Fiskfest!

Gamle Marillionsångaren Fish är tillbaka med en delikat bouillabaisse av bästa märke. Slàinte mhòr!

Det är tjugofem år sedan Fish och Marillion gick skilda vägar. Båda må ha fanatiska fans som följer dem i vått och torrt, men för den breda allmänheten kommer nog de båda parterna  att för evigt vara sammankopplade. Fast nu tillhör ju inte vi den breda allmänheten och kan högaktningsfullt skita i vad de tror och tycker. Marillion har visst gjort fantastiska plattor sedan 1989, och Fish har också haft en konstnärligt intressant solokarriär, även om jag ändå till syvende og sidst  måste tillstå att båda läger haft svårt att nå upp till den magi de skapade ihop på åttiotalet. Tills nu.

A Feast of Consequenses är Fishs tionde soloalbum sedan han slutade i Marillion. Nästan sju år har det gått sedan han senast släppte en fullängdare med helt nytt material. Oroande rapporter har inkommit de senaste åren om problem med rösten och eventuell pensionering från musikkarriären, men som tur var visade de sig överdrivna. Herr Dick (ja, det är hans riktiga efternamn) har kvar samma känsla i sin skotska stämma, även om han kanske inte når upp till samma tonhöjder som förr.

Nå låt oss då skärskåda plattan. ”Perfume River” inleder atmosfäriskt med en enslig melodi spelad på säckpipa och det är nästan så att man känner av fuktskadorna från dimslöjorna som svävar in från de skotska högländerna.  Gitarren som följer på det leder tankarna till den gamla Dire Straits-låten ”Private Investigations”. Kompositionen sträcker därefter ut sig över tio högtravande minuter och blir till en utmärkt start på måltidsfesten. ”All Loved Up” är en på alla sätt muntrare och mer lättsam trudelutt som handlar om våra växande narcissusbeteenden på sociala media och den allmänna kändisfixeringen. Musikaliskt kontrasterar den kraftigt mot inledningsnumret. Det här låter nästan Status Quo! Sköna balladen “Blind to the Beautiful” följs av titelspåret och jag känner hur musklerna i fejset börjar tröttna av ansträngning. Jag kan helt enkelt inte få bort flinet! Det här är riktigt bra!

Det är länge sedan Fish gjorde någon svit eller längre sammanhängande temahistoria, men här kommer nu en. Den ambitiösa mini operan ”High Wood” består av 5 delar och berättar vemodiga och hemska historier från Första världskrigets skyttegravar. De två avslutande låtarna, balladen  ”Other Side of Me” och ”The Great Unravelling” knyter ihop säcken på ett stiligt sätt. 

Fish har mer än en gång balanserat oroande nära att trilla över pekoralens pompösa stup men räddas allt som oftast genom sitt genuina och ärliga uttryck. Som att han utan omsvep och med stolthet erkänner att han är en obotlig romantiker och de stora gesternas man. A Feast of Consequenses känns stolt och självsäker och i total avsaknad av den ängslighet som jag ibland bitvis anat bland hans tidigare soloalbum.

För att vara ett Fish-album är Feast of Consequenses en tämligen gitarrdominerande historia, och det är Robin Boult som står för de skitiga och bitvis riktigt intrikata riffen, som dyker upp här och var just när stråkarna, pianoklinket och folkmusiksmelodierna hotar att ta över allt för mycket. Fish’s huvudsaklige musikaliske medarbetare på skivan är annars basisten Steve Vantsis, som medverkat på samtliga Fish-skivor och turnéer från 1997 fram till 2008, för att en period hoppa av livebandet, men som nu alltså är tillbaka efter några års uppehåll.  Eftersom Fish inte trakterar något instrument själv har han efter Marilliontiden alltid varit beroende av andra musikaliska kollaboratörer att tolka hans dikter eller melodier. Även de andra musikerna på skivan, keyboardisten Foss Paterson  och trummisen gavin Griffiths, är gamla bekantingar, liksom producenten Callum Malcom som satt bakom spakarna på förra skivan. Mark Wilkinsons enastående illustrationer har Fish använt sig av på vartenda soloalbum sedan han slutade i Marillion. Det var ju Wilkinson som skapade Marillions ikoniska omslag på de fem första skivorna. I illustrationerna till A Feast of Consequenses tycker jag han har överträffat sig själv. Det kanske är lätt gjort när huvudmaterial är så pass spirituellt.

Skivan finns för närvarande endast att köpa via Fish’s egen hemsida fishheadsclub.com.

Om ni vill höra några smakprov från plattan kan ni kolla in två Youtubeklipp här  och här.

Recept från Rockköket:

Halstrad whiskeygravad lax

Förberedelsetid, gravning, minst ett dygn.

Tillagningstid, 15 minuter.

För 4 personer behövs

1 kg lax (främre halvan utan huvud)

2 dl socker

2 dl salt

8 cl medelrökig och -tjärig skotsk whiskey (Bowmore el liknande)

8 korn vitpeppar, grovt mortlade (Saknas mortel? Lägg kornen i dubbla plastpåsar och knacka på varje korn på skärbrädan med en hammare).

Stort knippe färsk dill

Den här underbara grillaxen inleds med den egna och första gången särskilt ritualiska gravningen. Vissa väljer att frysa fisken i minst två dygn innan man gravar den för att försäkra sig om att inga skadliga bakterier eller parasiter skall finnas i fisken. Andra bortser från det och fryser bara i ett dygn, som t.ex. vi, eftersom riskerna bedöms vara marginella och man sällan har den framförhållningen som behövs.

