Leaf Hound var ett i raden av flummiga engelska helelektriska bluesrockband som dök upp i början av sjuttiotalet. Deras kultförklarade album Growers of Mushrooms hyllades länge som en klassiker ända tills den blev tillgänglig för allmänheten på cd.
Leaf Hound bildades ur askan av ett annat bluesrockband vid namn Black Cat Bones, en grupp som kan tituleras ett fattigmans Yardbirds i så måtto att de kunde stoltsera med att ha haft flera musiker i sin lineup som sedermera gick vidare till större erkännande. Däribland kan räknas Frees mästergitarrist Paul ”Koss” Kossoff och trummisen Simon Kirke (dock aldrig förevigade på skiva) och även gitarristen Rod Price som splittrade Black Cat Bones efter ett album och gick vidare för att starta Foghat. Strandade Bröderna Derek och Stuart Brooks bildade då Leaf Hound i slutet av 1970 tillsammans med sångaren Peter French och dennes kusin gitarristen Mick Halls. Sättningen blev komplett med trummisen Keith George Young. Det något kryptiska bandnamnet, och även en hel del av låttexterna på debutskivan var inspirerade av den brittiske skräckförfattaren Herbert van Thal.
Leaf Hound var bedårande barn av sin tid. Hängande i London i början av sjuttiotalet var det hart när omöjligt att inte ta efter storheter som Cream eller Free, och oundvikligt att inspireras av Zeppelin och Black Sabbath. Men även samtida amerikanska band som Sir Lord Baltimore, Captain Beyond, och the Guess Who gör sig påminda i den höstgryta som är Leaf Hounds musikaliska stuvning.Debutskivan Growers of Mushrooms spelades in på 11 timmar. Bandet satsade på att slå igenom i Västtyskland där skivan först släpptes men lanseringen gick trögt. I oktober 1971 släpptes plattan i England men då var bandet redan på upphällningen och spreds kort därefter för vinden.
Av bandmedlemmarna var det mest sångaren Pete French som i fortsättningen lät höra om sig. Han skaffade sig ett rykte av att hoppa med i band som var på väg neråt. Bland annat gick han vidare som sångare i Atomic Rooster (på deras kultplatta ..In Hearing Of ) och ersatte därefter Rusty Day i Carmine Appices och Tim Bogerts projekt Cactus. Han provsjöng också fruktlöst för Deep Purple (som eventuell ersättare för Gillan 1973 men jobbet gick till David Coverdale) och Uriah Heep (där det var meningen att han skulle ta över efter David Byron men valet föll på John Lawton istället). Senare under sjuttiotalet sjöng han i tyska Randy Pie och släppte även en soloplatta betitlad Ducks in Flight.
Under åren hann skivan Growers of Mushrooms uppnå en legendarisk kultstatus bland rockkonnässörer världen över. Den betingade astronomiska summor på andrahandsmarknaden. 1994 släpptes skivan äntligen på cd och blev därmed för första gången tillgänglig för den breda massan. Intresset för bandet och skivan gjorde att Pete French började fundera på att återuppväcka Leafhound. Tillsammans med ett gäng yngre talanger drog han på sig afghanvästen igen. 2005 spelade de på Sweden Rock Festival och i november 2007, drygt 35 år efter debutskivan släppte Leafhound uppföljaren Unleashed.
Hur låter Growers of Mushrooms då? Jo, tackar som frågar. Inledande ”Freelance Fiend” har både blytungt riff och koskälla. Mer klassisk blueshårdrock kan det knappast bli. ”Sad Road to the Sea” är mer akustisk och slö. För mycket rödvin, grabbar? ”Work My Body” börjar också i bakåtlutat läge med en hel del jazznoodlings men exploderar så småningom i Doorsliknande kaskader. När vi nått fram till titelspåret ”Growers of Mushrooms” har drogtrippen börjat verka rejält. Det är nog också vad Leaf Hound har hoppats på, att vi ska vara så stenade att vi inte hör hur mycket de snott av Creams “Tales of Brave Ulysses”. I ”Stagnant Pool” är det Black Sabbath som kopieras. ”Paranoid”, någon? Nåväl, inget ont i det. Om man gillar Sabbath, Zeppelin, Cream och Free, hur ska man då kunna tycka illa om Leaf Hound? De är som den där lite osäkra lillebrorsan på fotbollsplanen i lågstadiet som blev vald på grund av äldre brorsans meriter och visade sig ha riktigt passabla gener.
Ännu en favorit bland låtarna är avslutande ”Sawdust Ceasar”, ett riktigt funkigt nummer där koskällan åter igen har en framträdande roll. Som Christoffer Walken säger i den gamla sketchen: Man kan aldrig ha för lite koskälla.
På cd-versionen medföljer tre bonusspår av varierande kvalitet (en pianoballad a´la Rod Stewart, en slarvig boogie och en avslutande struttig riffrockare som faktiskt är nyinspelad). De gör varken till eller ifrån för den allmänna uppfattningen om plattan som är positiv. Visst, det är inte nyskapande eller ens originellt, men det måste det inte alltid vara. Det är good enough for rock’n roll, låt oss lämna det där.
Lyssna på "Freelance Fiend" här
Digga "Stagnant Pool" här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar