Pavlov's Dog- Musse Pigg på helium?

Det finns stunder i livet då man hamnar vid ett vägskäl, när man ställs inför en omvälvande valsituation. En sådan stund är första gången man hör inledande spåret ”Julia” på Pavlov’s Dogs debutplatta Pampered Menial och tjugotvå sekunder in i låten utsätts för David Surkamps unika stämma.

Då har man två val. Antingen kan man i rent barmhärtighetssyfte med två snabba grepp slita ut sina egna hörselgångar och stampa dem sönder och samman för att de i framtiden ska slippa utsättas för dylik tortyr, eller så lutar man sig helt sonika tillbaka i stolen, låter ett fånigt leende spela från öra till öra och övertalar sig om att man just hört stor och vacker konst.

Surkamps speciella röst har liknats vid Musse Pigg på helium. Själv skulle jag vilja kalla den en underlig blandning av ljusröstade Geddy Lee från Rush, den franske smörsångaren Charles Aznavours demoniska vibrato och gnället från vår egen Lisa Ekdahl. Det är en accuired taste utan att överdriva. Ibland når mannen upp till toner som endast kan höras av hundar. kanske var det därifrån man fick inspirationen till bandnamnet...

Pavlov’s Dog bildades i St.Louis i början på sjuttiotalet av Surkamp, gittaristen Steve Scorfina, keyboardisten David Hamilton, Mellotron- och flöjtspelaren Doug Rayburn, basisten Rick Stockton, trummisen Mike Safron och violinisten Siegfried Carver. Denna septett spelade en blandning av progressiv rock, heavy metal och symfonisk pop och nyttjade stråkar och klaviatur till stor känslosam och melankolisk effekt. Debutskivan Pampered Menial kom 1975 och singeln ”Julia”, en pompös pianoballad, gjorde en del väsen av sig på radion. Efter några medlemsbyten kom uppföljaren At the Sound of the Bell (en tydlig koppling till bandnamnet kan tyckas, då Pavlov ju använde klockor i sina experiment med hunden) och nu var riffen och de progressiva tongångarna nertonade till förmån för mer kommersiella melodier och ännu mer melankoli. En tredje platta spelades in men släpptes inte och 1978 splittrades bandet. Surkamp och Rayburn återupplivade en version av bandet i slutet av åttiotalet och släppte den bleka Lost in America 1990. Man lade därefter ner bandet igen. Härom året släpptes Pavlov's Dogs outgivna tredje album under titeln Has Anyone Here Seen Siegfried?
David Surkamp har fortsatt spela alla år. 2007 åkte en ny version av bandet på turné och spelade bland annat i Grekland.

Av Pavlov’s Dogs fyra skivor är debuten den klart bästa. Där ger fiolspelet Kansasvibbar och det myckna utnyttjandet av mellotron leder tankarna till unga Genesis samtidigt som klaviaturspelet påminner om Elton Johns tidiga mästerverk. Uppföljaren At the sound of the Bell är en alltigenom mesigare affär,trots hjälp av gästmusiker som Bill Bruford och saxofonisten Michael Brecker. Det som bestämmer huruvida man kan uppskatta Pavlov’s Dog över huvud taget är inställningen till Surkamps fenomenala/fasansfulla röstuttryck. Lyssna på egen risk! Och var rädd om hörselgångarna.

Julia

Theme from Subway Sue

Gold Nuggets

Pavlov's Dog live i Grekland 2007

Dave, svärdbäraren?

Andra juni är det magiska datumet när Dave Matthews Bands nya studioalbum släpps. Verket bär den kufiska titeln Big Whiskey and the Groogrux King. Vad det betyder har jag inte det blekaste om men det fanns en gammal serie av Mad-tecknaren Sergio Aragones som hette Groo. Kanske har Dave druckit för mycket av det ena och läst för mycket av det andra...



För er som inte har någon koll på Dave Matthews Band (och skäms på er i så fall) så kan ni njuta av schyssta videos här nedan:

Grey Street (Live)

Louisiana Bayou (Live)

Ants Marching (video)

Too Much (Live)

Rockköket på rea!

