fredag 31 december 2010

2010 års bästa skivor

I december fylls media med alla experters tio i topp-listor över årets bästa skivor. Det är bitvis rolig läsning, dels för att de ofta är så förutsägbara (Robyn i topp, någon?) och dels för att man kan ge sig fasen på att hitta något obskyrt garageband som ingen hört talas om och som sålt tre skivor men som den bekräftelsekåte skribenten hoppas ska bli nästa nya kult. Det är en svår balansgång det där, att välja de bästa skivorna. Jag kan ju inte för mitt liv påstå att jag hört allt som släppts i år, långt ifrån allt inom rock, och inte ens särskilt mycket av alla progrock eller AOR-plattor som vräkts ut. Men här nedan listar jag i alla fall de tio skivor i år som jag lyssnat mest på och svängt min lurviga svanskota till ymnigast.De är i kvalitetsmässigt nedstigande ordning:


10. Neil Young
Le Noise
Neil förnekar sig aldrig. Utan tanke på vad folk ska tycka skapar han den musik han själv är intresserad av för tillfället. Och vem skulle kunna få fram det bästa ur honom än uberproducent Lanois som räddat karriärer för petr gabriel, Emmylou Harris och U2 för att bara nämna några? En i början svårlyssnad avskalad akustisk skräpskiva som ger belöningar för den som orkar anstränga sig och lyssna.


9.Steve Lukather
Everything’Well that ends Well
Lukes mest sammanhållna och koncisa soloalbum hittills. Snyggt och strömlinjeformat- javisst, men med aningens nerv och djup för att lyckas behålla intresset hos fler än gitarrsjälvbefläckare och slickepottar. Bådar gott för framtiden och ett eventuellt nytt Totoalbum.




8. Alter Bridge
AB III
Jag förstod aldrig varför Creed uppnådde sådan astronomisk succé i sitt hemland. Då var efterbörden Alter Bridge, med nye sångaren Myles Kennedy mycket bättre. Efter ett år där denne Kennedy nått uppmärksamhet som sångare med Slash och dessutom nämnts som (visade det sig) omöjlig ersättare för Robert Plant i Zeppelin, kanske folk har en annan uppfattning om Alter Bridge också. Deras tredje album är en självsäker trerättersmiddag med mycket järnberikad mat och klassiska inslag av bredbenthet. Rockens framtid? Nja, möjligtvis samtid, men mycket god sådan.


7. Elton John/ Leon Russell
The Union
I en rättvisare värld hade kanske rollerna varit omkastade. Leon Russell borde varit den firade performern och Elton John den jovialiske studiomusikern som hängde med musikgräddan. På gamla dar har Elton sökt upp sin guru och tillsammans har de åstadkommit det bästa någon av dem gjort på flera decennier.


6.Richard Page
Peculiar Life
Westcoastpopens egen Chewbacca, Richard Page tar god tid på sig mellan skivsläppen. Hans nya soloplatta, den första på 14 år, är vuxenpop för folk med stigande hårfäste eller helt enkelt alla oss som njuter god soft musik. Rynkan i pannan och kärlek till småblommor förvisso men man kan ju inte partaja jämt heller!


5. Id Guinness
Soul Envy
Cannucken Id Guinness imponerade storligen med solodebuten Cure for the Common Crush härom året. Uppföljaren är inte lika omedelbart catchy, men berör med sin drömlika stämning på ett annat plan och vinner i längden. Extra plus för korta och koncisa låtar som inte drar ut på ambientfeelingen för länge utan pockar på uppmärksamhet och intresse.


4. Black Country Communion
Black Country
Vem kunde ana att en snabbt hopsatt supergrupp skulle kunna prestera en så svettig och frustande rawkenroll-skiva. Man gissar att här förekommit mer viagra än kokain för inspirationens skull men fine by me om det ger det här resultatet. Bandet bugar djupt för rockhistorien och trampar inte upp några nya stigar men ack vad de klafsar fram på de gamla förtjänstfullt! Bonamassa lyckas få till den där riktigt skitiga gitarrtonen som saknats på hans översnygga soloplattor och Glenn Hughes sjunger med mer gusto än på flera decennium!


3. Spock’s Beard
X
Amerikanska progkungarna i Spock’s Beard får nog vänja sig vid att för evigt jämföras med Genesis, inte bara musikaliskt utan även i det faktum att de liksom de engelska föregångarna blivit av med en karismatisk sångare och ersatt honom med en sjungande trummis. Precis som det Gabrielfria Genesis har SB även fått utstå tvivel om att de skulle kunna stå på egna ben efter att Neal Morse lämnat gruppen. No Worries. Detta fjärde album utan Morse visar att skägget frodas rejält. En härlig mix av klassisk progrock och mer trallvänliga melodier gör X till bandets bästa skiva sedan V.


2. Steve Hacket
Out of the Tunnel’s Mouth
Genesis gitarrist kallas han fast det är över 33 år sedan han lämnade gruppen. Hans solokarriär har varit eklektisk i ordets rätta bemärkelse. Ibland har det funkat, ibland inte alls. Årets verk Out of the Tunnell’s mouth, är en skiva som han arbetat på i flera år och blev klar med för ganska länge sedan men inte fått ut förrän nu. Det är också bland det bästa han gjort under sin karriär. Bra spelat, bra sjunget och en härlig blandning med allt från seriös progrock till pop och instrumentala utflykter. Riktigt viktigt!


1. Bleu
Four
Bostonmusikern William McCauley III är mer känd under artistnamnet Bleu, fast känd, det är nog att ta i. Vem har till exempel någon susning om att han medverkar på soundtrackskivan till första Spiderman-filmen? Utanför hemstaden och med eventuellt undantag för obskyra popwerpopkretsar är det nog ingen som hört talas om denne multiinstrumentalist med rockvärldens mest hälsosamma polisonger. Riktiga Boston Bruins-hockeyklubbor! Nå, låt oss lämna Björn Axéns domäner och koncentrera oss på musiken. Bleus fjärde soloskiva är en livsbejakande och pigg historia med mer djup än Mariannergraven om man väljer att gräva. Favoriter är ösiga ”Dead in the Morning” och Queeninspirerade ”Ya catch more flies with Honey than Vinegar”. Den totalupplevelse som skänkt mig mest glädje i år.




Speciella hedersomnämnanden:


Kevin Gilbert Performs Toy Matinee Live
Patrick Leonard och Kevin Gilberts Toy Matinee-projekt slog inte alls så som man trott när skivan släpptes 1990. Duon splittrades, Leonard gick tillbaks till att producera Madonna och Gilbert stod utan skivkontrakt eller framtid. Han drog ihop ett gäng musiker för att promota skivan och hittade en okänd Sheryl Crow för kör och keyboard. Denna inspelning från the Roxy i LA 1991 presenterar ett tajt liveband som levererar hela studioplattan plus en cover av Elton Johns "Love Lies Bleedin'" på ett helt fantastiskt sätt. Om det inte hade varit en så gammal spelning hade den här skivan varit årets numero uno.


Mr Mister: Pull
1990 var Mr Misters radiovänliga poprock helt ute. Såpass rejält att skivbolaget vägrade släppa det som skulle bli deras sista skiva. Synd, då det är deras bästa förutom klassikern Welcome to the Real World.Nu finns den tillgänglig via Pages eget skivbolag, remastrad och snygg och alldeles alldeles underbar.

tisdag 21 december 2010

Grattis Frankie Boy...och adjö kapten...


Idag hyllar vi Frank Zappas musikaliska geni och sörjer Captain Beefhearts bortgång.
Den 21 december är Frank Zappas födelsedag. Om han hade levt skulle ha fyllt 70 år idag. Tyvärr drog sig zappa tillbaka alltför tidigt, redan 1993.Det är även med sorg och vemod jag konstaterar att ett annat musikaliskt geni, tillika vän och trätobroder till Zappa har gått ur tiden. I fredags avled Don van Vliet, mer känd som Captain Beefheart i sviterna av den MS han lidit av i många år. Kaptenen blev 69 år gammal. Även om kaptenen lämnade musikbranschen och inte släppt någon ny musik sedan början på åttiotalet så är det ändå en tomhet man känner att ytterligare en av rockens hjältar lämnat jordelivet för den ständigt växande rockkören där uppe.

Hylla dessa båda herrar genom att spela Zappas skiva Bongo Fury (med Beefheart på sång) eller varför inte låten "Willie the Pimp" från Zappas Hot Rats, där man också kan njuta av kaptenens ljuvt raspiga stämma. Beefhearts mästerverk Trout Mask Replica (som producerades av Zappa) är också ett lämpligt val, även om det är musik som kanske inte faller alla på läppen.

tisdag 7 december 2010

Saludos Amigos!


Redan trött på sliskig glögg? Finn tröst i en flaska från mayafolkets förlovade utmarker...
I höstas introducerade en god vän mig för en av världens godaste drycker; den guatemaliska romen Zacapa. Denna mörka, söta rom med smak av arrak, vanilj och nötter kommer bäst till sin rätt on the rocks eller möjligtvis med en liten klyfta lime i glaset. Utan att överdriva är detta den absolut godaste rom jag någonsin njutit. Glöm glöggen, rocka med romen istället! Zacapa finns i Systembolagets beställningssortiment och har nr nr 86753. Saludos amigos!Viva Zacapa!

lördag 27 november 2010

Inte bara billigt, utan gratis!


A Cheap Trick for free! Ni som mot förmodan inte äger Cheap tricks utmärkta epos The Latest rekommenderas att springa till närmsta hökare och köpa senaste numret (152) av engelska musiktidningen Classic Rock Magazine. Där får man nämligen hela plattan gratis! Att CR sedan är ypperlig läsning för rockintresserade är ju inte fy skam heller.

fredag 19 november 2010

Is it a Wookie? No, it's Richard Page!


Richard Page är inte bara innehavare av West Coast-musikens hårigaste bringa,han ligger inne med en pipa av världsklass också. Därför är det kul att han släppt ny skiva.

Richard Page, säger du med det där fåniga oförstående uttrycket i ditt ansikte. Stackars sate, vet du inte vem Richard Page är, ja då har du bara levt ett halvt liv, svarar jag då. 57-årige Richard Page är rösten bakom klassiker som Mr Misters "Broken Wings" och "Kyrie" liksom tidigare och senare mästerverk som "Midnight Angel" med Pages eller "Echo Hill" från Third Matinee. Nu har han släppt ett nytt soloalbum, det första på hela fjorton år! Verket heter Peculiar Life och är mästerligt melankoliskt medelåldersmys för oss med för lite tid, för skrikiga barn och begynnande flint. Jag återkommer med mer utförlig recension men ville nu bara tipsa er alla om att skivan finns och att den skänker enorm glädje och tröst i novemberrusket.

