R.I.P John Martyn

Den skotske singer/songwritern John Martyn är död. John Martyn hade en lång och varierad karriär där han spelade allt från blues och engelsk folkmusik till jazz, rock och till och med reggae. Han skrev låtar för Eric Clapton, Nick Drake och America, och spelade ihop med bland andra Phil Collins, David Gilmour och Levon Helm.

Ett hett tips för hugade lyssnare är Glorious Fool från 1981 eller livealbumet Philentropy.

John Martyn blev 60 år.

LeRois last stand...

Som en hyllning till bandets saxofonist LeRoi Moore som dog i somras har Dave Matthews Band valt att ge ut LeRois sista spelning med DMB från 28 juni 2008 på Nissan Pavilion i Bristow, Virginia.

Skivan, som blir nummer 14 i den ständiga liveserien Live Trax, släpps 20 mars, men det går att beställa den redan nu från bandets hemsida .
Konserten innehåller bland annat en version av "The Space Between" som inte spelats på länge samt debuten av sommarturnéns favoritcover "Sledgehammer".

Överskott av försäljningen kommer att skänkas till välgörande ändamål i LeRoi Moores anda.

Billy Powell RIP

Lynyrd Skynyrds keyboardist Billy Powell hittades igår död i sitt hem i Florida. Trolig dödsorsak är en hjärtattack. Billy Powell blev 56 år.

Lynyrd Skynyrds medlemmar har utsatts för enorma tragedier genom åren, först med flygplanskraschen 1977 då tre av medlemmarna omkom. Därefter har ytterligare två medlemmar dött,gitarristen Allen Collins 1990 och basisten Leon Wilkeson 2001.

Secret Treaties- En hyllning till tidernas ondaste skiva

På åttiotalet var jag en snäll tonåring med kristna kompisar som lyssnade på Mr Mister och Level 42. Hårdrock var kanske inte enbart djävulens musik men det sågs inte med blida ögon att man erkände sig gilla nitar och läder. I mina letanden bland halvmesig rock som skulle kunna sanktioneras av baptisternas inkvisitorer stötte jag på Blue Öyster Cult, ett mystiskt band som var kända för låten ”Don’t Fear The Reaper” och 1986 precis hade släppt albumet Club Ninja med hiten ”Dancing In The Ruins”. De verkade inte sjunga om Hin håle och stoltserade varken med nitar eller upp- och nedvända kors. Här var en platta jag utan risk för späkning kunde inhandla.

På en skivbörs hittade jag därefter B.Ö.C.s tre första plattor. LP-omslagen var inte särskilt färgglada och de såg både obehagliga och skrämmande ut utan att behöva stoltsera med en enda dödskalle eller djävulsmärke. De liknade mer störande geometriska teckningar signerade Escher. Men va fan, de kostade fem spänn styck, varför inte chansa? Femton riksdaler fattigare och med Blue Öyster Cult, Tyranny And Mutation och Secret Treaties under armen vandrade jag hem till familjens blygsamma stereosystem ovetande om vilken sonisk misshandel jag var på väg att utsätta den för.

För det första lät dessa plattor inte alls som Club Ninja, nä, vilket jävla skrammel! Produktionen verkade obefintlig och ljudet var gräsligt. Min engelska var inte fullt utvecklad men titlar som ”Hot Rails To Hell”, ”Dominance And Submission” och ”Career Of Evil” ledde inte tankarna till thé, kakor och lång och mysig aftonbön direkt. Jag översköljdes av en stark misstanke om att det här kanske var punk! Denna förhatliga ”musikform” som endast spelades av degenererade totalt omusikaliska kronhjon och diggades av ännu mer IQ- befriade orpon som aldrig bytte kallingar..

Det värsta med de tre skivorna var den ständigt närvarande känslan att det här var alltigenom ond och pervers musik. Inget för baptister med andra ord. Nej, ”Bort Det” som det står i Bibeln! Jag sålde vidare skivorna så fort jag förmådde utan att ens ha lyssnat igenom dem ordentligt. Min odödliga själ var härmed räddad. Trodde jag.

Jag hade naturligtvis fel.
Min unga baptistindoktrinerade hjärna var helt enkelt inte mogen att ta emot storheten i B.Ö.C.s tre svartvita album.

Blue Öyster Cults debutalbum från 1972 och dess efterföljare Tyranny And Muatation som släpptes året därpå är förvisso punkiga, kanske inte så mycket musikaliskt som i allmän attityd. Secret Treaties däremot, som kom 1974 är inte vad man skulle kalla en naturlig utveckling av de två tidigare albumen, snarare ett sidospår. Istället för att bli hårdare och mer arga blev Blue Öyster Cult sluga, onda och ironiska istället. Och det är såklart alltid läbbigare med intelligent ondska än korkad sådan.

Musiken på Secret Treaties är ett skevt hånleende i mungipan, intelligent och fokuserad. Låtarna är minutiöst arrangerade i lager på lager och de lämnar alla en olustig känsla efter sig. De är kantiga och metalliska som taggtråd men samtidigt slicka, poppiga och melodiösa på ett oemotståndligt charmigt sätt. Allen Laniers keyboards har tagit mycket större utrymme än på de två föregående skivorna och fungerar här som emotionellt och musikaliskt kitt i kompositionerna. Rätt använt finns det ju inget instrument på denna jord som kan låta mer ondskefullt än en hammondorgel.

Öppningsnumret ”Career Of Evil”, vars text är skriven av New Yorks punkdrottning Patti Smith, har ett malande entonigt riff i en nedåtgående skala som ges mer tyngd av hammondorgelns närvaro. När man kommer till refrängen är det plötsligt gladare tongångar, riktigt poppigt faktiskt.

I “Subhuman” gör Eric Bloom ett av sina bästa framträdanden med sin personliga tolkning av texten som liksom så många andra på skivan är mestadels helt obegriplig. ”Oyster boys are swimming now/Hear them chatter on the tide”…Öh…Okej.
De två gitarrerna samarbetar framgångsrikt med Laniers elpiano och Bouchards struttiga hi-hat arbete som skänker jazzdoft till kompositionen.

”Dominance & Submission” är än i dessa dagar fantastiskt rolig att sjunga med i på bandets livkonserter. Låten handlar inte, som man skulle kunna tro, om S&M eller sex, utan om rockens födelse via radion. Stilen är gammaldags rock’n roll men med roliga och annorlunda ackordvändningar.

"ME 262" börjar liksom ”Dominance And Submission” som en gammaldags rocklåt a la Status Quo men så fort man når det klockrena hårdrocksriffet som utsmyckas med lager av Laniers keyboards förstår man att det här inte heller är någon standardrockare. Texten berättar om en luftstrid under andra världskriget mellan ett tyskt Messerschmidtplan och engelska bombare.

”Cagey Cretins” – sluga idioter, kluriga korkskallar? Det är en befriande debil text till den här snabba bagatellen komplett med klassiskt punkriff och struttig hammond! ”It’s so lonely in the state of Maine”- Jo tack!

“Harvester Of Eyes”, med sina vackra Beach boys-körstämmor och boogie Woogie-känsla berättar i jagform en sanslös historia om en utomjording som gillar att knapra i sig ögon.
Det avslutande ljudet av en speldosa gör en än mer illa till mods.

“Flaming Telepaths” har en episk vacker melodi och ett vansinnigt snyggt gitarrsolo från Buck Dharma som ger föraningar om vad som komma skulle i ” Don’t Fear The Reaper” något år senare. Klassisk textrad i denna komposition är avslutande “And the joke’s on you...

Ett abrupt avbrott och plötsligt smygs vi in i den avslutande bombastiska ”Astronomy”. Metallica gjorde en hedervärd cover på den på deras Garage Days Inc. Texten, som har fantasytema och handlar om en viss Desdinova som är på jakt efter stormens ursprung, samverkar effektivt med den känsloladdade melodin och lämnar en kuslig stämning efter sig som hänger kvar efter att låten, och därmed också skivan, klingat ut.

