Årets 10 bästa rockskivor: sammanfattning

Ja, så här ser alltså min högst personliga årsbästalista för 2008 i rockskiveväg ut.

1. Bill Champlin- No Place left to Fall
2. New wave of swedish progressive rock: Beardfish, Brighteye Brison, Unifaun, Karmakanic, Moon Safari
3. Whitesnake- Good to be Bad
4. Martin Orford- The Old Road
5. Peter Friestedt- LA Project 2
6. Black Stone Cherry- Folklore and Superstition
7. Edgar Winter- Rebel Road
8. Uriah Heep- Wake the Sleeper
9. Marillion-Happiness is the Road
10. Journey- Revelation

Den som vill läsa mer om respektive placering behöver bara skrolla neråt eller gå in på senare inlägg.

Låt oss nu hoppas på ett ännu intressantare 2009. Möjligheterna finns med nya släpp från Dave Matthews Band, Porcupine Tree, Gino Vannelli och Iq.

Årets 10 bästa rockskivor: nr 1

Bill Champlin
No Place Left To Fall

Att ta fram den här listan över 2008 års tio bästa rockskivor har minsann inte varit en promenad i parken. Favoritskivor tenderar ju att ändras från dag och humör. Det är lätt att glömma bort sådant som släpptes tidigt på året och lätt att digga det man senast sprungit på. Och rock, hur definierar jag det? Keane släppte en kanonplatta fast det är väl inte rock? Men är Peter Friestedt det då?
Och?
En slemmig torsk i en brödrost, jag sjunger som jag vill!
Det här är ju min personliga lista och mina personliga åsikter som ändras från gång till annan.

Förstaplatsen går nu till slut till den skiva som fått mig att le, mysa och må bäst under förra året.

Champlinåret 2008 började bra. På Peter Friestedts L.A Project II medverkade superhjälten Bill efter en längre tids tystnad. Och så kom plötsligt Chicagos Stone of Sisyphus, en platta som ursprungligen spelades in för 20 år sedan och skulle ha kommit ut efter Chicago 21, men av någon anledning legat på hold i alla år. På den plattan fick vi härliga doser av Champlins ljuvliga stämma och funkiga hammondorgelgroove.

Och så sent i höst så damp plötsligt Bills nya soloplatta ner, den första på 13 år!

No Place Left To Fall bara sprudlar av fantastisk musikalitet och känsla. De vanliga trötta glåporden om överproduktion och "för snyggt och tråkigt" lär väl höjas hos de av dagens musikskribenter som orkar yttra sig i frågan men de är som vanligt bara att ignorera.

Bill är en ubermusiker som med sin perfektion kombinerar oerhörd närvaro och känsla. Han är en av världens bästa sångare, själfull, busig och samtidigt högtidlig och innerlig när han så vill. Han spelar gitarr som en gud och jag kan inte hitta fler superlativ för att beskriva känslan när jag hör honom rocka loss på mitt favoritinstrument Hammond B3.

Med sig på skivan har han celebra gäster i form av Peter Cetera, Steve Lukather, Bruce Gaitsch och frugan Tamara.

Visst låter det Chicago, fast inte med lika mycket blås. På nyinspelningen av hiten "Look Away" är det snarare akustiskt som gäller.

Värme, soul, funk, smådetaljer att hitta runt varje takt eller ackord. Perfekt bilmusik. Vad mer kan jag säga? Tack Bill för att du förgyllde mitt år!

Och tack Stefan Pölzer på Zink Music, det lilla svenska skivbolaget som i år givit ut en imponerande högkvalitativ katalog med west coast-relaterad musik. Där har ni en som skulle ha pris för sin enorma kulturgärning. Polarpriset till Pölzer!

Årets 10 bästa rockskivor: nr 2

NWOSPR
(New Wave Of Swedish Progressive Rock)

Flower Kings, Kaipa, Opeth, Pain of Salvation, Änglagård, Ritual, Black Bonzo, A.C.T, Moon Safari,Brighteye Brison, Beardfish, Karmakanic, Mind's Eye, Unifaun...
För att vara ett förhållandevis litet land populationsmässigt har Sverige en abnormt hög procent rockband som spelar progressive rock. Och framför allt abnormt många BRA band.
I år känns det som om skivorna har varit bättre än någonsin vilket föranleder mig att mynta begreppet New Wave of Swedish Progressive Rock.

I höst smällde det till ordentligt med tre imponerande släpp. Det, i kombination med ytterligare bra releaser tidigare gör att jag så här lite regelvidrigt på andraplatsen av årets bästalista trycker in inte mindre än fem skivor.



