studentpresenter...

Sjung om fru Svensons lyckliga karl...
Ja, så var det dags för studentfester och mottagningar. Förutom den självklara studentpresenten Rockköket (som i och för sig kan vara svår att få tag i nu då den är slutsåld på förlaget) så har jag ett annat kul tips på gåva till en hoppfull, blåögd student med framtidstro. Ge honom denna Skalle Per, en ljuslykta från Kosta Boda i form av en rockig dödskalle, så kanske han landar på jorden med en mer nyanserad syn på framtiden. Designer är Ludvig Lövgren. Normalt är jag inte mycket för prydnadsföremål, men den här står på en framträdande plats i min rockbungalow.

Ser du ztjärnan i det blå?

Hur kan jag ha totalmissat detta klassiska och fantastiska banbrytande band?

Av Ginger, sångaren i the Wildhearts, som skriver på Classic Rock Magazines hemsida
(Här alltså..)
fick jag tipset att lyssna på detta fullständigt missade band och nu är inte mitt liv sig likt längre.

Starz rumsterade om som mest från 1976-1980 och hade några moderata hittar men slog aldrig igenom på bred front trots att deras rockmusik var både snyggt framförd och hade fler krokar i låtarna än Kristofer Sahlströms fiskelåda.

De såg ut som ett lite mindre sminkat New York Dolls men deras musik var långt ifrån Glamm. Istället var de något av the blueprints för band som Aerosmith, Van Halen, Kiss, Montrose, Alice Cooper,Journey och Boston. Och fanimej snudd på bättre än dem allihop!

Ta detta från någon som fått sin rockvärld upp och nervänd de senaste dagarna.
Kolla in några Yotubeklipp på the Starz och häckla mig sedan hur mycket ni vill, men de här killarna skrev regelboken för ösig poppelipopprock med heavygroovedingellidang

Starz:Cherry baby
Starz: Sing it, Shout It
Starz: Pull the plug

jag kommer att ha anledning att återkomma till the Starz här, men nu vill jag bara att ni ska Youtuba och Spotifya den här underbara livsbejakande gladskitsrocken på en gång. I'll be back...

I blåsväder igen!

WOW!
Här har ni en som just sträckte gluteus maximus ur led vilt dansande till "Shake Me like a monkey" från nya Dave Matthewsplattan.

Sjutton blåsare utan hjärna upptippade på kokain och med utsvultna illrar i underbyxorna kan inte åstadkomma liknande fanfuckintastiskt ös!

Årets sommarlåt no question abooot it!

Svarta får #2: Music from The Elder

Kiss
Music from The Elder

1982 hade min då trettonåriga klasskompis Anna-Karin Berndtz två stora passioner i livet. Kiss och hockeyspelaren Stephen Foyn i Timrå IK. Man måste verkligen beundra Anna-Karins dedikation och trohet, 1982 var nämligen inget bra år för vare sig Stephen Foyn eller Kiss. Timrå IK åkte ur elitserien efter en säsongs snabbvisit och Kiss som hade släppt den pompösa rockoperan The Elder året innan ansågs helt uträknade efter att de fått se albumet bomba totalt och vara den första av deras skivor som inte ens sålde guld.

På många sätt är det förståeligt att alla Kiss fans (utom möjligtvis Anna-Karin då) var så besvikna på the Elder. De hade av bandet i intervjuer blivit lovade en rejäl hårdrocksplatta efter de två sillmjölkesskivorna Dynasty och Unmasked men det förvisso tyngre soundet var så långt från gamla klassiska Kiss som någon hade kunnat drömma om. Skivan är än idag (med viss konkurrens från soloplattorna och Unmasked och Asylum) bandets mest bespottade verk.Och självklart finner jag därmed ett perverst nöje i att digga den fett!

