Come Taste the Band (1975)
Deep Purple
Come Taste the Band, Deep Purples sista studioplatta innan uppbrottet 1976, har fått dras med många skällsord och usla recensioner genom åren. Inte nog med att det var bandets första utan den självutnämnde ledaren Ritchie Blackmore, den innebar också ett rejält stilbrott från den tidigare riffrocken med mycket funkigare och jazzigare tongångar.
Eftersom denna artikelserie tar upp Svarta Får och ger dem upprättelse ska jag nu hylla detta mästerverk som ett av de bättre alstren i Deep Purples långa och brokiga skivkarriär
1976 var på alla sätt ett ödesår för Deep Purple. Två år tidigare hade bandet stått på toppen i popularitet och varit det mest säljande i USA. Men i juni 1975 kom det första dråpslaget då det meddelades att gitarristen Ritchie Blackmore hade lämnat in sin avskedsansökan. Blackmore hade tröttnat på att inte få styra och på den nya stilen som hade krupit in i bandets musik den sista tiden.
Först tänkte Purples två återstående åldermän Jon Lord och Ian Paice lägga ner bandet, men de övertalades av ungtupparna Glenn Hughes och David Coverdale att försöka fortsätta med en ny gittarist. Platsen intogs av det unga amerikanska stjärnskottet Tommy Bolin, en musikalisk legosoldat som tidigare lånat ut sin gura i James Gang och spelat på trummisen Billy Cobhams soloplatta Spectrums. Redan vid det första jammet med de övriga purplemännen infann sig en ny sorts magi. Bolin var en allroundgittarist som var förtjust i både jazzfusion och funk. Det passade Stevie Wonderfanatikerna Coverdale och Hughes utmärkt.
Men den resulterande skivan Come Taste the Band som släpptes i december 1975konfunderade både publik och kritiker. Det var på tok för funkigt, sade man. Svar: So what? Det kan aldrig bli för funkigt, säger jag. Och så följdfrågan: Vart var riffen?
En hjärndöd fråga. Om man inte kan höra vattentäta riff i låtar som ”Love Child” och ”Lady Luck”, då är det dags att skaffa Revaxör. Spelglädjen på Come Taste the Band är det alls inget fel på, tvärt om. Musikerna spelar med en magisk frenesi, faktum är att trummisen Ian Paice efter utbrottet på den här skivan inte lät lika svängig igen förrän en bra bit in på nittiotalet. Kreativiteten verkar vara på topp och musiken är en stånkande kolesterolstinn häxbrygd av rock, funk, soul och R’n’B. men med betoning på ROCK, make no mistake about it. Coverdales brunstbröl ser till att hålla Hughes Stevie Wonder-fasoner i bakgrunden och Lords tunga hammondorgel tillsammans med avsaknaden av blås- och stråksektioner gör att låtarna står tryggt förankrade i rock’n rollmyllan.
Nykomlingen Tommy Bolin fick stort utrymme. På plattans tio spår har Bolin haft ett finger med i sju, bland annat den coola droglåten ”Dealer”, fetfunkiga ”Getting Tighter” och förut nämnda ”Lady Luck”. Tillsammans med Jon Lord jammade han fram instrumentala George Gershwinhyllningen ”Ode to G” som i sin tur mynnade ut i Hughessjugna balladen ”This Time Around”. Coolaste riffet på skivan är utan tvekan ”Love Child” men bäst är ändå den mäktiga avslutande ”You Keep on Moving”.
Men publiken svek ändå. Come Taste the Band nådde en 43:e plats på USA:s topplista, den sämsta placeringen för en Purpleskiva sedan 1970. När bandet sedan drog på turné och den bistra sanningen med Tommy Bolins heroinberoende visade sig, var det inte långt kvar till slutet. I juli 1976, efter en bitvis katastrofal världsturné, meddelades det officiellt att Deep Purple hade splittrats. Den tredje december samma år dog Tommy Bolin av en överdos.
Man kan bara spekulera i hur Deep Purples historia hade sett ut om den här uppsättningen av bandet hade fått fortsätta spela in skivor och turnera. Nu fick den stå som ett bitterljuvt slut i rockbiografierna fram till 1984 då Deep Purples klassiska Mk2-sättning återförenades och nya kapitel i historien påbörjades.
Visst kan man hålla med om att Come Taste the Band på många sätt sticker ut från normen för hur ett Deep Purplealbum ska låta, men det är ju inte nödvändigtvis något ont, och i det här fallet är det snarare tvärt om. Smaka på själv, får du se! I dare You: Come taste the band!
Tidigare artiklar i serien:
Svarta får #2 Kiss: Music From The Elder
Svarta får #1 Aerosmith: Rock in a Hard Place
4 kommentarer:
Är det jag som skriver här? Frankie Dunnery, Spock's Beard och Come Taste The Band som ett riktigt bra album!?! Och vad den beskrivna maten anbelangar kan jag bara svälja, le och njuta igen.
Men, nej. Lite näpen är jag inte, ehuru jag önskar att jag vore. Idéer om Kansas och den oefterhärmeligt storslagne Tony Carey?
Hoppas vi får talas vid någon gång, vi verkar ha en hel del musikaliskt gemensamt, som inte så fruktansvärt många andra har... gemensamt...
Hejhopp Anonym.
Vi är inte så ensamma som man kan tro, vi näpna häradsbetäckare som gillar Dunnery, Purple, Tony Carey och Spocks Beard.
Vi måste bara återta kultursidorna från alla lungsiktiga Morriseywannabees med sina blockflöjter!
Come and Tast the band är helt klart en av -70-talets mest oförtjänta strykplatta. Det enda som saknas är Rickie (i och för sig inte så lite)Bandet i övrigt står på topp. Purple har alrig varit bättre än åren 1973-1976.
Äntligen någon som har samma syn på "Come Taste The Band" som jag, trodde ett tag att jag var ensam om att älska denna platta.
Men jag förstår varför succen uteblev, folk förväntade sig en Blackmoore-platta och fick nåt halvfunkigt rockande band.
Vi verkar ha samma syn på Glenn Hughes (läste nyss det du skrivit om phenomena), "the voice of rock" stämmer för en gångs skull (en etikett som utdelas alldeles för ofta).
Sen är Glenn supertrevlig, fick en halvtimmes pratstund med han på hotellet efter en konsert i Boden på 90-talet. Ett minne för livet kan jag lova :-)
Skicka en kommentar