Visar inlägg med etikett Svarta får. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svarta får. Visa alla inlägg

onsdag 10 mars 2010

Svarta får #6 Born Again


Black Sabbath
Born Again (1983)


När sångaren Ian Gillan fick se det färdiga skivomslaget kräktes han. Basisten Geezer Butler ändrade slutmixen på plattan så den lät som när man klafsar i gröt och den efterföljande världsturnén inspirerade till komedin ”This is Spinal Tap”. Ändå är Born Again långt ifrån Black Sabbaths mörkaste timme.

Black Sabbaths skiva Born Again från 1983 hör till bandets mest sågade alster genom tiderna. På sätt och vis är det förståeligt. Efter de klassiska åren med Ozzy och därefter två högkvalitativa skivor med Ronnie James Dio vid mikrofonen stod bandet i slutet av 1982 utan sångare igen. Då valde man av någon outgrundlig anledning att fråga Deep Purples legendariske sångare Ian Gillan om han ville hoppa in. Efter en mycket blöt kväll tillsammans med Tony Iommi och Geezer Butler fann sig Gillan dagen därpå till sin egen stora förvåning med nytt jobb. I efterhand håller samtliga inblandade med om att det hela var en dålig idé. Gillan hade minst lika starkt rykte som killarna i Black Sabbath och var känd som en helt annan typ av sångare än clownen Ozzy eller lille trollkarlen Dio. Han vägrade att klä sig i svart och sjunga sånger om Horn-Per och uppochnedvända kors. När bandet drog ut på världsturné för att promota skivan så visade det sig också att Gillan på intet sätt passade att sjunga Sabbathklassiker som ”Paranoid”, ”Iron Man” eller ”Heaven and Hell”. Och inte blev det bättre av att Iommi och co gick med på att spela Purples paradnummer ”Smoke on the Water” som extranummer.

Men faktum kvarstår att Born Again, trots sitt vomeringsinspirerande omslag och sin murriga ljudmix är en riktigt bra skiva, kanske den sista riktigt bra Black Sabbath-skivan någonsin.Till att börja med är den tung, rejält tung. Efter två förvisso högkvalitativa men ändå mer lättmetalliga album med Dio är Sabbath här tillbaka som Heavy Metal-genrens grandiosa gudfäder. Inledande ”Trashed” är snabb och hård och har ett riktigt mönstergillt Iommi-riff. Texten som är självbiografisk berör på ett lite väl romantiskt sätt hur Gillan i packat tillstånd kraschade sin bil. Moget? Nja. Texterna skiljer sig för övrigt mycket från de på Sabbaths tidigare lyriska eskapader. På de Ozzyledda skivorna var det Geezer Butler som skrev texter om Lucifer och ondska. När Dio tog över blev det än mer medeltida och ondskefullt med drakar och demoner till höger och vänster. Ian Gillan däremot är av en helt annan sort med rötterna i rock’n roll och med en sprudlande humor.”Disturbing the Priest” handlar inte om något ockult utan om att bandet störde kyrkoförsamlingen nästgårds när de repade inför skivan. Gillan återanvänder här melodistämman från sin egen låt ”Scarabus” från 1977. Guns n’ Roses måste i sin tur ha snott riffet från ”Zero the Hero” rakt av till ”Paradise City”. ”Digital Bitch” låter nog mer Gillan än Sabbath men det betyder absolut inget negativt, snarare tvärt om. Det är alls ingen oäven låt. Likadant är det med ”Hot Line” där Gillan skriker demonlikt. Det gör han faktiskt hela skivan igenom, och där är ännu en faktor som skiljer plattan från Sabbaths tidigare och senare verk. Varken Ozzy eller Dio kan anses vara några skrikare av rang. Det bakåtlutade titelspåret är faktiskt riktigt läskigt, en känsla som Sabbath trots idoga försök genom åren sällan lyckats framkalla hos mig.”Keep it Warm” hör till skivans svagaste stunder och ”Stonehenge” och ”The Dark” är egentligen bara stämningshöjande instrumentala bagateller men totalt sätt är Born Again en klart godkänd produkt som lyckas med att framstå som långt mer ond och hård än vad bandet åstadkommit efter det. En bootleg med den mindre murriga originalmixen av skivan tillsammans med ytterligare ett spår; ”The Fallen” cirkulerar. ”The Fallen” är en snabb historia i samma stil som ”Keep it Warm” och ”Hot Line”. En godkänd komposition som inte hade gjort varken till eller ifrån om den varit med på originalskivan.

Man undrar vad som hade kunnat ske om denna uppsättning av Black Sabbath hade fått fortsätta med en skiva till. Fast å andra sidan är man ju glad att Gillan gick vidare till ett återbildat Deep Purple 1984. Black Sabbath hämtade sig aldrig riktigt efter Born Again. Tony Iommi fick till en bitvis ok platta i Seventh Star 1986 men sedan följde åratal av lullande i skymningslandet med karbonpappret Tony Martin och en hoper andra legoknektar innan man i slutet av nittiotalet återförenades i originaluppsättning med Ozzy igen, dock utan att ge ut någon ny studioplatta. Och återföreningen med Dio under nödnamnet Heaven and Hell är väl trevlig men inte särskilt omvälvande. Kanske är det dags att gå varvet runt med Gillan också? Jag känner för att spy igen.

fredag 19 februari 2010

Svarta får #5


Yes
Drama (1980)


Ett Yes utan Jon Anderson, går det? Ja i alla fall om man låter som på Drama.

Yes-fans har fått stå ut med mycket genom åren. Medlemmar har kommit och gått (Rick Wakeman har faktiskt gjort det till en egen hobby) och gruppen har gjort musikaliskt stilmässiga lappkast som förvirrat många. Men det största kollektiva hjärtstilleståndet åstadkom bandet då man 1980 meddelade att inte bara keyboardisten Rick Wakeman lämnat bandet för tredje gången, utan även att sångaren Jon Anderson hoppat av. Och inte nog med det. Ersättare var Trevor Horn och Geoff Downes, new wave-duon The Buggles kända för sin hit ”Video Killed the Radio star”. Bandets resulterande album Drama blev en kommersiell besvikelse och efter en ojämn världsturné splittrades Yes och återförenades inte förrän tre år senare med en mestadels ny lineup.

Det är synd att Drama avfärdas så lättvindigt i bandets skivkatalog. Delvis kan det bero på att den såsom varande den enda Yes-skiva där Jon Anderson inte medverkar, inte ses med blida ögon av sångaren och att dess material aldrig spelas live. Faktum är att Drama är en riktig höjdare, även i jämförelse med Yes andra mästerverk. Det är en hårdare och rockigare skiva i förhållande till sina föregångare, men även om den bitvis också visar radiovänliga tendenser så är den på alla sätt progressiv och tekniskt formidabel. Inledande tiominuterseposet ”Machine Messiah” verkar skapat för att skingra fansens tvivel. Kanske är det också därför som man bad Roger Dean att måla skivomslaget igen efter fem års frånvaro. Trevor Horn må se ut som Elton Johns och Roy Orbisons provrörsbarn och har förvisso inte Jon Andersons förmåga att nå toner som endast hörs av hundar, men han låter tillräckligt lik och ändå egen för att passera tullkontrollen. Och Squires och Whites körer sitter som smäcken som vanligt. Squires bas ligger för övrigt långt fram i mixen och mullrar like a motherfxxxxx och Steve Howe har inte spelat mer inspirerat sedan han debuterade på The Yes Album nio år tidigare. ”Does it Really Happen” hade säkert räknats till Yes klassiska hits om den varit med på en annan skiva än Drama. På ”Into the Lens” och ”Run Through the Light” märks new waveinspirationen tydligt, ”Run Through the Light” leder till och med tankarna till the Police- vilket inte är fy skam i min bok. Avslutande “Tempus Fugit” är också en riktig klassiker, eller borde åtminstone vara. Drama är en tight sammanhållen, intressant och hårt rockande platta som förtjänar långt bättre rykte än den har. Framför allt står den sig bättre än de efterföljande storsäljarna 90125 och Big Generator som med sitt åttiotalssound får en aningens dammig patina idag. Man undrar vad som hade kunnat bliva om Drama-uppsättningen av Yes hade fått fortsätta göra skivor tillsammans. Nu spreds man istället för vinden med Steve Howe och Geoff Downes skuttande iväg för att starta supergruppen Asia, Trevor Horn skippandes micken för att bli heltidsproducent och Chris Squire och Alan White slickandes såren tills de återkom storstilat med ett Trevor Rabin-lett Yes och MTV-succé med 90125 och hiten ”Owner of a Lonely Heart”.