Beardfish
Sleeping in Traffic: Part Two
Gävlekillarna i Beardfish ligger inte på latsidan. 2007 års temaalbum Sleeping In Traffic följdes i maj upp med Sleeping in Traffic: Part II, ett ambitiöst och spretigt verk med klara influenser från Frank Zappas sjuttiotalskatalog. Rockiga "South of the Border" och 35 minuter långa titelspåret räcker för att placera skivan på denna topplista.



Brighteye Brison
Believers & Deceivers
Skånska stockholmarnas tredje verk visar på en fantastisk utvecklingskurva. När jag stötte på bandets debut för fem år sedan var jag inte alls imponerad men Believers & Deceivers är imonerande på många plan. Stilen är fortfarande tryggt förankrad i 70-talsprogrock med band som Yes och Kansas som tydligaste referenserna, och det är ju inte illa. Sången har utvecklats bäst och körerna sitter som en smäck.



Unifaun
Unifaun

Två svenska herrar med artistnamnen Nad Sylvan och Bonamici träffades på ett Genesisforum på nätet och bestämde sig för att försöka göra Genesismusik ihop. Resultatet är inte alls någon coverskiva utan ny musik som låter så till förvillelse lik gamla Genesis att det är kusligt. Nad Sylvan sjunger mycket likt Phil Collins men lika ofta får man Peter Gabriel-kopplingar (eller till och med Fish)när man hör honom. På instrumentala "ReHacksis" spelar han dessutom gitarr som på alla sätt minner om Steve Hacket. Bonamici i sin tur skapar med sina synthar och mellotroner ett ljudlandskap ruskigt nära det som Tony Banks trollade fram för dryga trettio år sedan.
Nyskapande? Nä, naturligtvis inte, det här är ju ett hyllningsband. Men då Genesis själva inte längre gör ny musik (och om de gjorde det skulle den med största sannolikhet inte låta som den här..)är det som Unifaun skapar helt underbart för alla oss som gillar vad det gamla artrockbandet skapade i sin ungdom.




Karmakanic
Who's the boss in the Factory?

Medlemmarna i svenska proglegenderna The Flower Kings är alla så sprickfulla med musik att de ständigt hänger sig åt sidoprojekt när de inte spelar med huvudbandet. Karmakanic är basisten Jonas Reingolds sidohobby och här har han tagit hjälp av FK-trummisen Zoltan Csörsz bland annat. Vid mikrofonen hittar vi alltid intressante Göran Edman. Who's the boss in the Factory? är Karmakanics tredje platta och stilen är ganska typisk Yes/Gentle Giant-rock med tydliga jazzvibbar, möjligien lite nertonade här jämfört med tidigare alster. Fantastiskt ekvilibristiskt och spännande rakt igenom. Framför allt inledande "Send a Message from the Heart" imponerar storligen med sin varma och smittande känsla.



Moon Safari
Blomljud
Tänk så underbart egocentriskt och navelskådande att som progressivt rockband få släppa ett pompöst och introvert dubbelalbum. Ett måste känns det som. Skelefteåkillarna i Moon Safari gillar Yes (Tales of the topographic Ocean, någon?)och den progressiva rockstil som kallas Canterbury (med band som t.ex. Caravan). Liksom Unifaun är det här på gränsen till plagiat, men mycket snyggt gjort och imponerande spelat. En gnutta originalitet skulle kunna efterlysas men Moon safari är verkligen mästare på sina instrument.

Årets 10 bästa rockskivor: nr 3

Whitesnake
Good to be bad

När min ungdomsidol David Coverdale bestämde sig för att damma av sitt gamla bandnamn Whitesnake och dra på turné igen efter många års uppehåll var jag till en början tämligen skeptisk. I mina ögon hade DC inte åstadkommit något riktigt bra musikaliskt sedan 1987 och höjdpunkterna i hans karriär får man gå ännu längre tillbaka för att hitta.

Men att se bandet live var en enbart positiv upplevelse. Visst, någon charmig ölmagad boogierock a' la tidigt åttiotalswhitesnake var det inte tal om. Under det nyömsade skinnet slingrade sig en glänsande cyberreptil med gapig hårdrockslook fast med Coverdales charm, espri och guldstämma intakt.

I våras kom så Good to be bad, första Whitesnakeplattan med nytt material sedan 1998. Mina förväntningar var inte så höga, men jag skulle bli riktigt positivt överraskad.

Subtilt är det förvisso icke. Vitsnoken anno 2008 är hårdrock så bredbent att den riskerar att ofrivilligt gå ner i spagat. Produktionsmantrat verkar ha varit "Max på allt!" Samtliga nålar slår i rött då inledande "Best Year" vrålar igång och rensar hörselgångarna. Och sedan rullar det på med plattan i mattan genom skivans 11 spår.