Kolla gärna in denna repetitionsvideo där gamla hjältar som Vinnie Colaiuta, Kevin McCormick och James Harrah medverkar.

onsdag 17 november 2010

Sugen på nackspärr?


Hittar du sällan de riktigt bra tillfällena att dra fram dina utsvängda jeans? Börjar afghanpälsen lukta mal? Dags att klä upp sig, Black Bonzo kommer till stan igen!

Här kommer ett helgtips för dig som bor i Stockholmsområdet. På lördag 20 nov lirar Skelleftebandet Black Bonzo på restaurant La Rustica i Sundbyberg. Black Bonzo är ett favoritband hos mig, speciellt efter senaste plattan Guilliotine Drama. De blandar tvättäkta sjuttiotalsrock som Purple, Queen och Wishbone Ash med en alldeles egen norrländsk charm, lite som en rockens skvader skulle man kunna säga.Det är inte första gången bandet spelar i Sumpan. Kanske har de där funnit ett extra stort klientel med febläss för näbbstövlar och rykande högoktanig rock...

Konserten börjar kl 21.00. Som vi Guilliotinefanatiker brukar säga; Be there or beheaded...

tisdag 16 november 2010

Unlucky Luke-spelar snyggare än sin egen nuna


Totogitarristen Steve Lukathers senaste soloalbum är välpolerat trots sorgekanterna. Lite större morotsbitar hade inte suttit fel.

Det finns de som säger att stor konst endast kan skapas ur smärta. Om så är fallet borde All's Well that Ends Well räknas in bland de riktiga klassikerna. Totogitarristen berättar i pressreleasen att han haft ett av sina värsta år någonsin, med bl.a. skilsmässa och svåra sjukdomar hos närstående vänner. Detta märks på det resulterande alstret,åtminstone i texterna. Sorgfloret fladdrar majestätiskt mellan gitarrglissandona och Luke väver historier om ensamhet och ånger. fast musiken är förvånansvärt uptempo ändå. Här finns de vanliga Lukather-inslagen med lika delar Hendrix, Steely dan, AOR-ballader och lite jazzfusion.

Jag har genom åren haft svårt att riktigt definiera Lukather. I Toto spelade han en viktig roll som rockaren som såg till att den snygga musiken inte gled in i för mycket pop. Samtidigt var det oftast han som stod för de riktigt svulstiga balladerna på bandets skivor när han fick låtskrivarcredit och öppnade sin mun för att sjunga över gitarrslingorna. Hans soloalbum (inalles 5 genom åren)har varit bitvis brilljanta, men mestadels ojämna historier, där han inte riktigt kunnat bestämma sig för vilket ben han ska stå på musikaliskt. Även detta senaste alster är spretigt, men visar ändå en ovanligt homogen stil. De vanliga kritiska rösterna om könlöshet och för lite känsla kan förefalla uttjatade. Lukathers musik skulle inte bli mer angelägen om den skavde lite. Han vill ha det övermaga och därmed basta.Lukes stil är, för att använda en matmetafor, en välsmakande soppa som mixats för att få lagom krämighet och rondör.

Det här är den bästa soloplatta han hittills gjort, kanske även bättre än mycket av det Toto gjort det sista decenniet. Låtmatertalet är varierat, gitarrspelet fläckfritt och sånginsatserna mer än godkända. Produktionen är bombastisk som sig bör och hade jag hört denna skiva för femton år sedan hade den varit en total favorit. Kanske har jag med åren blivit mer kräsen i min smak och vill ha större grönsaksbitar i min soppa.Som det är nu glider All's Well that ends Well ner lite väl smidigt.Men äckligt är det alls inte.

lördag 30 oktober 2010

Lördagstips: Gryta å bira!

Jespers värmande höstgryta

Ingredienser till 4 personer:
600 g högrev eller bog (ditt nöt!)
1 paket bacon (ditt svin!)
8 schalottenlökar
100 g kantareller (eller annan svamp)
1 burk kronärtskockshjärtan
4 vitlöksklyftor

Marinad:
I flaska kraftigt rödvin
1 gul lök
1 morot
1 lagerblad
Några kvistar färska örter (timjan, oregano, salvia, basilika etc.)

Putsa bort fett och hinnor från köttet och skär i 5 cm stora bitar. Marinera i kylskåp minst 3 timmar i marinaden ovan (ca halva flaskan vin nu och allt grönt). Sila bort grönsakerna men behåll marinadvinet till senare.

Knaperstek bacon och ställ åt sidan. Finhacka vitlök, klyfta schalottenlök, dela kronärtskockshjärtan.

Vänd köttbitarna i vetemjöl, bryn dem i gryta, några bitar åt gången, tills de fått fin färg. Häll på vinmarinaden och resten av vinet så allt kött täcks. Låt sjuda under lock i ca 1 timme eller tills köttet är mört. Efter 45 minuter, häll då i bacon, vitlök, schalottenlök, kronärtskockshjärtan och kantareller.
Servera med ris eller bulgur och sallad.

Dryck:
Om ni inte vill dricka mustigt rödvin till den här grytan (vilket man väl vill?) så kan jag tipsa om en pärla som kan drickas före, under eller efter.
När jag var uppe i Norrtälje nyligen hittade jag en fantastisk öl på det lokala systembolaget.



GJUTARNS BÄSTA BITTER 5,2% (finns i beställningssortimentet artnr 88057-01 om ni inte har vägarna förbi Norrtälje) är en stark bitter bryggd på chokladmalt i Skebo bruks microbryggeri. En välsmakande ale av bästa märke.

Hvornaar smager en Guinness bedst? –Hvergang!



Varken dansk eller irländare, Id Guinness kommer namnet till trots från Kanada. Men hans atmosfäriska musik är gränslös.

Multiinstrumentalisten och vancouverbon Id Guinness (är det ett artistnamn? Är han sponsrad? Varför kallar han sig inte Björn Boddingtons eller Pelle Pripps?) har arbetat inom den kanadensiska musikscenen sedan åttiotalet, men hans solokarriär är relativt ny. Debutskivan Curse for the Common Crush släpptes för tre år sedan och uppskattades av kritiker för sina stämningsfyllda ljudlandskap. Såsom plägar en soloartist spelar Id det mesta på skivan, från gitarr och keyboards till percussion och leadsong. Etikettfanatiker har velat kalla hans musik för progrock, men utöver vissa Pink Floyd- och Alan Parsons Projecttendenser har jag personligen svårt att hitta något i hans musik som kan rättfärdiga en sådan benämning. Popmusik kan man tycka, tills riviga gitarrer och en allmänt rebelliskt skitig patina lägger sig över vissa av kompositionerna. Efter de tre inledande spåren är man i alla fall hooked. ”Rising River”, ”The One that Got Away” och ”Jade Garden” hör till det bästa som släpptes i musikväg under 2007. Det här är sofistikerad och känslosam poprock med oerhörd känsla för både melodi och produktion. Id använder sig av en myriad olika synth- och keyboardmattor, men även av stråkar och blås i lagoma doser förutom de klassiska rockinstrumenten. Skivan fortsätter imponera rakt igenom, om än inte så kapitalt som den mäktiga inledande trojkan, men avslutningen är om möjligt ännu mer majestätisk med sjuminuterseposet ”Wailing Wall” som med soulwailande kvinnoröst i codan lätt leder tankarna till Pink Floyd och det är ju inte kattskit direkt.

I våras släpptes uppföljaren Soul Envy som framstår som aningens mer lättsam och strömlinjeformad än sin föregångare, fast det kan vara jag som inte lyssnat in mig på skivan tillräckligt än. En personlig favorit här är struttiga ”Three Steps” (Eagle Eye Cherry, någon?)och "Going to Burning Man" som nickar glatt åt Led Zeppelins mer akustiska kompositioner.

Cure for the Common Crush finns på Spotify. För er som inte har Spottan eller vill chansa på att köpa olyssnad musik finns Ids myspacesida att utforska, eller varför inte digga denna atmosfäriska men halvflummiga video?

I Have seen the Future

Jag höjer mitt glas och skålar för Id. I vad kan ni ju räkna ut själva...

torsdag 14 oktober 2010

Fredagstips: Mustiga sommardruvor i höstmörkret

Punto Altos Pinot Noir-odlingar i Casablancadalen i Chile

I dessa dagar då Chile är så på tapeten passar det väl att skåla för gruvarbetarna i en äkta chilensk Pinot Noir? Gör det dessutom till fredagskyckling med mustig svamprisotto, vettja!


Punto Nino
varunummer 282001
79 kr
Den här juvelen som kom på Bolaget tidigare i höst är en enormt prisvärd Pinot Noir från Michel Laroches odlingar i Casablancadalen i Chile. Kryddig doft och smak av örter och körsbär för att nämna bara några nyanser. Den har blivit en ny favorit hos mig. Helt klockren till smakrik kyckling och svamp som till exempel receptet nedan.

Psykedeliska kycklingfiléer och magisk svamprisotto

Skär snitt i kycklingfiléer. Fyll med fetaost, basilika och soltorkade tomater. Rulla baconskivor runt filéerna. Lägg i ugnsfast form, droppa över lite balsamicovinäger och stek i mitten av ugnen på 225 grader i 20 minuter.

Svamprisotto: 1 liten gul lök, 2 vitlöksklyftor, 200 g nyplockade kantareller, 4 dl avorioris, 4 dl torrt vitt vin, 1 hönsbuljongtärning och 6 dl vatten, 1 dl lagrad ost, ev. en näve hackad gräslök.
Skala och hacka lök och vitlöksklyftorna. Fräs lök och svamp i stekpanna/gjutjärnsgryta med olivolja i två minuter. Rör om hela tiden. Häll i ris, låt fräsa. Späd ut med vin och buljongen långsamt så vätskan får koka in och rör hela tiden. När riset är klart, vänd ner riven ost och svartpeppar.

Lyssna på:
Growers of Mushrooms med Leaf Hound.

onsdag 13 oktober 2010

It's live, baby!


Hösten tillbringas lämpligast framför valfri förstärkare. Många spännande artister lirar live i en lokal nära dig.