På Secret Treaties stod alla stjärnkonstellationer helt rätt och Blue Öyster Cult hämtade sig aldrig riktigt efter det. Även om de fortsättningsvis skrivit högvis med fantastiska låtar så har de aldrig lyckats få till ett så kompakt och perverst perfekt album. Efterföljande Agents Of Fortune innehöll monsterhiten ”Don’t Fear The Reaper” och placerade B.Ö.C i elitdivisionen, men det var på Secret Treaties som alla deras olika egenheter, skilda sidor och kontraster passade bäst ihop. Ett klassiskt fall av summan som blir större än sina separata delar.

Wine, Women and song?

Farbror Bosse? Nej, David Coverdale!
Foto: Pär Davérus



En studie av David Coverdales texter genom åren


För oss svenskar kan det te sig lite underligt att David Coverdale i alla år har fått utstå spott och spe i engelsk press för sina låttexter. Om han hade levt i Sverige och skrivit texter på svenska är dock risken stor att Coverdale hade jämförts rakt av med Eddie Meduza som sjöng om kvinnor som madrasser med hål i. Och sanningen är nog att i sina värsta stunder var inte Whitesnakes textämnen långt ifrån dem hos Varbergssonen Meduza.

Coverdales poesi har dock inte alltid rört sig i regionerna under ormskinnsbältet. De första exemplen på hans poetiska ådra finner man på Deep Purples Burn-album från 1974. Till just titellåten var den unge debutanten så mån om att få uppskattning av gitarristen Ritchie Blackmore att Coverdale skrev fyra-fem uppsättningar med texter, alla med science fiction- eller fantasytema. Texten som kom med på skivan handlar om en häxbränning och innehåller uttryck som "Devil’s Sperm” vilket får en att stilla undra över kvaliteten på de andra icke publicerade textvarianterna…

I titelspåret på uppföljaren Stormbringer har Coverdale snott själva titeln från den engelske fantasyförfattaren Michael Moorcocks berättelser om albinoprinsen Elric och hans demonsvärd, men låttexten har i övrigt inte mycket med böckerna att göra. Andra tidiga textteman hos Coverdale rör sig mestadels i klassiskt bluesterritorium med ord som drifter, traveller, dice, gamblin’ man, gypsy och Lady Luck. Den ensamme missförstådde förtappade vandraren som aldrig finner den äkta kärleken men tar vad han får, bortglömd av Gud och sorgsen i sin själ. Mycket kan ses som karbonpapper på Free/Bad Companysångaren Paul Rodgers texter som i sin tur såklart snott alla ord från gamla bluesgubbar som Howlin' Wolf, Muddy Waters, Elmore James och Robert Johnson.

Andra textämnen hos Coverdale byggde mer på klassiska rockteman, ofta på gränsen till skrattretande. Eller vad säjs om rader som ”Well I'm a rock and roll preacher, Not a Sunday school teacher” från “Highball Shooter”?

Texterna på soloalbumen Whitesnake och Northwinds 1977 rörde sig mest i olycklig kärlek-facket och Davids bild av sig själv som bluesman var utstuderat tydlig.

På Whitesnakedebuten Trouble från 1978 hade texterna plötsligt ändrat karaktär. Visst fanns här ännu många bluesaforismer som t.ex. ”I was born a gambling man, and before I could walk, I had to learn how to run.” Men även mer djärva rader som i öppningspåret “Take Me With You”: “I know love and what it means, It's a skinny little girl in tight ass jeans, I love to hear 'em moan and cry, 'Cos God made men to satisfy”. Det är ord som inte lämnar mycket över åt fantasin.

På andra ställen visade Coverdale upp något av en kristen tro… ” You can pray to the Lord above” stönar han i “The Time Is Right For Love”. Även detta tema har kommit igen genom åren i låtar som ”Blindman”, ”Child Of Babylon” och ”Saints & Sinners”.

Mest har den gamle charmören dock hållit sig till illa dolda sexualundervisningslektioner i sina kompositioner.
”All of you women better lift up your skirts an' run, 'Cos I aim to shoot my pistol an' fire like a Gatlin gun” vrålar han liderligt i ”Rough An Ready” från 1983. I “Dancing Girls” från samma år besjunger han sin egen pung (”I got a one track notion on a feminine squeeze, A sackfull of love an' a mindful of fantasies”) och syskonkompositionerna ”Slide It In” och ”Spit It Out” går inte att tolka på fler sätt än ett.

Inför den stora transformationen 1987 hade Coverdale tonat ner sina snuskiga syftningar betydligt. Där var det istället de halvporriga musikvideorna med hans blivande fru Tawny Kitaen som stod för hey babberibban.

På senare års alster är gamla bluesteman tillbaka i stor utsträckning men även lite djupare funderingar på den känslomässiga skalan. Davids soloalbum Into the Light visade på en mycket mer mogen och stilfull gentleman än den ölmagade Dionysos som svängde mickstativet som den värste Theobald Thor. Till och med på det senaste Whitesnakealstret Good to be Bad har han hållt sexanspelningarna till ett minimum med textraden "You Won't mind me trying to find Your secret door" som enda möjliga lilla återfall.

Det är roligt att se att David Coverdale har vuxit upp och blivit en mogen man, men det är inte utan att man ändå saknar stor poesi som
“If you would change your mind we could find a night of satin sheet action, I promise I won't do anything Babe, unless you want me to, And that’s a fact”…

Så vackert! Den musikaliska motsvarigheten till FIB Aktuellts sexnoveller…

Poppis att kräkas

Med tanke på hur poppis den här vinterkräksjukan som bara går runt hela tiden är, börjar det inte bli dags att prata om det som en spyfluga?

They're Coming to Take Me Away, Ha hah-

Nytt flummaralbum från John Frusciante

John Frusciante är kanske mest känd som gitarrist i Red Hot Chili Peppers men han har även en imponerande solokarriär bakom sig med 11 skivor släppta på 14 år. Fast siffrorna är lite missvisande. Karln har haft korta stunder av extrem kreativitet och längre perioder av tystnad. 6 av soloskivorna släpptes under ett och samma år; 2004. Häromdagen släpptes hans senaste album, The Empyrean.

Frusciante var bara 18 år då han kom med i Red Hot Chili Peppers. Han spelade på bandets Mothers Milk och genobrottsplattan Blood, Sugar, Sex, Magic.

Solokarriären började 1995 då han hoppade av RHCP och gav ut den obskyra plattan Niandra Lades and usually Just a T-Shirt. När man lyssnar på den skivan idag hör man klara spår av Frusciantes begynnande heroinberoende och allmänna förvirrade sinnesstämning. Uppföljaren Smile from the Streets You Hold som kom 1997 visade en artist ännu djupare nere i drogträsket.

Men 1999 var en uppshejpad och drogfri Frusciante tillbaka i RHCP och medverkade på comebackplattan Californication. Hans tredje soloalbum To Record Only Water for Ten days var ett tecken på hälsa, både psykiskt och fysiskt och därefter har Frusciante, vid sidan av sitt arbete i RHCP fortsatt ge ut personliga soloverk. Bitvis tar flummmet och de tekniska experimenteringarna i kompositionerna över lite väl mycket, men lika ofta framträder Frusciante som en känslig och lyhörd Singer/songwriter med inspiration från giganter som Dylan och Beatles. Min personliga favorit är nog den lågmälda Curtains, det sista av de sex soloalbumen han släppte 2004.

Men den nya The Empyrean, då?
Tja, här framstår John som rejält förvirrad igen.Ett konceptalbum om personer som lever inne i ens inre och som ska tolkas precis som man vill kan väl inte vara annat än flummigt? Skivan inleds med en nio minuter lång instrumental harang som snarare leder tankarna till något från Captain Beefhearts Trout Mask Replica än funkpopen från Stadium Arcadium. Efterföljande covern på Tim Buckleys "Song to the Siren" är minst lika vacker som originalet och på "Unreachable" känner man bitvis vibbar från moderbandet RHCP, kanske för att Flea spelar bas på den. Men sedan är flummet tillbaka igen. Det glimmrar till emmelanåt, som på skramliga "God" och vackra "Heaven", men samtidigt finns lika många låtar som tär på tålamodet. Jag ska ge skivan en ärlig chans, kanske växer den, kanske finns här mer djup än vad som förefaller vid första genomlyssningarna, men det känns som om John har ansträngt sig lite för mycket den här gången. Det låter lite skitnödigt, helt enkelt. Jag återkommer i frågan. Men nu ska jag lyssna på Curtains istället.