Coverdale har tidigare haft en tendens att upprepa sig, både textmässigt och i melodier, och visst är några av spåren lite väl lika gamla synder, men mestadels visas en pigg, nyskapande och självsäker attityd upp. Efter en liten svacka i mitten av albumet tar det sig rejält på slutet med episka "'Til The End of Time".

Av årets alla comebacker av klassiska rocklegender (AC/DC, Metallica, Guns n' Roses, Motley Crue, Judas Priest, Def Leppard,Alice Cooper, Uriah Heep...) är Coverdale och hans kohorter faktiskt de som lyckas låta mest inspirerade och pigga.

Ey up!

Årets 10 bästa rockskivor: nr 4

Martin Orford
The Long Road

Förra året började med den tråkiga nyheten att keyboardisten Martin Orford hade beslutat sig för att lämna IQ, bandet han var med och grundade för nästan 30 år sedan. Som plåster på såren kom dock Orfords egen soloplatta nerdimpande som ett värmande grötomslag i höstmörkret.

The Old Road är en tidlös och tryggt bakåtsträvande skiva med hemtama progrocktongångar framförda av Orford själv och polare ur den brittiska och amerikanska progadeln.

Förutom texterna som är mer än lovligt griniga och framstegsfientliga (och det faktum att Orford skulle hållit sig borta från mikrofonen själv när han ändå hade tillgång till duktiga sångare som John Wetton och Steve Thorne) finns det inget att klaga på hos The Old Road.

Det är en samling varma symfonirocklåtar som leder tanken till tv-serien I vår Herres Hage eller svenska Dunderklumpen.

Och det, det är rock, det. Say no more!

Årets 10 bästa rockskivor: nr 5

Peter Friestedt
L.A Project 2

2008 var året då det lilla svenska skivbolaget Zink Music började släppa skivor. Bolaget koncentrerar sig på den idag tämligen marginaliserade genren westcoast-rock och först ut var mästerverket L.A Project 2 av svenske gitarristen Peter Friestedt.

Till detta projekt har Friestedt samlat ett imponerande uppbåd musiklegender, från Joseph Williams (ex Toto) och Bill Champlin (Chicago) till Michael Ruff, Abraham Laboriel, Randy Goodrum, Bill Cantos, Tommy Denander, Stefan Gunnarsson, Trius Imboden och Lou Pardini.

Musiken är supersnygg poprockjazz med klara avtryck från band som Toto, Chicago, Steely Dan, Pages och liknande konstellationer. Musikermusik som vanligtvis bara diggas av frikyrkoungdomar och övervintrade audiofiler men borde kunna avnjutas av en långt större publik.

Visst är det slickt och polerat, och det är meningen. Det känns befriande skönt att höra musiker som dessa framföra de inspirerade kompositionerna med sådan fingertoppskänsla, groove och entusiasm.

Samtliga tio låtar (varav bara två är instrumentala)är härliga,svängiga och smittande. Detta är en skiva där skip-knappen aldrig behöver utnyttjas.

Årets 10 bästa rockskivor: nr 6

Black Stone Cherry
Folklore and Superstition

Här har vi ett gäng knappt blöjfria killar från Kentucky som med sitt andra album verkligen mutat in en god hektar land i rockvärlden.

Och till skillnad från många andra nya band har de inte valt att låta sina inspirationer stanna några enstaka år tillbaka i tiden. Inte heller har de nöjt sig med att rippa Zeppelin-riff enligt standard 1A, nej här snackar vi arkeologi av högsta klass. Spolingarna har hittat till kärnan i rocken, dess innersta själ. Med de gamla bluesgubbarnas feeling som grund har de därefter låtit nutid möta dåtid och fått till en härlig southern rock-doftande stil med moderna takter och ljudbilder. Tanken går lika ofta till tunga band som Alice in Chains och Soundgarden som till Lynyrd Skynyrd eller Molly Hatchet.

Om ljudbilden är modern så är texterna som skivtiteln antyder allt annat än nymodiga. Här strösslas friskt med gamla bluesfraser som "muddy banks of the bayou" och uttjatade låttitlar som Devil's Queen och Blindman.

Ungtupparna bangar inte för svulstiga ballader heller. "things my father said" och "Peace is free" får till och med en luttrad skeptiker som mig att darra på underläppen. Darrningarna återkommer med glädje då hammondorgeln trakteras mulligt i "Devil's Queen".