Robert Plant
"Percy" lirar på Annexet i Stockholm i morgon, torsdag 14 oktober med sitt nya Band of Joy. Även om senaste plattan är lite väl laid back för min smak så är Plant alltid en fantastisk upplevelse att se i konsert. Be there or be headed!

Joe Bonamassa
Joe, som är aktuell både med supergruppen Black Country Communion (se recension av plattan längre ner på denna sida) och sitt eget album Black Rock, spelar på Lisebergshallen i Götlaborrg fredag 22 oktober. Diggar du Gary Moores bluesplattor, eller helt enkelt bara schysst bluesrock så gör du rätt i att pallra dig dit.

ZZ Top och Doobie Brothers
Om du gillar bluesrock OCH jultomten kanske du föredrar att gå på Scandinavium och checka in skäggmumrikarna i ZZ Top. Förbandet Doobie Brothers är nog minst lika skäggiga. Två dagar senare spelar ZZ Top även i kungliga hufvudstaden på Annexet.

Mike Landau Group
Samma fredag, fast i Stockholm, på Fasching närmare bestämt, lirar en annan mästergitarrist vid namn Mike Landau. Om du inte vet vem Mike Landau är så har han lirat med allt och alla inklusive egna grupperna Maxus (som du läser mer om här)och Burning Water (vilka du kan höra här)

Santana
Mer gitarrgudar. Signor Carlos Santana stretchar sina flinka fingrar inför publik på Globen i Stockholm 27 oktober. Tyvärr har han inte med sig min favoritsångare från Santanatiden Alex Ligertwood.

Larry Carlton Trio
Och som om inte det var nog med guragurus...Larry Carlton, känd från the Crusaders, en drös soloplattor och inte minst för sitt spel på legendariska plattor som Joni Mitchells Court and Spark och Steely Dans The Royal Scam, lirar på Sticky Fingers i Göteborg onsdag 27 oktober.
Lite kuriosainformation: Det är Larry man hör på signaturmelodin till Spanarna på Hill Street.

UFO
Fantastiska flygande tefaten med sångaren Phil Mogg i spetsen kommer också till Göteborg och rockar loss på Sticky Fingers några dagar senare, nämligen 31 oktober. Okej, mad Michael Schenker är inte med (sedan länge), men det betyder bara att de med största säkerhet dyker upp till spelningen, och säkert spelar bra också.Tyvärr är inte basisten Pete Way med på turnén heller, på grund av hälsoskäl.

Zappa Plays Zappa
Pappa Frank skulle nog ligga och snurra i sin grav om han visste att Dweezil spelar med sitt egna Zappatributeband på Filadelfiakyrkan i stockholm. Eller så skulle han bara flina pillemariskt. Att se Dweezil och hans gäng hylla farsan Frank är i vilket fall som helst en stor musikalisk upplevelse. Konserten går av stapeln den 12 november.

Småkorkad psykedelisk bluesrock i afghanpäls.



Leaf Hound var ett i raden av flummiga engelska helelektriska bluesrockband som dök upp i början av sjuttiotalet. Deras kultförklarade album Growers of Mushrooms hyllades länge som en klassiker ända tills den blev tillgänglig för allmänheten på cd.

Leaf Hound bildades ur askan av ett annat bluesrockband vid namn Black Cat Bones, en grupp som kan tituleras ett fattigmans Yardbirds i så måtto att de kunde stoltsera med att ha haft flera musiker i sin lineup som sedermera gick vidare till större erkännande. Däribland kan räknas Frees mästergitarrist Paul ”Koss” Kossoff och trummisen Simon Kirke (dock aldrig förevigade på skiva) och även gitarristen Rod Price som splittrade Black Cat Bones efter ett album och gick vidare för att starta Foghat. Strandade Bröderna Derek och Stuart Brooks bildade då Leaf Hound i slutet av 1970 tillsammans med sångaren Peter French och dennes kusin gitarristen Mick Halls. Sättningen blev komplett med trummisen Keith George Young. Det något kryptiska bandnamnet, och även en hel del av låttexterna på debutskivan var inspirerade av den brittiske skräckförfattaren Herbert van Thal.

Leaf Hound var bedårande barn av sin tid. Hängande i London i början av sjuttiotalet var det hart när omöjligt att inte ta efter storheter som Cream eller Free, och oundvikligt att inspireras av Zeppelin och Black Sabbath. Men även samtida amerikanska band som Sir Lord Baltimore, Captain Beyond, och the Guess Who gör sig påminda i den höstgryta som är Leaf Hounds musikaliska stuvning.Debutskivan Growers of Mushrooms spelades in på 11 timmar. Bandet satsade på att slå igenom i Västtyskland där skivan först släpptes men lanseringen gick trögt. I oktober 1971 släpptes plattan i England men då var bandet redan på upphällningen och spreds kort därefter för vinden.

Av bandmedlemmarna var det mest sångaren Pete French som i fortsättningen lät höra om sig. Han skaffade sig ett rykte av att hoppa med i band som var på väg neråt. Bland annat gick han vidare som sångare i Atomic Rooster (på deras kultplatta ..In Hearing Of ) och ersatte därefter Rusty Day i Carmine Appices och Tim Bogerts projekt Cactus. Han provsjöng också fruktlöst för Deep Purple (som eventuell ersättare för Gillan 1973 men jobbet gick till David Coverdale) och Uriah Heep (där det var meningen att han skulle ta över efter David Byron men valet föll på John Lawton istället). Senare under sjuttiotalet sjöng han i tyska Randy Pie och släppte även en soloplatta betitlad Ducks in Flight.

Under åren hann skivan Growers of Mushrooms uppnå en legendarisk kultstatus bland rockkonnässörer världen över. Den betingade astronomiska summor på andrahandsmarknaden. 1994 släpptes skivan äntligen på cd och blev därmed för första gången tillgänglig för den breda massan. Intresset för bandet och skivan gjorde att Pete French började fundera på att återuppväcka Leafhound. Tillsammans med ett gäng yngre talanger drog han på sig afghanvästen igen. 2005 spelade de på Sweden Rock Festival och i november 2007, drygt 35 år efter debutskivan släppte Leafhound uppföljaren Unleashed.



Hur låter Growers of Mushrooms då? Jo, tackar som frågar. Inledande ”Freelance Fiend” har både blytungt riff och koskälla. Mer klassisk blueshårdrock kan det knappast bli. ”Sad Road to the Sea” är mer akustisk och slö. För mycket rödvin, grabbar? ”Work My Body” börjar också i bakåtlutat läge med en hel del jazznoodlings men exploderar så småningom i Doorsliknande kaskader. När vi nått fram till titelspåret ”Growers of Mushrooms” har drogtrippen börjat verka rejält. Det är nog också vad Leaf Hound har hoppats på, att vi ska vara så stenade att vi inte hör hur mycket de snott av Creams “Tales of Brave Ulysses”. I ”Stagnant Pool” är det Black Sabbath som kopieras. ”Paranoid”, någon? Nåväl, inget ont i det. Om man gillar Sabbath, Zeppelin, Cream och Free, hur ska man då kunna tycka illa om Leaf Hound? De är som den där lite osäkra lillebrorsan på fotbollsplanen i lågstadiet som blev vald på grund av äldre brorsans meriter och visade sig ha riktigt passabla gener.
Ännu en favorit bland låtarna är avslutande ”Sawdust Ceasar”, ett riktigt funkigt nummer där koskällan åter igen har en framträdande roll. Som Christoffer Walken säger i den gamla sketchen: Man kan aldrig ha för lite koskälla.
På cd-versionen medföljer tre bonusspår av varierande kvalitet (en pianoballad a´la Rod Stewart, en slarvig boogie och en avslutande struttig riffrockare som faktiskt är nyinspelad). De gör varken till eller ifrån för den allmänna uppfattningen om plattan som är positiv. Visst, det är inte nyskapande eller ens originellt, men det måste det inte alltid vara. Det är good enough for rock’n roll, låt oss lämna det där.

Lyssna på "Freelance Fiend" här

Digga "Stagnant Pool" här

tisdag 12 oktober 2010

It's getting crowded in Rock n' Roll Heaven

En tråkig höst för rockfans. Hjältarna dör som flugor.

Hårdrocksvärlden grät förståeligt floder när Ronnie james Dio gick och dog i maj. Men hjältarna fortsätter att trilla av pinn till höger och vänster.
Härom dagen dog T Lavitz- keyboardist i gamla härliga Dixie Dregs. Lavitz spelade även med otalet andra artister som Mothers Finest, Jefferson Starship och Billy Cobham,Nils Lofgren och Pat Benatar. han gjorde dessutom en hel drös intressanta soloplattor.
I augusti dog även Ritchie Hayward, dundertrummisen som mest är känd från sin tid i Little Feat.

It's a sad and beautiful world. Herrar Lavitz och Hayward, ni har förgyllt mången dag i mitt liv.Tack för det.

torsdag 7 oktober 2010

Hör upp alla Lizzy fans!

Svenskar hyllar Phil Lynott med fantastiska nyinspelningar av Lizzyklassiker

Nu i januari, den fjärde närmare bestämt, är det 25 år sedan Phil Lynott gick hädan. Samma datum släpps en skiva med den svenska rockbandet Courtesy Of. albumet består av väldigt annorlunda versioner av gamla Thin Lizzy-klassiker, inspelade med symfoniorkester eller i rent akustisk klädnad. Gå in på deras hemsida och lyssna på smakprov. Själv är jag vrålimpad.

onsdag 6 oktober 2010

Who Framed Roger Hodgson?


Bäva månde Rick Davies- Roger Hodgson är på krigsstigen. Och hans hemliga vapen är.....wait for it...... en gratis låt!

Ända sedan Supertramp kom fram ur sin malpåse och drog på turné tidigare i år, har förre sångaren Roger Hodgson varit lite syrak. Till att börja med blev han själv inte tillfrågad att vara med i återföreningen, (vilket är ungefär lika schysst och logiskt som att inte bjuda med Mark Knopfler i en Dire Straits-återförening)men dessutom så spelar Rick Davies och hans mannar flera av Hodgsons låtar på turnén, något som Davies-enligt Hodgson, lovat att inte göra.

Någonstans är det fullt förståeligt att Davies bryter det där löftet. En Supertrampkonsert utan Hodgsonklassiker som "The Logical Song", "Dreamer","Give a Little Bit" och "It's raining Again" skulle bli tämligen menlös.

