2009 års bästa rockskivor

Här kommer den, listan.
Det var inte lätt med så mycket god musik i år att välja bland. Ett tag tänkte jag ha en 20 i topp men insåg att då skulle jag aldrig bli klar. Jag funderade även på att inte rangordna skivorna utan lämna alla på första plats men det skulle bara vara fegt. På det här sättet kan ni ju kommentera och såga mina val istället. jag vill bara återigen påpeka att 2009 var ett synnerligen gott år i musikväg med både debutanter och comebacker från gamla fina uvar. Det är kul att ha öron.

Ok... Here we go....


1. Dave Matthews band
Big Whiskey and the Groogrux King

Ur sorgen efter saxofonisten LeRoi Moore kom DMB’s bästa skiva sedan 1996. Aningens hårdare än tidigare skivor och mer hophållen plockar Big Whiskey and the Groogrux King hem priset som årets platta alla kategorier. Nu återstår bara att studioalstrets storhet överträffas av liveframträdandet på fryshuset i februari. Shake me like a Monkey!




2. Big Big Train
The Underfall Yard
Den sprintade in i sista minuten, den 15 december men lyckades ändå knipa en plats bland de absolut bästa skivorna under året. Med ny sångare och gästspel av progrockalumnis som Nick D’Virgilio, Dave Gregory, Jem Godfrey och Francis Dunnery har gentlemännen i BBT skapat ett melankoliskt praktverk på sitt sjätte album The Underfall Yard. Visst bidrar mellotroner och allehanda trä-och bleckblåsinstrument till att man tydligt hör klassiska proginfluenser från tidiga Genesis och Yes, men BBT använder sig av en modern ljudbild och skådar lika mycket framåt som bakåt i texter och musik. Helhetsintrycket blir extremt sofistikerat och brittiskt och lämnar trots texter om viktorianska tider inte en enda kolpartikel att smutsa ner känslorna eller tweedkostymen. Ingen direkt ögonbrynshöjare utan mer frambringare av varma bubblande känslor som de man får när man dricker en kopp varm Earl Grey och goda nybakade scones. Anyone for Tennis?


3. Kevin Gilbert
Nuts och Bolts
Dessa tvillingskivor har dissekerats noggrant på annan plats i denna blogg (nämligen här), och de kommer med på listan på nåder eftersom musiken på skivorna inte är ny. Men för de flesta av oss är det första gången vi hör dessa låtar och den kulturgärningen i sig är värd ett polarpris.



4. Cheap Trick
The Latest
Bandet som aldrig upphör att förvåna eller överaska har haft ett bra 00-tal och avslutade på topp med sitt bästa album på år och dagar. Melodiöst, hetsigt, snorfett och vackert med charmiga bakåtblickar i historien som ”Sick Man of Europe” (annat namn på digerdöden men också vad bandet hette innan man bytte till Cheap Trick), Sladecovern ”When the Lights Are Out” och ”Miss Tomorrow”. Ja här är svårt att hitta en dålig stund, och det är vi ändå inte bortskämda med när det gäller ett gäng strulpellar som Rick Nielsen och company.



5. IQ
Frequency
Också en glad överaskning. Med viktige grundmedlemmen och keyboardisten Martin Orford borta ur bilden undrade man om IQ skulle kunna åstadkomma något av värde. Och så går de och gör en av sina bättre skivor hittills! Koncisa melodiösa kompositioner som inte nudlar ut i evigheten är uppenbarligen bandets rätta medicin.



6. Porcupine Tree
The Incident
Bandet som startade som ett skämt är nu allvarligare än någonsin. Men inte pretentiösa. Här finns upptäckter att göra vid varje genomlyssning och ”Time Flies” är kanske de bästa 11 minuter som givits ut på skiva under 2009.




7. Them Crooked Vultures
Them Crooked Vultures
Ännu en sen deltagare som tar plats på listan. Kanske inte för den totala brilliansen i materialet som för den uppenbara spelglädjen som smittar av sig när man lyssnar. Här har vi gubbar som haft roligt i studion. Och om man inte visste det förut så framgår det på denna skiva med all önskvärd tydlighet hur mycket John Paul Jones betydde för Zeppelins sound.