En härlig video av "Tempus Fugit" kan ni se här

eller kolla på något konstigt hembygge till tonerna av "Into the Lens" här.

Lyssna på asadödsacoola "Does it Really happen" här

fredag 9 oktober 2009

Svarta får #4 Ritchie Blackmore's Rainbow



Efter att gitarristen Ritchie Blackmore hoppat av Deep Purple i juni 1975 och annonserat att en soloplatta var på väg förväntade sig fansen en gitarronani av gigantiska proportioner. Men självbefläckelsen uteblev.

Man kan inte med bästa vilja i världen kalla Rainbows debutskiva för en flopp. Inte heller blev den, likt vissa andra skivor i den här serien, sågad jäms med fotknölarna av recensenter och publik. Men jag tycker ändå att den passar in,dels för att den kommit i skymundan av Rainbows senare utgivning och dels för att skivan faktiskt innehåller låten som inspirerade till hela denna serie, nämligen "Black Sheep of the Family".

1975 hade Blackmore tröttnat på att inte få bestämma tillräckligt i Deep Purple, det band han var med och startade 1968 och hade lett till toppen under sjuttiotalet. Blackmore tyckte funk och r'n b hade smugit in alltför mycket i musiken och började se sig om efter annan inspiration. det fann han i Purples förband Elf och framför allt bandets lille energiska sångare Ronnie James Dio. Då Purplekillarna röstade ner Blackmores förslag att spela in en cover på bandet Quatermass låt "Black Sheep of the Family" tog han låten med sig till Dio och spelade in den med resten av Elf på komp. Som baksidesingel spelades den egenskrivna "Sixteenth Century Greensleeves" in. Upplevelsen var så givande att Blackmore bestämde sig för att lämna Purple och söka ny framtid tillsammans med Dio. Sångaren ville dock inte lämna Elf som var hans hjärtesak och därför tog sig Blackmore an hela bandet (förutom gitarristen Steve Edwards)och presenterade dem som sin nya grupp Rainbow (döpt efter Rainbow bar and grill i Los Angeles). Debutskivan spelades in snabbt och gavs ut i augusti 1975.

Någon gitarrfest var det inte tal om, snarare fokus på bra melodier. Något som inte stått sig lika bra genom åren är det muggiga ljudet men annars finns det mycket att glädjas över på Ritchie Blackmore's Rainbow. Inledande "Man on the Silver Mountain" har ett klassiskt riff och blev ett självklart inslag i livesetet ända fram till början av åttiotalet. Efterföljande "Self Portrait" doftar en blandning mellan Deep Purple och Elfs mer boogiewoogiga tongångar. Boogie Woogien dyker upp här och var på skivans tio spår, bland annat i "Snake charmer" och "If You Don't Like Rock'n Roll", men Ritchies gitarrstil skänker nerv och vilja till gunget. Balladerna hör till det vackraste Blackmore skrivit. "Temple of the King" ger en försmak av vad som komma skulle på nittiotalet med Blackmores transformation till pipskäggig Allan i Dalen i hans Blackmore's Night. "Catch the Rainbow" är oerhört vacker och svävade ofta ut i 20-minuters jam under konserterna. Sämst på skivan är faktiskt covern "Black Sheep of the family"- låten som ledde till att Blackmore lämnade Purple. Den blir inte mer än ett standardboogienummer trots enträget gitarrfilande av the man in black. Skivans andra cover, Yardbirds "Still I'm Sad" är det närmaste man kommer den förväntade gitarrexplosionen. Här sträcker Blackmore ut åt alla håll.Tyngst är annars "Sixteenth Century Greensleves" som även den fick en termonukleär boost i liveformat. Det riktigt stora utropstecknet på skivan är naturligtvis Ronnie James Dio som sjunger som en gud rakt igenom och härigenom nådde sitt första riktiga publika genombrott.