Personligen skulle jag alltid hellre gå och se Roger Hodgson live- det är ändå han som både satt inne med och fortfarande förvaltar all talang som fanns i Supertramp.

Nu ger i alla fall Roger Hodgson igen med full kareta. Hur? Jo genom att släppa ett livealbum med nya versioner av sina låtar. Huuuuuuuu så hemskt farligt. Rick Davies måste gråta blod. Och för att sticka in och vrida om kniven ytterligare så skänker Roger även bort en låt gratis på sin hemsida här

Vem satte dit Roger Rabbit? En annan passande filmtitel på den här soppan är Griniga gamla gubbar.

lördag 2 oktober 2010

Så nära kan ingen komma


Att ha en livs levande världsmusiker i huset är inte alla förunnat, men i torsdags fick jag och trettio andra lyckliga själar uppleva en intim konsert med Francis Dunnery- i ett vardagsrum i en villa utanför Enköping. Magiskt är bara förnamnet.

Francis Dunnery med kvällens värd Stefan Polzer

Francis Dunnery- före detta gitarrist i kulthjältarna It Bites och producent, låtskrivare och musiker åt artister som Robert Plant, Lauryn Hill, Ian Brown, Asia och Santana, ger sedan ett antal år tillbaka så kallade House Concerts. För en lagom summa pengar kommer Francis hem till ditt vardagsrum där han ger en konsert för en liten skara människor. Oftast är det bara han och en akustisk gitarr. Ingen ljusshow, inga klädbyten, inget PA, Inga extranummer, inga tändare i luften. Bara Francis, hans låtar och hans röst. varje konsert blir till ett unikt möte. Francis är lika mycket stand up-komiker och livscoach som musiker. Han strösslar sin konsert med anekdoter, skämt och sanningar ur livet, mellan framföranden av låtar ur hans långa karriär. Till torsdagskonserten hade kvällens värd Stefan Polzer själv fått välja inriktning på låtmaterial och såsom gammal It Bites-fan valde han att få höra en konsert med bara It Bites-låtar. Dessutom har han faktiskt haft en Dunnerykonsert hemma hos sig en gång tidigare, för några år sedan. Då spelade Francis låtar från sin skiva Tall Blond Helicopter. Varför upprepa sig?

Jag ska inte bli för långrandig i att beskriva konserten, annat än att kvällen var något av ett halleluja-moment. Jag rekommenderar varje människa att ta chansen att uppleva en dylik kväll. Francis gav flera housekoncerts här i Sverige under förra veckan. Bland annat i Stockholm och Göteborg. Du kan själv signa upp dig för att få hem honom till ditt vardagsrum. Gå bara in på www.francisdunnery.com och anmäl dig.

Kanske är det här vägen att gå för musiker som har något att säga sin publik. Stick it to the man! Skit i Live nation och Ticketmaster, dyra produktionsbolag och rock catering firmor. packa en väska med kalsingar och en tandborste, ta guran under armen och hoppa på en buss till närmsta fan.

tisdag 28 september 2010

Smutsig svartkolsrock av bästa märke


Mums fullibibblan, Black Country Communion infriar gudskelov förväntningarna.

Jag hade mina föraningar. Visst, det såg bra ut på pappret, fast det har det ju gjort förr. Rockkungligheter som gifter sig och bara lyckas skapa ännu en inavlad indolent snedtandad avkomma med ojämnt antal kromosomer som skapar besvikelse hos oss lojala undersåtar. När David Coverdale och Jimmy Page 1993 meddelade att de skulle göra skiva ihop var förhoppningarna höga. Det skulle ju kunna bli hur bra som helst, som det bästa av Zeppelin möter det bästa av Purple/Whitesnake. Det blev inte riktigt så. Ett habilt hantverk fick farbröderna ur sig, inte mer.
När nu ”the voice of rock” Glenn Hughes, bluesens nya guldgosse Joe Bonamassa, Zeppelinlegenden John Bonhams son Jason och Dream Theater’s förre klaviaturtrollkarl Derek Sherinian slagit sina påsar ihop och gjort en skiva som producerats av Kevin Shirley (Zeppelin, Aerosmith, Maiden, Rush), ja då dyker den där lille Fan på axeln upp igen. ”Visst, det ser bra ut i tanken, men i realiteten blir resultatet nog bara fyra trötta övervintrade rockare som försöker återuppleva sjuttiotalets storhetsera”.
Vad skönt att den lille Fan hade fel den här gången. Black Country Communions debutplatta är en skitig, tung säck med kol från engelska the Midlands med inslag av amerikansk träskblues. Och ni vet väl vad man kan få ut av kol? Just det, diamanter. Och den här skivan fullkomligt skiner av dyrbara ädelstenar.

Titelspåret inleder med ett mullrande basriff. Riktigt oväntat att det första man skulle höra från The Voice of Rock på den här skivan är hans fingerfärdighet och inte hans guldtonsiller. Det är en perfekt öppningslåt. Hård och kaxig och ett av de få riktigt framåtsträvande spåren på plattan. Man skulle kunna kritisera Hughes och gänget just för deras brist på progressivitet och nyskapande i musiken, men det skulle vara som att gnälla på B.B. King eller Buddy Guy för att de är för gammaldags i sitt framförande av bluesen. Den bluesrock som skapades på sjuttiotalet är för mig lika tidlös som klassisk blues. Där finns i den bästa musiken luft, ljus och mörker och känslor i mellanrummen mellan tonerna. Texterna följer också de klassiska teman från bluesens värld som vi är vana vid. Uttryck som vagabond, Bird on a Wire, soldier of fortune och lawdy Mama strösslas det rikligt med. Man kan inte anklaga Hughes och Bonamassa för att vara några rockens Tranströmmer. De är musiker som kan instruktionsboken utan och innan, vilka ord och fraser som passar allra bäst till den här musiken. Floskligt, tja visst, men så rätt för de här låtarna.

Juvelerna är som sagt många på det här albumet, från nästan poppiga ”One last Soul”, Free-doftande ”Down Again”, ”Song of Yesterday” med sina Bad Company-vibbar”och ”No Time” som hade platsat på Purples Come Taste the Band om det inte hade varit för flörten med ”Kashmir”-stråkar, via nyinspelningen av Trapeezes ”Medusa” som är bättre än originalet, till asfunkiga ”Stand” och ”Sista Jane”. Avslutande ”Too Late for the Sun” är den bästa Deep Purple-låt som Purple aldrig gjort. Måhända är det Sherinians Jon Lord-immitationer som sätter pricken över I:et, men jag är i alla fall såld. Det är en alldeles utmärkt avslutning på en riktigt härlig platta.

Det låter faktiskt som ett riktigt band. Inspelningen ska tydligen ha gått fort, fyra dagar, och det märks. Det är lite slarvigt här och var men det skänker bara än mer personlighet till verket. Och samtliga inblandade imponerar. Glenn Hughes röst kommer till sin rätt bättre än på många, många år. Och då snackar vi ändå om en man som på en av sina dåliga dagar lämnar större personlighet i stjärtavtrycket på toalettens sittring än vad alla nutida rocksångares röster levererar sammantaget. och inte nog med det, hans basspel, som han konstant underskattas eller ignoreras för, kommer här verkligen i blickfånget.
Joe Bonamassa har både känsla och teknik från de gamla gitarrhjältarna från sjuttiotalet men tillför även egen karaktär. Dessutom sjunger han riktigt bra, med en röst i sina bästa stunder påminnande om den store Paul Rodgers. Bonham gör sin fader i rockhimlen stolt med både kraftfullt och intelligent trumspel och Sherinians orgel mullrar stämningsfullt. Möjligtvis är hans insats den mest anonyma, långt från den vansinnesekvilibrism man är van vid från hans tidigare projekt.
Den enda lilla ytterligare kritiken jag skulle kunna tänkas ha mot Black Country är att skivan är aningens för lång. Med flera låtar som klockar in på minst 7 minuter (och inget fel i det, härligt att höra bandet sväva ut i långa jam) så hade man kanske kunnat spara 2-3 spår till en uppföljare. Back in the old days, när sådana här bluesrockjuveler spottades ut i parti och minut hade skivan haft max 9 spår. Det går faktiskt att få för mycket av det goda.
Men det är petitesser. Black Country Communion har levererat en vital och kaxig rockklassiker som trots sin flört med historien skänker hopp om framtiden och dessutom en angenäm värme i ljumskarna. Mums fullibibblan.

fredag 24 september 2010

Världsaviktigt värdelöst vetande vecka 38

Världens äldsta bira hittad, Lynyrd Skynyrds inspiratör död och Rudolf med röda mulen var en tjej. Se där vad du kan lära när du läser Rockbloggen!

Värdelöst vetande är aldrig fy skam. Låt mig bjuda på lite nyheter och fakta som kan förgylla ert pillowtalk ikväll.

Årgångsöl till midsommar?

Ett dykargäng på Åland rönte stor uppmärksamhet i somras när man dök vid ett gammalt 1700-talsvrak och fiskade upp en flaska champagne som tros vara världens äldsta existerande skumpa. I samband med fyndet av champagnen hittade man även några mindre flkaskor som visat sig innehålla öl, med andra ord världens äldsta öl. Nu vill det åländska bryggeriet Stallhagen brygga nytt öl på den gamla jästkulturen. Bryggeriet har ännu inte fått klartecken från myndigheterna (dvs kansliet för tillåtelse av bryggning av asgammal öl?)men om allt går enligt planerna hoppas de ha det nybryggda vrakölet ute till nästa midsommar. Bottoms up, får man väl säga då...

Lynyrd Skynyrds gympamajje död
I veckan dog Leonard Skinner 77 år gammal. Skinner var under större delen av sitt verksamma liv gymnastiklärare och basketcoach vid Robert E Lee Highschool i Jacksonville, Florida och hade under slutet på sextiotalet några långhåriga elever vid namn Gary Rossington och Bob Burns. Magister Skinner gillade inte långhåriga drasuter och som hämnd döpte Rossington och Burns sitt nystartade rockband efter den hårde och strikte läraren. Så här skriver Gary Rossington på Lynyrd Skynyrds hemsida:

"Leonard Skinner, the no-nonsense, flat-topped basketball coach and gym teacher whose name is forever linked with Jacksonville’s legendary Lynyrd Skynyrd, died in his sleep early Monday morning. He was 77. Coach Skinner had such a profound impact on our youth that ultimately led us to naming the band, which you know as Lynyrd Skynyrd, after him. Looking back, I cannot imagine it any other way. Our thoughts and prayers are with his family at this time."