8. Ian Hunter
Man Overboard
Hunter är som en flaska Bowmore. Han blir godare för varje år som går. Årets skiva är till och med bättre än comebackskivan Shrunken Heads som kom för bara något år sedan. Man Overboard har ett slags maritimt tema och ska helst avnjutas i en sittning, precis som en Bowmore. Ladda upp för en blöt kväll.





9. The Wildhearts
Chutzpah!
Jag har alltid gillat Wildhearts mer för deras inställning och uppenbara kärlek till all sorts musik än för vad de egentligen har skapat på skivorna. Deras fäbless för rocklivsstilen och oförmåga att kunna sovra bland materialet (allt verkar ha gått igenom under devisen Good enough for rock’n roll) har gjort tidigare alster minst sagt spretiga. På nya Chutzpah har de äntligen fått ordning på torpet. Utan att för den skull ha tappat i ös eller fjong.



10. Muse
The Resistance
Sådan här övermaga och oemotståndlig musik bara måste premieras. Muse får dras med Queenreferenserna ett tag till, åtminstone om man envisas med de där körerna, men bandet kan nog snart kliva ut ur Freddie Mercurys skugga inom snar framtid. Proppmätt symfonirock att bli glad av.

Bubblare:
Alice in Chains: Black Gives Way to Blue
Bigelf: Cheat the Gallows
Steven Wilson: Insurgentes
Transatlantic: The Whirlwind
Ian Gillan: One eye to Morocco
Gino Vannelli: A Good Thing

Gläd dig! Kevin Gilbert finns på dvd

Likt ett snällt spöke från andra sidan graven värmer Kevin Gilbert upp i decemberslasket med busiga ögon, imponerande musikalitet och känsliga ämnen i den första officiella live-dvd:n Welcome to Joytown.

Som en oväntad bonus och skänk från ovan damp den ner tillsammans med de två syskonskivorna Nuts och Bolts. Boxen Welcome to Joytown består av en filmad livekonsert med Kevin Gilbert och hans band från the Troubadour i Los Angeles i juni 1995. Utöver konserten får man även en halvtimmes intervju med Gilbert inspelad samma år, samt videos och liveklipp från hans tidigare band Giraffe. Dessutom ingår hela Troubadour-konserten på vanlig cd för de som vill digga i bil eller vanlig stereo.

Den här konserten trodde jag att jag kunde utantill. Den släpptes på cd redan 1999 i en något förkortad version (två låtar var borttagna, mer om dem senare) och jag har lyssnat på den gamla cd:n till fanatismens gräns. Att nu verkligen få se bandet på scen är en smått euforisk upplevelse. Kevin Gilbert har en självklar scennärvaro och leder sina mannar avslappnat och säkert. Nick Di Virgilio bakom trummorna inleder som en stenad hippie men transformeras under konsertens gång till att mer påminna om Animal från Mupparna. De andra musikerna gör alla enastående framträdanden men det är av naturliga skäl till Gilbert ögonen dras. Hans värme, humor och glimt fullkomligt sprudlar.

Låtmaterialet är mestadels från Gilberts då nyligen utkomna soloplatta Thud, en skiva som jag för övrigt har med på min "Öde Ö"-lista.
Konserten inleds med titelspåret i avskalad och groovy dräkt med mumsig Wurlitzer och tablas och så den underbara texten- om en perfekt värld där alla religiösa ledare spelar kort och garvar över en öl, där pappor klappar varsamt på sina barn och där John Lennon aldrig behöver sjunga en låt komponerad av Paul McCartney...

Kvaliteten på produktionen är god om än enkel. Jag räknar till två kameror med olika vinklar, en utifrån publikhavet och en positionerad till höger om scenen. Fokus är såklart mest på Gilbert och resten av scenen är oftast mörk. Ibland får man lite "Blair Witch Project"-vibbar då ena kamermannen glömmer bort sig och diggar med friskt i musiken. Då hoppar bilden rejält. Ljudet är toppnotch. I vissa korta segment verkar livefotomaterial saknas. De har fyllts ut med svartvita filmklipp från Gilberts egna arkiv. Roligt, störande och ibland enbart konstigt.