Stora stålar, vasa?

Tips om band som glömts bort.
Idag: Big Money


Big Money var en svensk pop/rockduo som kunde stoltsera med att ha Abbas legendariske tekniker Michael B. Tretow som producent. Trots två fantastiska album som av kritiker godtogs väl slog bandet aldrig igenom på bred front.

Bandet startade som ett rent studioprojekt av trummisen Lars ”Vasa” Johansson (som tidigare spelat i band som Nina Letar Ufo och Pontus & Amerikanarna) och sångaren Big- vars egentliga namn är Magnus Rongedahl. Magnus är född och uppvuxen i Molkom i Värmland men flyttade i mitten på åttiotalet till Stockholm och började sjunga bakgrundskörer till diverse artister.

Vasa lämnade Pontus & Amerikanarna 1992 och påbörjade då projektet Big Money tillsammans med Magnus. Musiken Vasa komponerade var kraftigt influerad av Queen och då duon lyckades anlita Abbas gamle tekniker Michael B. Tretow försäkrade de sig om att få ett unikt sound som skulle kunna matcha den forna supergruppens. Debuten Lost In Hollywood släpptes på Sonet och innehöll 11 fabulöst producerade pop/rockpärlor med underbara texter om spökande fiskar, snögubbar och rubintofflor.

Förutom Rongedahl och Vasa medverkade även Peter Ljung på keyboards och Staffan Astner på gitarr. Vissa av låtarna spelades flitigt på radion och ”Rich And Famous” användes som signaturmelodi i den svenska versionen av tv-programmet Lifestyles of the rich and famous”. 1994 kom uppföljaralbumet Moonraker som innehöll musik i samma stil, bl.a. höjdpunkter som ”Million Dollar Mouth”, ”The Last Man On Earth” och ”Pretentious Brat”.

Musiken från Big Moneys två skivor förekom frekvent i Ulf Malmros fantasieggande tv-serie Rapport Till Himlen till vilken Vasa även hade varit delaktig i manus. Vasa har därefter fortsatt sitt samarbete med Malmros och skrivit manus till tv-serierna Silvermannen och Sally. Big Money turnerade runtom i Sverige efter Moonraker och samarbetade även med Army Of Lovers på singeln ”Lit De Parade” men därefter blev det tyst om bandet och verksamheten verkade helt ha upphört 1996.

VASA återförenades med Pontus och Amerikanarna som släppte plattan Kasino 1998. Han har även skrivit musik åt Alexander Bards förra projekt Vacuum. Efter det har han fortsatt mest ägnat sig åt att skriva filmmanus, bl.a. till Den Bästa Sommaren och Strandvaskaren. Vasa har äve skrivit boken Bläcksjön som kom redan 1992.

Magnus Rongedahl återgick till att tillsammans med sin tvillingbror Henrik sjunga bakgrundskörer åt svenska popstorheter som GES och Electric Banana Band. I förra årets svenska melodifestival deltog de som duon Rongedahl med låten "Just a Minute" och gick till final i Globen.

Någon återförening av Big Money verkar inte trolig, speciellt med tanke på att producenten Michael B. Tretow råkade ut för en stroke 2001 och nu har dragit sig tillbaka från musiken. Om något outgivet material finns är osäkert.

Big Money hade en befriande humoristisk inställning till både musik och texter och var samtidigt musikaliska fullblodsproffs ut i fingerspetsarna. Vasa är en oerhört kompetent kompositör med öra för fängslande melodier och Magnus Rongedahl besitter en av Sveriges bästa sångröster. Bandets två skivor kan varmt rekommenderas, framför allt debutskivan som hör till det bästa som släpptes av några svenska artister under hela nittiotalet.

Ju förr dess bättre?

Jag läste för ett tag sedan en kommentar som fick mig att reagera. I en skivrecension i en stor dagstidning tyckte recensenten något i still med att en artists debutskiva oftast var det bästa han eller hon åstadkom i sin karriär. Och visst, man kan förvisso ganska snabbt komma på ett antal artister och band som detta stämmer in på.

Van Halens debut från 1977 bräcks inte av något bandet gjort därefter, inte så mycket på grund av kvaliteten på låtmaterialet som den allmänna känslan av baccanal och sedeslöshet på hela plattan. Guns N’ Roses har aldrig lyckats överträffa Apetite For Destruction. Sex Pistols startade en ny subkultur med sin Never Mind The Bollocks och rasade snabbt ihop efter det. Flying Burrito Brothers fick allt att stämma på Gilded Palace of Sin och hade tillräckligt med bra material för en okej uppföljare innan Gram Parsons drog och dog. Lynyrd Skynyrds första platta var så bra för att de hade turnerat med- och nött in sina låtar i flera år innan de spelade in dem. Jimi Hendrix och The Doors debutskivor är klassiska av samma anledning som Van Halens. De fullkomligt sprudlar av uppdämd spellusta och kreativitet.

Andra förstlingsverk som hållit i sig som artisternas topprestationer är debuterna från Bad Company, Asia, New York Dolls, Cactus och Crosby, Stills and Nash, liksom Hearts Dreamboat Annie, Meatloafs Bat Out Of Hell, Elvis Costellos My Aim Is True och Blue Cheers Vincebus Eruptum. Speciellt hedersomnämnande går även till Humble Pies As Safe As Yesterday Is.

Men resten då?

Man behöver inte vara expert på Pop Geni eller tänka efter länge för att hitta drösvis med rocklegender som inte nådde sina musikaliska zenith förrän långt in i karriären.

Låt oss börja med de självklara.
Beatles startade hysteri från första början 1963 men deras största klassiker Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band var gruppens sjunde platta. Rolling Stones bästa verk som Beggar’s Banquet, Let It Bleed och Exile On Main St. hade ett tiotal mindre kvalitativa lp: er före sig. Visst är Led Zeppelins första platta makalös men de flesta håller nog med om att bandet utvecklades ännu mer på efterföljande album. Deep Purple hade släppt fem studioalbum innan Machine Head och Pink Floyds Dark Side Of The Moon är bandets åttonde släpp. Black Sabbaths debutplatta blev i en omröstning i Kerrang nyligen vald till det bästa engelska rockalbumet genom tiderna men frågan är om inte Paranoid och Master Of Reality är ännu bättre.

Eagles Hotel California var bandets femte album, samma sak med ELOs Eldorado. Alice Cooper hade släppt tre album innan han var framme vid höjdartrojkan Killers, School’s Out och Billion Dollar Babies. Fleetwood Macs storsäljare Rumours var bandets tolfte album. Bruce Springsteens Greetings From Aspbury Park är visserligen en fantastisk debut men visst överträffas den av senare verk som Born to Run, The River och Nebraska? Queensryches debut The Warning var i mångt och mycket en Iron Maidenkopia, men om de inte hade fått fortsätta så hade vi aldrig fått njuta av Operation: Mindcrime som kom fyra år senare.

Listan kan göras lång. Vad sägs om dessa klassiska album? Siffran i parantes efteråt visar vilken skiva i ordningen de var.

The Who: Who’s Next (6), Tom Petty & the Heartbreakers: Damn The Torpedoes (3), Aerosmith: Rocks (4), Thin Lizzy: Jailbreak (5), Elton John: Goodbye Yellow Brick Road (7), Kiss: Destroyer (4), AC/DC: Highway To Hell (6), Queen: A Night At The Opera (4), Kansas: Leftoverture (4), Journey: Escape (8), Judas Priest: British Steel (7), David Bowie: Ziggy Stardust (6), Metallica: Master Of Puppets(3), Rush: Moving Pictures (8), Little Feat: Dixie Chicken (3), Yes: Close To the Edge(5), Genesis: The Lamb Lies Down On Broadway(6).

