Låtar att Lipa till

Det finns en oerhörd styrka i musik. De bästa låtarna kan få dig att skratta av ren och skär lycka, dansa och avreagera dig din ilska på. Och framför allt kan de få dig att gråta.

Jag är en sucker för snyftare. Någon större urskiljning har jag inte heller. En smetig pompös ballad, skapad enbart för att öppna fördämningarna får mig att göra just det, jag sväljer kroken med hull och hår. En annan melodi är kanske inte alls menad att vara sentimental eller känslosam men något i den väcker ett minne, rycker i mina hjärterötter och retar tårkanalerna till översvämmning.

Att få till en topplista i någon best of-ordning är svårt, olika låtar berör i olika stunder, men nedan följer en bunt kompositioner som påverkat mig extra känslosamt genom åren.

Beatles
And I Love Her
Från A Hard Day’s Night
En tidig favorit som jag förknippar med mina första ungdomskärlekar. Paul Mccartney är expert på att skriva banala kärleksballader men allt som oftast lyser en äkthet och känsla igenom och höjer sången över det vanliga dravlet. Den här tidiga Beatleslåten är skirt producerad och Pauls röst är så intim att man känner det som om man tränger sig på när man lyssnar på hans personliga bikt. Ack den unga kärleken!


City Boy
The Violin
Från Dinner at the Ritz
Den här romantiska snyftaren föregår skivans sista spår, en minirockopera kallad ”State Secrets” och jag har alltid haft känslan att den är ett slags förord till den, även om ”The Violin” berättar en egen historia, den om en övergiven gammal kvinna som sitter ensam och minns en kväll i sin ungdom då hon blev förförd av en professionell fiolspelare på en liten restaurang. De vackra körerna och det svävande violinspelet gör att fuktskadorna är överhängande.

Dave Matthews Band
Grey Street
Från Busted Stuff
Ensamhet är en känsla som man lätt kan relatera till, Oavsett hur lycklig och uppfylld man är i sitt liv kan man alltid hitta tillbaka till minnen då man var ensam och olycklig. I ”Grey Street” sjunger Dave Matthews om en kvinna som inte blir sedd i sitt förhållande, och som när hennes egna tankar försöker släppa henne fri, vägrar lyssna på dem. Låten har det senaste halvåret blivit ännu sorgligare. Leroi Moores saxofon far som en orkan genom melodin och ger den en unik känsla. Moore dog i en olycka i somras. När man lyssnar på ”Grey Street” blir saknaden efter honom extra tydlig.

Deep Purple
Soldier of Fortune
Från Stormbringer
Deep Purple är inte direkt något power ballad-band men denna stråkindränkta ensliga historia från 1974 års Stormbringer är ett kraftfullt bidrag till genren. David Coverdales text består mestadels av gamla bluesklyschor men melodin är mer medeltida och föregår det som Ritchie Blackmore skulle skapa i senare år med Rainbow eller Blackmore’s Night. Coverdales maskulina hulkanden smittar av sig så pass att näsduken åker fram på nolltid.Snyyyyyyyyyyyyt!

Jackson Browne
Fountain of Sorrow
Från Late for the Sky
Jackson Browne har alltid omfamnat nostalgi och smärta i sina sånger. Med piano och akustiska gitarrer kommer man långt med att förmedla hjärtesorg. I ”Fountain of Sorrow” tittar berättelsens jag på gamla fotografier och finner ett på en gammal flamma. Ett kodakmoment, där kvinnans barnsliga leende fastnar på bilden avslöjar ett spår av sorg i hennes ögon. Bitterljuva minnen av ett länge sedan upphört kärleksförhållande. Och ändå verkar känslorna finnas kvar... Here comes the waterworks!

Jeff Buckley
Hallelujah
Från Grace
The mother of all gråtlåtar. Visst, det är en cover av Leonard Cohen, men av alla som spelat in den finns det ingen som slår denna version där Jeff Buckleys sköra stämma får en att börja snyfta redan i första versen. Cohens text är naturligtvis briljant. Att rimma ordet Hallelujah med stråfer som “but You Don't Really Care For Music, Do Ya?”, och “her Beauty And The Moonlight Overthrew Ya” är stor poesi. Att Buckley dog på tok för ung skänker naturligtvis också en bitterljuv dimension till låten idag.