"Goodness Gracious" är en annan höjdare från Thud som låter ännu coolare live. Den är ett utlopp för Gilberts ilska över hur världen ser ut och hur tidigare generationer skott sig på den och lämnat den förödd åt oss av senare generationer. "Shrug" groovar löst och ledigt medan "Waiting" är argare än i sin studioversion. Balladen "Tea For One" är lika sorglig som sin text och "Miss Broadway", som inte finns utgiven någon annanstans än här, handlar om Gilberts besvikelse över vad som hände efter att han och vännerna spelat in ex-flickvännen Sheryl Crows debutplatta Tuesday Night Music Club för att sedan glömmas bort när hon själv slog igenom stort. Därefter följer "Tears of Audry" som av någon anledning inte var med på originalutgåvan av cd:n. Underbara "When You Give Your Love to Me" och Toy Matinee-hiten "The Ballad of Jenny Ledge" är höjdpunkter liksom den semiakustiska covern på Zeppelins "Kashmir". Konserten avslutas med sanslösa "Smash" med det berömda mellansnacket som driver med Madonnas (och Patrick Leonards) video till "Like a Prayer". Just det snacket är använt i studioversionen som finns med på rockoperan Shaming of the True, men varför låten inte fick vara med på originalutgåvan är för mig ett mysterium.
Ja, så är det slut då. "Song for a dead friend" saknar bildmaterial men finns med på cd:n och en annan version av låten, i ett tidihare framträdande från 1994, finns bland extramaterialet. Extramaterialet, ja. Sevärt och informativt. Men det är livekonserten som är det riktigt smarriga. En liten ynka smolk i glädjebägaren är att en del mellansnack tagits bort från nya cd:n, antagligen för att få plats med all musik på en skiva. Det gör att någon komplett version av konserten fortfarande inte är släppt, trots tre olika versioner på marknaden.

Den här live dvd:n kommer att hålla mig frisk, pigg och lycklig genom hela vinterhalvåret. Sedan får vi väl hoppas att den utlovade Toy Matinee- Live kommer ut lagom till nästa tråkhöst.

RIP Eric Woolfson

I onsdags dog Eric Woolfson efter en tids sjukdom.
Det var Eric som skrev merparten av musiken till Alan Parsons Project, och även den som sjöng på de senare hitarna som "Eye in the Sky", "Time" och "Don't Answer Me".
Efter uppbrottet från Parsons ägnade sig Eric åt musikaler. Han gjorde bland annat (kraftigt omarbetade)scenversioner av APP-skivorna Gaudi, Turn of a Friendly Card och Tales of Mystery and Imagination.

Många har ifrågasatt varför Eric Woolfson inte fick vara med i bandnamnet The Alan Parsons Project, då han både sjöng, spelade och skrev de flesta låtarna, men när man lyssnar på hans egna senare material förstår man hur mycket projekt APP verkligen var. Som min vän Hasse så djupsinnigt påpekat var det tur att det fanns en jordnära kritisk Alan Parsons att hålla tillbaka Erics mer utsvävande och kitchiga sidor, samtidigt som Eric fyllde sin roll som passionerad och engagerande, något som den pragmatiske Parsons drog synnerligen god nytta av.

Eric Woolfson blev 64 år. Musikvärlden är en fantastisk musiker fattigare och The great gig in the sky har fått ytterligare en bandmedlem.

God..hick...Jul!

Mitt enkla men målmedvetna korståg efter den bästa julölen har avslutats nästan innan den börjat. Ska man ta sig igenom alla Jingle Bells-bärs som pruttas ut på systembolaget så blir man både alkis och brödsvullen på kuppen.

Jag har på de senaste helgerna provat mig igenom ett tiotal olika öl med jultema och eftersom jag inte ämnar fortsätta bälga i samma omfattning ända fram till jul så delger jag härmed mina observationer såsom de framkommit hittills.Här kommer mina klara favoriter so far.



Oppigårds Winter Ale
En ypperlig dryck och klar favorit i år. Oppigårds överträffar sig återigen (de har under året skapat ruggarns smarriga påsk- och sommar-ale)och har bryggt en fruktig ale med mycket smak som måste gå som hand i handske med revbensspjällen.



Jämtlands Julöl
Jämtlandsbryggeriets klassiker är en vinnare varje år med sin rejäla humledosör och smak av vört.


Fuller's Old Winter Ale
En knäckig engelsman med smak av salt choklad. Mastig på många sätt.



Mysingen Midvinterbrygd
Väldigt speciell smak som inte faller alla på läppen, dock mig. Aningens bitter men med eftersmak av kola och kanel. Kan funka till godisbordet.