Vissa av skivorna ovan kan såklart diskuteras utifrån smak men gemensamt för samtliga dessa artister är att deras förstlingverk garanterat överträffats av senare skivor i deras respektive kataloger.

Det är möjligt att trenden har ändrats under de senaste årtiondena då skivbolagen satsat allt på att få ut ett säljande debutalbum och sedan bränt ut artisten så någon hyfsad uppföljare har varit omöjlig.

Vad vill jag då ha sagt med detta kalenderbitande? Jo såklart att det var bättre förr. Då fick banden och artisterna tid på sig att utvecklas och leta sig fram till sin stil utan att pressas för mycket av skivbolagen.

Måhända kan det ändras i dessa tider då teknikens framskridande har gjort det möjligt för artister att i lugn och ro spela in sina skivor hemma, men samtidigt behövs marknadsföring, PR och uppmärksamhet för att de ska märkas, sälja och uppskattas. Det är det nycket svårare att lyckas med hemifrån.

Pricken över O

En solig vårmorgon i slutet på sjuttiotalet, när jag var på väg till skolan, fick jag se ett konstigt ord klottrat på väggen i busshållplatsens väntkur. ”Motörhead” stod där med stora hotfulla svarta bokstäver. Jag blev konfunderad. Visserligen talade jag inte engelska flytande ännu men jag trodde mig veta att ”ö” inte fanns i det anglosaxiska alfabetet. ”Motor” och ”head”, de orden visste jag vad de betydde, men hopskrivet och dessutom med ett ”ö” istället för ”o”?
Jag förstod ingenting!

Något år senare dök namnet upp igen, nu på tygmärken som satt fastsydda på de stora farliga grabbarnas jeansjackor. Äntligen löstes mysteriet. Motörhead var alltså ett hårdrocksband. En fråga kvarstod dock. Var Motörhead svenskar? Jag hade aldrig hört dem spelas i radions P3. De kanske var finnar eller turkar? ”Ö” används ju även i dessa länders alfabet.

Idag vet jag hur det låg till. Lemmy tyckte helt enkelt att det såg coolt och exotiskt ut med de där prickarna, någon djupare mening än så hade han inte. Vad han inte visste är att han genom sitt tilltag upprörde och förvirrade en hel generation unga svenskar som precis höll på att lära sig engelska.

Det är som bekant flera band som har fallit för frestelsen att mystifiera sina namn genom att klottra dit några prickar över o:na. Vi kan nog vara ganska säkra på att ingen av medlemmarna i varken Blue Öyster Cult eller Mötley Crüe förstår svenska, turkiska eller finska.

I mitten på åttiotalet fanns ett amerikanskt Heavy Metal band som kallade sig Trojan, antagligen efter den historiska grekiska staden Troja. På deras album hade de, för att höja mystiken runt dem, lagt till två prickar över O:et i sitt namn.


Skivan sålde inte vidare bra i Sverige. Om det berodde på det varma mysiga bandnamnet eller den enformiga och hårda musiken skall jag låta vara osagt, men jag är övertygad om att svenska band som Cardigans och Jumper inspirerades i sina namnval.

Alltså, allvarligt talat, har de här artisterna över huvud taget någon aning om hur fåniga deras namn låter när man blir tvungen att uttala dem som de bör uttalas här i Sverige? Det är ju ren pennalism!

Skall det vara på det här sättet så har jag förslag på en hel hoper med band som kan börja använda sig av våra kära prickar på ett lika respektlöst sätt. Vad sägs om:
Åhå, Båckstreet Böys, Blöndie, Dr. Höök, Föghat, Höle, Lös Löbos, Märilyn Månson, Öåsis, The Öffspring, Pink Flöyd , Pöco, Rått, Rölling Stönes, Skid Röw, Ståtus Quö, Tötö eller The Whö?

Om nu rockstjärnorna tycker det är så spännande med dessa prickar så kan de väl i så fall använda dem på rätt sätt så att vi kan få möjlighet att uttala deras bandnamn som de verkligen bör låta. Nedan följer förslag på nystavningar:

Ärosmith, Ådiosläjv, Thö Börds, Bläck Sabbatt, Dip Pörpel, Görni, Wåsp och Örth, wind änd Fajer.

Och Mötley Crüe föresten? Med tanke på medlemmarnas hektiska leverne, skulle inte Måttligt Kry passa bättre?

Rocka röven av Metallica?

Jag har sent om cider snöat in på Guitar Hero.
I början tyckte jag bara att det var ett förvuxet Tetris med schysst soundtrack, men nu har jag krupit till (det uppocvhnedvända) korset och insett att det faktiskt är asadödsakul.

Efter succén med Guitar Hero: Aerosmith (Bandet tjänade mer på det spelet än de gjort på sina senaste tre plattor!) kommer nu Guitar Hero: Metallica. Troligt releasedatum är 29 mars och spelet kommer att innehålla 28 Metallica-låtar och bidrag från så skiftande band som Alice In Chains, Queen, Slayer och Mastodon.

En trailer på spelet kan du glutta på här

Enter Sandman...

Ni som var besvikna på Metallicas senaste alster Death Magnetic kan väl trösta er med denna cover på "Enter Sandman" framförd av tre män som spelar Kazoo...

Vinterdikt

Tid för en stunds stilla kontemplation...eller Losec.

Vem vandrar där i mörkret
bak trenchcoatkrage gömd?
Han stannar till i en portuppgång
vars portkod sedan länge är glömd
Vem är han som vandrar i mörkret
denna sena januarikväll?
Han lever bak cigarettglöden
och bekliar sin fontanell
Mannen är ensam som få
Och hans dyra kravatt är blå

julmust+ spareribs = sant

Jorå, det funkade!

I december skrev jag här på bloggen att jag ämnade prova en ny tillagning av revbensspjäll inför juldagarna.

Jag älskar revbensspjäll och tillbringar större delen av min vakna tid till att fundera över och leta efter goda tillagningsätt för de små läckerbitarna (lite överdrivet).

Den här gången lät jag dem ligga och marinera i lika delar julmust och kinesisk soja, tillsammans med några vitlöksklyftor i ett och ett halvt dygn. Det gjorde susen. Vet inte om det är kolsyran eller sockret i musten som gör det, men mjällt och smarrigt blev det i alla fall. Jag fyllde efter hand på med lite liquid smoke, mango chutney och ingefära också. Och grillade i nån timme i ugnen.

Potatisklyftor eller ris och Rockkökets patenterade smarrans dingellidang Coleslaw på det så var man hemma.

Axl Rose; pricken över i?

Nu har jag haft någon månad på mig att analysera det fenomen som är Guns N' Roses hett(?) efterlängtade, extremt försenade album Chinese Democracy.

Försäljningsmässigt, dvs succémässigt, är juryn fortfarande ute och diskuterar. Skivan rasade snabbt ner från alla länders topplistor men de har ändå sålt mer än 500000 ex bara i USA, vilket i dessa nedladdningstider får anses OK.
Recensionerna har bestått av både ros och ris. Och vad kan man förvänta sig? Tidernas dyraste skiva, som varit på gång i 13 år skulle väl aldrig kunna infria eventuella förväntningar. Det är en omöjlighet.

Men hur är den då?

Låt oss först göra en sak fullkomligt klar. Någon Guns n' Roses-platta är det inte. Guns n' Roses var ett rockband (ett av de sista riktigt klassiska) där alla medlemmarna var lika viktiga. Slashs gitarrlicks, Izzys låtskrivartalanger och riff, Duffs punkinfluenser och Steven Adlers slafsiga trumspel. Och så Axl då. Pricken över i. Ingen trevlig prick, säger de som vet, men en genialisk prick.