Om jag själv hade nämnt något av mina band efter en lärare skulle det väl kanske bli Lasse basse konsumkasse (efter Lars Elg på Hedbergska skolan i Sundsvall) eller the Guttorms (efter Guttorm Stawe, min gamle svenskalärare som konstant anklagade mig för effektsökeri...)



Rudolf är en renko
Rudolf med röda mulen, den lille renen som blivit världsberömd genom sången med samma namn och ett antal tecknade filmer, måste i själva verket vara en Rudolfina. I alla fall om han/hon är avbildad med renhorn. Hanrenar tappar nämligen sina horn redan i början av vintern medan honorna har kvar dem tills de föder ungar under våren. Renhonor är de enda hjortdjur av honkön som har horn. Om Rudolf var ute och lyste på julafton med hornen i högsta hugg så måste han alltså ha shoppat på damavdelningen.

fredag 17 september 2010

God höstskörd

Skivutgivningen har tagit fart efter sommartorkan. I höstens skörd finns en hel del godsaker och mycket intressant på gång.

Varför kommer alla bra skivor på hösten? Det bästa vore ju om de dök upp under våren så man kunde digga dem i bilstereon under semesterveckorna. Det är ju då man har tid att riktigt lyssna. fast det går utmärkt att krypa ihop i favoritfotöljen och njuta av höstskörden också, eller digga loss till grytkoket. Här kommer en hög favoriter som släppts och tips om några spännande projekt som är på G.

Spock's Beard
X


Skäggmumrikarna i amerikanska progbandet Spock's Beard kämpar på utan sin fixstjärna Neal Morse. Det här är bandets fjärde skiva utan honom och de klarar sig alldeles utmärkt. Den klassiska Yes/Genesis/ELP-inspirerade proggen blandas upp med mer trallvänliga popmelodier vilket faller mig på läppen.

Heart
Red Velvet Car

Systrarna Wilson är ena riktiga pantertanter. Ann låter raspigare och coolare för varje skiva och snedsteget in i radiovänlig pudelrock under åttiotalet är vindikerat, nu är man tillbaka i gammal hederlig bluesrock med akustiska förtoner. Varför försöka hitta nya vägar när Heart är ensamma om det de gör?

Terry Brock
Diamond Blue

Det bästa med Terry Brock är att han samarbetar så nära med Mike Slamer! City Boy/Street/Steelhouse Lanes/ Seventh Keys gamle gitarrhjälte tar alldeles för långa pauser från rampljuset så varenda livstecken man får är som manna från himlen. Jag veti fasen hur Slamer får till sina spretiga riff men jag njuter skamlöst när jag hör dem. Brock är förvisso en helt godkänd AOR-sångare men de stora utropstecknen på den här skivan är Slamers gitarrspel, låtskrivande och produktion.

Robert Plant
Band of Joy

Det är nog en hel del rockfans som förbannar Alison Krauss och plattan Raising Sand som fick Percy att glömma både Zeppelin-återförening och rock i största allmänhet. Hans nya soloplatta fortsätter i samma spår som Krauss-samarbetet med americana, country, blues och gospel. Personligen hade jag föredragit att han fortsatt på den inslagna vägen han hittat på förra soloplattan Mighty Rearranger men Hey! Så är det med Plant. Han gör som han vill, med full integritet och artistisk vilja. Cudos to him. Band of Joy växer för varje lyssning men är i början oerhört seg. Håll ut bara.

Annat att se fram emot:

Black Country Communion
Black Country Communion

Supergruppen med Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Jason Bonham och Derek Sherinian har fått mycket uppmärksamhet, till och med utanför vanliga Classic Rock- communityn. Bluesig klassisk rock a la Bad Company/Trapeeze/Deep Purple är precis vad jag vill höra från dem och de små klipp man hittills lyckats lägga öronen på bådar riktigt gott. Hoppas hela plattan håller.

Steve Lukather
All's Well that Ends Well

När Steve drog pluggen ur Toto (efter åratal på life support)härom året hoppades jag att han skulle fortsätta sin solokarriär med lite mer inspiration än han uppvisat på de senaste alstren.Kanske har han hittat den på denna nya soloplatta.Resultatet får vi se i oktober

Elton John och Leon Russel
The Union

Vilken combo! Dessa två gamla uvar kan åstadkomma stordåd. Det hoppas i alla fall jag.

Neil Young
Le Noise

Young och Lanois är en annan härlig combo som jag tror starkt på. Förhandslyssnare talar om en ny klassiker i stil med Harvest eller After the Goldrush. Låt oss hoppas så. Fast Neil har ju en förmåga att kunna vända upp och ner på allas förhoppningar eller förväntningar.

torsdag 9 september 2010

Teaser-ett tårdrypande testamente


Risken är att svenskar när de hör namnet Tommy Bolin snarare drar referenser till killinggängets saltsmurfstuggande roadie än till en lovande stjärngitarrist från Deep Purple som trillade av pinn redan som 25-åring i ett hotellrum i Miami 1976. Och det är ju synd. För då har man missat en sjujägarns höjdarplatta i hans soloalbum Teaser.

Som Magnus Uggla så träffande uttryckt det; Vad är det för mening att ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt? Tommy Bolin hade dessutom säkert blivit besviken över bristen på uppskattning och erkännande han erhållit genom åren sedan hans för tidiga frånfälle i december 1976. Bolin må ha dött av en oavsiktlig överdos heroin, men med tanke på hur snabbt och oaktsamt han levde sitt liv får man väl nästan se hans olyckliga död som en form av självmord.

Tommy Bolins musikaliska cv är inte särskilt omfattande men ändå imponerande med tanke på hur kort tid han levde. Efter skivdebut som artonåring med bandet Zephyr 1969 hann han bl.a. med spel i bandet Energy innan han 1972 medverkade som studiomusiker på Mahavishnu Orchestras trummis Billy Cobhams soloplatta Spectrums. 1973 blev han gitarrist i The James Gang och spelade på skivorna Bang och Miami innan han hoppade av för att starta solokarriär. Mitt under skivinspelningen av hans första egna platta kontaktades Bolin av Deep Purple som behövde en ny gitarrist och samtidigt som han avslutade sin egen soloplatta spelade han in Come taste the band med Purple. Efter en turné som slutade med att bandet splittrades (till stor del beroende på Bolins drogberoende) spelade Tommy in ytterligare en soloplatta betitlad Private Eyes, men kort därefter i december dog han av en överdos heroin på ett hotellrum i Miami mitt under pågående soloturné.Tommy Bolin sällar sig därmed till en lång rad gitarrhjältar som Jimi Hendrix, Frees Paul Kossoff, Lowell George, Duane Allman, Brian Jones, Robert Johnson, Chicagos Terry Kath, Stevie Ray Vaughan och Randy Rhoads som dött i förtid och lämnat stora frågetecken efter sig om vad de hade kunnat åstadkomma om de levt längre.

Det mesta av Tommy Bolins storhet och bredd hittar man på hans briljanta solodebut Teaser. Där spelar han ut hela sitt register vad gäller gitarrspel, sång och låtkomposition. Som gitarrist var Tommy lysande. Han använder sig en hel del av effekter på skivan utan att låta för tillkonstlad. Det talas ofta om hans karaktäristiska leadspel, men på den här plattan är det lika mycket kompgitarren som imponerar med sitt otroliga sväng. Dessutom har han en personlig sångröst som skänker ännu mer känsla till musiken. Liksom sin hjälte Hendrix hade Bolin inga höga tankar om sin egen sångröst men på den punkten var båda alltför ödmjuka. Bolin hade dessutom samlat ett imponerande uppbåd studiomusiker runt sig, först och främst blivande Tototrummisen Jeff Porcaro som vid 21 års ålder redan var en erfaren studioräv efter spel på två Steely Dan-skivor och ett otal andra studioprojekt, men på Teaser spelade även andra kända trummisar som Phil Collins, Prairie Prince från The Tubes och Narada Michael Walden. Andra namnkunniga medverkande var saxofonisten David Sandborn och basisten Stanley Sheldon.

Teaser ryms alla stilar från instrumental jazzrock, ballader, blues, funk, hårdrock till reggae och loungemusik. Stilmässigt är det ett spretigt album. Det känns som om Tommy, när han äntligen fick ge ut en alldeles egen skiva utan inblandning från bandmedlemmar, ville visa sin totala bredd. Inledande ”The Grind” röjer rejält med sitt kaxiga riff, funkig kompgitarr och spikpiano. Efterföljande Instrumentala ”Homeward Strut” visar på Tommys mer jazziga sidor medan ”Dreamer” är en helt underbart vacker ballad, där även dåvarande purplepolaren Glenn Hughes hjälpte till med bakgrundssång och hörs extra tydligt i slutet på låten. Detta är en svulstig gospel i samma stolta amerikanska tradition som Edgar Winter så förtjänstfullt förädlat genom åren. Och hoppsan, i ”Savannah Woman” är vi så plötsligt inne i någon porrfilm från sjuttiotalet. Eller möjligtvis en varuhushiss. Det här är jazzig loungemusik med glimten i ögat. Gino Vannelli, någon?
Titelspåret ”Teaser” är kanske det hårdaste på hela plattan och antagligen den mest kända melodin då den även spelats in på skiva av andra artister, bl.a. Motley Crue och Legs Diamond. Min personliga favorit på plattan är annars den varma och sköna reggaen ”People, People”. En sorglig text och svängig sax från Dave Sandborn samt percussion av Phil Collins skänker än mer originalitet till kompositionen. ”Marching Powder”, ett slanguttryck för kokain, är skivans andra instrumentala nummer där en hetsig blåssektion kopierar det smittande gitarriffet. ”Wild Dogs” börjar som en lugn ballad men får allt mer tyngd i takt med att man närmar sig refrängen. Här får Bolin mest utrymme att sträcka ut med sitt gitarrspel och han wailar och bänder hela låten igenom. På Deep Purples turné 1976 spelades ofta denna låt, ibland gav man sig även på ”The Grind”.Och så till avslutande vackra balladen ”Lotus”. Återigen pressar Bolin ut längtansfyllda kvidande toner ur gitarren och låten byggs sakteliga upp mot ett tungt crescendo i refrängen.