Kort efter att skivan släppts sparkade Blackmore hela bandet förutom Dio och anställde mer virtuosa musiker i trummisen Cozy Powell, basisten Jimmy Bain och keyboardisten Tony Carey. Med dessa gjorde Rainbow livedebut och drog på uppskattade världsturnéer smat släppte efterföljaren Rainbow Rising och liveskivan On Stage. Därefter fortsatte Blackmores tveksamma anställningsmetoder med byte av medlemmar i en aldrig sinande ström fram till nedläggningen av bandet 1984.

Rainbows debut har hamnat i skymundan av de två efterföljande mästerverken Rainbow Rising och Long Live Rock'n Roll. Därefter lämnade bandet den initialt utstakade stigen för att prova mer radiovänliga motorvägar. Ritchie Blackmore's Rainbow förtjänar dock både mer lyssning och respekt än vad den genom åren erhållit.


Tidigare skivor i serien svarta får är:

Deep Purple: Come taste the Band

Kiss: Music from the Elder

Aerosmith: Rock in a Hard place

fredag 5 juni 2009

Svarta Får #3 Come Taste the Band


Come Taste the Band (1975)
Deep Purple



Come Taste the Band, Deep Purples sista studioplatta innan uppbrottet 1976, har fått dras med många skällsord och usla recensioner genom åren. Inte nog med att det var bandets första utan den självutnämnde ledaren Ritchie Blackmore, den innebar också ett rejält stilbrott från den tidigare riffrocken med mycket funkigare och jazzigare tongångar.

Eftersom denna artikelserie tar upp Svarta Får och ger dem upprättelse ska jag nu hylla detta mästerverk som ett av de bättre alstren i Deep Purples långa och brokiga skivkarriär
1976 var på alla sätt ett ödesår för Deep Purple. Två år tidigare hade bandet stått på toppen i popularitet och varit det mest säljande i USA. Men i juni 1975 kom det första dråpslaget då det meddelades att gitarristen Ritchie Blackmore hade lämnat in sin avskedsansökan. Blackmore hade tröttnat på att inte få styra och på den nya stilen som hade krupit in i bandets musik den sista tiden.
Först tänkte Purples två återstående åldermän Jon Lord och Ian Paice lägga ner bandet, men de övertalades av ungtupparna Glenn Hughes och David Coverdale att försöka fortsätta med en ny gittarist. Platsen intogs av det unga amerikanska stjärnskottet Tommy Bolin, en musikalisk legosoldat som tidigare lånat ut sin gura i James Gang och spelat på trummisen Billy Cobhams soloplatta Spectrums. Redan vid det första jammet med de övriga purplemännen infann sig en ny sorts magi. Bolin var en allroundgittarist som var förtjust i både jazzfusion och funk. Det passade Stevie Wonderfanatikerna Coverdale och Hughes utmärkt.

Men den resulterande skivan Come Taste the Band som släpptes i december 1975konfunderade både publik och kritiker. Det var på tok för funkigt, sade man. Svar: So what? Det kan aldrig bli för funkigt, säger jag. Och så följdfrågan: Vart var riffen?

En hjärndöd fråga. Om man inte kan höra vattentäta riff i låtar som ”Love Child” och ”Lady Luck”, då är det dags att skaffa Revaxör. Spelglädjen på Come Taste the Band är det alls inget fel på, tvärt om. Musikerna spelar med en magisk frenesi, faktum är att trummisen Ian Paice efter utbrottet på den här skivan inte lät lika svängig igen förrän en bra bit in på nittiotalet. Kreativiteten verkar vara på topp och musiken är en stånkande kolesterolstinn häxbrygd av rock, funk, soul och R’n’B. men med betoning på ROCK, make no mistake about it. Coverdales brunstbröl ser till att hålla Hughes Stevie Wonder-fasoner i bakgrunden och Lords tunga hammondorgel tillsammans med avsaknaden av blås- och stråksektioner gör att låtarna står tryggt förankrade i rock’n rollmyllan.