Kansas
Lamplight Symphony
Från Song for America
En gammal man sitter ensam i sin stockstuga och saknar sin hustru som gått bort. I den sena natten kommer hon som ett spöke för att trösta honom och säga att de snart skall vara tillsammans igen. Pompös symfonirock med hollywoodstråkar och Steve Walshs känsloladdade röst – en kombination som felsäkert leder till tåransamling en masse.

Queen
Who Wants to Live Forever
Från A Kind of Magic
Denna Brian May-komposition har en framträdande roll i filmen Highlander. Den spelas i bakgrunden till en scen där den odödlige Macleod får se sin älskade åldras ifrån honom och slutligen dö. Queen spelade jämt på gränsen till det överpompösa och melodramatiska men lyckades allt som oftast hålla balansen och få till svulstiga kompositioner som lät äkta. Detta är det ultimata exemplet. Om man kan få någon att gråta till en tramsfest som Highlander, ja då har man lyckats bra.

Steely Dan
Charlie Freak
Från Pretzel Logic
Många av Steely Dans texter har varit både svarta och oroande, men de deprimerande historierna har oftast vägts upp i och med att de sjungits till väldigt glada och jazziga kompositioner. Så är inte fallet här. I ”Charlie Freak” berättar Donald Fagen historien om en uteliggare vars enda ägodel är en guldring. Han säljer ringen till Fagen för småpengar. Charlie dör i en överdos och Fagen återlämnar ringen till kroppen som ligger stel på båren med en plastlapp märkt D.O.A. Låten börjar med en rullande pianofigur för att sakteliga byggas upp med stråkar, keyboards och percussion. Det enda irriterande med denna supersnyftare är att den följs av skivans avslutande otroligt glättiga och upplyftande ”Monkey in Your Soul”. Både skivan och Charlie hade fått ett värdigare slut om Pretzel Logic hade avslutats med ”Charlie Freak”.

Dire Straits
Romeo and Juliet
Från Making Movies.
En låt jag spelat ofta när jag varit nedbruten av olycklig kärlek. Mark Knopflers röst är så härligt uppgiven och idén att välja världshistoriens mest kända kärlekspar som namn i en historia om sviken kärlek är underbar.

Paul McCartney
Here Today
Från Tug of War
En låt som betyder så ofantligt mycket mer när man vet vad den handlar om. John Lennon sköts till döds i december 1980 och ”Here Today” från Tug of War, den skiva som kom ut ett och ett halvt år efter Lennons död, är Paul McCartneys personliga hälsning till sin bortgångne vän. Den är hjärtskärande i all sin enkelhet. Och väldigt vacker.

Rainbow Light till Sweden Rock

I takt med att man närmar sig festivaldatum (i juni) blir allt fler band klara för Sweden Rock Festival. Det tar sig så sakteliga. Ett tag såg det ut att bli mossigare än vanligt med veteraner som ZZ Top, Heaven & Hell och Twisted Sister. Med tiden har dock en del intressanta artister bokats.

Nu är det klart att Over the Rainbow, bandet bestående av fyra fd. Rainbowmedlemmar (som aldrig spelade i bandet samtidigt) och Ritchie Blackmores son Jurgen, ska spela på festivalen. Jag är skeptisk som en trana men å andra sidan, ska man se ett Rainbow tribute band så kan man väl lika gärna se ett med medlemmar som faktiskt varit med i bandet? Eller så är det hela en rejäl spottloska på minnet av detta en gång så stora och inflytelserika band.

En annan glad nyhet är att Neal Morse (fd. Spock's Beard) kommer till festivalen också. Det gör att min lista över intressanta artister som KANSKE kan få mig att åka ner till Blekinge är:

The Tubes, Electric Boys,Kebnekajse,Demon, Blackfoot, Uriah Heep,Marillion, Dream Theater och UFO.

Band som är halvintressanta men inte i sig får mig att punga ut med biljett:

Foreigner (utan Lou Gramm!)
Journey (utan Steve Perry!)
Heaven & Hell (beroende på om nya plattan är något att ha)

Den som (äter) lever får se(nor mellan tänderna).

Läs om alla klara band här.

Shadow King- Chromad radiorock med skitig patina

Med fixstjärnor från band som Foreigner och Dio borde bandet Shadowking ha kunnat surfa gott på nittiotalets radiovågor. Men det blev bara en platta och en spelning innan allt rann ut i sanden.

Det må leda tankarna till någon expansion till World of Warcraft eller en Fantasy B-film från åttiotalet, men bakom det fåniga bandnamnet döljer sig några riktigt namnkunniga musiker från rockvärlden.

Lou Gramm är mannen med de sandpapprade guldstämbanden som under åttiotalet ledde radiorockarna Foreigner upp till topplistornas översta skikt med sånger som ”Urgent”, ”Waiting for a Girl Like You” och ”I Wanna know what Love Is”.

Efter Foreigners Inside Information 1987 spelade Gramm in två soloplattor i snabb följd, varav den andra, Long Hard Look blev en hit. Eftersom han var sur på Mick Jones i Foreigner och kaxig som få efter solosuccén bestämde sig Gramm för att lämna Foreigner för gott och starta ett helt nytt band. Tillsammans med basisten Bruce Turgon som spelat med honom på soloprojekten (och faktiskt långt innan Foreigner i bandet Black Sheep) skrev han ett antal låtar i samma stil som Foreigners mest rockiga alster.

Irländaren Vivian Campbell slog igenom som tonårig stjärngitarrist på Dios debut Holy Diver 1982. Efter ytterligare två skivor med Dio hoppade han av och spelade en kort tid med Whitesnake på deras 1987-turné. Samma år kom han i kontakt med Lou Gramm då han spelade som studiomusiker på Long Hard Look. När Gramm ville starta nytt band var Campbell den förste gitarrist han ringde. Som trummis tog man in Kevin Valentine och så gick bandet in i studio och spelade in de nio låtar som Gramm och Turgon kommit upp med. Dessutom skrev Gramm och Campbell en tionde låt, "Russia", tillsammans. Som producent använde man legendariske Keith Olsen.På senhösten 1991 släpptes skivan.

Skivbolaget trodde starkt på bandet men Shadow King kom i sämsta tänkbara tid, samma år som Nirvana och Pearl Jam vräkte flanellskjortorna från Seattle över hela rockbranschen och effektivt kvävde pudelrock och radiovänliga melodiösa metalmonster. Om det enbart berodde på grungevågen eller på att singelvalet, den ganska stabbiga ”All I Want” inte gjorde någon glad, vet man inte, men skivan bombade i alla fall.

Shadowking hann med en promospelning på The Astoria i London,i december 1991 men sedan rann projektet ut i sanden. Campbell hoppade med i Def Leppard, där han spelar än idag. Lou Gramm grävde tillfälligt ner stridsyxan med gamle trätobrodern Mick Jones och gick tillbaka till Foreigner. Han tog Bruce Turgon med sig.

1997 fick Gramm en elakartad hjärntumör vilket påverkade hans hälsa ordentligt. Han tappade rösten och gick upp rejält i vikt. Han lämnade Foreigner för andra och sista gången. De senaste åren har han återkommit till musikbranschen och har tillsammans med sina bröder startat ett band. Debutplattan med the Lou Gramm Band släpps nu i maj.

Shadow King låter inte oväntat mycket som Foreigner, men här är det något som lyser. Det är smörballaderna med sin frånvaro. Dessutom tillför Campbells mer ruffiga gitarrspel en välbehövlig skitig patina till de annars välpolerade kompositionerna. Precis som i Foreigner är det Lou Gramms enastående pipa som skapar djup, personlighet och intresse i låtarna.

Singeln "I Want You", som du kan se här gör inte skivan rättvisa, samtliga andra spår är bättre.

Livespelningen på Astoria spelades in av MTV. Från den kan man här se några låtar:


"Danger in the Dance of Love"

"Anytime, Anywhere"

"Boy"


Tidigare artiklar i serien bortglömda artister/band:

Petra
Alcatrazz
Badlands
Pavlov's Dog
Maxus
Dada
Captain Beyond
Big Money
City Boy
Crack the Sky
T-Ride
Kevin Gilbert

Fira våffeldagen med en Cold Turkey

illustration: Malin Ehlin/www.mrsmurphy.se

Nu på onsdag är det våffeldag, ännu en högtid skapad för att vissa livsmedelsföretag ska kunna sko sig extra mycket. Strunta i matbutikernas pyramider med färdigt våffelpulver, gör en egen våffelsmet av de basvaror du har där hemnma! Och gör våfflorna extra matiga enligt det här receptet, taget från Rockköket(c)

Kalkonvåfflor

Våffelsmet:
4 äggulor
3 dl mjölk
2 1/2 dl vetemjöl
100 g smält smör
50 g kantareller(eller champinjoner)
1 schalottenlök
1 knippe av vardera färsk persilja, körvel och gräslök
salt och peppar

Fyllning:
400 g kallskuren kalkon
100 g bresaola eller parmaskinka
50 g parmesan, grovriven
2 tomater i skivor
1 rödlök

Give Peas a Chance
1 påse wasabiärtor av den starka sorten (finns att inhandla i en del vanliga affärer men framför allt i speceriaffärer för asiatiska produkter).

Vispa ihop ägg, mjölk, vetemjöl och smör till en smet. Skär svampen i mindre bitar, finhacka löken och de färska kryddorna och häll allt i smeten. Salta och peppra.
Grädda våfflorna i lagg eller stek i vanlig stekpanna som lite tjockare pannkakor. Fördela fyllningen på våfflorna och servera med wasabiärtor och en kall öl, tillexempel Oppigårds Easter Ale(nr 1345)som säljs på Systemet nu endast en begränsad tid runt påsk.



Njut samtidigt av Cold Turkey live med John Lennon

Ett bättre sätt att hedra jungfu Maria än det här har jag svårt att hitta!

Vad menas med Cold Turkey?
Cold Turkey är det klassiska amerikanska uttrycket för att sluta tvärt med narkotikamissbruk, utan hjälp av andra droger eller terapi. Det kommer från hudens reaktion när heroinet går ur kroppen. Då en missbrukare slutar bruka en drog pumpas blod till de inre organen varvid huden blir blek, man får gåshud och ser ut som en kall plockad kalkon. Uttrycket hördes första gången så tidigt som 1910 och hade då en annan betydelse: utan förberedelse. Att göra en maträtt av kall kalkon är ju inte så svårt. År 1922 fick uttrycket sin mörkare koppling till drogavvänjning.

Nytt från Latino Gino

Smörkillen hela dagen, Melba Master Gino Vannelli har släppt en video på sin låt
"The Measure of a Man" från kommande albumet A Good Thing.

Om man vill vara elak kan man säga att Gino alltmer framstår som en mix mellan Tom Jones och Julio Iglesias, fast här är vi alla snälla så dylikla plattityder hålls inne med.

Kolla på videon här och shake that ass!

Extreme home makover...

Igår målade jag om köket. Med surdeg.

Jag hade två burkar med surdegsstart som stod och gojsade till sig på köksbänken. Plötsligt gav en av dem ifrån sig ett litet svagt pruttljud. Nyfiken som man är gick jag fram och skruvade försiktigt av locket. Innehållet i burken flög ur och dekorerade tak, vägg och mitt hår.

Jag misströstar om att nånsin få till det med den där förbannade surdegsjäveln. Det värsta är att temperaturen ska vara så viktig. Degen ska ligga å jäsa vid 29-30 grader i ett par dygn. Var i huset har man den temperaturen? ska man ställa burkarna intill ett element eller?

De tyska emigranterna i vilda västern hade alltid sin lilla påse med surdeg med sig var de gick,innanför skjortan nära kroppen så att den skulle hålla rätt värme. När de ville baka bröd var det bara att ta lite av degen, tillsätta mjöl och vatten och voila, ett äkta mustigt bayerskt zauerbrot. Det är därför man i gamla västerfilmer kan höra tyskar nedsättande kallas sourbellies.

Fast jag har ingen lust att gå omkring med surdeg i armhålan för att få till schysst bröd.

There's gotta be a better way!

'69- Try it, You like it!

1969 var ett ruggarns bra år, inte bara med tanke på att det var då jag föddes och Monty Python's Flying Cirkus visades för första gången och Armstrong klev på månen...

Det släpptes ohemult många bra rocksivor det året. Skivor som skrev om rockhistorien, många av dem dessutom debutskivor.

I senaste numret av Classic Rock Magazine kan man läsa mer om detta fantastiska skivår, men jag tänkte dela med mig en lista på bara några av de dunderplattor som spottades ut för fyrtio år sedan:

Led Zeppelin- Led Zeppelin
Led Zeppelin- Led Zeppelin II
Cream-Goodbye
The Velvet Underground- The Velvet Underground
MC5- Kick Out The Jams
Neil Young- Everybody Knows This is Nowhere
Bob Dylan- Nashville Skyline
Captain Beefheart- Trout Mask Replica
Crosby, Stlls & Nash- Crosby, Stills & Nash
Yes- Yes
Fleetwood Mac- Then Play On
Frank Zappa- Hot rats
Beatles- Abbey Road
Pink Floyd- Umma Gumma
Santana- Santana
Blind Faith- Blind Faith
The Who- Tommy
Nick Drake- Five Leaves Left
The Doors- The Soft Parade
The Band- The Band
King Crimson- In The Court of the Crimson King
Rolling Stones- Let it Bleed
The Allman Brothers Band- The Allman Brothers Band
Chicago Transit Authority- Chicago Transit Authority

Hövva! Snacka om klassikt rockår!

Dessa förbannade bockhornsklöverfrön!

Ja, egentligen har jag inget personligt emot de små fröna. Tvärtom. De ska tydligen vara riktigt nyttiga. I forntidens Egypten användes de på brännsår och som medel mot rynkor, ja till och med mot förhårdnader i underlivet (altså raka motsatsen till viagra?). Dessutom ingår de som viktig ingrediens i den etiopiska kryddpastan Berbere som är ett måste för rockande kockar världen över.

Och här kommer problemet. Bockhornsklöverfrön är näst intill omöjliga att få tag i! I varenda eko- och hälsokostaffär jag varit inne och frågat efter bockhornsklöverfrön har expediterna stått med munnarna öppna som fågelholkar vilket orsakat sådant drag att jag blåst ut ur butiken på nolltid.

Nu går det ju att göra kryddpastan utan bockhornsklöverfrön, det har jag gjort med framgång tidigare. Men jag vill prova med dessa små gynnare för att se vad det kan ha för smakeffekt. Här är i alla fall ett recept på Berbere som heter duga. Ja, eller Berbere då…

En lagom burk Berbere

0,5 tsk mald koriander
0,5 tsk bockhornsklöver frön
0,5 tsk mald svartpeppar
0,5 tsk mald ingefära
2 krm mald muskotnöt
1 krm mald kryddnejlika
1 krm mald kanel
1 krm mald kryddpeppar
2 msk finhackad gul lök
1 msk finhackad vitlök
2 rostade röda paprikor (urkärnade och skalade)
4 finhackade röda chilifrukter
3 msk vatten
2 msk matolja
2-3 tsk salt

Rosta de torra kryddorna på svag värme 5 minuter i en nonstick panna. Rör om då och då så de inte bränns vid. Lägg i lök, chili, vitlök och den rostade paprikan. Rör om och tillsätt vatten, olja och salt. Koka upp och mixa med stavmixer till en slät pasta.

Kryddpastan passar toppen i köttgrytor, till köttfärs, i marinad på revbensspjäll eller till lamm eller kycklingrätter. Och såklart till allt grillat. Förvara burken i kylskåpet så håller pastan nån månad.

By the way, var i Stockholmsområdet får man tag på BOCKHORNSKLÖVERFRÖN??????????

Ny tidning för mellotronmaniacs!

Vi som diggar tjugo minuter långa episka kompositioner om biodynamiskt odlade regnbågsfärgade trädgårdstomtar och Henrik den åttondes fruar samt tycker att Jon Anderson är det sexigaste som någonsin gått i en kaftan kommer att få en alldeles egen tidning den 25 mars.

Det är den för övrigt emminenta engelska publikationen Classic Rock Magazine som nu publicerar en off shoot-tidning under namnet Prog.

Första numret kommer att innehålla artiklar om Pink Floyd,Genesis, Yes och Jethro Tull, Asia, Marillion, Dream Theater, Coheed And Cambria och Porcupine Tree samt nya talanger inom genren. Om tidningen blir månatlig eller på annat sätt regelbundet utkommande framgår inte av informationen.

Vad övrigt säga, än Mullenöhhh!

Petra- Guds rocktempelriddare

Stairway to heaven or Highway to hell? Kan man spela kristen rock på ett trovärdigt sätt? Amerikanska arenarockarna Petra försökte i alla fall i över 30 år.

Ett gammalt talesätt är att all bra musik tillhör Djävulen. Och visst har många bra artister genom åren flörtat med mörkrets furste för att väcka uppmärksamhet, allt från de tidiga bluesgubbarna som sålde sina själar vid vägskälet, via Black Sabbath och Led Zeppelin fram till dagens death- och Black metalband. Att kämpa på det godas sida har liksom aldrig ansetts lika rock’n roll. Kristendomen är ju generellt emot både droger och för mycket nuppande. Och det blir ju inte mycket kvar av Sex and drugs and rock’n roll om man tar bort de två första faktorerna.