Teaser är en kort skiva. De nio spåren räcker i knappt 38 minuter. Och det är egentligen en alldeles perfekt längd på en skiva. Inte en tråkig sekund, inga utfyllnadsspår och ingen onödig narcissistisk självbefläckelse. Framför allt är Teaser något så ovanligt som en soloplatta från en gitarrist som faktiskt går att lyssna på rakt igenom utan att gäspa eller behöva börja studera sitt navelludd en enda gång. Det är bara att sörja att Bolins omåttliga leverne skulle förhindra mer fantastisk musik från honom.

fredag 20 augusti 2010

Asia-en lavalampa i Las Vegas

Så skrattretande kitchigt och over the top så att det vänder och blir vackert? nej jag talar inte om Las Vegas utan om AOR-giganterna Asias senaste album. Man kräks och njuter om vartannat. Låt oss jubelhulka ihop!

Jag retar mig lite på uttrycket guilty pleasures- något man skäms för att man gillar men ändå inte kan låta bli. Om man gillar något så är det väl inget att skämmas för (ja, det skulle väl vara om man var koprofag då kanske...)?
Jag står för att jag njuter av att lyssna på Asias senaste alster Omega. samtidigt kan jag inte låta bli att skratta som en hyena och skaka på huvudet åt de debila texterna och bitvis tramsiga melodierna. Det är verkligen blandade känslor, som att titta på en lavalampa. Det är asafult men ändå ganska fascinerande att följa de där bubblorna innanför glaset.

AOR-supergruppen Asia har väl aldrig kunnat anklagas för att vara subtila eller inneha rollerna som någon form av stilikoner. De bildades i början av åttiotalet ur spillrorna av symfonirocksgiganter som Yes, Emerson Lake and Palmer och King Crimson. Med debutalbumet och singeln "Heat of the Moment" regerade de på amerikansk radio något år men allt för stora egon krossade snart gruppens fortsatta styre.

Sedan några år är gubbarna återförenade. En ny studioplatta härom året gjorde ingen-inte ens fanatiska fans lyckliga men vårens nya alster Omega har gått hem i stugorna desto mer. Och man förstår när man hör skivan. Det här är oförställt fantastiskt fånig pompös rock av en stil som inte görs längre. En ohelig blandning av Abba, Andrew Loyd Webber, engelsk kyrkomusik och hård bluesrock med feta orgelmattor. Musikveteranerna lyckas på alla sätt ingjuta äkta känslor i spektaklet och sångaren/basisten John Wettons röst har mer personlighet än på många år vilket är mer än man kan säga om hans klyschiga texter. Där ryms alla floskler och oneliners som någonsin dykt upp i rockvärlden. varenda textrad är en klassisk rocklåtstitel i sig själv.Fascinerande att en veteran som spelat i allt från King Crimson, Wishbone Ash och UK till Uriah Heep och Roxy Music inte kan komma upp med mer djuplodande alster.

Skivan inleds förtjänstfullt med tunga "Finger on the Trigger" som riffar Deep Purpliskt men där slutar alla likheter. Här är körpåläggen fetare än degen till amerikansk pan pizza och keyboardtyfonerna snurrar vilt över nejden.

Efterföljande "Through My Veins" tuggar på i Albert & Herbert-lunk men lyfts av gamle sparrisen Steve Howes inspirerande gitarrspel. "Holy War" (unik låttitel, någon?) innehåller pianoklink i enlighet med alla stora Asia-hittar och leder tankarna till seglarskor och midjekorta jackor med axelpuffar. Man får smak av pizza med bernaisesås i munnen. Sedan kommer inte "Den blomstertid nu kommer", vilket man kan tro, utan "Ever Yours" en svulstig ballad i samma stil som gamla "The Smile has left Your Eyes". Det är det här som Asia gör allra bäst.

"Listen Children" följer och Ooooops, där kom den där pizzan upp. Inget får en att vakna som lite kräks i munnen. Här är refrängen i allra sliskigaste laget, till och med för att vara Asia. Och vad sägs om textraden:"What You say, Step this way, it's Ok, Ecoutéz"? Asia är liksom en pastisch på sig själva, Mer Spinal Tap än vad Spinal Tap är.

"End of the World" mullrar och skriker melodiöst som klassisk Asia, "Light the Way" är lite väl Abba för att klara miljökraven men vad spelar det för roll när vi står inför plattans absoluta höjdpunkt. I den förhoppningsvis självbiografiska "Emily" berättar John Wetton en tårdrypande historia om sin kärlek till en flicka som aldrig kan bli besvarad. Varför? Jo i slutet av texten får vi svaret, kärleksfullt formulerat sålunda:

Emily, I concede, in my gullibility
I was blind to the signs of your sexuality
Now it can't be denied, you bat for the other side
Mercy me, c'est la vie, Emily

Efter en sådan tour de force gör det ingenting att efterföljande "Still the Same" är hemskare än lakritspopcorn eller att "There Was a time" innehåller panflöjtsperversiteter. "I Believe" är svulstig radiorock i gamla skolan och albumet avslutas med "Don't Wanna Lose You", ännu en cigaretttändarballad som trimmar tårkanalerna.

Det här kan förfalla vara en sågning, men i så fall är den kärleksfull på alla vis. Den man älskar den agar man. Mina joggingturer i sommar med Omega i hörlurarna har förgyllts av skratt och gråt om vartannat när Palmer, Wetton, Howe och Downes, dessa grå eminenser rört om mitt inre. Fantastiskt fånigt. Och livet behöver mer av det; fantastiska fånerier.

torsdag 19 augusti 2010

Sug ut det Sista av Sommaren


Än finns några varma sommarkvällar kvar i allmanackan. varför inte leka Hemingway och smutta en svalkande Mojito på verandan?

Den kubanska drinken Mojito har serverats på baren La Bodeguita de Medio i Havanna sedan 1940-talet. Baren var Ernerst Hemingways stamlokus och mojito var hans favoritdrink. Nu kan man njuta denna svala mumsing enkelt genom att köpa en liter
färdigblandad Mojito Mamasita (Art. nr: 86920) i Systembolagets beställningssortiment. Flaskan innehåller en färdig blandning av vit rom, färsk limejuice och färsk mynta. Allt är klart, häll bara upp i glas med is, dekorera eventuellt med lite färsk mynta eller en klyfta lime och toppa med sodavatten och voilá; du är redo att skriva en bok om fiskande pensionärer. Saludos!


Lyssna sedan på "Mojito Girl" med Euope eller varför inte "Staring at the Sun" med Hemingway?

Ösigt på ön, eller ödsligt?




Bara fyra skivor att lyssna på resten av sitt liv? Då står man inför ett komplicerat val, och ett man inte tar så lättvindigt.

I musikrecensioner läser man ibland om Desert Island Discs; de där skivorna som är så ofantligt bra att om recensenten bara fick ta med sig ett fåtal skivor till en öde ö och aldrig höra någon annan musik än den han tagit med sig, så skulle just den där skivan vara med i samlingen.
Nu är ju det här en helt hypotetisk och ganska fånig tanke. Varför skulle man bara få ta med sig några få skivor? Och vad skulle man spela dem på? Och finns det el på ön? Eller kaffe till skivorna?
Skit i verkligheten, förutsätt nu att man bara får välja fyra skivor att lyssna på i evigheters evighet. Låt oss för enkelhetens skull tillåta dubbel cd:s och även Best of-samlingar men inga flerskivorsboxar.
Fyra skivor… av alla hundratals favoriter man har…
Då är det många faktorer man måste ta i beaktning för att välja rätt. Låt oss skärskåda dem.

Nytt eller gammalt?
Det faller sig ganska naturligt att den musiken man lyssnar mest på för tillfället är den senaste musiken man hört och gillar. Men det behöver ju inte betyda att den kvalar in bland ens favoriter genom tiderna. Jag har lyssnat tusentals gånger på Machine Head med Deep Purple men ska jag vara ärlig är det nog mer än tre år sedan jag hörde hela plattan rakt igenom. Jag kan den liksom ändå. Däremot har jag hela sommaren oavbrutet diggat Melees Devils and Angels. Fast betyder det att den är så bra att den kan föräras att följa med till en öde ö? Här måste man nog gå på säkerhet före nyhetens behag. Musik som betytt mycket genom åren. Som skänker minnen och berör så där extra, som stått tiden och trender emot och fortfarande är lika bra efter tusentals genomlyssningar.

Kvantitet eller kvalitet?
Enligt våra helt egenpåhittade regler är Dubbel-cd Ok. Det betyder att man i praktiken i rent sniket kvantitetstänkande skulle kunna ta med sig före detta vinyltriplar (numera komprimerade till dubbel-cd) som Yes Tales from the Topographic Oceans eller Wings Over America. Fast vad skulle det hjälpa? Vill man verkligen höra skitnödig veganprogg 24/7 bara för att det är mycket musik? Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig Wings Over America då man får både en del Beatles och de bästa Paul McCartneylåtarna frejdigt framförda live , fast då det även innefattar lika frejdig falsksång från fru McCartney så får man nog passa på den också. Annars är ju just live-vinkeln ganska bra. Då får man en typ av Best Of från sitt favoritband samtidigt som låtarna framförs i ett sammanhang. Bättre än regelrätta Best Of-samlingar som för mig framstår som platta. Jag är mer en albumsnubbe. Det finns ju faktiskt en hel del andra studioplattor i dubbelformat. Goodbye Yellow Brick Road, Lamb Lies Down on Broadway, Physical Grafitti, Beatles White Album, Stones Exile on Main St. Chicagos andra skiva…
Ja det här tål verkligen att tänkas på.

Lojalitet eller känsla?
Mina största hjältar är Deep Purple (Jag bortser från självklarheter som Beatles, jazz och klasisk musik). Fast jag älskar Deep Purple som helhet; allt de gjort på ont och gott, alla olika medlemmar genom åren, alla ups and downs, fula och vackra skivomslag, klassiker och kräkmedel. Det är hela känslan av Deep Purple jag älskar. Det betyder inte nödvändigtvis att jag skulle ta med fyra av deras studioplattor till ön. Jag föredrar till och med närbesläktade plattor som Rainbows Rising eller Tommy Bolins Teaser före Purples egen Machine Head. När man bara har fyra skivor att luta sig mot resten av sitt liv kan man inte hänge sig åt snedvriden lojalitet. Nej, själv är bäste dräng!