Skruvat god ale nyhet

En ny ale som dykt upp i Systembolagets sortiment är Twisted Thistle indian pale ale från skottska bryggeriet Belhaven. Är inte expert på haggiskompatibla drycker så det var med bävande nyfikenhet jag närmade mig denna tornado.

Ganska frisk och citrusfruktig IPA som är kul som omväxling och får anses klart prisvärd för 15.50 kr/33 cl. Smakade utmärkt till lammkotlett och grillade rotfrukter kan meddelas. Haggis brydde jag mig aldrig om att testa den med. inte pölsa heller.

I den lugnaste rök över vattnet...

Hur mycket jag än älskar Deep Purple har jag de senaste åren varit ändlöst trött på deras bekvämlighet att vägra byta setlista på konserterna. Det har varit samma gamla Machine Head- och Made in Japan-låtar som manglats ut turné efter turné. Men nu kommer glada rapporter från bandets senaste vända i Storbrittanien. De har ändrat låtmaterial!
I de sista showerna har gubbarna spelat "Wasted Sunsets" och "Not Responsible", låtar från Perfect Strangers som aldrig spelats live tidigare. Dessutom är mer sällan vädrade låtar som funkiga "No One Came" (en personlig favorit) och instrumentala "Wring that Neck" åter på reportoaren. Tack för det, boys! Nu ska ni bara pallra er hit till Sverige igen så vi kan njuta av spektaklet.

Nypåstigna?

Har ni hört Big Big Train? I december kommer nya plattan The Underfall Yard som kan vara engelsmännens bästa hittills...

Big Big Train är den musikaliska motsvarigheten till marmite eller tv-serien Hem till Gården. De är extremt brittiska, men inte på något indie-buskiga ögonbryn-lager tills man spyr-Manchester-rören på utsidan av husen, utan snarare Green and pleasant land med böljande kullar, tweedkavajer med iphone i innerfickan. Deras musikstil har gått från neoproggiga Marilliontoner till en tidlös blandning av Genesis, Beatles och moderna ljudlandskap.

Bandet bildades 1990 och skivdebuterade fyra år senare med Goodbye to the Age of Steam. Deras senaste fullängdare är 2007 års The Difference Machine. Förra året gav de ut en nyinspelad version av den gamla plattan English Boy Wonders. Lyssna på skivorna på Spotify.

Big Big Train startades av låtskrivaren Greg Spawton och producenten Andy Poole. Övriga musiker på skivorna har kommit och gått genom åren. Framför allt har man bytt sångare ofta. Den senaste talangen att inta mikrofonplatsen är David Longdon. Han har tidigare hörts bl.a. på Martin Orfords soloplatta The Old Road och var ett tag påtänkt som sångare i Genesis, bara för att bli brädad i sista stund av Ray Wilson inför Calling all stations-plattan.

Övriga celebra gäster på The Underfall Yard är Spock's Beards trummis Nick D'Virgilio, Jem Godfrey från Frost* och Francis Dunnery.

Ladda ner gratislåt på bandets hemsida.

Progressiv var ordet. Gammalt och modernt på samma gång. Snyggt och ändå närvarande. Intressant utav bara helvete helt enkelt.

15 december kommer plattan.
Nu är vi där igen. Kanonmusik fullkomligt sprutar ut i år. Det gäller bara att veta var man ska leta...

Kadaverdisciplin!

Ordet supergrupp skänker ofta rysningar utefter ryggraden men lyssna på Them Crooked Vultures platta och säg att det luktar as så drämmer jag till dig med handväskan...

En grupp bestående av medlemmar från Led Zeppelin, Nirvana, Foo Fighters och Queens of the Stone age är ju bara för bra för att vara sant. Fast å andra sidan, Dave Grohl har väl hoppat in och spelat på typ alla skivor som går att lira på de senaste fem åren. Vad som är intressant med Them Crooked Vultures är att det verkar vara ett riktigt bandprojekt och att låtmaterialet är så in i bängen bra.
Plattan släpps till veckan men man kan lyssna på den streamad på bandets hemsida

Dave Grohl på trummor och sång, John Paul Jones på bas, piano, sång,mandolin och tjofaderittan och Josh Homme på gitarr och sång. Där har du lineupen.

Ännu mer kanonmusik i år!
Det är skönt att vara född med öron.