Men tittar man lite snabbt på historien om G N'R så framstår en bild snabbt tydligt. Debutskivan Apetite for Destruction är en milstolpe i rockhistorien, men det är också den enda skivan bandet gav ut som en riktigt fungerande grupp, möjligtvis med undantag för EP:n uppsnofsad till LP Lies. Redan på de övergödda spretiga dubbelalbumen Use Your Illusion I och II har Axls ego och idéer tagit över och coverplattan The Spagetthi Incident lämnas bäst okommenterad.

När man lyssnar på Chinese Democracy förstår man att Axl sparkade eller utmanövrerade alla de gamla medlemmarna. Det här är hans högst egna musikaliska vision. Grandios och högtravande och bitvis genialisk men ljusår från Sunset Strip och sleaziga Aerosmithvibbar och Rolling Stonesgroove.

Vissa av låtarna har enligt uppgift så mycket som 15 år på nacken och det hörs, den överdådiga produktionen till trots. Det känns som att öppna en tidskapsel som legat nedgrävd. Axl har inte försökt göra en G N' R-platta i klassisk bemärkelse men heller inte sneglat på några moderna influenser. Han har suttit i sitt slott i L.A och vägrat ta in vad som pågår runt honom. Det skänker en bisarr känsla till lyssnandet. Om inte följande skivtitlar redan var upptagna så skulle han kunna ha döpt skivan till Asylum, Welcome to my Nightmare eller Technical Extasy.

En genomgång låt för låt då?
Titelspåret inleder förhandlingarna med snyggt intro och fett riff. Redan här mosas alla eventuella förhoppningar om att någon gnutta av gamla Gn'R skulle finnas kvar. Man kan aldrig för sitt liv tänka sig Slash elller Izzy spela på detta moderna chromade rockmonster. Men Axls röst är där och här och överallt och ingen på planeten låter som han.Efterföljande "Shackler's Revenge" har också ett industriellt sound som är milsvitt från gamla klassiska G N' R. Den extrema produktionen gör sig här påminnd. Påläggen är så många att om vi hade levt i en tid där man fortfarande använde rullband så hade banden varit helt genomskinliga av alla omspelningar.

På "Better" finns moderna trumbeats och en inledningsmelodi som skulle kunna passa Britney Spears men Axls röst gör låten snabbt till hans egen. Refrängen är ett av de få exemplen på hela skivan som påminner om gamla Apetite-takter.

Balladen "Street Of Dreams" är en mix mellan "November Rain" och något flådigt från Paul McCartneys och Wings 70-tal. Här slås jag av vilken mastodont Axl är. Jag kan inte komma på en enda rocksångare som kommit efter honom som på något sätt kan påstå sig vara ens i närheten av hans teknik, personlighet och storhet, för att inte tala om rabiata galenskap...

I "If the World" är vi plötsligt inne i Hip Hopland med klara funkvibbar. En låt som skulle kunna platsa på en Glenn Hughesskiva. Kanske plattans svagaste spår.

"There Was A Time" fortsätter i samma spår som föregångaren men har ett mycket hårdare riff. Överproduktionen märks med flådig orkestration och gitarrer överallt. Episk är bara förnamnet. Rose är efternamnet.

"Catcher In The Rye" har klassiska rockvibbar och man kan ana gamla takter. Korta hårda "Scraped" går mig oförmärkt förbi och "Riad N' The Bedouins" är mäktig och påminner i sångriffet om Zeppelins "Immigrant Song" men tar liksom aldrig riktigt fart. "I don't give a fuck about them, cause I am crazy" sjunger Axl inledningsvis. You said it, man!
Balladen "Sorry" låter som någon av Pink Floyds tråkigare låtar på Momentary Lapse of Reason.
Min personliga favorit på skivan är "I.R.S" som är Axl Rose i sitt esse, både text- och sångmässigt. "Madagascar" lär säkert finnas med på Best of-samlingar av bandet i framtiden men även om den har sina egna sidor gör samplingarna med historiskt prat och upprepningen av gamla meningen ..failure to communicate att man bara tänker på gamla G N' R och "Civil War".

Svulstiga balladen "This is Love" är återigen en uppvisning i Axls storhet och egensinnighet. Gitarrerna är för en gångs skull smakfulla på skivan. Även avslutande "Prostitute" imponerar med schysst melodi och blå känslor.

Jaha, summa summarum?
Det är inte G'N R och det var inte värt 13 års väntan. Men om man jämför med vad andra gamla G.N.R-medlemmar haft för sig under tiden (Slash's Snakepit, Izzys Juju Hounds, Gilby Clarkes soloplattor, Velvet Revolver) så har Axl verkligen åstadkommit en skiva som kommer att spelas och diskuteras långt efter att man glömt vad Velvet Revolvers två skivor ens hette.
Chinese Democracy är en skiva som river upp känslor (både positiva och negativa) och det är väl det som musik ska göra?

Grävande journalistik: En djupdykning i skivbacken

”GTR:en har jag haft sen liten grabb jag var, den är min allra bästa vän och den vill jag ha kvar, ja min GTR, min GTR”…

Så vackert skaldade Thore Skogman i Sven Ingvars hit från sextiotalet. Det är inte ofta en textrad har berört mig så starkt som just den, för jag kan så väl identifiera mig med Thores känslor. Att ”Min Gitarr” skrevs flera år innan GTR bildades, gör bara texten än mer djup och fantastisk. Hur kunde Thore veta? Det är ett stort mysterium…

För att innehålla två av den brittiska progrockens största fixstjärnor- gitarristen Steve Hackett från Genesis och Yes/Asias strängbändare Steve Howe, så var musiken GTR spelade förvånansvärt ickeproggig. Supergruppen bildades 1986 och hann bara med att släppa ett album innan de, som de flesta supergrupper plägar göra, splittrades och gick skilda vägar.

Bandet bestod, förutom de två gitarrhjältarna, av sångaren Max Bacon, bassisten Phil Spalding och trummisen Jonathan Mover (som tidigare spelat i Marillion).
Den Geoff Downes-producerade plattan innehöll 10 rockpärlor, inklusive varsitt solonummer för Hackett och Howe. Herrarnas grundtanke med GTR var just att låta gitarrerna få större spelrum än vad som var brukligt inom proggrocken där keyboarden hade tagit allt mer mark. Med tanke på det kanske det inte var ett så smart drag att låta klaviaturfantasten Geoff Downes producera albumet. Resultatet blev en mycket bra melodiös rockplatta med lite proggressiva inslag, men den väntade gitarrorgien uteblev.

Plattan sålde ändå guld i USA och singeln ”When The Heart Rules The Mind” nådde en elfteplats på Billboardlistan. Hackett, som länge hade arbetat som soloartist kände sig obekväm i bandsituationen och hoppade dock av GTR efter bara ett år. Howe hade ändå aspirationer på att fortsätta med bandet och tog in en ny gitarrist vid namn Robert Berry. Sedan fick Mover sparken och ersattes av Nigel Glockler (ex-Saxon). Det blev svårt att kalla sig GTR med två nya medlemmar så man bytte namn till Nerotrend. Det uppstod dock snart problem i studion. Berry propsade på att få sjunga på sina egna låtar och det godtog inte Bacon. Bandet spreds snart för vinden. Av de låtar som skrevs för Nerotrendprojektet har de flesta dykt upp i en eller annan form, bl.a. på Steve Howes soloalbum, ABWH-skivan och på soloprojekt från både Berry och Bacon.

Steve Howe är, som alla vet, tillbaka i Yes sedan många år och turnerar dessutom med ett återförenat Asia. Steve Hackett fortsätter att ge ut soloalbum med ojämna mellanrum. Ibland pratas det om en återförening av det klassiska Genesis men än så länge har Hacket hållt sig borta från sina gamla bandkamrater.
Max Bacon har dykt upp på några Mike Oldfieldplattor och sjöng på en sång på
Phenomena II- Dream Runner.Ett tag snackades det om att han skulle ta över mikrofonen efter John Wetton i Asia, men därav blev intet. 1995 släppte han ett soloalbum betitlat The Higher You Climb. Bacon har numera lämnat musikbranschen och äger en pub i Chesire, England. Basisten Phil Spalding fick hjärnsläpp och gick med i engelska poptramset Right Said Fred (Ja, just det, det var de som gjorde ”I’m Too Sexy For My Cat…..”). Robert Berry har fortsatt inom den melodiösa rocken med soloalbum och har turnerat med Ambrosia. Förra året släppte han en skiva med projektet Alliance samt det utmärkta soloalbumet The Dividing Line.

