I skivkataloger, likaväl som i familjer finns det svarta får, de där skivorna som hamnade fel, skapades under en dålig period i artisternas liv, eller kom som en besvikelse som uppföljare till en milstolpe. De svarta fåren må vara bespottade och kritiserade av såväl kritiker som artisterna själva, men likväl har de förgyllt tillvaron för många av oss lyssnare. Under den här rubriken ska några av dem få upprättelse. Vi börjar med Aerosmiths mest smädade verk.
Rock In a Hard Place (1982)
Aerosmith
Början på åttiotalet var verkligen inte Aerosmiths bästa tid. De båda gitarristerna Joe Perry och Brad Whitford hade lämnat bandet, knarkandet låg på en alltime high och Steven Tyler hade kraschat med sin motorcykel och undkommit döden med en hårsmån. Bandet hade inte gjort en riktig dunderplatta sedan Rocks sex år tidigare och tillochmed den trogna jeanklädda fanskaran the Blue Army hade tröttnat på att bandets osunda leverne gick ut över musiken. 1982 års Rock In A Hard Place- den enda skiva i Aerosmiths långa historia som inte innehåller originaluppsättningen, är det album som sålt mest blygsamt och fått sämst betyg av kritiker likaväl som fans vilket gör att den ofta förbigås med tystnad när man botaniserar bland bandets verk.
Och det är synd, för Rock in a Hard Place är inte alls kattskit. Okej, visst kan purister sakna Perry och Whitfords samspel och känsla, men ersättarna Jimmy Crespo och Rick Dufay gör ett mycket gott arbete,framför allt Crespo, som tillsammans med Tyler skrivit sex av plattans tio spår. Steven Tyler må ha mått som en burk kräks under den här tiden, men det märks varken på hans framförande eller textförfattande. Och rytmsektionen med Hamilton och Kramer är lika svängig som alltid, möjligtvis till och med lite svängigare än normalt då Rock in a Hard Place är en ovanligt funkig platta. Inledande "Jailbait" skulle lätt platsa på en av bandets otaliga Best of skivor och singeln "Lightning Strikes", "Bitch's Brew" och "Jig is Up" är minst lika ösiga och klassiskt Aertosmithskitiga. "Bolivian Ragamuffin" gungar som 50 kg gelé i Flumeride på Liseberg och akustiska "Joanie's Butterfly", framför allt preludet, hör till bland det mest äventyrliga och flummiga bandet gjort under sin snart fyrtioåriga karriär. Kvar finns en snajdig cover på Julie Londons gamla ballad "Cry me a River",det inte oävna boogiedoftande titelspåret som kanske påminner lite väl mycket om gamla "Same old song and Dance",
och avslutande "Push Comes to Shove" som skulle kunna sjungas av Tom Waits eller Frank Sinatra. Ja, Rock in a Hard Place slår bra mycket hårdare än omgivande album som föregående Draw the Line och Night in the Ruts eller efterföljande Done with Mirrors. Den är ett ypperligt exempel på att fultjack och depression uppenbarligen inte är faktorer som drar ner kvaliteten på ett Aerosmithvax, det måste vara annat som spelar in.
1 kommentar:
Jag håller med. Grym platta.
Skicka en kommentar