The Elder är den första officiella Kissskivan utan originalsättningen (även om trummisen Peter Criss inte spelade något på Unmasked heller) och det märks på musiken. Eric Carr var en på alla sätt mer kompetent trummis än sin föregångare vilket gjorde att kompositionerna blev mer avancerade. Det fantastiskt fåniga fantasytemat bör väl helst nämnas med tystnad men mycket av musiken på the Elder rockar hårt och de låtar som inte gör det är bitvis tämligen smäktande ballader. Inledande ”The Fanfare” sätter tonen med sina medeltida stråkar och gregorianska munkkörer. Balladen ”Just a Boy” med Paul Stanley i katastrofala falsettakter fortsätter att skrämma slag på den trogna Kisspubliken men själv njuter jag hejdlöst. Det här är så nära progressive rock som Kiss någonsin lär komma. Flera av de mer rockiga spåren är också riktigt bra. Ace Frehley lyser mestadels med sin frånvaro skivan igenom men skiner till på sin egenskrivna ”Darklight”. Gene Simmons (som är skyldig till hela det löjliga koceptet) röjer coolt på ”Mr Blackwell”, "Only You" och tillsammans med Stanley i avslutande ”I”.
Mer då? Ja, ”The Oath” tuggar på tufft med en föraning om vad som stilmässigt skulle komma på senare album som Creatures of the Night och Lick it Up. Skivans singel ”A World without heroes” må ha älskats av Anna-karin 1982 men själv är jag ganska ljummen inför den. Eric Carrs enda bidrag ”Under the Rose” impar inte heller, men all in all är The Elder en riktigt rolig och angenäm lyssning och förtjänar långt bättre rykte än det fått genom åren. En liten lustig passus är att Lou Reed av någon outgrundlig anledning varit med och skrivit flera av låtarna på skivan.

Kiss turnerade aldrig med the Elder och har bara spelat en av låtarna live. Som tur var för både Anna-Karin och Kiss återkom bandet storartat i oktober 1982 med sin kanske bästa skiva Creatures of the Night.

Läs tidigare texter om svarta får:

Svarta Får #1 Rock in a Hard Place

Smaka en stor whiskey!

På Pandora.com kan man nu lyssna på hela Big Whiskey and the Groogrux king streamad.
Shake me like a monkey, baby!!!!

5 Kansas för 1...

Utan att bli anklagad för att springa kapitalets ärenden och sälja min själ, så vill jag här tipsa om en good deal.

CDON säljer boxar med diverse artister. I boxarna ingår 5 skivor till priset av en. Man kan till exempel gobbla upp symfonirocklegenderna Kansas fem första studiolpattor. Se direktlänk här.
Förutom debuten får man även Song for America, Masque,samt klassikerna Leftoverture och Point of Know Return.
Andra artister vars katalog på detta eminenta sätt reas ut är bland andra Santana, Lou Reed, Ted Nugent. Judas Priest, Allman brothers, Johnny Cash och Weather report.

Dagens Grilltips: Äppeltzatziki

Trött på gurka? Byt ut Hulkens favoritgrönsak mot äpple istället och få en ny mummelimakasås till grillbiten...

Äppeltzatziki till grillat kött

1 äpple
2 dl matlagningsyoughurt
1/2 purjolök
1 vitlöksklyfta
svartpeppar7salt
några droppar olivolja

Riv äpple, hacka purjolök och krossa vitlöksklyftan. Blanda ner i youghurten, peppra och salta och skvätt över lite olivolja.

Och vad att lyssna på?
Jag kommer inte på något band eller nån låt som handlar om just grillning, men man kan ju alltid lyssna på "Green onions" med Booker T and the MG;s.

The Final Countdown...

Nu har jag förbokat Dave Matthews Bands Big Whiskey and the Groogrux King från USA. 2 juni är releasen och jag lär väl ha skivan (och en gratis cd med Livetrax 15 och en ruggarns snajdig T-shirt) någon vecka senare.

När och om den kommer ut här i Sverige vete fåglarna. Det är klart, jag kan kanske ladda ner den på Itunes på releasedagen. Faktum är att jag tror jag gör det. Om det går. men jag vill ha CD:n i min hand. Och se på skivomslaget gjort av Dave själv. Och spela plattan i bilen som inte har nån Ipoddocka.

Det var längesedan jag var så förväntansfull inför ett skivsläpp. Enligt Rolling Stone Magazine ska plattan vara bandets tyngsta hittils, både musikaliskt och känslomässigt. Och dessutom deras bästa!

Du som inte känner till Dave Matthews Band och är nyfiken på deras tidigare skivor kan läsa min högst personliga genomgång av skivkatalogen här.

Iskalla Polarnomineringar

Johan Norberg skriver ypperliga krönikor i tidningen Vi. I februarinumret skrev han om Polarpriset och juryns oförmåga att belöna visionärer istället för storsäljare.
Han lovade dessutom att äta upp sin hatt om inte Aretha Franklin vann årets Polarpris. Tyvärr lär Johan ha hårdtuggad kost framför sig eftersom priset i år gick till Peter Gabriel. Jag har inget emot Peter gabriel, tvärtom. Jag tycker han är en av tidernas bästa sångare och konstnärer, både i sin tid i Genesis och på egen hand. Men det är inte direkt så att han BEHÖVER ett Polarpris. Inte heller Dylan, McCartney, Stevie Wonder, Springsteen, Led Zeppelin eller de andra tidigare namnkunniga vinnarna är artister som behöver uppmärksammas mer än de redan gör, även om de alla förvisso är stora stilbildare,ikoner och fantastiska musiker. Johan Norberg skulle själv vilja se att priset gick till artister som Steely Dan, Björk eller Radiohead och jag kan inte annat än hålla med. Visionärer som förtjänar att uppmärksammas mer, inte bara legender som får ännu en klapp på axeln och en halv dagslön som de inte behöver. Polarpriset är kallare än sitt eget namn.

Svarta får #1 Rock in a Hard Place

Black Sabbaths Born Again, Deep Purples Come Taste the Band, Fleetwood Macs Tusk, Van Halen III...

I skivkataloger, likaväl som i familjer finns det svarta får, de där skivorna som hamnade fel, skapades under en dålig period i artisternas liv, eller kom som en besvikelse som uppföljare till en milstolpe. De svarta fåren må vara bespottade och kritiserade av såväl kritiker som artisterna själva, men likväl har de förgyllt tillvaron för många av oss lyssnare. Under den här rubriken ska några av dem få upprättelse. Vi börjar med Aerosmiths mest smädade verk.

Rock In a Hard Place (1982)
Aerosmith


Början på åttiotalet var verkligen inte Aerosmiths bästa tid. De båda gitarristerna Joe Perry och Brad Whitford hade lämnat bandet, knarkandet låg på en alltime high och Steven Tyler hade kraschat med sin motorcykel och undkommit döden med en hårsmån. Bandet hade inte gjort en riktig dunderplatta sedan Rocks sex år tidigare och tillochmed den trogna jeanklädda fanskaran the Blue Army hade tröttnat på att bandets osunda leverne gick ut över musiken. 1982 års Rock In A Hard Place- den enda skiva i Aerosmiths långa historia som inte innehåller originaluppsättningen, är det album som sålt mest blygsamt och fått sämst betyg av kritiker likaväl som fans vilket gör att den ofta förbigås med tystnad när man botaniserar bland bandets verk.

Och det är synd, för Rock in a Hard Place är inte alls kattskit. Okej, visst kan purister sakna Perry och Whitfords samspel och känsla, men ersättarna Jimmy Crespo och Rick Dufay gör ett mycket gott arbete,framför allt Crespo, som tillsammans med Tyler skrivit sex av plattans tio spår. Steven Tyler må ha mått som en burk kräks under den här tiden, men det märks varken på hans framförande eller textförfattande. Och rytmsektionen med Hamilton och Kramer är lika svängig som alltid, möjligtvis till och med lite svängigare än normalt då Rock in a Hard Place är en ovanligt funkig platta. Inledande "Jailbait" skulle lätt platsa på en av bandets otaliga Best of skivor och singeln "Lightning Strikes", "Bitch's Brew" och "Jig is Up" är minst lika ösiga och klassiskt Aertosmithskitiga. "Bolivian Ragamuffin" gungar som 50 kg gelé i Flumeride på Liseberg och akustiska "Joanie's Butterfly", framför allt preludet, hör till bland det mest äventyrliga och flummiga bandet gjort under sin snart fyrtioåriga karriär. Kvar finns en snajdig cover på Julie Londons gamla ballad "Cry me a River",det inte oävna boogiedoftande titelspåret som kanske påminner lite väl mycket om gamla "Same old song and Dance",
och avslutande "Push Comes to Shove" som skulle kunna sjungas av Tom Waits eller Frank Sinatra. Ja, Rock in a Hard Place slår bra mycket hårdare än omgivande album som föregående Draw the Line och Night in the Ruts eller efterföljande Done with Mirrors. Den är ett ypperligt exempel på att fultjack och depression uppenbarligen inte är faktorer som drar ner kvaliteten på ett Aerosmithvax, det måste vara annat som spelar in.