1997 släppte King Biscuit Flower Hour en liveinspelning med GTR. Den är väl värd att äga om man tyckte om studioplattan.

Ett videoklipp på singeln "When the Heart Rules the Mind" hittar du här.

Och en annan låt, "The Hunter" kan du glutta på här.

Kul för Kansasvänner

En något senkommen julafton blir det för vänner av Kansas den 7 februari i år då bandet firar sitt 35-årsjubileum med en speciell konsert i hemstaten. Konserten sker tillsammans med en fullskalig blåsorkester på 50 man och specialgäster som tidigare medlemmarna Kerry Livgren och Steve Morse.


Steve Morse gästspelar med sitt gamla band Kansas i februari.
Foto: Mårten Olsson



Kvällen filmas och skall ges ut på DVD under titeln "There's Know Place Like Home".

Läs mer på bandets officiella sajt

Hur är vår Iq?

Preliminärt releasedatum för Iq:s nya album Frequency är någon gång i april och i samma veva drar de på turné med spelningar i Tyskland, Holland och Belgien.

Nygammal trummis på dessa spelningar är Paul Cook då Iq:s egentlige trummis Andy Edwards valt att ta ledigt ett år från bandet på grund av andra jobbuppgifter.

Växeln hallå! City Boy åt folket

Tips om band som glömts bort. Idag: City Boy

Engelska City Boy är ett band som, för att ha varit relativt okända, ändå har en stor skara fans i Sverige. Deras lp-skivor hittades ofta i skivbörsarnas backar och det finns till och med rykten om svenskar som äger konsert t-shirts med bandet från deras turnéer här 1978 och 1979, då de besökte städer från Östersund i norr till Lund i söder.Deras största hit ”5-7-0-5”, med sitt karaktäristiska telefonintro och sina falsettkörer känner säkert många igen. Den hördes ofta i radions P3 i slutet av sjuttiotalet.

City Boys musikstil kan beskrivas som melodiös rock med inslag av progressiva toner, hårdrock och mer vanlig pop. Utan att anstränga sig kan man höra influenser från Beatles, Queen och 10cc men City Boy var alltid tillräckligt annorlunda för att stå på egna ben.

Bandet bildades under tidigt 70-tal i Birmingham av Lol Mason (sång), Steve Broughton (sång och gitarr), Max Thomas (sång och gitarr) och Chris Dunn (bas och sång). Från början var man ett folkrockband som åkte runt bland pubarna och spelade. Men ambitionerna var större än så. Thomas bytte instrument till keyboard och man fann en trumslagare i Roger Kent och en fantastisk gitarrist i Mike Slamer. Med denna nu helelektriska uppsättning sökte man och fick skivkontrakt med Phonogram 1975. Debutalbumet City Boy släpptes året därpå. Det var också debut för superproducenten Robert John ”Mutt” Lange som kom att producera även de fyra efterföljande skivorna med bandet. "Mutt" Lange blev ju annars legendarisk genom sina produktioner av AC/DC: s Highway To Hell och Back in Black, Foreigners 4, Def Leppards Pyromania och Hysteria och sedermera megakarriär med frugan Shania Twain.

På City Boys debut kan man ana folkrocksbakgrunden och musiken är bitvis mycket progressiv. Uppföljaren Dinner At the Ritz som kom senare samma år, visar både hårdare sidor och mer sofistikerade arrangemang. Inför 1977 års Young Men Gone West hade Roger Kent försvunnit och Tony Braunagel hyrdes in som studiotrummis. Trots ständiga försök med singlar fick inte bandet någon hit och skivbolaget började knorra. Då small det till. Singeln ”Turn On To Jesus” som släpptes i bl.a. Sverige hade en smittande refräng men den provokativa titeln gick inte hem hos skivbolaget. Lol Mason skrev om texten efter att ha blivit inspirerad av ett telefonnummer och vips hade man sin första hitsingel. ”5-7-0-5” hamnade på tio i topp i England och hastade iväg uppför listorna även i andra länder. Inför inspelningarna av albumet Book Early hade man funnit en ny trummis i Roy Ward, som också visade sig vara en riktig hejare på sång, vilket gjorde att bandet nu hade tre leadsångare i Ward, Mason och Broughton.

1979 kom det ambitiösa temaalbumet The Day the Earth Caught Fire som var både hårdare och mer avancerat än sina föregångare. Plattan var ett mästerverk men den släpptes i en tid av oljekriser och punkvåger. Försäljningen uteblev. Broughton och Dunn lämnade City Boy under mindre trevliga omständigheter. De fyra återstående medlemmarna gick in i studio igen och kom ut med Heads Are Rolling. Trots att det var ett högkvalitativt album var skivbolaget totalt ointresserat. De lämnade ut de sista pengarna i kontraktet för att bandet skulle kunna spela in sitt sista album It’s Personal, men skivbolaget brydde sig inte ens om att ge ut skivan i de flesta länder vilket gjorde att Skandinavien var ett av de få områden där skivan över huvud taget gick att få tag i.1981 splittrades bandet och förutom gitarristen Mike Slamers förehavanden i band som Streets (med Kansas sångare Steve Walsh) och Steelhouse Lane och en sentida solokarriär har det varit väldigt tyst om medlemmarna ända sedan de gick skilda vägar.

Bandet skivkatalog håller hög klass och förtjänar ett bättre öde än den hittills har fått. De tre första skivorna är mest progg- och folkrocksorienterade. De efterföljande fyra innehåller mer hårdrock och fler hitlåtar. Snygga arrangemang, vacker stämsång, överjordiskt gitarrspel och humoristiska texter är igenkänningstecken för City Boy. De fyra första albumen finns utgivna på cd som två dubbelalbum. Också The Day the Earth Caught Fire och Heads Are Rolling finns numera utgivna på CD. Det finns även en samlings-cd betitlad The Anthology med låtar från samtliga skivor utom It’s Personal.

Livebootlegs med inspelningar från radio finns på fan-sidan www.cityboy.org

Rolig promovideo på "5-7-0-5" hittar du här

och en ännu coolare video på "The day the earth caught fire" ser du här

En chans för er som glömt bandet att återuppta kontakten, och för er som inte känner till dem att hitta något nytt. Mer City Boy åt folket!

Grammisgnäll

För att en blogg ska läsas av riktigt många läsare bör den innehålla påhopp, negativ kritik och gnäll. Eftersom jag är mediakåt som få tänker jag därför hänge mig åt lite verbalt urinerande nu.

851 000 svenskar tittade på årets direktsända Grammisgala. Det är mer än 300 000 färre jämfört med förra året. Jag hoppas i mitt stilla sinne att det beror på att tv-tittarna får kväljningar av Adam Kallsing och Grrrrrry Forsell, men det beror säkert på andra saker.

Grammisgalan har efektivt skjutit sig själv i foten genom att låta svenska folket rösta fram vinnarna i de olika kategorierna. Nu blir priset som alla andra. Svenska folket har talat. De som har koll. Eller de 13-åringar som älskar att rösta har talat. Dansbandskampen, körslaget, melodifestivalen, Rockbjörnen, Let's Dance, Idol, Bambi on Ice...
Fel/rätt låt/kör/grupp/artist/fjant/simmare vann!

Själv är jag allergisk mot ALLA svenska galor. De produceras efter samma förutsägbara kvasiglittermall oavsett vilken kanal de sänds i. Mellan artistuppträdanden och sketcher av de för tillfället mest populära komikerna ska man behöva stå ut med kändisar som delar ut priser och läser innantill ur debila manus skrivna av småbarnsavdelningen på dagiset Lokatten i Vagnhärad.

Att sportstjärnor inte nödvändigtvis är intressanta eller ens begripliga i sina tacktal eller kommentarer är väl ok, det är ju liksom inte det de är kända för. Men att skådespelare och musikartister framstår som så extremt lökiga i sina framträdanden på galor som Grammis eller Guldbaggen, det övergår mitt förstånd. Man får väl skylla på dagisbarnen i Vagnhärad.

Många av artisterna är ju lite halvpackade när de står där uppe och tackar producenter, mammor och polare förstås. Och kanske är det där som skon klämmer.

Idrottsgalan, Grammisgalan, Rockbjörnen och Guldbaggen är alla egentligen bara televiserade firmafester lite uppsnofsade med pausunderhållning och profsiga kameraåkningar.

Och face it: Hur många firmafester har du själv varit på som står sig bra som tv-underhållning?

...Men Phish är tillbaka..

Amerikanska Jam-band betraktas som något av en styggelse här i Sverige. Eller så betraktas de inte alls. Men i sitt hemland och stora delar av resten av världen är grupper som the Grateful Dead, Dave Matthews Band och Phish megastora. Men som sagt, här i lilla Sweden har sådan free-form rock & roll med element av folk, jazz, country, bluegrass och pop gått ganska obemärkt förbi.

Bandet Phish som under tidiga 90-talet framstod som Grateful Deads arvtagare (de hade till och med egna deadheads, eller snarare Fishheads- fans som följde dem runt på varje konsert på turnéerna) är ett utmärkt exempel på oss svenskars pinsamma ignorans. I USA är de sådan stor del av kulturen att de fick medverka i Simpsons!

Phish lade ner 2004 men nu är de tillbaka igen, förhoppningsvis med ny platta under året. Återföreningsturnén börjar i USA i juni i alla fall.



Deras studioalster (kan rekommendera Pictures of Nectar, Billy Breathes och Farmhouse) överskuggas av deras enorma liveoutput. Liksom förebilderna Grateful Dead har Phish alltid uppmuntrat fans att spela in deras konserter och dela med sig av dessa fritt. På nätet kan ni hitta drösvis med sajter där man kan ladda ner livekonserter gratis.

Eller kolla in lite liveclips på Youtube här:
Bouncing round the room

Heavy Things






Lyssna o njut!
Good to have you back, boys!

Nytt Zeppelin? Sluta hoppas!

Folk slutar aldrig hoppas och sprida rykten om eventuell återförening och ny musik av Led Zeppelin. Fast nu kanske det är dags att sluta älta, en gång för alla.

Efter återföreningsgiget 2007 i London började snacket om turné och ny skiva. Men Robert Plant dödade effektivt alla spekulationer genom att meddela att han inte var intresserad på minst två år.

Då snackades det om att Jimmy Page, John Paul Jones och Jason Bonham (framlifne trummisen John Bonhams son) skulle göra något ihop med en ny sångare.

Men nu har Pages manager Peter Mensch gått ut och sagt att alla sådana planer är skrinlagda. De som missade bandet i London 2007 har missat dem för alltid.

Fler återföreningsrykten går om att Creed skulle återförenas. Huuuuuuga säger jag då.

Och någon har spridit ut att Deep Purple mk 3 (Blackmore, Coverdale, Lord, Hughes och Paice) skulle dra på turné. Den ende av de fem som numera spelar i Deep Purple är trummisen Paice och att få honom att gå med på något dylikt är lika med noll. Att då byta ut honom (Lars Ulrich har erbjudit sig) är lika seriöst och troligt som att Zeppelin skulle fortsätta utan Plant.

Årets 10 bästa rockskivor: sammanfattning

Ja, så här ser alltså min högst personliga årsbästalista för 2008 i rockskiveväg ut.

1. Bill Champlin- No Place left to Fall
2. New wave of swedish progressive rock: Beardfish, Brighteye Brison, Unifaun, Karmakanic, Moon Safari
3. Whitesnake- Good to be Bad
4. Martin Orford- The Old Road
5. Peter Friestedt- LA Project 2
6. Black Stone Cherry- Folklore and Superstition
7. Edgar Winter- Rebel Road
8. Uriah Heep- Wake the Sleeper
9. Marillion-Happiness is the Road
10. Journey- Revelation

Den som vill läsa mer om respektive placering behöver bara skrolla neråt eller gå in på senare inlägg.

Låt oss nu hoppas på ett ännu intressantare 2009. Möjligheterna finns med nya släpp från Dave Matthews Band, Porcupine Tree, Gino Vannelli och Iq.

Årets 10 bästa rockskivor: nr 1

Bill Champlin
No Place Left To Fall

Att ta fram den här listan över 2008 års tio bästa rockskivor har minsann inte varit en promenad i parken. Favoritskivor tenderar ju att ändras från dag och humör. Det är lätt att glömma bort sådant som släpptes tidigt på året och lätt att digga det man senast sprungit på. Och rock, hur definierar jag det? Keane släppte en kanonplatta fast det är väl inte rock? Men är Peter Friestedt det då?
Och?
En slemmig torsk i en brödrost, jag sjunger som jag vill!
Det här är ju min personliga lista och mina personliga åsikter som ändras från gång till annan.

Förstaplatsen går nu till slut till den skiva som fått mig att le, mysa och må bäst under förra året.

Champlinåret 2008 började bra. På Peter Friestedts L.A Project II medverkade superhjälten Bill efter en längre tids tystnad. Och så kom plötsligt Chicagos Stone of Sisyphus, en platta som ursprungligen spelades in för 20 år sedan och skulle ha kommit ut efter Chicago 21, men av någon anledning legat på hold i alla år. På den plattan fick vi härliga doser av Champlins ljuvliga stämma och funkiga hammondorgelgroove.

Och så sent i höst så damp plötsligt Bills nya soloplatta ner, den första på 13 år!

No Place Left To Fall bara sprudlar av fantastisk musikalitet och känsla. De vanliga trötta glåporden om överproduktion och "för snyggt och tråkigt" lär väl höjas hos de av dagens musikskribenter som orkar yttra sig i frågan men de är som vanligt bara att ignorera.

Bill är en ubermusiker som med sin perfektion kombinerar oerhörd närvaro och känsla. Han är en av världens bästa sångare, själfull, busig och samtidigt högtidlig och innerlig när han så vill. Han spelar gitarr som en gud och jag kan inte hitta fler superlativ för att beskriva känslan när jag hör honom rocka loss på mitt favoritinstrument Hammond B3.

Med sig på skivan har han celebra gäster i form av Peter Cetera, Steve Lukather, Bruce Gaitsch och frugan Tamara.

Visst låter det Chicago, fast inte med lika mycket blås. På nyinspelningen av hiten "Look Away" är det snarare akustiskt som gäller.

Värme, soul, funk, smådetaljer att hitta runt varje takt eller ackord. Perfekt bilmusik. Vad mer kan jag säga? Tack Bill för att du förgyllde mitt år!

Och tack Stefan Pölzer på Zink Music, det lilla svenska skivbolaget som i år givit ut en imponerande högkvalitativ katalog med west coast-relaterad musik. Där har ni en som skulle ha pris för sin enorma kulturgärning. Polarpriset till Pölzer!

RIP Ron Asheton

Ännu en rockikon har hoppat med i det stora gigget i himlen.

I går morse hittades the Stooges gitarrist Ron Asheton död i sitt hem. Dödsorsaken är oklar men han tros ha dött av naturliga orsaker. Ron blev 60 år.

Årets 10 bästa rockskivor: nr 2

NWOSPR
(New Wave Of Swedish Progressive Rock)

Flower Kings, Kaipa, Opeth, Pain of Salvation, Änglagård, Ritual, Black Bonzo, A.C.T, Moon Safari,Brighteye Brison, Beardfish, Karmakanic, Mind's Eye, Unifaun...
För att vara ett förhållandevis litet land populationsmässigt har Sverige en abnormt hög procent rockband som spelar progressive rock. Och framför allt abnormt många BRA band.
I år känns det som om skivorna har varit bättre än någonsin vilket föranleder mig att mynta begreppet New Wave of Swedish Progressive Rock.