Vackra och viktiga halvmesyrer

Väntan var lång och plågsam. Det hade viskats om officiella releaser av Kevin Gilberts arkivmaterial i nästan tio år. och så plötsligt,var de här. Två cd-skivor och en live-dvd. Julafton kom tidigt i år.

Nu har Nuts och Bolts snurrat i stereo hemma och i bilen i en veckas tid och jag är redo att avge någon slags utvärdering av de hett efterlängtade vaxen.

Som många andra var mitt första musikaliska möte med Kevin Gilbert genom Toy Matinee; projektet och skivan han gjorde tillsammans med Madonnas producent och låtskrivare Patrick Leonard 1990. Som de flesta andra drog även jag den felaktiga slutsatsen att Toy Matinee i första hand var Leonards verk. Ack så fel. När man hör Kevin Gilberts mästerliga soloplatta Thud från 1994 och även det material som givits ut efter hans död inser man vilken stor och magisk Midaseffekt han hade på allt han rörde. Alldeles för tidigt bortgången 1997 hade han tonvis med outgivet material på sina hyllor. Tidigare har hans efterlevande gett ut rockoperan Shaming of the True, projektet Kaviar och en liveplatta från en konsert 1995

De båda tvillingplattorna Nuts och Bolts som nu släppts innehåller sammanlagt 22 tidigare outgivna låtar i en salig blandning. Tonvikten ligger på pianoballader och akustiskt material men här finns även fullt orkestrerade rocklåtar.

Vad som framträder tydligt när man lyssnar igenom skivorna är hur Kevin Gilbert utvecklades, inspirerades och återanvände sångmelodier,texter och idéer. Och då inser man med än mer klarhet att dessa skivor med allra största säkerhet aldrig hade kommit ut i sitt nuvarande skick om Kevin Gilbert hade levt idag. Han hade säkerligen omarbetat materialet ytterligare för att nå fram till diamantlåtar. Vad vi får här är smulor från ett fantastiskt smörgåsbord, må så vara att det är smarriga smulor.

Vad är det för smulor då? Ja, låt oss börja med Nuts. Skivan inleds med "The World just Gets smaller", en komposition som finns utgiven i annan form på Kevins band Giraffes debutplatta The Power of Suggestion. I den här versionen är Mr Mister- och åttiotalspopproduktionen nedtonad något. Efterföljande "While Heroes Cry" låter som något från Thud-perioden. En poppig halvakustisk liten pärla. Sak samma med "Until I Get Her back". "When Strangers Part" är en snygg ballad och "Finally Over You" har mellotron och Beatleskörer draperad över sig. "Circling Winds" är uppenbart inspirerad av Led Zeppelins "Going to California". "Shannon Elisabeth" är Kevins brorsdotter. Hon kan vara stolt över att ha fått en sådan varm hyllningssång. "A Tired Old Man" är en låt som dykt upp i olika versioner med olika titlar bland KG-fans genom åren. En klassiker. "Childhood's End" hade kunnat platsa på Toy Matinee. Avslutande "Joy Town" i akustisk version och covern på Zeppelins "Kashmir" har åtminstone jag redan i form av EP:n som medföljde min kopia av Thud, vilket gör att jag känner mig lite snuvad på två låtar.

Nå, så vidare till Bolts då. "Waking the Sun" ger CSN-vibbar, utan körerna alltså. En akustisk version av Toy Matinee-låten "Jenny Ledge" är skön men hade gärna i min bok bytts ut mot något helt ohört. I versen i "Something Nice For My Dog" används samma sångmelodi som i "Song For a Dead Friend" från Thud. Texten är en underbar attack på en gammal flickvän. "Souvenir" är ytterligare en typisk avskalad Gilbertballad där hans röst sänder sedvanliga sköna rysningar efter ryggraden. Självrannsakande "God's been Tapping My Phone" är underbart rolig och ironisk mitt i all självömkan. Akustiska versionen av "Goodness Gracious" finns också med på Thud-EP:n. "The Best of Everything" är mer av känslosam avskalad pianoballaderi. "Blank Page" finns med som bonus på den senaste återutgivningen av Toy Matinee men eftersom jag äger originalutgåvan har jag inget emot att höra denna fantastiska snyftare som nästan har psalmkvaliteter. Om man inte visste att "Taxi Ride" är en cover av kanadensiska popsångerskan Jane Sibberys låt så hade man garanterat trott att det var en Gilbertkompositiiternon. Han gör den definitivt till sin egen. I "Lonely Road" åker ackeguran fram igen.