Nykomlingen Tommy Bolin fick stort utrymme. På plattans tio spår har Bolin haft ett finger med i sju, bland annat den coola droglåten ”Dealer”, fetfunkiga ”Getting Tighter” och förut nämnda ”Lady Luck”. Tillsammans med Jon Lord jammade han fram instrumentala George Gershwinhyllningen ”Ode to G” som i sin tur mynnade ut i Hughessjugna balladen ”This Time Around”. Coolaste riffet på skivan är utan tvekan ”Love Child” men bäst är ändå den mäktiga avslutande ”You Keep on Moving”.

Men publiken svek ändå. Come Taste the Band nådde en 43:e plats på USA:s topplista, den sämsta placeringen för en Purpleskiva sedan 1970. När bandet sedan drog på turné och den bistra sanningen med Tommy Bolins heroinberoende visade sig, var det inte långt kvar till slutet. I juli 1976, efter en bitvis katastrofal världsturné, meddelades det officiellt att Deep Purple hade splittrats. Den tredje december samma år dog Tommy Bolin av en överdos.

Man kan bara spekulera i hur Deep Purples historia hade sett ut om den här uppsättningen av bandet hade fått fortsätta spela in skivor och turnera. Nu fick den stå som ett bitterljuvt slut i rockbiografierna fram till 1984 då Deep Purples klassiska Mk2-sättning återförenades och nya kapitel i historien påbörjades.
Visst kan man hålla med om att Come Taste the Band på många sätt sticker ut från normen för hur ett Deep Purplealbum ska låta, men det är ju inte nödvändigtvis något ont, och i det här fallet är det snarare tvärt om. Smaka på själv, får du se! I dare You: Come taste the band!

Tidigare artiklar i serien:

Svarta får #2 Kiss: Music From The Elder
Svarta får #1 Aerosmith: Rock in a Hard Place

onsdag 27 maj 2009

Svarta får #2: Music from The Elder




Kiss
Music from The Elder


1982 hade min då trettonåriga klasskompis Anna-Karin Berndtz två stora passioner i livet. Kiss och hockeyspelaren Stephen Foyn i Timrå IK. Man måste verkligen beundra Anna-Karins dedikation och trohet, 1982 var nämligen inget bra år för vare sig Stephen Foyn eller Kiss. Timrå IK åkte ur elitserien efter en säsongs snabbvisit och Kiss som hade släppt den pompösa rockoperan The Elder året innan ansågs helt uträknade efter att de fått se albumet bomba totalt och vara den första av deras skivor som inte ens sålde guld.

På många sätt är det förståeligt att alla Kiss fans (utom möjligtvis Anna-Karin då) var så besvikna på the Elder. De hade av bandet i intervjuer blivit lovade en rejäl hårdrocksplatta efter de två sillmjölkesskivorna Dynasty och Unmasked men det förvisso tyngre soundet var så långt från gamla klassiska Kiss som någon hade kunnat drömma om. Skivan är än idag (med viss konkurrens från soloplattorna och Unmasked och Asylum) bandets mest bespottade verk.Och självklart finner jag därmed ett perverst nöje i att digga den fett!

The Elder är den första officiella Kissskivan utan originalsättningen (även om trummisen Peter Criss inte spelade något på Unmasked heller) och det märks på musiken. Eric Carr var en på alla sätt mer kompetent trummis än sin föregångare vilket gjorde att kompositionerna blev mer avancerade. Det fantastiskt fåniga fantasytemat bör väl helst nämnas med tystnad men mycket av musiken på the Elder rockar hårt och de låtar som inte gör det är bitvis tämligen smäktande ballader. Inledande ”The Fanfare” sätter tonen med sina medeltida stråkar och gregorianska munkkörer. Balladen ”Just a Boy” med Paul Stanley i katastrofala falsettakter fortsätter att skrämma slag på den trogna Kisspubliken men själv njuter jag hejdlöst. Det här är så nära progressive rock som Kiss någonsin lär komma. Flera av de mer rockiga spåren är också riktigt bra. Ace Frehley lyser mestadels med sin frånvaro skivan igenom men skiner till på sin egenskrivna ”Darklight”. Gene Simmons (som är skyldig till hela det löjliga koceptet) röjer coolt på ”Mr Blackwell”, "Only You" och tillsammans med Stanley i avslutande ”I”.
Mer då? Ja, ”The Oath” tuggar på tufft med en föraning om vad som stilmässigt skulle komma på senare album som Creatures of the Night och Lick it Up. Skivans singel ”A World without heroes” må ha älskats av Anna-karin 1982 men själv är jag ganska ljummen inför den. Eric Carrs enda bidrag ”Under the Rose” impar inte heller, men all in all är The Elder en riktigt rolig och angenäm lyssning och förtjänar långt bättre rykte än det fått genom åren. En liten lustig passus är att Lou Reed av någon outgrundlig anledning varit med och skrivit flera av låtarna på skivan.