De sista futtiga exemplaren av Rockköket säljs nu på årets stora bokrea. Jag har inte sett boken i Akademibokhandelns reakatalog men i riktigt bra och välsorterade bokaffärer borde man kunna hitta den (boken alltså...).

Annars finns den på nätet (Ad libris, Bokus, eller CDon) för runt hundringen bara.

Skynda å fynda, i morgon kan den vara slut!

Spontana tankar om AC/DC-konserten på Globen i fredags

Brian Johnson sjöng bättre än någonsin och är äntligen lika gammal som han alltid har sett ut.

De 4-5 låtarna från nya plattan Black Ice gjorde sig riktigt bra live.

På en konsert av den här typen ska man stå max 7 meter från scenen och känna bastrumman i scrotum för att få ut maximalt av upplevelsen. Det spelar ingen roll att man är 40 och för bekväm...

Folk som är så packade att de inte kan stå upp redan innan konserten har börjat borde få ge bort sina biljetter till andra som bättre kan uppskatta deras värde.

No son of mine? Phil Collins son tar över

Phil Collins grabb lirar skiten ur farsgubben

Att följa i sin faders fotspår är ju en gammal beprövad karriärsväg men frågan är om den är så lättpromenerad för de unga musiker vars föräldrar råkar vara berömda rockartister.

Visst, Jacob Dylan klarade sig fint med sitt Wallflowers ett tag men Wolfgang Van Halen hade nog med största säkerhet inte spelat i Van Halen om inte farsan Eddie och farbror Alex hade styrt där och Julian Lennons koppling till sin helgonförklarade fader John har nog varit lika mycket en kvarnsten runt halsen som en dörröppnare.Det är inte det lättaste att växa upp i sina föräldrars skugga om man vill syssla med musik. Det finns trots allt en hel del talanger som är minst lika duktiga som sina mer kända päron.

En telning som jag kan rekommendera er att hålla öronen på skaft efter är Phil Collins son Simon som är aktuell med cd:n U-catastrophe. Simon föddes 1976 som första barn i Phil Collins äktenskap med kanadensiskan Andrea Bertorelli. Paret skilde sig 1980 och Simon växte upp med sin mamma och syster i Vancouver. Hans första skiva All of Who You Are släpptes år 2000. Uppföljaren Keep the Truth kom 2005 och i höstas släppte alltså tredje skivan U-catastrophe.

Simon lirar trummor, spelar piano och sjunger, precis som sin farsgubbe. Som kompositör är han minst lika profilstark. Han har dessutom en i mitt tycke bättre rockröst än farsan Phil. Och han är bra mycket rockigare.
Musiken är modern men med tydliga nickar åt klassisk progressive rock.
Singeln "Unconditional" (checka in videon här) är en vacker snyftare men det mesta på plattan är bra mycket hårdare. Det finns även en trumduell på skivan mellan far och son, kallad ”Big Bang”.
En liveversion av ”Big Bang”, dock utan farsan Phil, finns här:

Schyssta bananer och bra mycket bättre än farsans "Tarzan"...

Spela Van Halen-asteroids!

Gillar du gamla klassiska Van Halen?
Diggar du det gamla klassiska tv-spelet Asteroids?

Då är det här spelet skapat speciellt för dig!

Bring Your hands together!

Maxus-den vita elefanten?

Artister eller album som förtjänar ett bättre öde än att förbli nergrävda i glömskans mylla..

Idag: Maxus



Maxus självbetitlade enda lp från 1981 är välkänd inom Westcoastkretsar, och därmed till stor del hos ungdomskulturen i frikyrkorna där den typen av musik alltid har varit kraftigt representerad. Utanför kyrkväggarna är det dock inte många som känner till detta mästerverk.

Maxus bildades 1980 av sångaren Jay Gruska, keyboardisten Robbie Buchanan, basisten Mark Leonard och trummisen Doane Perry. Efter att ett gäng olika strängbändare provats kompletterades bandet till slut av en ung supergitarrist vid namn Michael Landau.

Jay Gruska hade släppt ett soloalbum några år tidigare som hade producerats av Michael Omartian och denne ställde nu upp på att producera igen när det var dags för det nybildade bandet att gå in i studio och spela in nio låtar skrivna av Gruska i samarbete med bl.a. Lisa Dalbello. Körade på skivan gjorde Bill Champlin och Tommy Funderburk och Paulinho Da Costa fyllde ut med percussion.