Jag anar att vi bara hört början på storheter från det här bandet. Folklore and Superstition bådar gott för framtiden. Riktigt gott. Gott som havrevälling!

Årets 10 bästa rockskivor: nr 7

Edgar Winter
Rebel Road

En av mina absoluta favoritplattor, alla kategorier är Edgar Winter's White Trash från 1971, en liderlig gumbogryta träskfunk med kryddor av hårdrock, blues och soul i maxad blandning. Tyvärr har blekfisen Edgar därefter varit mer än lovligt ojämn i sin skivkvalitet under åren. men i höstas gjorde han härlig comeback med back-to-basics-plattan Rebel Road.

På skivan har han hjälp av vänner som Slash och brorsan Johnny på gitarr och countrystjärnan Clint Black lirar läskig trynorgel på "On the horns of a dilemma".

Edgar sjunger, klinkar piano och saxar sig genom de 11 låtarna med tydlig glädje och tuff attityd. hela skivan andas positiva vibbar och jävlar anamma. Farlig och liderlig är väl kanske att ta i, man blir inte direkt pilsk av musiken. På sin höjd är han lite flörtig, Edgar, men vafan, det räcker långt. Riffen är svängiga och förutom bluesen dyker countrykänslan upp på flera av spåren. Det finns bara två lugnare låtar. "The Closer I get" är gullig med stråkar i refrängen och den Beatlesdoftande balladen "Peace and Love" är tillägnad Ringo Starr (Edgar har turnerat med Ringo i hans All Starr Band de senaste åren).

Härlig klassisk rock från en snubbe som kan hantverket och gör underverk när han dessutom har hjärtat med sig.

Årets 10 bästa rockskivor: nr 8

Uriah Heep
Wake the Sleeper

2008 var året då gamla 70-talshjältarna Uriah Heep likt Fingal Olsson plötsligt rörde på sig trots att man trott de var döda.

Alstret Wake the Sleeper, deras första sedan 1999 års bleka Sonic Origami är dessutom ett riktigt kraftpaket som heter duga (ja, fast egentligen heter det ju som sagt Wake the Sleeper).

Det har alltid funnits väldigt mycket Spinal Tap över Uriah Heep. De har tagit sig själva på så stort allvar att man liksom inte kan låta bli att fnissa åt det. Nya skivan är inget undantag. Det är en kompakt matta av pumpande hårdrock med feta hammondorglar och imbecilla gitarriff som tränger ut ur högtalarna. Inledande titelspåret sätter tonen med sin allsångsmentalitet och sedan fortsätter det i samma stil hela plattan igenom. "Tears of the World" andas gamla "Easy Living". Samtliga låtar kör på i samma gamla mall som man är van vid, men entusiasmen och kämpaglöden hos gubbarna är det inget fel på.

Texterna är dummare än dumma och det gungande kompet sänder bilder av små stonehengestenar och kokonger som inte öppnas. Det är skönt att få fnissa när man hör rockmusik. Och så länge man, som i Uriah Heeps fall, skrattar med dem och inte åt dem, så bör de väl vara stolta?

Föresten, med tanke på att så många av bandets medlemmar har haft namn som associerar till möbler (Mick Box, David Byrån, Lee Kerslake...) så borde Uriah Heep byta namn till Ikea Cheap i stället. Bara ett förslag.

Årets 10 bästa rockskivor: nr 10

Journey
Revelation

Fillipin!
Det brukar man ju leka ofta nu vid jultid. Frågan är om inte Journeys gitarrist Neal Schon vann den tävlingen förra julen. Han hittade den lille fillipinen Arnel Pineda på Youtube sjungandes Journeylåtar i ett coverband. Schon blev så impad att han bjöd över Pineda till USA för att bli medlem i Journey. Visst låter det som upplagt för fiasko, jag menar hur fånigt får det bli? Filmen Rockstar, anyone?

Men faktum är att den resulterande plattan Revelation som släpptes i våras är det bästa Journey har gjort sedan....ja, sedan Frontiers för 25 år sedan.
Pineda sjunger ruskigt likt Journeys legendariske sångare Steve Perry, men det är ju en sådan röst som ska sjunga Journeylåtar så vad gnälla om? Speciellt när låtmaterialet och produktionen är så här pass på läppen.

Det är lätt att garva och unna Pineda allt när man hör honom jublande sjunga "It's my life, it'll change for the better" i låten med samma namn...

Att bandet sedan valt att spela in en bonus-cd med nyinspelningar av gamla klassiker må väl vara dem förlåtet. Revelation håller i sig alldeles utmärkt.

Ett liveklipp från senaste turnén hittar ni här