Svarta får #5

Yes
Drama (1980)

Ett Yes utan Jon Anderson, går det? Ja i alla fall om man låter som på Drama.

Yes-fans har fått stå ut med mycket genom åren. Medlemmar har kommit och gått (Rick Wakeman har faktiskt gjort det till en egen hobby) och gruppen har gjort musikaliskt stilmässiga lappkast som förvirrat många. Men det största kollektiva hjärtstilleståndet åstadkom bandet då man 1980 meddelade att inte bara keyboardisten Rick Wakeman lämnat bandet för tredje gången, utan även att sångaren Jon Anderson hoppat av. Och inte nog med det. Ersättare var Trevor Horn och Geoff Downes, new wave-duon The Buggles kända för sin hit ”Video Killed the Radio star”. Bandets resulterande album Drama blev en kommersiell besvikelse och efter en ojämn världsturné splittrades Yes och återförenades inte förrän tre år senare med en mestadels ny lineup.

Det är synd att Drama avfärdas så lättvindigt i bandets skivkatalog. Delvis kan det bero på att den såsom varande den enda Yes-skiva där Jon Anderson inte medverkar, inte ses med blida ögon av sångaren och att dess material aldrig spelas live. Faktum är att Drama är en riktig höjdare, även i jämförelse med Yes andra mästerverk. Det är en hårdare och rockigare skiva i förhållande till sina föregångare, men även om den bitvis också visar radiovänliga tendenser så är den på alla sätt progressiv och tekniskt formidabel. Inledande tiominuterseposet ”Machine Messiah” verkar skapat för att skingra fansens tvivel. Kanske är det också därför som man bad Roger Dean att måla skivomslaget igen efter fem års frånvaro. Trevor Horn må se ut som Elton Johns och Roy Orbisons provrörsbarn och har förvisso inte Jon Andersons förmåga att nå toner som endast hörs av hundar, men han låter tillräckligt lik och ändå egen för att passera tullkontrollen. Och Squires och Whites körer sitter som smäcken som vanligt. Squires bas ligger för övrigt långt fram i mixen och mullrar like a motherfxxxxx och Steve Howe har inte spelat mer inspirerat sedan han debuterade på The Yes Album nio år tidigare. ”Does it Really Happen” hade säkert räknats till Yes klassiska hits om den varit med på en annan skiva än Drama. På ”Into the Lens” och ”Run Through the Light” märks new waveinspirationen tydligt, ”Run Through the Light” leder till och med tankarna till the Police- vilket inte är fy skam i min bok. Avslutande “Tempus Fugit” är också en riktig klassiker, eller borde åtminstone vara. Drama är en tight sammanhållen, intressant och hårt rockande platta som förtjänar långt bättre rykte än den har. Framför allt står den sig bättre än de efterföljande storsäljarna 90125 och Big Generator som med sitt åttiotalssound får en aningens dammig patina idag. Man undrar vad som hade kunnat bliva om Drama-uppsättningen av Yes hade fått fortsätta göra skivor tillsammans. Nu spreds man istället för vinden med Steve Howe och Geoff Downes skuttande iväg för att starta supergruppen Asia, Trevor Horn skippandes micken för att bli heltidsproducent och Chris Squire och Alan White slickandes såren tills de återkom storstilat med ett Trevor Rabin-lett Yes och MTV-succé med 90125 och hiten ”Owner of a Lonely Heart”.

En härlig video av "Tempus Fugit" kan ni se här

eller kolla på något konstigt hembygge till tonerna av "Into the Lens" här.

Lyssna på asadödsacoola "Does it Really happen" här