Maxus är en kultförklarad rockplatta med alla de klassiska ingredienser som ingår i en riktig västkustsallad. Här finns starka melodier, fläckfritt framförda av professionella studiomusiker men med texter som tränger lite djupare än de normala melodiösa poprockdängorna från samma tid. Det är en lagom mix av snygga ballader och rockigare nummer snyggt paketerade i Omartians proffsiga produktion.

Skivan kom i en tid då studiomusikerna i Los Angeles var musikvärldens kungligheter och en stor del av musikbranschen kretsade runt dem- och det med all rätt. Under slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet var det en liten skara musiker som spelade på nästan alla stora artisters skivor, från Chicago, Jackson Browne, Cher och Paul Simon till Paul McCartney och Michael Jackson. Maxus debutplatta är mycket ett barn av sin tid men har ändå lyckats behålla sin fräschör och är absolut inspirerande lyssning än idag.

Tyvärr blev det inte mer än ett album för Maxus. Medlemmarna spreds för vinden och gav sig i kast med olika projekt. Varför är oklart, kanske berodde det på att skivan inte sålde så bra som väntat. Samtliga inblandade har dock hållit sig sysselsatta under åren. Jay Gruska släppte 1984 ett andra soloalbum betitlat Wich One Of Us Is Me som i mångt och mycket påminner om Maxus och är väl värd att söka reda på, även den. Gruska har under senare år gjort väsen av sig som kompositör av filmmusik och signaturer till amerikanska tv-serier, bl.a. ”Lois & Clark” och ”Förhäxad”. Robbie Buchanan har fortsatt sin karriär som studiomusiker och producent och har spelat med artister som Dolly Parton, Chaka Khan, Ringo Starr, Jewel och Barbara Streisand. Trummisen Doane Perry spelar i Jethro Tull idag men har även medverkat på skivor av Lou Reed, Bette Midler, Pat Benatar och Magellan. Basisten Mark Leonard har spelat med bl.a. Robbie Robertson.
Mike Landau har under nittiotalet spelat in ett antal plattor med sitt band Burning Water och har även skrivit musik åt Steve Perry och Nightranger. Som studiogitarrist har han medverkat på album med Chicago, Michael Jackson, Pink Floyd, Cher, Bonnie Raitt, Joni Mitchell, Stevie Nicks, Alanis Morissette, Anastacia och Julio Iglesias(!). Han släppte senast studioalbumet Star Spangled Banner 2001 och var på besök i Sverige och spelade på Fasching för så sent som en månad sedan. Han är också aktuell med en live dubbel cd.

Här finns ett charmigt japanskt promoklipp på låten "The Higher You Rise" från Maxus.

Här kan man se Mike Landau shredda loss med sitt Burning Water. Datum okänt men antagligen sent nittiotal.

Tidigare artiklar i serien bortglömda artister/ Band:

Dada
Captain Beyond
Big Money
City Boy
Crack the Sky
T-Ride
Kevin Gilbert

What's the Frequency, Iq?

Brittiska progrockveteranerna Iq har släppt ett liveklipp av titelspåret från deras kommande nya skiva Frequency, Den är inspelad i december förra året i Holland.

Se videon här:

Bådar gott på min ära!

Plattan vankas senare i vår, april närmare bestämt.

Hallelulija, Glossolalia!

Glossolalia betyder att tala i tungor. Det är något som man brukar göra i vissa frikyrkor när man blir så uppfylld av Gud att man svämmar över. Och det är faktiskt nära till hands att man själv börjar rabla osammanhängande av glädje när ens öron fylls av Steve Walshs teatraliska stämma på denna, hans andra soloplatta.

Keyboardisten och sångaren Steve Walsh har alltid setts som något av en surkart i rockkretsar.

Efter att ha varit med och grundat symfonirockarna Kansas 1973 och sjungit med dem på sju studioalbum hoppade han av 1981 efter "creative differences" med gitarristen Kerry Livgren, främst över dennes alltmer uttalat kristna texter som Walsh hade svårt att relatera till. Walsh startade AOR-bandet Streets tillsammans med brittiske gitarristen Mike Slamer från City Boy (se tidigare artikel här).

