Vackra och viktiga halvmesyrer

Väntan var lång och plågsam. Det hade viskats om officiella releaser av Kevin Gilberts arkivmaterial i nästan tio år. och så plötsligt,var de här. Två cd-skivor och en live-dvd. Julafton kom tidigt i år.

Nu har Nuts och Bolts snurrat i stereo hemma och i bilen i en veckas tid och jag är redo att avge någon slags utvärdering av de hett efterlängtade vaxen.

Som många andra var mitt första musikaliska möte med Kevin Gilbert genom Toy Matinee; projektet och skivan han gjorde tillsammans med Madonnas producent och låtskrivare Patrick Leonard 1990. Som de flesta andra drog även jag den felaktiga slutsatsen att Toy Matinee i första hand var Leonards verk. Ack så fel. När man hör Kevin Gilberts mästerliga soloplatta Thud från 1994 och även det material som givits ut efter hans död inser man vilken stor och magisk Midaseffekt han hade på allt han rörde. Alldeles för tidigt bortgången 1997 hade han tonvis med outgivet material på sina hyllor. Tidigare har hans efterlevande gett ut rockoperan Shaming of the True, projektet Kaviar och en liveplatta från en konsert 1995

De båda tvillingplattorna Nuts och Bolts som nu släppts innehåller sammanlagt 22 tidigare outgivna låtar i en salig blandning. Tonvikten ligger på pianoballader och akustiskt material men här finns även fullt orkestrerade rocklåtar.

Vad som framträder tydligt när man lyssnar igenom skivorna är hur Kevin Gilbert utvecklades, inspirerades och återanvände sångmelodier,texter och idéer. Och då inser man med än mer klarhet att dessa skivor med allra största säkerhet aldrig hade kommit ut i sitt nuvarande skick om Kevin Gilbert hade levt idag. Han hade säkerligen omarbetat materialet ytterligare för att nå fram till diamantlåtar. Vad vi får här är smulor från ett fantastiskt smörgåsbord, må så vara att det är smarriga smulor.

Vad är det för smulor då? Ja, låt oss börja med Nuts. Skivan inleds med "The World just Gets smaller", en komposition som finns utgiven i annan form på Kevins band Giraffes debutplatta The Power of Suggestion. I den här versionen är Mr Mister- och åttiotalspopproduktionen nedtonad något. Efterföljande "While Heroes Cry" låter som något från Thud-perioden. En poppig halvakustisk liten pärla. Sak samma med "Until I Get Her back". "When Strangers Part" är en snygg ballad och "Finally Over You" har mellotron och Beatleskörer draperad över sig. "Circling Winds" är uppenbart inspirerad av Led Zeppelins "Going to California". "Shannon Elisabeth" är Kevins brorsdotter. Hon kan vara stolt över att ha fått en sådan varm hyllningssång. "A Tired Old Man" är en låt som dykt upp i olika versioner med olika titlar bland KG-fans genom åren. En klassiker. "Childhood's End" hade kunnat platsa på Toy Matinee. Avslutande "Joy Town" i akustisk version och covern på Zeppelins "Kashmir" har åtminstone jag redan i form av EP:n som medföljde min kopia av Thud, vilket gör att jag känner mig lite snuvad på två låtar.

Nå, så vidare till Bolts då. "Waking the Sun" ger CSN-vibbar, utan körerna alltså. En akustisk version av Toy Matinee-låten "Jenny Ledge" är skön men hade gärna i min bok bytts ut mot något helt ohört. I versen i "Something Nice For My Dog" används samma sångmelodi som i "Song For a Dead Friend" från Thud. Texten är en underbar attack på en gammal flickvän. "Souvenir" är ytterligare en typisk avskalad Gilbertballad där hans röst sänder sedvanliga sköna rysningar efter ryggraden. Självrannsakande "God's been Tapping My Phone" är underbart rolig och ironisk mitt i all självömkan. Akustiska versionen av "Goodness Gracious" finns också med på Thud-EP:n. "The Best of Everything" är mer av känslosam avskalad pianoballaderi. "Blank Page" finns med som bonus på den senaste återutgivningen av Toy Matinee men eftersom jag äger originalutgåvan har jag inget emot att höra denna fantastiska snyftare som nästan har psalmkvaliteter. Om man inte visste att "Taxi Ride" är en cover av kanadensiska popsångerskan Jane Sibberys låt så hade man garanterat trott att det var en Gilbertkompositiiternon. Han gör den definitivt till sin egen. I "Lonely Road" åker ackeguran fram igen.

På dessa tvillingskivor framstår Kevin Gilbert som i första hand en singer/songwriter. Det hade varit intressant att se var vissa av låtarna hade hamnat efter omarrangemang och produktion ad nauseum. Avslutande "Finale" återanvänder samma text som "All Fall Down" som i sin tur förekommit i två vitt skilda versioner på en Giraffeskiva och på Thud. Här i en knastrig humoristisk Music hall-version. Det är underbart att höra domedagstexten till ett såpass glatt arrangemang.

And there You Go. vad säger man? Som Kevin Gilbert-fan är jag överlycklig över dessa två skivor. De är dessutom snyggt förpackade och med intressanta essäer av före detta flickvännen Cintra Wilson. Det är helt uppenbart meningen att man ska köpa båda skivorna, de klarar sig inte utan varandra. Samtidigt förstår jag beslutet att inte göra en dubbelcd av materialet. Kanke hade man då sett på det annorlunda, och framför allt hade det nog blivit lite för maffigt att svälja i en sittning.

Samtidigt kan jag som djupgrävande journalist och musiknörd inte komma ifrån känslan av att det blev en halvmesyr. jag hade önskat mycket mer information om låtarna, var de kom ifrån och när de spelades in.

Det är nog viktigt att ha i åtanke att detta är arkivmaterial. Kevin har själv inte varit med och beslutat om att ge ut låtarna i den här formen . Perfektionist som han var är det inte säkert att mycket av detta ens var menat att spelas för några andra öron än hans egna, hur fantastiska låtarna än må vara.

Personligen är jag naturligtvis glad att de finns utgivna, men de lämnar ändå efter sig en bitterljuv känsla och en stilla undran över hur det skulle kunna ha blivit.

Nuts och Bolts döps härmed till viktiga, vackra och wunderbara halvmesyrer.

Jag kommer att återkomma med en utförlig recension av DVD:n Joytown inom kort, men kan redan nu med trygg förvissning och tordönstämma råda samtliga läsare
- BESTÄLL ELLER FÅ SKÄLL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!