Chilla med Bill

Missa för höge Fagerlund inte Bill Champlin när han kommer hit nästa vecka!

Den emminente sångaren och gitarristen/keyboardisten Bill Champlin, mest känd från världsbandet Chicago kommer och spelar på Fasching i Stockholm nästa vecka. Det är över tio år sedan karlsloken var här senast så konserterna är ett måste för dig med öron på skallen. I konserten medverkar svenske gitarristen Peter Friestedt, Stefan Gunnarsson (japp, från Såskadelåta)Victoria Tolstoy och Bills fru Tamara. Det blir musik från Friestedts två höjdarskivor LA Project och mycket från Champlins fina karriär, antar jag. Bills senaste soloplatta No Place left to Fall hör faktiskt till det bästa som släpptes 2008 enligt min mening. Konserten på onsdag verkar vara slutsåld redan men en extrakonsert har satts in på tisdag 1 juni. Be there or beheaded.

Huka er, nu laddar gubbarna om!

När fan blir gammal börjar han lyssna på gubbrock...

Med risk för att stämplas som åldersrasist vill jag här slå ett slag för den ack så förhatliga musikstilen gubbrock. Egentligen är det ett ganska brett skällsord. I princip all typ av rock som framförs av män över 45 år har någon gång kallats detta. Rolling Stones kallades gubbrockare redan 1981 när de släppte Tattoo You. Vad ska de kallas nu då, nästan trettio år senare? Rullator rock? När Deep Purple återförenades 1984 ansågs de vara veterangubbar. fastän de bara var dryga 40! Medelåldersmetal hade väl varit en bättre benämning på musiken.

Det finns band och artister som spelat gubbrock fastän de i ålder inte kvalificerat för musikstilen. vad sägs om Huey Lewis and the News eller Dr Feelgood? I sin värsta betydelse är väl gubbrock någon form av gungande trött boogie framförd utan vare sig jävlaranamma eller vilja. Slappt helt enkelt.I sin bästa och mest positiva mening kan det dock stå för tidlös men mogen musik framförd med gusto och den erfarenhet och rika patina som kommer med åren.

Nu under våren har ett antal gamla rockhjältar släppt album av riktigt hög kvalitet, och fler poppensionärer står på kö för att ge ut revitaliserad musik.

Först ut är Peter Wolf; den coole frontmannen och sångaren kanske mest känd för sin tid i J.Geils band (med hitten "Centerfold"). Efter att ha lämnat J.Geils på åttiotalet hade han en i början framgångsrik solokarriär som med åren fizzlat ut så sakteliga. På Midnight Souvenirs, hans första soloplatta på åtta år, befinner han sig i ett ovanligt konteplativt mood. det här är vuxenmusik av bästa märke. Snygga melodier, cool produktion, vassa texter och en röst som man plötsligt påminns om är en av de bästa i rockhistorien. På plattan ryms countryduetter med Shelby Lynne, hyllningar till Willy Deville och en nyinspelning av gamla dängan "Thick as Thieves!. Högeligen rekommenderad lyssning!

Kolla på en asadödsacool video av Peter och Shelby när de repar "Tragedy" i logen här:

Ett riktigt framträdande av låten finns annars här:

En annan Peter som gjort fantastisk comeback under våren är Peter Frampton. Han må ha blivit megastjärna som soloartist via sin dubbelliveskiva Frampton Comes Alive, men för mig slutade han egentligen göra RIKTIGT bra musik när han lämnade Humble Pie redan i början av sjuttiotalet. Fast nya soloplattan Thank You, Mr Churchill är ruggigt bra. Både lugn och fundersam och ösig och pigg på samma gång. En liveversion av ballden "Black Ice" hittar du här:
Något mer ösiga "Invisible Man" hittar du här:

Mitch Ryder var en av de bästa vita soulrösterna inom rocken när han slog igenom i slutet på sextiotalet med kompbandet Detroit Wheels. Han har i princip varit frånvarande från topplistorna sedan dess. Han lär inte heller hamna där igen med sitt nya soloalbum, det första på typ 25 år. Plattan som heter Detroit Ain't Dead Yet (The Promise) är en skitig samling motownmotoroljerock med funkinslag som skulle få påven själv att resa sig upp och svänga på höfterna om han fick höra den. Gå in på Spotify och lyssna själv, vettja!

