måndag 24 november 2008

Ja, nu är det Winter, Edgar Winter


Nedanstående text om Edgar Winter's White Trashs dunderdebut skrev jag för några år sedan, men den är ju lika aktuell(eller inaktuell) idag...

Ingenting på denna planet kan förbereda dig för den musikaliska pungspark Edgar Winter’s White Trash utdelar från och med den allra första tonen på deras debutalbum. Ett hackigt gitarriff ackompanjerat av en enveten hi-hat attackerar från högtalarna. Plötsligt ger en sprucken röst upp ett blodisande kastratvrål och en rumlande avgrundsbas följd av en New Orleansdoftande blåssektion från helvetet kastar lyssnaren in i känslan av att befinna sig i ett tv-avsnitt av Baretta, fast med Sly Stone i huvudrollen.
Edgar Winters White Trash slog verkligen ner som en blixt från klar himmel när plattan släpptes i april 1971. Edgar Winter hade skivdebuterat året innan med sin soloplatta Entrance, en spretig historia som blandade jazz och blues med lite gammaldags rock’n roll och där Edgar själv spelade alla instrument. Hans cover på J.P Loudermilks gamla ”Tobacco Road” gjorde lite väsen av sig på listorna men i övrigt var plattan inget som gjorde något större intryck.
I en bar på Bourbon Street i New Orleans träffade Edgar sångaren och saxofonisten Jerry LaCroix och de fann varandra genast i deras gemensamma kärlek till gospelmusik och rock’ roll. De skrev ihop ett antal låtar och reste runt USA för att hitta det absolut bästa bandet i hela världen att spela in deras alster. De hann inte ens till Europa för Edgars pengar tog slut och herrarna upptäckte att de bästa bandmedlemmarna i hela världen ändå var polare som de redan hade lirat med tidigare. Tillsammans med trummisen Bobby Ramirez, gitarristen Floyd Radford, basisten George Sheck, saxofonisten Jon Smith, trumpetaren Mike McLellan och producenten Rick Derringer gick Winter och LaCroix in i studio och spelade in tio låtar som var en riktigt välsmakande soppa av alla möjliga olika musikstilar. Rock, funk, blues, R N’ B och en försvarlig dos gospel var ingredienserna som sammansmälte till en oerhört smaskig rätt.

Inledande ”Give It Everything You Got” är originalet som alla funkmetalband från Mother’s Finest till Extreme har försökt överträffa men aldrig lyckats med. Det är hårdrock perfekt mixat med Stax-soul. Efter denna uppvisning i spelglädje kastas man rakt in i första gospelattacken i form av ”Fly Away” med sin smittande refräng. Gospelreferenserna fortsätter i melodiösa ”Where Would I Be” där blåsinstrumenten även utnyttjas maximalt och i långsamma ”You Were My Light” som till fulländning kombinerar rockbandet tillsammans med blåssektionen. Svängiga ”Lets Get It On” höjer med sina djungeltrummor intensiteten inför en annan av plattans många höjdpunkter; covern på Ray Charles bluesdänga ”I’ve Got News For You” som Edgars storebror Johnny levererar ett inspirerat gitarrsolo på. I miljöpartistiska ”Save The Planet” är vi plötsligt tillbaka i gospelland igen. Kvinnokörer, handklapp och drivande pling-plong piano avbryts plötsligt av frustande blås igen. Det är sanslösa hopp mellan sakral värdighet och härligt pervers smaklöshet. Som att vara på en högmässa i kyrkan och plötsligt få domprostens vackra söndagsbetraktelse avbruten genom att han skuttar fram bakom predikstolen för att visa att han inte är klädd i något annat än ett lyckligt leende och en rejäl hejbabberibba. Winter och LaCroix delar på sången plattan igenom och det är ibland svårt att utröna vem som sjunger vad men båda sångarna besitter röster som kan rasera Jerikos murar. Det påminner om tungotal, fast de verkar besatta av något helt annat väsen än av den gode gudens ljus. Ritchie Blackmore har berättat att han spelade Edgar Winter’s White Trash för Ian Gillan när plattan kom ut och att Gillan inspirerades till sina legendariska överljudskrik som man kan avnjuta på Deep Purples Made In Japan. Tacka Edgar och Jerry för det.
Singeln “Keep Playing That Rock’n Roll” blev en hit på amerikansk radio, men den starkast glittrande juvelen på plattan är balladen ”Dying To Live” och det är frågan om det inte är det vackraste och bästa som Edgar Winter någonsin spelat in. Hans pianospel är oöverträffat och hans passionerade sång ger extra tydlig mening till antikrigstexten som skrevs mitt under pågående Vietnamkrig.
Man skulle kunna vara lite småelak och säga att vissa av låtarna inte har stått emot tidens tand lika bra som andra men det bortser vi från då detta är frågan om en ren och oförfalskad hyllning. Musiken på Edgar Winter’s White Trash är oväntad, polerad och snygg samtidigt som den är skitig och laddad med äkta själ. Det är vit R N’ B från amerikanska södern, träskfunk från Lousiana med hallickkänsla från New Yorks Lower East Side. Se bara på killarnas utstyrsel på skivkonvolutet. Pimporama!
Känslan höll tyvärr inte i sig länge. På det efterföljande livealbumet Roadwork (som bara innehåller ett spår från studioalbumet) var flera av ursprungsmedlemmarna borta och kort efter det splittrade Edgar bandet och startade sin nya Edgar Winter Group med bl.a. Ronnie Montrose på gitarr. Han fick en hit med den instrumentala ”Frankenstein” och har fortsatt släppa plattor av varierande kvalitet fram till dessa dagar, dock utan att överträffa sitt mästerverk från 1971. Han försökte sig till och med på en återförening av bandet med Lacroix, Smith och Radford på Recycled 1977, men den kom inte i närheten av originalet.

Edgar Winter's White Trash finns på cd i nyutgåva tillsammans med Edgar Winter's första skiva. Vad väntar ni på? Ut och samla skräp!

1 kommentar:

Anonym sa...

Håller med om att det här är en av tidernas bästa rockskivor. Edgars senaste är inte heller så tokig.
/Peder