Konklusion
Tja… egentligen bara att jag ska hålla mig borta från vatten i fortsättningen för att slippa riskera skeppsbrott. Men om jag nu skulle hamna på en öde ö så skulle dessa fyra skivor antagligen finnas med i packningen (i alla fall den här veckan).

Kevin Gilbert: Thud
Deep Purple: Made in Japan
Steve Walsh: Glossolalia
Beatles: White Album.


eller kanske

Dave Matthews Band: Crash
Tommy Bolin: Teaser
Steely Dan: Pretzel Logic
Led Zeppelin: Houses of the Holy

eller...
Thin Lizzy: Live and Dangerous
Beatles: Revolver
Whitesnake: Come an Get it
Rainbow: Rising

Aaaaaargh! Tur man har en Ipod så man får plats med all musik...

fredag 13 augusti 2010

Kräftor kräva dessa drycker



Spännande tider för oss ölälskare. Nu har vi ytterligare en god ursäkt att prova nya birasorter då kräftkalasens glada tid är här

Den varma sommaren har i mitt fall resulterat i mestadels inmundigande av mustiga viner från Argentina då grillen stått rykande dygnet runt, men nu då sensommarens svalare vindar sveper in och våra kloutrustade röda vänner väntar i dillbuskarna så finns det bara en dryck som duger och det är öl. Med ett Sverige som fullkomligt svämmar över av duktiga microbryggerier och småölproducenter finns här mycket att botanisera bland. Här är mina favoriter inför kräftbonanzan.



Pistonhead Hot Rod Lager
Spendrups rock'n roll-inspirerade lager var bara menad att finnas på marknaden på prov i tre månader men har uppenbarligen varit så populär att man valt att fortsätta producera den lilla rackaren. jag skall inte vara så förmäten och påstå att detta beror på Rockbloggen men jag rekommenderade faktiskt Pistonhead redan i februari. Det kaxiga ölet med arom av citrus och grapefrukt är en utmärkt kompanjon till skaldjursfrossan.



Oppigårds Slåtteröl
I princip felfria bryggeriet Oppigårds har hjälpt till att öka min bmi under sommaren med deras Summer Twist men just till kräftorna tror jag mer på deras Slåtteröl. Den har större beska och lite mer tysk feeling. Aldrig fel, sade Carl Heinz Rummenigge.



Dugges No.1 lager
Ännu en sommarfavorit, den här gången från lilla Göteborgsbryggeriet Dugges. Deras No.1 lager har en nästan aleisk karaktär (se där! jag hittade på ett nytt adjektiv!)och passar till allt ätbart utom möjligtvis Marabous Polkachokladkaka.

måndag 9 augusti 2010

Tony Carey- musikalisk vagabond


Han må vara mest känd för sin korta tid som keyboardist i Rainbow, men som soloartist har Tony Carey mer gemensamt med artister som Bruce Springsteen, John Mellencamp eller Pink Floyd än med svulstig hårdrock.

Första gången jag hörde musik från Tony Carey var i de inledande sekunderna på Rainbows mästerliga album Rising från 1976 . Det är Tonys flinka fingrar som frambringar de stämningsfyllda keyboardintrot till öppningsspåret ”Tarot Woman”. Californienfödde Tony Carey var bara 22 år när han 1975 headhuntades som keyboardist till den nya uppsättningen av Rainbow. Han förgyllde även den efterföljande liveskivan On Stage med improviserade klaviatursolon och dueller med häxmästaren Ritchie, men såsom plägar ske med musiker som spelar med herr Blackmore var Carey snart ute i kylan och utbytt, ett offer för den eviga svängdörrspolitik som kom att bli Blackmores och Rainbows adelsmärke.

Tony hängde inte läpp för det. Han flyttade till Västtyskland där han fick gratis tillgång till en studio och började skapa och spela in musik i överflöd, nu inte bara som keyboardist. På sina egna låtar trakterade han samtliga instrument från gitarr och bas till sång. Och det lät inte alls som Rainbows medeltids metal. Tony Careys tidlösa blandning av rock, singer/songwriterpop och ballader har alltid spelat an på de känsliga strängarna och skamlöst ylat om det hjärtat är fullt av; kärlek, sorg och glädje, men ofta även politiska och samhällskritiska teman. Hans skivor skiftar från streetsmarta sedelärande gangsterhistorier till romantiska vagabondsagor. När han velat skriva om mer utspejsade ämnen har han gjort det under pseudonymen Planet P Project.

Tony Careys första officiella soloverk I Won’t Be Home Tonight släpptes 1982. Singeln med samma namn gick upp på listorna i hans hemland USA. Ett antal instrumentala plattor och två album under Planet P-betäckningen släpptes, följt av Careys mest kommersiellt framgångsrika skiva Some Tough City 1984 med singlarna ”Fine Fine Day” och ”First Day of Summer”. Efterföljande Blue Highway var den sista skivan som gavs ut på stort bolag i USA men Tony har fortsatt att släppa skivor med jämna mellanrum i Europa under alla år och hans diskografi är idag uppe i ett trettiotal skivor inklusive samlingar och liveplattor. Han har dessutom komponerat ett antal filmsoundtracks i Tyskland och producerat och gästat på skivor av artister som Mark Knopfler, Jennifer Rush, John Mayall & the Bluesbreakers och Joe Cocker.

Tony Carey har alltid haft en stor plats i många svenskars hjärtan och 2004 kom han hit för en kortare turné som uppskattades och uppmärksammades mycket. Därefter har han dykt upp på våra breddgrader ett flertal gånger och till och med släppt livealbum och dvd från sina konserter här. 2009 tog han det tveksamma beslutet att hoppa med i Joe Lynn Turners tributeband Over the Rainbow med gamla avdankade Rainbowmedlemmar och Ritchies tyske son Jürgen, men sjukdom tvingade honom att backa ur projektet innan de nådde Sverige och Sweden Rock Festival.

Det är svårt att få något grepp om Careys bastanta skivkatalog, eftersom den består av så många best of-samlingar, nyutgåvor och nyinspelningar av gamla låtar samt hopkok av outgivet material som sträcker sig över flera år. Personligen är jag svag för den andra Planet P Project-plattan, dubbelalbumet Pink World som kom 1984. Det är ett konceptalbum med paranoid kalla kriget-känsla om en liten pojke som badar i radioaktivt avfall och får superkrafter. Bland Tonys solomaterial är kanske Some Tough City bäst med sitt tema om storstans skuggsidor eller Bedtime Story-ett soundtrack till den tyska filmen Der Joker. Men varje skiva har sina guldkorn, som det oerhört stämningsfyllda titelspåret från Storyville eller ”Cover it Up” från Cold War Kids, ett inlägg i abortfrågan som handlar om katolikernas förbud mot kondomer. För att inte tala om charmiga ”She Moves Like a Dancer” från Blue Highway

Vad som fascinerar med Tony Careys verk är hans allroundmusikalitet. Såväl text och musik som produktion är personlig, begåvad, känslosam och intelligent. Hans raspiga röst förmedlar stämningar på ett alldeles eget sätt och framför allt hans klaviaturspel är följsamt och njutbart. Ofta har multiinstrumentalisters skivor en tendens att låta konstgjorda, som ett gäng kloner spelat in tillsammans, men Carey lyckas skapa samspel och spänningar i musiken trots att han spelar det mesta själv.
Ett bra ställe att börja på om man är osäker i Careydjungeln är samlingsplattan A Lonely Life-The Anthology, men annars är många av skivorna, framför allt de under Planet P-namnet, tematiskt lagda och avnjutes bäst i sin helhet.

Kolla in en gammal video på "Fine Fine Day" här.

kolla in videon till singeln "I Won't Be Home Tonight" här

Ett videocollage på balladen "For You" finns här.

Planet P Project
Planet P Project är i alla former synonymt med Tony Carey. Det är han som utöver att ha skrivit all musik och producerat, även sjunger och spelar alla instrument utom trummor och enstaka blås. Debutplattan som kom 1983 har inte åldrats med grace på grund av det daterade synthljudet men uppföljaren Pink World står sig än idag. 2003, nästan 20 år efter föregångaren dök plötsligt en ny PPP-platta upp. 1931 var del ett i en trilogi betitlad Go Out Dancing som behandlar nazismens framtågande i Tyskland på trettiotalet. Tvåan Levittown följde 2008 och avslutande Out in the Rain kom förra året. Trilogin är temamässigt oerhört deprimerande och musikaliskt hör det till det tyngsta och svåraste Carey spelat in.

Checka in en helmysko video på "Behind the Barrier" från Pink World här.

onsdag 23 juni 2010

Sommarrock!

Det är något speciellt med sol, hav, semester och musik. Undvik sommarplågor som "Hej hej Monica" eller "Sommaren är kort" och digga något bra istället.

Här kommer ett gäng skivor som jag med glädje använder som soundtrack i värmen.



The Feeling
Twelve Stops and Home

Det ska vara lättsmält på sommaren, och inget är mer lättsmält men samtidigt så välsmakande som engelska The Feelings debutplatta. Klockrena körer, mycket nannanaa och lalalas, snygga refränger och arrangemang som både glädjer och intresserar, det är väl ingen dålig kombo?



Josh Fix
Free at last

Jag har skrivit om Josh Fix tidigare, men måste bara tipsa alla igen att digga hans fullängdare Free at Last under semestern. Underbar mix av ELO, Supertramp, Queen, City Boy och Elton John, blandat med mer nutida pop som Melee eller Keane. All musik på den här plattan, från singeln ”Don’t Call me in the Morning”, via ”Jethro” och ”Burn it Down” till avslutande ”I Thought about it First” ger mig ett stort flin från öra till öra.



Meat Loaf
Hang Cool, Teddybear

Det här är en platta som det skulle kunna vara så lätt att tycka illa om. Meat Loaf utan sin svengali Jim Steinman har sällan utfört något att skriva hem om. På den här nya plattan medverkar stjärnor som Steve Vai och Brian May men även frågetecken som Justin Hawkins och Houseskådespelaren Hugh Laurie (VARFÖR ska han va med???). Eftersom köttfärslimpan inte kan skriva låtar själv så får han överlåta det åt proffs och då blir det töntar som Bon Jovi och Desmond Child som ställer upp. Ja, det bådar inte gott på pappret. Ändå har jag lyssnat ganska mycket på Hang Cool Teddy Bear. Producenten Rob Cavallo (Green Day och Dave Matthews) har fått till en riktigt varm och modern ljudbild och Meat Loaf är så över den topp bara han kan vara. Skitfånigt och skitkul. Inget för vegetarianer kanske och jävligt hjärndött i största allmänhet. Lite som den musikaliska motsvarigheten till tv-serien Xena, Warrior Princess, kanske?