Andra gubbjävlar som är på gång med ny (och förhoppningsvis lovande) gubbrock är Tom Petty & the Heartbreakers med nya plattan Mojo, och Steve Miller band som också släpper nytt snart.

Länge leve gubbrocken!

En go gubbe mindre

Ronnie james Dio var en slags hårdrockens Benjamin Button. Han föddes som gubbe och dog så ung han kunde bli.

Hårdrocksvärlden sörjer Ronnie James Dio och visar djävulshornstecken. Visst kan man väl sakna en man man inte kände, men en stor del i sorgen ligger i att Dio som liksom föddes som gubbe, var en av de få inom hårdrocken som skulle kunna åldras med grace och med säkerhet hade minst ett par riktigt bra album till innanför västen. Dem får vi aldrig höra nu.

Ronnie såg ut som en sextioåring redan på baksideomslaget till Elfs debutskiva från 1972 och han var inte direkt någon Adonis när han klampade omkring i bellbottoms och platåpjuck med Ritchie Blackmore i Rainbow i slutet på sjuttiotalet eller höll svarta seanser med Black Sabbath i början av åttiotalet. Karln var ju för fasen 40 när han slog igenom med Holy Diver och slutligen blev legend. Att det sedan var si och sådär med kvaliteten på hans verk efter Sacred Heart (Angry Machines, någon?...) betyder inte att han på något sätt var slut som artist. Styrkan i Dios artisteri var att han förutom att besitta en unik pipa inte anlade någon image som häradsbetäckare eller ungdomlig partyprisse. Han var från första början den lille trollkarlen eller spelledaren som sjöng om drakar och demoner med fullständig övertygelse. Kanske gjorde hans blygsamma längd också att han hade en stark attityd och aldrig tog skit från någon. Där ungdomshyllande rockare som David Lee Roth, Motley Crue, Ratt och Axl Rose blir allt mer patetiska i takt med att hårfästet stiger uppåt och midjemåtten breder ut sig, kunde Dio lugnt segla vidare i sitt drakskepp och skriva kraftfulla heavy metal-nummer med all tidlös pondus som går att uppbringa. Det hade han kunnat göra många år till om inte cancern satt stopp för det. Däri finns anledningen till mina salta tårar.

Sverige behöver en Zappa!

Valåret rullar på och valfläsk, medieinslag och "innovativa" reklamkupper försöker påverka oss i våra politiska åsikter. Tänk vad en frisk fläkt som Frank Zappa kunde göra på mediebanan i Sverige...

När jag har strykkväll (ring inte Soc, jag rör inte barnen eller frun utan räddar tvättstugan från tvätthögens utbredning) brukar jag slänga på någon gammal musik- DVD. Senast tuggade jag mig igenom mina 6 dvd:er av samlade Frank Zappainslag, hämtade från den ypperliga zappabootlegsajten www.zappateers.com.

Åh vad jag saknar Frank! Inte bara hans knasiga, avancerade och roliga musik utan även honom själv som person. En välartikulerad, knivskarp renässansmänniska med hjärta och mod att ställa de mest jobbiga frågorna och belysa de mest dumma påhitten och åsikterna från politiker och massmedia. Vad som slår mig när jag tittar igenom alla de gamla intervjuerna från olika amerikanska tv-shower är hur urbota korkade och oinsatta programledarna är och hur servil, neutral och överseende Frank är, samtidigt som han på alla sätt får sina intervjuare att framstå som riktiga kronhjon. Han svarar bara rakt och direkt på frågorna, utan att visa hur dumma han tycker de är. Istället får han fram vad han vill ha sagt och kan dementera de vanliga idiotiska föreställningarna som intervjuarna har om honom som simpel snuskig rockare...

Tänk er en sådan man i svensk media- som kan röra om och ställa de rätta frågorna utan gömda agendor eller egenintresse. Få människor mer intresserade av politik och visa hur vi kan vara med och påverka. När man har sett ett antal intervjuer med Frank Zappa och sedan slår över till svensk tv och ser Roast på Berns, ja då vill man bara starta en enorm kräkfest, rakt över tvätthögen. Tur att man kan zappa tillbaka till Zappa.