Kiss turnerade aldrig med the Elder och har bara spelat en av låtarna live. Som tur var för både Anna-Karin och Kiss återkom bandet storartat i oktober 1982 med sin kanske bästa skiva Creatures of the Night.

Läs tidigare texter om svarta får:

Svarta Får #1 Rock in a Hard Place

tisdag 19 maj 2009

Svarta får #1 Rock in a Hard Place

Black Sabbaths Born Again, Deep Purples Come Taste the Band, Fleetwood Macs Tusk, Van Halen III...

I skivkataloger, likaväl som i familjer finns det svarta får, de där skivorna som hamnade fel, skapades under en dålig period i artisternas liv, eller kom som en besvikelse som uppföljare till en milstolpe. De svarta fåren må vara bespottade och kritiserade av såväl kritiker som artisterna själva, men likväl har de förgyllt tillvaron för många av oss lyssnare. Under den här rubriken ska några av dem få upprättelse. Vi börjar med Aerosmiths mest smädade verk.

Rock In a Hard Place (1982)
Aerosmith



Början på åttiotalet var verkligen inte Aerosmiths bästa tid. De båda gitarristerna Joe Perry och Brad Whitford hade lämnat bandet, knarkandet låg på en alltime high och Steven Tyler hade kraschat med sin motorcykel och undkommit döden med en hårsmån. Bandet hade inte gjort en riktig dunderplatta sedan Rocks sex år tidigare och tillochmed den trogna jeanklädda fanskaran the Blue Army hade tröttnat på att bandets osunda leverne gick ut över musiken. 1982 års Rock In A Hard Place- den enda skiva i Aerosmiths långa historia som inte innehåller originaluppsättningen, är det album som sålt mest blygsamt och fått sämst betyg av kritiker likaväl som fans vilket gör att den ofta förbigås med tystnad när man botaniserar bland bandets verk.

Och det är synd, för Rock in a Hard Place är inte alls kattskit. Okej, visst kan purister sakna Perry och Whitfords samspel och känsla, men ersättarna Jimmy Crespo och Rick Dufay gör ett mycket gott arbete,framför allt Crespo, som tillsammans med Tyler skrivit sex av plattans tio spår. Steven Tyler må ha mått som en burk kräks under den här tiden, men det märks varken på hans framförande eller textförfattande. Och rytmsektionen med Hamilton och Kramer är lika svängig som alltid, möjligtvis till och med lite svängigare än normalt då Rock in a Hard Place är en ovanligt funkig platta. Inledande "Jailbait" skulle lätt platsa på en av bandets otaliga Best of skivor och singeln "Lightning Strikes", "Bitch's Brew" och "Jig is Up" är minst lika ösiga och klassiskt Aertosmithskitiga. "Bolivian Ragamuffin" gungar som 50 kg gelé i Flumeride på Liseberg och akustiska "Joanie's Butterfly", framför allt preludet, hör till bland det mest äventyrliga och flummiga bandet gjort under sin snart fyrtioåriga karriär. Kvar finns en snajdig cover på Julie Londons gamla ballad "Cry me a River",det inte oävna boogiedoftande titelspåret som kanske påminner lite väl mycket om gamla "Same old song and Dance",
och avslutande "Push Comes to Shove" som skulle kunna sjungas av Tom Waits eller Frank Sinatra. Ja, Rock in a Hard Place slår bra mycket hårdare än omgivande album som föregående Draw the Line och Night in the Ruts eller efterföljande Done with Mirrors. Den är ett ypperligt exempel på att fultjack och depression uppenbarligen inte är faktorer som drar ner kvaliteten på ett Aerosmithvax, det måste vara annat som spelar in.