1986 var Walsh tillbaka i Kansas igen och där har han stannat sedan dess. Tyvärr har Kansas med åren reducerats till ett band som nöjer sig med att turnera med sina gamla hitlåtar och inte släpper någon ny musik. Steve anser att den ende som kan skriva Kansasmusik är Kerry Livgren och eftersom Livgren inte längre är med i bandet så får Steve tjäna sitt uppehälle genom att muttrande fara runt och sjunga "Carry On Wayward Son" och "Dust in the Wind" till dödedagar. Tuff skit.

Men i början på det nya milleniet dök plötsligt Steves soloplatta Glossolalia upp från ingenstans. Och den visar med all önskvärd tydlighet att sångaren inte på långa vägar ska räknas ut som en kreativ och konstnärlig kraft.

Glossolalia är en färgsprakande bombastisk musikupplevelse, ett nyskapande sammelsurium av tung industrirock, hjärtskärande nakna ballader, funkig svettig rock och Hollywoodska stråkorkestrar från helvetet. Det är modigt, självutlämnande och framför allt äkta.

Anledningen till att den musikaliska soppan smakar så ljuvligt kan hittas i den lyckliga föreningen av de tre ingredienserna Walsh, producenten Trent Gardner och gitarristen Mike Slamer. Steve Walsh har en oerhört teatralisk, pompös och samtidigt naket sprucken stämma med mörka undertoner. Det har producenten Trent Gardners (Magellan, Explorer's Club) tagit till vara på och öppnat damluckorna på vid gavel så allt får forsa ut fritt. Samtidigt är produktionen extrem med överdådiga orkestreringar och artificiella ljudbilder, ömsom taggtrådsvass industrirock a'la Nine Inch Nails eller Rammstein, och ömsom fluffiga konstrocktongångar i Kate Bushs anda. Och så Mike Slamers raspigt skitiga men samtidigt melodiösa gitarrspel på det. Slamer har inte varit med och skrivit några av låtarna, men hans spel lämnar ändå ett bestående intryck på plattan.

Det är storvulet och nära på kitschigt, men samtidigt så äkta och kompromisslöst att man sväljer det hela med hull och hår. Inledande titelspåret "Glossolalia" är ett hårt riffigt och samtidigt melodiöst nummer, balladerna "Nothing", "Mascara Tears" och "Rebecca" är tårdrypande vackra. "Serious Wreckage" är både smäktande och hård. "Haunted" "Heart Attack" och "That’s What Love’s All About" skulle rocka upp vilket dansgolv som helst och den episka och intrikata "Smacking the Clowns" är skivans höjdpunkt. Den låt som stilmässigt påminner mest om Walshs huvudband bär den passande titeln "Kansas". Texterna behandlar så vilt skilda ämnen som Nordamerikas indianer, rattfylla, brinnande cirkusar och Hitchcockfilmer.

Om du hoppas på att höra ny Kansas musik är det här inte plattan för dig, men om du gillar Steve Walsh röst och tidigare arbeten, samt är öppen för nya intryck, kan Glossolalia mycket väl bli din nya favoritskiva. På grund av uselt promotionarbete från skivbolagets sida är skivan svår att hitta, men det är väl värt besväret att leta. Glossolalia är bland det bästa Steve Walsh någonsin gjort, och en av de bästa rockskivorna som över huvud taget släppts de senaste åren.

Lyssna på balladen "Nothing" här.

Och den hårdare "Haunted man" här.

Dada: Hink och spade...

... kan behövas när man gräver upp glömd musik.

Dada skiljer sig lite från tidigare artister som presenterats i den här bloggen i och med att de är i högsta grad verksamma och både turnerar och släpper skivor kontinuerligt. De stoltserar dock inte med eget namnfack i skivbutikerna och deras album kan vara aningen svåra att få tag i varför de gott och väl förtjänar en spotlight riktad mot sig på detta sätt…

Trion, som består av basisten Joie Calio, gitarristen och sångaren Michael Gurley och trummisen Phil Leavitt, härstammar från Kalifornien och har spelat ihop sedan de gick i högstadiet på 70-talet. Deras debutalbum Puzzle kom 1992 och gjorde tämligen stort väsen av sig med singeln ”Dizz Knee Land” som blev en radiohit i trions hemland. Debutalbumet sålde en halv miljon exemplar och bandet fick åka på världsturné som förband åt storheter som Depeche Mode och Crowded House. Dada besökte Sverige för första och hittills enda gången i augusti 1993 då de spelade förband åt Sting på Globen på hans Ten Summoners Tale-turné.

