Ian Gillans One Eye To Morocco, hans första soloplatta med nytt material på 11 år, är en varm adrenalinkick som utstrålar självsäkerhet och spelglädje.
Av Deep Purples medlemmar är Ian Gillan den som jag följt med mest intresse genom åren. Hans soloutflykter och projekt utanför moderskeppet har inte alltid varit klockrena, en hel del gånger har de missat målen rejält, men de har ändå alltid varit intressanta ur någon synvinkel, och aldrig tråkiga.
Men Dream Catcher från 1997 var en tämligen haltande historia, med ojämt material och bitvis bedrövlig produktion som till och med innehöll trummaskiner! Jubileumsskivan Gillans Inn som släpptes 2006 och bestod av ett gäng nyinspelningar av låtar ur Ians illustra karriär var säkert rolig för alla inblandade att spela in men gav inte så mycket till musikvärlden.
På One Eye to Morocco är det annorlunda. Förutom titelspåret, som har klara orientaliska vibbar, så är det här inget world music-experiment. Titeln anspelar på ett polskt uttryck för att tappa koncentrationen och låta blicken vandra iväg på annat än vad man för tillfället är sysselsatt med. Visst kan man lägga in undermeningar som att den här skivan är ett inte så seriöst sidospår för Ian och att det är dagjobbet i Purple som är hans ledstjärna, men för att vara ett sidospår är det här en riktigt charmig samling bagateller. Merparten av de 12 låtarna är komponerade av Gillan tillsammans med sin gamle kollaboratör gitarristen Steve Morris. Musiker på skivan är annars desamma som turnerat med Ian på de senaste årens jubileumsspelningar. Det gör att bandkänslan är mycket tydligare här än på Dream Catcher som så uppenbart var ett hopkok av studiopålägg.
Musiken är ganska laidback och två-tre bluesnummer har krypit in på skivan. Förutom ruskiga reggaen "Girl goes to Show" och debila danceförsöket "Deal with it" finns här inga egentliga svaga spår. Personliga favoriter är snabba poppärlan "Don't Stop", funkiga "Ultimate Groove" och lugna "It Would be Nice". Både saxofon och munspel får ta plats i låtarna som är långt ifrån Deep Purples patenterade hammondindränkta riffrock.
Ian har med åren förädlat sin underfundiga humor och sina ordlekar. I takt med att texterna med ålderns rätt handlar allt mindre om snygga brudar och snabba bilar får hans finurliga poesi ta allt större plats. Roligt tycker jag, som lyssnar lika mycket på text som musik.
Gillans nya soloplatta värmer i vårvinterns labila väder och skänker hopp om en groovy sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar