Ween är den alternativa nittiotalsrockens bångstyrige lillebrorsa. Den där lille irriterande talangfulle snorungen som super och svär, skiter i allt och ändå kommer undan med det på grund av sin naturliga charm. Det har de lyckats göra nu i snart 30 år!
Ween har jämförts med Frank Zappa. Vid en snabb närsynt överblick kan det eventuellt låta sig göras. Ween har liksom Zappa parodierat de flesta olika musikstilar med spöklik precision och deras texter har varit allt annat än rumsrena, oftast med fokus på sex i alla former. Zappa var dock en förespråkare mot droger, något man knappast kan anklaga Dean och Gene Ween för.
Om man vill kan man också finna en hel rad beröringspunkter mellan Ween och det svenska kultbandet Philemon Arthur and the Dung. Båda grupperna består av brödrapar med ganska oortodox inställning till musik. Deras inspelningsteknik har oftast varit väldigt simpel, deras texter är abstrakta och båda banden har en förkärlek för bajs. Philemon Arthur sjunger om dyngan som rinner rakt och Ween uppmanar oss att ”Don’t Shit Where You Eat” och hotar med att beskjuta oss med ett ”Poopship Destroyer”.
Man skulle också kunna kalla Ween för nittiotalets Ramones, med tanke på deras punkattityd, deras limsniffarintresse och faktumet att bandmedlemmarna egentligen inte alls är bröder.
Och om man vill skulle man även kunna hitta likheter mellan Ween och Prince (eller artisten tidigare känd som en konstig liten krumelur) i deras gemensamma kärlek till groove och distinkta melodier som lånar från hela den stora pophistorien.
Fast Ween klarar sig utmärkt utan att jämföras med några andra än sig själva. De är inte lätta att få grepp om och det är nog så de vill ha det. Ween är bandet som gör vad som faller dem in och skiter i det mesta, utom i sin oförfalskade kärlek till musik. De är uppsluppna fria själar som balanserar mellan absurditet och nattsvart melankoli. Anarkistiska i ordets rätta bemärkelse är de en välbehövlig frisk fläkt i den cyniska musikbranschen.
Bröderna Dean och Gene Ween är alltså egentligen inte bröder. Och de heter inte Dean och Gene heller. De heter Mickey Melchiondo och Aaron Freeman. Mickey och Aaron träffades på skrivmaskinslektionerna i åttonde klass på högstadieskolan i New Hope, Pennsylvania.
Killarna började skriva musik tillsammans och spelade in sina knasiga ljudkollage på kassettband som de sålde till en allt större växande skara lärjungar. De drog så småningom ut på turnéer också. Mickey spelade gitarr, Aaron sjöng och som komp hade de förinspelade bas- och trumljud på en kassettbandspelare. Efter ett stort antal hemmatillverkade kassetter, två självfinansierade LP och några händelserika turnéer fick det lilla skivbolaget Twin/Tone upp ögonen för duon och skivkontrakt skrevs. Weens debutalbum GodWeenSatan: The Oneness; släpptes till musikbranschens allmänna förvåning 1990. Musiken var alternativ i ordets rätta bemärkelse. Här blandades sublim pop med dissonanta oljud, punk, hårdrock och country. Texterna var drogromantiserande, sexfixerade och allmänt barnsliga- och fruktansvärt roliga.
Följande års uppföljare The Pod fortsatte den upptrampade stigen och i och med deras tredje album Pure Guava, som gavs ut på stora skivbolaget Electra i slutet av 1992, fick Ween sitt första kommersiella genombrott. Singeln "Push Th' Little Daisies" uppmärksammades på MTV. Deras turnéer kunde nu bli mer påkostade, d.v.s. de hade råd att anställa riktig trummis, basist och keyboardist. 1995 års Chocolate And Cheese var duons definitiva genombrott. Singeln "Voodoo Lady" har förekommit i ett antal filmer, bl.a. Road Trip och Dude, Where’s My Car. Videon till singeln ”Freedom of 76” regisserades av ingen mindre än Spike Jonze.
Efter Chocolate And Cheese var Ween både erkända och etablerade, men efterföljande album har inte nått upp i samma försäljningssiffror som genombrottet och några fler riktiga singelframgångar har inte heller kommit. Trots detta är Ween absolut inte uträknade. Tvärtom. Ween har under åren erhållit en välförtjänt kultstatus och deras tillbedjare är på gränsen till fanatiska. Det är ganska starkt jobbat för ett band som inte har en enda guldplatta och vars högsta listframgång är en topplistenotering i Australien från början på nittiotalet.
Weens vansinniga vax…
Ween har gett ut nio officiella album och ett antal live album, några officiella och andra som endast har gått att beställa genom deras egen hemsida. Välbeställda allätare av anarkistisk alternativ musik gör bäst i att tjacka in sig på hela katalogen, men om du är mer försiktig eller rent av fattig kan en kuli kanske vara till hjälp i den musikaliska snårdjungel som är Weens gåva till eftervärlden. Greppa macheten och följ mig, Sahib!
GodWeenSatan: The Oneness (1990)
Weens debutplatta spelades in när grabbarna ännu var tonåringar. Lika bra att bre på med en gång, tänkte de och gav ut ett dubbelalbum bestående av 23 små monster av störande pop/punk/Metal/LoFi musik med debila texter om vesslor, droger och sex samt brödernas husgud The Boognish. Albumet öppnar med primalskrikande ”You Fucked Up”. Andra alster som imponerar både musik- och textmässigt är gospelparodin ”Up th’ Hill”, Prince-hyllningen ”L.M.L.Y.P” samt poppärlan ”Don’t Laugh (I Love You)”. Många av låtarna är egentligen bara halvfärdiga idéer och andra spår gör rent fysiskt ont att lyssna på, men vore det på något annat sätt skulle det inte vara Ween. GWS:TO är kanske inte för alla öron och det är absolut inte det bästa Ween har gett ut men det är en självklar och kaxig debut från ett band som aldrig har bett om ursäkt för sig. 25 års- utgåvan av albumet (som släpptes efter bara 9 år) innehåller ytterligare 6 låtar samt bättre ommixat ljud.
The Pod (1992)
Uppföljaren The Pod är nästan lika lång som debuten men är en mörkare och mer koncis historia, och samtidigt om möjligt ännu konstigare. Här börjar Ween hitta en egen stil med trummaskinen, de skrikiga gitarrerna och de tvärsjuka texterna. Ändå är The Pod lite väl navelskådande. Den saknar den retsamma fnittrigheten från GodWeenSatan:The Oneness. Dean och Gene har måhända själva vansinnigt roligt, men det smittar inte av sig lika mycket på lyssnaren. Kanske måste man sniffa lika mycket lim som musikerna själva gjorde vid inspelningen, för att man skall se storheten i det hela. En tvättäkta Ween-fan kan dock inte vara utan mästerverk som ”Captain Fantasy”, ”Can U Taste The Waste” och ”Pork Egg Roll And Cheese”.
Pure Guava (1992)
1992 var ett händelserikt år för Ween. Efter att man släppt The Pod fick man kontrakt med stora skivbolaget Elektra och gav snabbt ut Pure Guava som blev lite av ett genombrott för bandet. Singeln ”Push Th’ Little Daises” blev en kulthit på MTV och hamnade till och med på tio i topp i Australien. Att man nu låg på ett stort skivbolag märktes stilmässigt inte nämnvärt. Musiken är fortfarande inspelad på 4-kanalare, texterna är precis lika sjuka som tidigare och man rusar genom de olika musikstilarna som om det inte fanns någon morgondag. ”Don’t Get Too Close 2” och ”The Stallion Pt. 3” visar klara progrocktendenser, ”Sarah” är en riktigt vacker Lennoninspirerad ballad, ”Pumpin’ For The Man” låter som country på Speed. Pure Guava är förhållandevis sammanhållen och känns bitvis nästan organiserad. Produktionen är också klart förbättrad jämfört med tidigare alster. Värd att inhandla inte minst för livefavoriten ”Poopship Destroyer”.
Chocolate And Cheese (1994)
Dean och Gene går från klarhet till klarhet. Chocolate And Cheese är Weens till dags dato bäst säljande album, och med all rätt. Knasigheterna har koncentrerats till 16 låtar och inget av spåren är svaga. Här finns riktigt radiovänliga pop/rock nummer som ”Voodoo Lady”, de charmiga Beatlespastischerna ”What Deaner Was Talkin’ About” och ”Roses Are Free”, men även sjukdomslåtarna ”The HIV Song” och ”Spinal Meningitis”(hjärnhinneinflammation) som lämnar en obehaglig känsla efter sig. ”Mister Would You Please Help My Pony” i vilken Deaner ber oss hjälpa hans ponny som verkar lida av lungfel, får skrattet att hamna på snedden i halsen. Ideérna i Countrymelodierna ”Drifter In The Dark” och ”Buenas Tardes Amigo” skulle finslipas och utvecklas till nästa skiva. Chocolate And Cheese är minst lika sjuk och uppsluppen som sina föregångare men materialet är det starkaste som herrarna hittills kommit upp med vilket gör detta alster till det klart bästa valet att börja med om man vill ge sig in i Weens vansinniga värld. Albumtiteln är för övrigt en hyllning till den avlidne komikern John Candy.
12 Golden Country Greats (1996)
Efter succén med Chocolate And Cheese väntade man sig att nästa album skulle bli Weens definitiva genombrott. Då gick duon och spelade in en countryplatta istället! 12 Golden Country Greats innehåller 10 tvättäkta countrymelodier med sedvanligt sjuka Weentexter. Talet 12 i titeln hänvisar inte till antalet låtar på albumet utan till de 12 legendariska studiomusikerna som medverkar på skivan. De gamla Nashvillemusikerna har spelat på skivor med Elvis, Dolly Parton, Waylon Jennings, Willie Nelson, Kenny Rogers, Bob Dylan, Joan Baez, Ray Charles och Tom Jones. Det är alls inte så att Ween driver med countryn som musikstil, det här är ren och äkta kärlek. Texterna må vara lika tramsiga som tidigare, titlar som ”Japanese Cowboy”, ”Piss Up A Rope” och ”Help Me Scrape The Mucus Off My Brain” talar för sig själva, men melodierna är framförda med professionalitet och respekt. Weens växande beundrarskara blev tämligen konfunderad när denna skiva släpptes. Weenfans är inte nödvändigtvis lika förtjusta i country som deras två idoler är, och ordinarie countryfanatiker skulle aldrig sänka sig till att lyssna till en skämtplatta som 12 Golden Country Greats. Det är synd, för plattan innehåller både högkvalitativ och vansinnigt rolig musik. Även folk som hatar ko-boggie kommer att älska detta album. Ween tog med sig Nashvillemusikerna ut på en kort men bejublad turné, och en inspelning från den turnén finns på Live In Toronto. Vad säger man? Världsklass!
Efter Countrytemaplattan var 1997 års The Mollusk en återgång till det ”normala”. Fast ändå inte. Musiken är visserligen återigen spretig och ett antal olika stilar provas på men texterna har alla något av ett marint tema, även om man för den sakens skull inte kan kalla The Mollusk för ett konceptalbum. Ween har återigen utvecklats på sångfronten. Musiken är mer genomarbetad utan att tappa i knasighet eller intensitet. Den gamla stilen hålls uppe med verk som ”Waving My Dick In The Wind” och den irländska folksången ”The Blarney Stone”, men poplåtar som titelspåret ”The Mollusk” och balladen ”It’s Gonna Be Allright” borde ha legat på topplistor i en mer rättvis värld. Även ”The Golden Eel” och ”Mutilated Lips” är fantastiska kompositioner. The Mollusk ger en känsla av att lyssna på en hel skiva inspirerad av Beatles’ ”Octopus Garden”. Plattan är blöt på fler sätt än ett. Bröderna Ween påstår att de var praktiskt taget plakata vid såväl låtskrivande som inspelning av The Mollusk.
Paintin’ The Town Brown (1998)
Att skåda Ween live i konsert är en upplevelse utöver det vanliga. Paintin’ The Town Brown är lite av ett retrospektiv över bandet med liveinspelningar som sträcker sig över hela sju år. De tidigaste inspelningarna är från 1990 då Gene och Dean turnerade i Holland med en trummaskin. De senaste inspelningarna är från Mollusk turnén 1997. Tyvärr blir resultatet lite väl spretigt. Det hade varit bättre att ge ut en inspelning från en och samma konsert istället. De bästa låtarna är de från Country turnén 1996. Som Best Of/ kuriosa funkar skivan, men vill man ha en bra Ween live platta skall man leta reda på Live In Toronto eller ett av de otaliga bootlegs som finns att få tag i på nätet.
White Pepper (2000)
Ytterligare framsteg. White Pepper är Weens mest seriösa och lättillgängliga album. Därmed inte sagt att det inte har sina sjuka stunder. Musikstilarna mixas från ren punkrock i ”Stroker Ace” via sublim flummig indie pop i ”Exactly Where I’m At” och ”Flutes of The Chi” till country i ”Falling Out”. Drogreferenserna dyker upp i kalypson ”Bananas And Blow” . ”Pandy Fackler” låter som Steely Dan och är den enda låten på plattan med hänvisning till sex, i det här fallet avsugningar. Annars hänger en stark doft av sentida The Beatles över hela plattan vilket kan anas redan på titeln på albumet. Ljudet är helt klanderfritt eftersom musiken är inspelad i riktig studio. Dean och Gene har producerat verket själva och som ljudtekniker har de hyrt in Chris Shaw, som tidigare arbetat med bl.a. Public Enemy. White Pepper borde egentligen ha gjort Ween riktigt stora, men bristen på uppenbar knasighet skrämde bort gamla fans samtidigt som nya uteblev på grund av bandets tidigare rykte.
Live In Toronto (2001)
Denna liveplatta gavs ut via bandets hemsida och har aldrig gått att köpa i butik. Den är dessutom slutsåld för länge sedan, vilket är synd, för detta är den liveplatta som alla Weenanhängare bör äga. Den inspelade konserten härstammar från 1996 då Ween turnerade med sitt countryband The Shit Creek Boys. Många klassiker från 12 Golden Country Greats spelas, men även tidigare favoriter som "What Deaner Was Talking About," "Push Th' Little Daisies" och "Waving My Dick In The Wind" som vid framförandet ännu inte var utgiven på platta. En vansinnigt härlig coverversion av Billy Joel's "Piano Man." Bjuds vi på också.
Quebec (2003)
Innan albumet släpptes hotade/lovade Ween att man skulle återvända till sitt mer ”bruna” sound, något man lämnade på White Pepper. Hotet visade sig vara sant. Quebec är åter igen ett knäppt och spretigt Weenalbum. Inledande ”It’s Gonna Be A Long Night” påminner om Motörhead, ”Happy Colored Marbles” sänder deprimerande känslor till hjärnbarken och bagateller som "Fancy Pants" och "So Many People In The Neighborhood" får det att rycka i smilbanden. Influenser som Beatles, Neil Young, Leonard Cohen, Pink Floyd och REM skymtar förbi mellan låtspåren. På Quebec är Ween kanske lite mer mogna än tidigare men för den sakens skull absolut inte tråkiga.
La Cucaracha (2007)
Ween senaste studioalbum må ha gjort vissa fans besvikna och inte sålt lika bra som tidigare alster, men det beror snarare på skivbranschen än på kvaliteten på skivan. Personligen har jag inte lyckats få lika stor bånge inför La Cucaracha som för tidigare tramsiga mästerverk, men samtidigt är det där respekten för Ween finns, att de alltid gör vad som själva faller dem in och struntar i vad folk och fä eventuellt vill ha. Här finns absolut guldkorn, som den ironiska kärlekslåten ”Friends”, Neil Youngpastischen ”Object”, countrytramset ”Learning to Love” eller punkmonstret ”With My Own bare hands”. Som med alla Ween-skivor är det alltid en fråga om smak och inställning, och just La Cucaracha pillar inte mig tillräckligt sensuellt på rätt ställen, men jag måste ändå respektera bröderna för att de alltid går sin egen väg.