Uppföljaren kom 1994 och hette American Highway Flower. Den sålde hjälpligt men innehöll ingen radiohit i samma skala som ”Dizz Knee Land”. Strax efter att tredje plattan El Subliminoso släpptes 1996 gick Dadas skivbolag IRS i konkurs. Bandet slickade såren och kom tillbaka 1998 med självbetitlade Dada på MCA. Skivan gjorde inget större intryck och MCA blev uppköpt vilket gjorde att Dada återigen glömdes bort av promotionavdelningarna. Man stod åter utan skivkontrakt och bandet gick i ide på obestämd tid i juni 1999.

Gurley och Leavitt startade bandet Butterfly Jones som släppte albumet Napalm Springs. Joe Calio skrev en bok och gav ut ett soloalbum. I mars 2003 samlades så trion igen och gav sig ut på turné. Liveplattan Live: Official Bootleg Vol. 1 följdes snabbt av nya studioalbumet How To Be Found som släpptes våren 2004. Bandet har fortsatt turnera oförtrutet över hela USA och har en lojal fanskara på hemmaplan.

Dada spelar en helt egen typ av pop/rock även om det i deras musik är lätt att urskilja influenser från storheter som Beatles, The Police och U2. Alla tre medlemmarna i bandet är ypperliga sångare och deras supertajta och rena sångharmonier leder tankarna till Simon & Garfunkel eller The Everly Brothers. Dada är genuina förnyare inom powertriogenren. De kombinerar sina instrument och sitt låtskrivande på liknande sätt som mer kända trojkor som Cream, Jimi Hendrix Experience och tidigare nämnda Police. Michael Gurley är en underskattad gitarrist, ja alla tre är exceptionella musiker, men bandets styrka är framför allt deras låtar som fullkomligt bubblar över av snygga melodier, intelligenta texter och spännande arrangemang.

Av deras fem studioalbum är debuten Puzzle svårslagen men El Subliminoso från 1996 är snäppet vassare i mina öron. Låtmaterialet är där mer varierat, allt från punkrockiga ”Sick In Santorini” via bakåtlutade ”Bob The Drummer” till den utspejsade powerpopen i ”The Spirit Of 2009” och vackra ballader som ”Star You Are” och ”No One”.
Dadas fyra första album finns nu återutgivna med bonusmaterial efter att ha varit out of print under några år.

Videoklipp på hitsingeln Dizz Knee Land hittar du här:

En liveversion av höjdarlåten Sick in Santorini finns här:

Fler roliga liveklipp hittar du på bandets officiella hemsida

Åldersnojja?

Man inser att man passerat 40-strecket när man kommer på sig själv med att:

• Stå och baka surdegsbröd en lördagförmiddag...
• med Dire Straits Love over Gold frivilligt i stereon
• Kunna alla texterna till Love Over Gold utantill
• För första gången hålla med amerikanska grammy-juryns val i nästan samtliga kategorier
• Inte kunna se på något program alls (förutom amerikanska tv-serier) på TV3 eller Kanal 5
• Spendera de kommande fyra lördagarna helt själv då resten av Sverige ser på melodifestivalen

Gillanister i världen: Hör upp!

Ian Gillans kommande soloplatta Eye To Morocco släpps den 6 mars och nu börjar bits and snippets från skivan läcka ut för hugade lyssnare.

I det italienska radioprogrammet Capital kan man höra previews på låtarna "One Eye To Morocco", "No Lotion For That", "The Sky is Falling Down","It Would Be Nice" och "Allways a Traveller".
Här:

Dra slidern 14 minuter in i programmet och digga loss.