Trots detta har ett antal rockartister försökt göra karriär inom så kallad white metal. Mest kända är kanske amerikanska pudelrockarna Stryper som på åttiotalet spelade in skivor som To Hell with the Devil och slängde ut biblar till publiken istället för rått kött. I Sverige nådde band som Jerusalem och Leviticus moderata framgångar bland kristna tonåringar som inte tordes lyssna på Iron Maiden och Judas Priest

Men fanbärarna inom den kristna rocken får ändå anses vara Petra. De nådde aldrig långt utanför den kristna sfären men de har på sina trettiofem år släppt 20 studioalbum och sålt mer än 7 miljoner skivor. Deras musikstil har varit en vandring genom rockens musikstilar genom decennierna med en början i klassisk sjuttiotalsriffrock för att gå in på AOR och mer melodiösa tongångar under åttiotalet, snudda vid grunge på nittiotalet och slutligen landa i någon form av klassisk hårdrock på bandets sista album Jekyll & Hyde som kom 2003. 2005 bestämde sig bandet för att lägga ned och firade detta med en farvälkonsert där flera gamla bandmedlemmar deltog.

Bandet bildades redan 1972 i Fort Wayne i USA. Grundare var gitarristen Bob Hartman som genom åren varit den huvudsaklige låtskrivaren och ledaren. Debutskivan kom 1974 men det var inte förrän en bit in på åttiotalet som bandet fann sin stil och publik. I början var kyrkorna kraftigt emot ett kristet band som lirade rock och eftersom den kristna skivmarknaden alltid varit mycket sluten med egna distributionskanaler och säljställen var det svårt för Petra att nå ut till den stora allmänheten. Lite dumt kan tyckas då kristna annars inte ser några problem med att missionera för hedningar.

1982 års More Power To Ya var ett konstnärligt genombrott och efterföljaren Not of this World höll också hög klass. 1986 försvann bandets profilstarke sångare Greg X Volz för en solokarriär. Hans ersättare John Schlitt hade en mycket mer raspig och rockigare röst än sin Steve Perry/Lou Gramm-liknande föregångare och musikstilen ändrades därefter. En höjdpunkt i bandets senare era är On Fire från 1988.

Att se på de gamla videoklipp på bandet från kristna tv-kanaler på Youtube är en tillnyktrande upplevelse. Bandnamnet till trots (Petra är grekiska för klippa, engelska Rock) ser dessa musiker mer ut som pastellnerspydda körmedlemmar ur Knutbyförsamlingen än som depraverade rockkgudar. Och det är väl så det ska vara. ”Du ska inga andra gudar hava jämte mig” och allt det där…

Under nittiotalet fick bandet någon typ av stylist och gjorde ett fåtal skivor med omslag där man nästan skulle kunna missta dem för något pudelrockband från L.A och på 1995 år No Doubt ser de gubevars ut som skogshuggare eller grungeveteraner...

Fast musiken har ändå otvetydigt varit bredbent arenarock med tuffa riff och svulstigt vackra powerballader. Och texterna har varit ohejdade lovsånger. Utöver musiken i sig(och egentligen borde väl det räcka) finns det bara några få riktiga rockkopplingar för Petra.

• De var först med att spela in låten "God gave rock'n roll to You", en låt som långt senare blev en hit för aningens mer sekulariserade shockrockarna Kiss.
• Gitarristen Ty Tabor och sångaren/basisten Doug Pinnick var i ett tidgt stadie halvägs in i bandet. Som tur var startade de sitt eget band King's X istället och gjordee bättre musik på eget håll.
• Förre Kansassångaren John Elefante och hans bror Lilla Blå, f'låt Dino Elefante producerade och skrev låtar på några av Petras skivor i slutet av åttiotalet.
  
  
  
  Titta på dessa fantomfjantiga klipp av bandet men njut av musiken.
  
  En hyllning med låtar från alla skivorna
  
  Judas Kiss (Petra live 1984)
  
  God gave Rock'n Roll To You (Petra live 1986)
  
  Sentida Petra rockar loss i "Jekyll and Hyde"