Seabird
Til We see the Shore

Ännu ett band med unga amerikanska helyllegrabbar som snöat in på Britpopare som Coldplay och Keane men som tillför en mer solig och happy-go-lucky-stämning till musikstilen. Mer Juicy Fruit-tuggummipop än dito baserad på Marmite, alltså. Cincinnatibandets andra platta ’Til We See the Shore är förvånansvärt mogen och man får inte lust att skära sig i handlederna med en kapsyl från en burk Boddington, när man hör höjdare som ”Black and Blue” och ”Maggie Mahoney”, vilket annars är fallet ibland när man lyssnar på britpop.




Grobschnitt
Rockpommel’s Land

Visst lät tyska tramsbyxorna Grobschnitt under sjuttiotalet mycket som samtida Yes eller Genesis, men de bjöd på en befriande prestigelös humor och oseriositet som motvikt till den avancerade och högtravande progrocken. Musiken är dessutom soligt varm vilket kanske inte så ofta karaktäriserar progressiv rock genom historien. Rockpommel’s Land är en rocksaga om en liten gosse och en stor röd fågel som flyger på äventyr. Skivan är bara 4 låtar lång men enbart titelspåret på härligt långa 20 minuter är värt kostnaden för plattan. Jawohl!



The Semantics
Power bill

1993 kom denna första och enda platta med The Semantics, en grupp från Nashville med Ringo Starrs son Zak på trummor. Power bill är 35 minuter perfekt powerpop som smittar som munherpes men är bra mycket trevligare på en grillkväll. Tydligen tyckte ingen annan det, för plattan gavs bara ut i Japan och är svår att hitta idag. Mycket konstigt, om man lyssnar på pärlor som inledande ”Sticks and Stones” eller ”Future for You” kan man inte tro annat än att det skulle vara givna sommarhittar, både på radio och discos. Fast 1993 var ju Grungeorama i större delen av musikvärlden så brisig sommarpop var väl inte högsta prioritet för skivbolagen. Med Power Bill i Ipoden så blir sommaren lite varmare i alla fall, det kan jag garantera.

Gammal klassiker:


Thin Lizzy
Renegade

Lizzy var egentligen på väg nedåt både artistiskt och popularitetsmässigt när Renegade släpptes 1981. Det var en typisk mellanplatta, den andra med Snowy White på gitarr och skivan innan Thunder and Lightning där nyrekryten John Sykes injicerade lite nytt blod i den gamla ödlan innan de lade av och Phil Lynott knarkade ner sig helt. Men jag gillar ändå Renegade lite extra. För mig är den sommar och sol och gammalt Basf-band i stereon och högtalarna balanserande i öppna fönster ut mot trädgården. Här hittar man höjdare som hårda inledningslåten ”Angel of Death”, atmosfäriska titelspåret, dansanta ”Leave this Town”, livefavoriten ”Hollywood” , jazzpastischen ”Fats” och cowboyflörtisen ”Mexican Blood”. Ja, alla låtarna här är egentligen riktigt kul.

måndag 14 juni 2010

Lådvinsrally!


Under dessa VM-dagar är det väl inte mer än rätt att dricka sydafrikanskt?

Med många gäster framför tv:n (vad gör de framför tv:n föresten? Säg åt dem att flytta på sig så man ser något!) och tutorna ringande i öronen kan det vara läge att ha en box rödvin till hands. En nyhet i beställningssortimentet (nr 72562, 209 kr)är Sydafrikanska Graham Becks nya box med Shiraz och Cabernet Sauvignon.Ett kryddstark vin som påminner om en påse Gott och Blandat med sina godissmaker av svarta vinbär, lakrits, choklad och knäck. Inte alltför tanninstark heller. För mig var det en utmärkt kompanjon till kolgrillade tjocka revbensspjäll (som dessutom fick marinera flera timmar i någon dl av vinet tillsammans med vitlök, stjärnanis, färsk ingefära, honung och soja).

Lyssna på:
Om ni tröttnat på vuvuzelerna och därmed bojkottar fotbolls VM så kan ni ju alltid slänga på singeln "South Africa" med Ian Gillan.

måndag 7 juni 2010

Black Country... communion heter de nu...



Det verkade för bra för att vara sant, men nu har mitt senaste favoritrockegoprojekt nummer ett faktiskt spelat in en hel skiva och chansen att vi får höra den förefaller trolig..

Jag har skrivit om det här projektet tidigare. I dessa supergruppstider var det ju bara en tidsfråga innan Glenn "Glennpa" Hughes skulle hoppa in i något nytt projekt. och efter några turer fram och tillbaka verkar det faktiskt som om Black Country Communion kommer att släppa material också.
Det glunkades snabbt om fnurror på tråden och uppblåsta egon (säkert Glenn)som riskerade att kväva det här spännande rockprojektet i sin linda men nu är en officiell hemsida up and running i alla fall. Där kan man höra några schwättiga sekunder primalrockblues, följt av det sedvanliga uppblåsta "åh-vi-är-så-goda-vänner-och-det-var-ödet-som-förde-oss-samman"-dravlet.

Det här kan bli hur bra som helst. Joe Bonamassa är en spännande bluesgitarrist med ovanligt fett rocksound. Jason Bonham har ju farsgubben att brås på, Derek Sherinian var tillochmed för galen för musiknördarna i Dream theater och Glenn Hughes må vara uppblåst och inneha rockvärldens vitaste porslinständer, men han sjunger som en nordisk åskgud upptippad på Viagra och skriver feta klassiska rocklåtar enklare än min sjuårige son öppnar en chokladkaka.
Tänk er en salig blandning av Free, Zeppelin och Purple.... Åh, det här kan bli så braaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! 21 september ska plattan finnas i skivhandeln...
I'm excited. Are You excited?

onsdag 26 maj 2010

Chilla med Bill


Missa för höge Fagerlund inte Bill Champlin när han kommer hit nästa vecka!

Den emminente sångaren och gitarristen/keyboardisten Bill Champlin, mest känd från världsbandet Chicago kommer och spelar på Fasching i Stockholm nästa vecka. Det är över tio år sedan karlsloken var här senast så konserterna är ett måste för dig med öron på skallen. I konserten medverkar svenske gitarristen Peter Friestedt, Stefan Gunnarsson (japp, från Såskadelåta)Victoria Tolstoy och Bills fru Tamara. Det blir musik från Friestedts två höjdarskivor LA Project och mycket från Champlins fina karriär, antar jag. Bills senaste soloplatta No Place left to Fall hör faktiskt till det bästa som släpptes 2008 enligt min mening. Konserten på onsdag verkar vara slutsåld redan men en extrakonsert har satts in på tisdag 1 juni. Be there or beheaded.

Huka er, nu laddar gubbarna om!


När fan blir gammal börjar han lyssna på gubbrock...

Med risk för att stämplas som åldersrasist vill jag här slå ett slag för den ack så förhatliga musikstilen gubbrock. Egentligen är det ett ganska brett skällsord. I princip all typ av rock som framförs av män över 45 år har någon gång kallats detta. Rolling Stones kallades gubbrockare redan 1981 när de släppte Tattoo You. Vad ska de kallas nu då, nästan trettio år senare? Rullator rock? När Deep Purple återförenades 1984 ansågs de vara veterangubbar. fastän de bara var dryga 40! Medelåldersmetal hade väl varit en bättre benämning på musiken.

Det finns band och artister som spelat gubbrock fastän de i ålder inte kvalificerat för musikstilen. vad sägs om Huey Lewis and the News eller Dr Feelgood? I sin värsta betydelse är väl gubbrock någon form av gungande trött boogie framförd utan vare sig jävlaranamma eller vilja. Slappt helt enkelt.I sin bästa och mest positiva mening kan det dock stå för tidlös men mogen musik framförd med gusto och den erfarenhet och rika patina som kommer med åren.

Nu under våren har ett antal gamla rockhjältar släppt album av riktigt hög kvalitet, och fler poppensionärer står på kö för att ge ut revitaliserad musik.

Först ut är Peter Wolf; den coole frontmannen och sångaren kanske mest känd för sin tid i J.Geils band (med hitten "Centerfold"). Efter att ha lämnat J.Geils på åttiotalet hade han en i början framgångsrik solokarriär som med åren fizzlat ut så sakteliga. På Midnight Souvenirs, hans första soloplatta på åtta år, befinner han sig i ett ovanligt konteplativt mood. det här är vuxenmusik av bästa märke. Snygga melodier, cool produktion, vassa texter och en röst som man plötsligt påminns om är en av de bästa i rockhistorien. På plattan ryms countryduetter med Shelby Lynne, hyllningar till Willy Deville och en nyinspelning av gamla dängan "Thick as Thieves!. Högeligen rekommenderad lyssning!

Kolla på en asadödsacool video av Peter och Shelby när de repar "Tragedy" i logen här:

Ett riktigt framträdande av låten finns annars här:

En annan Peter som gjort fantastisk comeback under våren är Peter Frampton. Han må ha blivit megastjärna som soloartist via sin dubbelliveskiva Frampton Comes Alive, men för mig slutade han egentligen göra RIKTIGT bra musik när han lämnade Humble Pie redan i början av sjuttiotalet. Fast nya soloplattan Thank You, Mr Churchill är ruggigt bra. Både lugn och fundersam och ösig och pigg på samma gång. En liveversion av ballden "Black Ice" hittar du här:
Något mer ösiga "Invisible Man" hittar du här:

Mitch Ryder var en av de bästa vita soulrösterna inom rocken när han slog igenom i slutet på sextiotalet med kompbandet Detroit Wheels. Han har i princip varit frånvarande från topplistorna sedan dess. Han lär inte heller hamna där igen med sitt nya soloalbum, det första på typ 25 år. Plattan som heter Detroit Ain't Dead Yet (The Promise) är en skitig samling motownmotoroljerock med funkinslag som skulle få påven själv att resa sig upp och svänga på höfterna om han fick höra den. Gå in på Spotify och lyssna själv, vettja!

Andra gubbjävlar som är på gång med ny (och förhoppningsvis lovande) gubbrock är Tom Petty & the Heartbreakers med nya plattan Mojo, och Steve Miller band som också släpper nytt snart.

Länge leve gubbrocken!