Filéa laxen i två halvor efter ryggbenet, men behåll skinnet på. Använd en spetsig men inte för vass tång och plocka bort benen i mittraden på varje filé. Känn med fingret med lite tryck att alla ben är borta. De sitter med jämna mellanrum och är ganska lätta och hitta även om de gått av när man försökt rycka ur dem.

Blanda alla ingredienser och smörj in fisken med blandningen. Finhacka dillen, eller klipp den i småstrån i ett litet glas. Strö dillen på ena filéns köttsida och lägg ihop filéerna ”skavfötters” (tjock del mot tunn del), med skinnsidan utåt. Förpacka i väl förslutna, gärna tejpade, dubbla plastpåsar och lägg in i kylskåpet med tyngd på, t.ex. ett filpaket. Låt stå i minst ett dygn och vänd paketet några gånger.

Ta fliéerna ur påsarna, helst vid diskbänken. Slå bort allt lag och skrapa av dill och peppar. Torka av lätt och grilla på högvärme i någon minut på träkolsgrill eller stek i smör och lite olivolja i grillpanna. Obs, grilla inte mer än att filén fått färg några millimeter in från var sida. Mycket av smakupplevelsen är kombinationen av den grillade skorpiga ytan och det mjälla gravade ostekta i mitten…!

Till:  Mandelpotatis med balsamico- och honungssky, ruccolasallad och spenat med rostade pinjenötter.

Dricka till: Vitt vin såklart. Varför inte Vicar's Choice Barrel Fermented Chardonnay (nr 2188)  96 kr. Eller en ljus öl, som t.ex Pilsner Urquel.

Så många skivor- så lite tid

Är det det här som kallas musikmöbel?

Hösten brukar alltid vara råtjåkad med intressanta skivsläpp och 2013 är uppenbarligen inget undantag. På kort tid har det dykt upp kvalitetsvax från Fish, Paul McCartney, Francis Dunnery, Eric Burdon, Haken, Seventh Key, Elton John, The Temeperence Movement, The Winery Dogs, Michael Monroe och Leslie West för att bara nämna några. Jag tänkte pränta ner några korta smårecensioner i miniformat av dessa alster de närmaste dagarna så håll utkik om livet är er kärt.

Äntligen!

Tidernas längsta match av "Gömma Nyckeln" är över. Igår släpptes äntligen Seventh Keys nya album efter 8 år och lika många bedrövelser.

Seventh Key har alltid haft en speciell nyckel till mitt hjärta (ok ok, jag lovar, slut med nyckelskämten från och med nu). Bakom bandnamnet döljer sig ett tvåmansprojekt bestående av sångaren och basisten Billy Greer och gitarristen och producenten Mike Slamer. Billy spelar till vardags bas i Kansas men lirade på åttiotalet i bandet Streets tillsammans med Slamer, som annars är mest känd för sin medverkan i kultbandet City Boy. Första Seventh Key-plattan kom 2001 och var då i princip en soloplatta från Billy Greer med bidrag från, utöver Slamer, även andra namnkunniga kompisar som Kansaspolarna Steve Walsh och Phil Ehart samt Steve Morse . Inför uppföljaren tre år senare var Slamer involverad mycket mer, från att vara medkompositör på samtliga låtar till att spela all gitarr och producera verket. Strax efter kom till och med en liveplatta och dvd, där man kunde se Slamer framträda i livesammanhang för första gången sedan inlandsisen smälte. Visuellt var det ungefär lika spännande som att titta på tidigare nämnda inlandsis men musikaliskt var det njutbart som hin håle.

Sedan  dess har det varit tyst om projektet. När jag träffade Billy Greer som hastigast på Sweden Rock Festival när han var där med Kansas för tre år sedan så berättade han att flera låtar var skrivna men att det drog ut så på tiden att få ut något eftersom Mike Slamer vår så extremt noga i produktions- och mixningsskedet. Som Billy uttryckte det; Han har gått i skola hos Mutt Lange...

Ja, nu är skivan här i alla fall. I Will Survive heter verket och består av 11 spår. Det är fortfarande radiovänlig rock (som uppenbarligen radion slutat vara vänlig mot eftersom man aldrig hör sådant här på radio längre), men jag tycker mig ana vissa spår av mer intrikata arrangemang i symfonirocksgenren bland låtarna. Att höra Slamers porlande gitarrslingor är en lisa för själen och om man bortser från de generella texterna och den säkert medvetna åttiotalsljudbilden så är det här riktigt spännande- nog det bästa killarna gjort ihop under Seventh Key-namnet. Inkluderandet av David Ragsdales violin i vissa låtar gör också att Kansasvibbarna är tydliga, särskilt som Billy Greer alltid har låtit skrämmande lik Steve Walsh i sångsätt. Och med tanke på att att det inte verkar som om det någonsin kommer att dyka upp någon nyskriven musik från Kansas så är det här kanske det bästa vi kan förvänta oss. Och det är ju inte kattexkrement precis....
Jag är glad att den här skivan inte kom redan i somras för om jag hade haft den i bilstereon hade jag säkert åkt på fler hastighetsböter utöver de två jag fick i fejan på en och samma dag. Man får helt klart nervös gaspedalfot av sådan här musik.