I höst smällde det till ordentligt med tre imponerande släpp. Det, i kombination med ytterligare bra releaser tidigare gör att jag så här lite regelvidrigt på andraplatsen av årets bästalista trycker in inte mindre än fem skivor.



Beardfish
Sleeping in Traffic: Part Two
Gävlekillarna i Beardfish ligger inte på latsidan. 2007 års temaalbum Sleeping In Traffic följdes i maj upp med Sleeping in Traffic: Part II, ett ambitiöst och spretigt verk med klara influenser från Frank Zappas sjuttiotalskatalog. Rockiga "South of the Border" och 35 minuter långa titelspåret räcker för att placera skivan på denna topplista.



Brighteye Brison
Believers & Deceivers
Skånska stockholmarnas tredje verk visar på en fantastisk utvecklingskurva. När jag stötte på bandets debut för fem år sedan var jag inte alls imponerad men Believers & Deceivers är imonerande på många plan. Stilen är fortfarande tryggt förankrad i 70-talsprogrock med band som Yes och Kansas som tydligaste referenserna, och det är ju inte illa. Sången har utvecklats bäst och körerna sitter som en smäck.



Unifaun
Unifaun

Två svenska herrar med artistnamnen Nad Sylvan och Bonamici träffades på ett Genesisforum på nätet och bestämde sig för att försöka göra Genesismusik ihop. Resultatet är inte alls någon coverskiva utan ny musik som låter så till förvillelse lik gamla Genesis att det är kusligt. Nad Sylvan sjunger mycket likt Phil Collins men lika ofta får man Peter Gabriel-kopplingar (eller till och med Fish)när man hör honom. På instrumentala "ReHacksis" spelar han dessutom gitarr som på alla sätt minner om Steve Hacket. Bonamici i sin tur skapar med sina synthar och mellotroner ett ljudlandskap ruskigt nära det som Tony Banks trollade fram för dryga trettio år sedan.
Nyskapande? Nä, naturligtvis inte, det här är ju ett hyllningsband. Men då Genesis själva inte längre gör ny musik (och om de gjorde det skulle den med största sannolikhet inte låta som den här..)är det som Unifaun skapar helt underbart för alla oss som gillar vad det gamla artrockbandet skapade i sin ungdom.




Karmakanic
Who's the boss in the Factory?

Medlemmarna i svenska proglegenderna The Flower Kings är alla så sprickfulla med musik att de ständigt hänger sig åt sidoprojekt när de inte spelar med huvudbandet. Karmakanic är basisten Jonas Reingolds sidohobby och här har han tagit hjälp av FK-trummisen Zoltan Csörsz bland annat. Vid mikrofonen hittar vi alltid intressante Göran Edman. Who's the boss in the Factory? är Karmakanics tredje platta och stilen är ganska typisk Yes/Gentle Giant-rock med tydliga jazzvibbar, möjligien lite nertonade här jämfört med tidigare alster. Fantastiskt ekvilibristiskt och spännande rakt igenom. Framför allt inledande "Send a Message from the Heart" imponerar storligen med sin varma och smittande känsla.



Moon Safari
Blomljud
Tänk så underbart egocentriskt och navelskådande att som progressivt rockband få släppa ett pompöst och introvert dubbelalbum. Ett måste känns det som. Skelefteåkillarna i Moon Safari gillar Yes (Tales of the topographic Ocean, någon?)och den progressiva rockstil som kallas Canterbury (med band som t.ex. Caravan). Liksom Unifaun är det här på gränsen till plagiat, men mycket snyggt gjort och imponerande spelat. En gnutta originalitet skulle kunna efterlysas men Moon safari är verkligen mästare på sina instrument.

Årets 10 bästa rockskivor: nr 3

Whitesnake
Good to be bad

När min ungdomsidol David Coverdale bestämde sig för att damma av sitt gamla bandnamn Whitesnake och dra på turné igen efter många års uppehåll var jag till en början tämligen skeptisk. I mina ögon hade DC inte åstadkommit något riktigt bra musikaliskt sedan 1987 och höjdpunkterna i hans karriär får man gå ännu längre tillbaka för att hitta.

Men att se bandet live var en enbart positiv upplevelse. Visst, någon charmig ölmagad boogierock a' la tidigt åttiotalswhitesnake var det inte tal om. Under det nyömsade skinnet slingrade sig en glänsande cyberreptil med gapig hårdrockslook fast med Coverdales charm, espri och guldstämma intakt.

I våras kom så Good to be bad, första Whitesnakeplattan med nytt material sedan 1998. Mina förväntningar var inte så höga, men jag skulle bli riktigt positivt överraskad.

Subtilt är det förvisso icke. Vitsnoken anno 2008 är hårdrock så bredbent att den riskerar att ofrivilligt gå ner i spagat. Produktionsmantrat verkar ha varit "Max på allt!" Samtliga nålar slår i rött då inledande "Best Year" vrålar igång och rensar hörselgångarna. Och sedan rullar det på med plattan i mattan genom skivans 11 spår.

Coverdale har tidigare haft en tendens att upprepa sig, både textmässigt och i melodier, och visst är några av spåren lite väl lika gamla synder, men mestadels visas en pigg, nyskapande och självsäker attityd upp. Efter en liten svacka i mitten av albumet tar det sig rejält på slutet med episka "'Til The End of Time".

Av årets alla comebacker av klassiska rocklegender (AC/DC, Metallica, Guns n' Roses, Motley Crue, Judas Priest, Def Leppard,Alice Cooper, Uriah Heep...) är Coverdale och hans kohorter faktiskt de som lyckas låta mest inspirerade och pigga.

Ey up!

Årets 10 bästa rockskivor: nr 4

Martin Orford
The Long Road

Förra året började med den tråkiga nyheten att keyboardisten Martin Orford hade beslutat sig för att lämna IQ, bandet han var med och grundade för nästan 30 år sedan. Som plåster på såren kom dock Orfords egen soloplatta nerdimpande som ett värmande grötomslag i höstmörkret.

The Old Road är en tidlös och tryggt bakåtsträvande skiva med hemtama progrocktongångar framförda av Orford själv och polare ur den brittiska och amerikanska progadeln.

Förutom texterna som är mer än lovligt griniga och framstegsfientliga (och det faktum att Orford skulle hållit sig borta från mikrofonen själv när han ändå hade tillgång till duktiga sångare som John Wetton och Steve Thorne) finns det inget att klaga på hos The Old Road.

Det är en samling varma symfonirocklåtar som leder tanken till tv-serien I vår Herres Hage eller svenska Dunderklumpen.

Och det, det är rock, det. Say no more!

Årets 10 bästa rockskivor: nr 5

Peter Friestedt
L.A Project 2

2008 var året då det lilla svenska skivbolaget Zink Music började släppa skivor. Bolaget koncentrerar sig på den idag tämligen marginaliserade genren westcoast-rock och först ut var mästerverket L.A Project 2 av svenske gitarristen Peter Friestedt.

Till detta projekt har Friestedt samlat ett imponerande uppbåd musiklegender, från Joseph Williams (ex Toto) och Bill Champlin (Chicago) till Michael Ruff, Abraham Laboriel, Randy Goodrum, Bill Cantos, Tommy Denander, Stefan Gunnarsson, Trius Imboden och Lou Pardini.

Musiken är supersnygg poprockjazz med klara avtryck från band som Toto, Chicago, Steely Dan, Pages och liknande konstellationer. Musikermusik som vanligtvis bara diggas av frikyrkoungdomar och övervintrade audiofiler men borde kunna avnjutas av en långt större publik.

Visst är det slickt och polerat, och det är meningen. Det känns befriande skönt att höra musiker som dessa framföra de inspirerade kompositionerna med sådan fingertoppskänsla, groove och entusiasm.

Samtliga tio låtar (varav bara två är instrumentala)är härliga,svängiga och smittande. Detta är en skiva där skip-knappen aldrig behöver utnyttjas.