På dessa tvillingskivor framstår Kevin Gilbert som i första hand en singer/songwriter. Det hade varit intressant att se var vissa av låtarna hade hamnat efter omarrangemang och produktion ad nauseum. Avslutande "Finale" återanvänder samma text som "All Fall Down" som i sin tur förekommit i två vitt skilda versioner på en Giraffeskiva och på Thud. Här i en knastrig humoristisk Music hall-version. Det är underbart att höra domedagstexten till ett såpass glatt arrangemang.

And there You Go. vad säger man? Som Kevin Gilbert-fan är jag överlycklig över dessa två skivor. De är dessutom snyggt förpackade och med intressanta essäer av före detta flickvännen Cintra Wilson. Det är helt uppenbart meningen att man ska köpa båda skivorna, de klarar sig inte utan varandra. Samtidigt förstår jag beslutet att inte göra en dubbelcd av materialet. Kanke hade man då sett på det annorlunda, och framför allt hade det nog blivit lite för maffigt att svälja i en sittning.

Samtidigt kan jag som djupgrävande journalist och musiknörd inte komma ifrån känslan av att det blev en halvmesyr. jag hade önskat mycket mer information om låtarna, var de kom ifrån och när de spelades in.

Det är nog viktigt att ha i åtanke att detta är arkivmaterial. Kevin har själv inte varit med och beslutat om att ge ut låtarna i den här formen . Perfektionist som han var är det inte säkert att mycket av detta ens var menat att spelas för några andra öron än hans egna, hur fantastiska låtarna än må vara.

Personligen är jag naturligtvis glad att de finns utgivna, men de lämnar ändå efter sig en bitterljuv känsla och en stilla undran över hur det skulle kunna ha blivit.

Nuts och Bolts döps härmed till viktiga, vackra och wunderbara halvmesyrer.

Jag kommer att återkomma med en utförlig recension av DVD:n Joytown inom kort, men kan redan nu med trygg förvissning och tordönstämma råda samtliga läsare
- BESTÄLL ELLER FÅ SKÄLL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ett personligt avsked?

Nästan trettio år efter att skivan släpptes får nu City Boys sista lp It's Personal sin release i cd-format. Var det värt väntan? Amen hua!

1981 släppte City Boy sin sjunde skiva och bröt upp kort därefter. Stora delar av världen fick aldrig höra eller se verket. Faktum är att Sverige är ett av de få länder där lp:n faktiskt såldes i butikerna och där det har varit tämligen enkelt att få tag i en begagnad lp-kopia i skivbörsarnas backar.

Under förra året släpptes hela City Boys tidigare skivkatalog på cd igen och nu i november har turen äntligen kommit till It's Personal.

Bandet var 1981 endast en kvartett bestående av keyboardisten Max Thomas, gitarristen Mike Slamer trummisen och sångaren Roy Ward samt sångaren Lol Mason. Gruppen var helt klart på upphällningen, droppat av skivbolaget och högst medvetet om att dagarna var räknade. Mike Slamer som jag intervjuade för tidningen Red Hot Rock härom året i samband med att han släppte sin soloplatta Nowhere Land,hade inte mycket gott att säga om City Boys svansång. Han ser skivan som en samling demos. med vissa bra idéer som hade kunnat bli något.
Där håller jag inte med honom. Låtar som "Rat Race" och "Names and Adresses" hör till det absolut bästa som City Boy någonsin skrivit. Även titelspåret och avslutande "Exit the Heavyweight" är riktiga pärlor. Utöver det finns den charmiga rockbagatellen "Lovers" och de karaktäristiskt City Boyknäppa "Who Killed Dolores" och "La Guerra de Mondo". Den enda riktigt överhoppbara låten är reggaen "The Blind Leading the Blind", eventuellt bandets sämsta komposition någonsin.

För er som inte hört City Boys försvunna skiva är det inte mycket att snacka om. Beställ på nätet, skivan släpps 23 november i Sverige.

Läs min tidigare artikel om City Boy här om du nu inte skulle känna till dem över huvud taget

Lyssna på låten "Rat Race" här

Och lyssna på "Exit the Heavyweight" här

Se en fantastisk video på klassiska The Day the earth Caught Fire här