Mina förhoppningar om att skivan skulle likna Gillan och Glovers fantastiska Accidentally On Purpose från 1988 verkar infrias. Älskare av Gillan lär inte bli besvikna. Förvänta er inte något alltför likt Deep Purple bara. Det här är mer poppigt och romantiskt.
Foto: Mårten Olsson

Apropå Accidentally on Purpose, ni som inte hört den pärlan kan hitta några underbara videos från den här:

"She Took My Breath Away"

"Evil Eye"

"The Purple People Eater"

"Dislocated"

Bortom bäst: Captain Beyond

Tips om band som glömts bort. Idag: Captain Beyond

Om det är någon grupp som är värdig epitetet kultband så är det Captain Beyond. De hann bara med att ge ut tre album under sjuttiotalet och blev inte direkt rika på sin musik, men deras debutalbum hyllas än i dessa dagar.

Captain Beyond bildades i Los Angeles 1971 av ett gäng musiker som hade gjort sig namn i andra mer kända grupper. Rod Evans hade varit sångare i den första uppsättningen av Deep Purple. Gitarristen Larry ”Rhino” Rheinhart och basisten Lee Dorman hade varit medlemmar i Iron Butterfly och trummisen Bobby Caldwell hade spelat med Johny Winter.

De fyra musikerna träffades och jammade fram eget material. Det gick väldigt lätt. På bara två dagar spelades debutplattan in. Deras rymdinspirerade hårdrock med progressiva inslag var både personlig och lättillgänglig. Omslaget och texterna ledde tankarna till psykedelika och flower Power men musiken var mycket mer straight forward än vad man skulle kunna tro. Riffen är lika självklara som de mest simpla från Black Sabbath. Captain Beyond håller en oerhört hög klass rakt igenom och saknar svaga spår. Skall några extra utmärkande nämnas väljer jag ”Dancing madly backwards”, ”Myopic Void”, ”Thousand Days Of Yesterdays (Time Since Come And Gone)" och ”Mesmerization Eclipse”. Caldwell och Evans står som ensamma låtskrivare men det är endast på grund av kontraktsrättigheter. Musiken skapades av samtliga fyra medlemmar.

Trots den homogena debuten uteblev succén. Uppföljaren Sufficiently Breathless släpptes 1973 men nu var den musikaliska riktningen radikalt ändrad. Caldwell var här ersatt av Marty Rodriguez och den skitiga rocken med flummiga texter var nu utbytt mot mer strömlinjeformad rockmusik. I arrangemangen märktes nu saxofoner, keyboards och mer percussion. Nummer som “Distant Sun” och “Bright Blue Eyes” höll fortfarande hög klass men skivan var svagare på alla sätt än debuten. Halvvägs igenom inspelningarna hade Rod Evans dessutom plötsligt hoppat av, något som satte stopp för bandets framfart ganska abrupt. Det dröjde ända till 1977 innan bandets tredje och sista album Dawn Explosion släpptes, denna gång med Willy Daffern på sång (och Caldwell åter på trummor). Skivan håller inte närheten av samma klass som sina föregångare. Captain Beyond lades i jorden utan att följas av något större begravningståg. I slutet av nittiotalet sattes en turnéversion av bandet ihop och gav sig ut på vägen. De spelade till och med här i Sverige på Sweden Rock Festival i juni 1999. Ett tag snackades det om eventuell ny skiva, men bandet är numera återigen splittrat och kristallkulan visar ingen återförening inom de närmast kommande rymdåldrarna.

På Youtube finns lite liveklipp från 1972 som ger en fingervisning om bandets kvaliteter.

Här kan man se och höra en video med de tre första låtarna från debutskivan.

För folk som inte kan få nog av Captain Beyond finns en svenskproducerad hyllningsskiva kallad Thousand Days Of Yesterdays: A Tribute To Captain Beyond. På den har svenska band som Flower Kings, The Quill, Locomotive Breath och Lotus spelat in nya versioner av samtliga låtar från den första Captain Beyondskivan. De riktiga höjdarna på denna tribute är Qophs version av ”Dancing Madly Backwards” med svensk text; ”Dansar Galet Bakåt” och Abramis Bramas ”Förtrollande Förmörkelse”(”Mesmerization Eclipse”).

Anser du dig ha en fäbless för klassisk sjuttiotalsrock bör du genast införskaffa Captain Beyonds debutalbum för en billig penning. Annars är du ingen människa utan bara en lite plutt.