phenomena II: Dreamrunner hade en mer varierad musikerlista, Förutom Mel Galley, Neil Murray och Cozy Powell medverkade nu även Thin Lizzys gitarrist Scott Gorham och utöver Glenn Hughes ljuva stämma använde man sig den här gången av inte mindre än tre sångare i form av John Wetton (Asia), Ray Gillen (Badlands) och Max Bacon (GTR). Singeln ”Did it All for Love”, med Wetton på sång blev något av en hit i flera länder i Europa och i Sydamerika. Dreamrunner är mer strömlinjeformad än sin föregångare och låtmaterialet är mer radioanpassat. Tyvärr försvinner en del av charmen med projektet och även om Gillen, Wetton och Bacon alla var duktiga sångare så tror jag de flesta hellre hade sett Glenn Hughes sjunga på alla kompositionerna istället.
1991 var det så dags för en tredje Phenomenaplatta, Inner Visions, denna gång helt utan Hughes men med Queengitarristen Brian May och sångaren Keith Murrell från Mamas Boys som några av de nya ansiktena. Nu var inte heller Rimsberger involverad i projektet, tydligen på grund av meningskiljaktigheter med bröderna Galley. Inner Visions är ett habilt hantverk men bleknar i jämförelse med sina föregångare. Därefter blev det tyst om projektet och inget nytt hördes förrän 2006 då PsychoFantasy dök upp, under titeln ”From Tom Galley, the creator of Phenomena”- på grund av rättighetsproblem då rätten till namnet nu tydligen ägs av Wishbone Ashs förre basist Mervyn Spence. På Psychofantasy var Glenn Hughes tillbaka som sångare, dock bara på tre spår. Övriga åtta kompositioner sjöngs av Keith Murrell och fyra andra sångare varav Tony Martin (som var med i Black Sabbath på nittiotalet) är den ende någorlunda kände. Skivan är klart tyngst av Phenomena-skivorna och har sina stunder men fortsätter ändå den nedåtgående trenden från Inner Visions.
I höstas släpptes ytterligare en skiva med titeln Blind Faith.Av de tidigare musikerna återstår nu ingen, inte ens Mel Galley som tragiskt gick bort i cancer 2008. Däremot förekommer en del svenskar i projektet, bl.a gitarristerna Tommy Denander och Stefan Lindholm och Martin Kronlund samt sångaren Mikael Erlandsson. Därutöver medverkar duktiga sångare som Robin Beck, Terry Brock, Steve Overland och Chris Ousey.
Tydligen har Galley och Rimsberger grävt ned stridsyxan och satsar nu fullt ut på en riktig Phenomenaproduktion med nya idéer på film, musikal och dataspel.
För mig och många andra så kommer Phenomena dock alltid att vara synonymt med Glenn Hughes återkomst till rockvärlden.Och det är ju inte fy skam, direkt.
Hör "Still the Night" från första skivan här
Hör balladen Phoenix Rising härSe videon till "Did it All For Love" här
Se trailern till den extremt fåniga filmen Phenomena som inte har något alls med skivorna att göra här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar