Shout! Med en twist!

Bandet med det svåruttalade namnet är tillbaka efter fyra år med ny skiva. Eller ser jag dubbelt?

Få se om ni tycker det här låter som en bra idé… Spela in en ny studioplatta med ert respekterade, om än inte världskända rockband. Släng med en bonusskiva där exakt samma elva låtar framförs igen, men den här gången sjungna av mer välrenommerade sångare som Elvis Costello, Steve Winwood, Dr John, Glenn Hughes och Dave Matthews. Hur stor var groggbrickan på det bandmötet egentligen?

Ja, Det är ett tilltag som balanserar osäkert mellan modigt och dumdristigt, men är det något band som skulle kunna komma undan med det så är det faktiskt Gov’t Mule. Warren Haynes och hans mannar har under större delen av sin karriär delat scen och skiva med ett helt rocklexikon och är polare med de flesta av sina gamla musikaliska idoler. När bandets originalbasist Allen Woody avled för tretton år sedan valde gitarristen och sångaren Warren Haynes och trummisen Matt Abts att fortsätta med bandet genom någon slags vikarieinhopp från rockvärldens samlade baslegendarer, allt från Bootsy Collins, Roger Glover, Billy Cox och John Entwistle till Flea, Les Claypool, Jason Newsted och Stefan Lessard, både på skiva och i konsert, tills man till slut landade i en mer permanent lösning med basisten Andy Hess och keyboardisten Danny Louis. Hess är sedan några år tillbaka utbytt mot svenske Jörgen Carlsson. Och här står vi nu, fyra år efter förra plattan By A Thread, med nya verket kort och gott betitlat Shout!

Jag återkommer till den där underliga bonusdiscen senare men väljer nu att koncentrera mig på själva huvudskivan. Faktum är ju att Gov’t Mule inte behöver någon som helst hjälp och push av sina mer celebra polare, de står sig alldeles utmärkt på egen hand. Jag tror inte heller att det har varit baktanken med bonusdiscen. Det är nog helt enkelt så att killarna har känt för att jamma och låta musiken sprida sin magi som den plägar göra när inspiration, glädje och duktiga musiker umgås i samma rum.

Nå låt oss då sätta oss ner i favoritfåtöljen och njuta av lite southern rock med jambandkänsla och smaker av hårdrock, reggae, soul, pop och funk och…har jag glömt något? Jo just ja, lite r’n b också.

”World Boss” inleder med träskigt groove och Hendrixvibbar. Det är inga konstigheter, man fattar att det här är Gov’t Mule med en gång. Även efterföljande ”No Reward” fortsätter på det inslagna träskfunksspåret. Framför allt Louis hammondmullrande bidrar till den allmänna luftfuktigheten.  Sedan blir det lite lugnare. ”Whisper in Your Soul” har Zeppelinska bluesövertoner och även ”Captured” svävar fram på luftigare och mer stillsamma vindar för att gå över till storartat solande från Warren. ”Sacred to Live” doftar ganja lång väg och om du tycker det låter konstigt att ett rockband med medlemmar från Allman Brothers Band spelar reggae så är det bara att gå tillbaka till Mules album Mighty High från2007 för mer av den varan.

"How Could You Stoop so Low" är uppenbarligen en hyllning till Sly and the Family Stone, medan ”Bring on the Music” faller på knä vid altaret rest åt Free.  Som fanatiskt förtjust i det gamla bandet är det kanske inte konstigt att den här låten kommit att bli min favorit på skivan. Forsaken Saviour är ännu mer jordnära och doftar av uramerikansk mylla, som the Band. Slideröret kommer fram i Done Got Wise” och When the World gets Small är störtskönt släpig, som något Traffic skulle kunna framföra. Så passande då att det är Steve Winwood som sjunger versionen på bonusdiscen. "Funny Little Tragedy" har en struttig skuttande basgång och något brittiskt över sig, trots Warrens så uramerikanska uttal och ton i gitarren.

Sammanfattningsvis är Shout! väl värd väntan. Det är en vidareutveckling av förra albumet. Skönt att höra att Gov’t Mule vägrar bli slavar under sin egen stil utan hela tiden utvecklas och vandrar vidare på sin till synes tidlösa musikaliska vandring som har uppenbara influenser av klassisk 70-talsrock utan att för den sakens skull låta bakåtsträvande.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag tycker bonusdiscen är en lysande idé, men eftersom den medföljer free of charge så är det kanske inte så mycket att klaga över. Man kan ju låta bli att lyssna på den helt enkelt. Kanske kan det till och med bli så att Shout! får en längre livstid på detta sätt. När man lyssnat sig lagom mätt på originalskivan kan man blöta öronen i de nya tolkningarna och kanske finna andra nyanser. 

Skivan släpps i morgon onsdag 18 september

Den som väntar på något gott…

I hela åtta år har fansen gått och väntat på ett initierat, fyndigt och spirituellt kåseri från Jesper Almén av ett nytt studioalbum från Deep Purple. Här är det nu äntligen. Kåseriet alltså…

I november 2005 hade jag nyligen blivit pappa för andra gången. Häromdagen fyllde den gossen 8 år. Det sätter tydliga perspektiv för mig av vad som kan hinna ske mellan två Deep Purple-skivor. På sjuttiotalet var produktionen lite snabbare. Man hann knappt börja ha petting mellan skivsläppen, än mindre föda barn. Men kanske ska man inte längre ha så höga krav på ett band som släppte sitt första alster för 45 år sedan och hunnit prutta ut 20 skivor under den tiden.

Mycket har dock hänt med skivindustrin på de här åtta åren. Streamingtjänster som Spotify har dykt upp och den fysiska cd-skivan sjunger på sista versen. Intresset för att ge ut ny musik under Purplebaneret verkade en tid helt ointressant för flera av medlemmarna. Men nu står vi i alla fall här i nådens år 2013 med ett nytt alster. Allmänintresset är kanske inte enormt och förväntningarna har endast funnits hos hardcore-fansen men eftersom jag själv räknar mig dit så har i alla fall jag gått och vaggat med en särdeles orolig och förväntansfull spänst i steget under de tidiga vårmånaderna fram till att skivan släpptes i maj. Låt mig säga redan så här tidigt i recensionen att jag är inte besviken. Tvärt om. Det här är bland det mest intressanta Deep Purple har släppt sedan mitten på nittiotalet. Det finns ett antal faktorer som gör Now What?!  till en höjdare och här kommer de uppradade:

1 En lyhörd producent med stadiga nävar.

Roger Glover är förvisso en både välrenommerad (Judas Priest, Nazareth,Rainbow) och duktig producent, men att producera sitt eget band- speciellt ett band med så många stridiga viljor som Purple, har kanske inte varit det allra bästa, det kan historien visa. Samtidigt har bandet genom åren haft svårt att få tag i någon annan riktigt stark producent med en vision som passat. Tills nu. Med Bob Ezrin (legenden som proddat alla från Alice Cooper och Kiss till Lou Reed, Peter Gabriel och Pink Floyd) vid rodret har Purple fått till den ljudmässigt absolut bästa skiva de någonsin gett ut. Även i framförande och komposition märks Ezrins input. Bandet har tagit ut svängarna samtidigt som låtskrivandet känns mer genomarbetat än på länge. På de två senaste albumen känns det som gubbarna släppts lösa för att jamma i studion medan producenten bara tryckt på rec-knappen. På pappret kanske en god idé, det finns få band som jammar bättre och mer entusiastiskt än Purple, men Now What?! är ett ypperligt bevis på att man får mer blod ur stenen genom att åtminstone på kompositionsstadiet hålla i tömmarna lite mer och nöta fram goda arrangemang som därefter gärna framförs med känsla, improvisation och panache vid inspelningsögonblicket. Att samtliga låtar spelats in live i studion är kanske något som ses som anmärkningsvärt idag, men så har Purple alltid jobbat så där är inget nytt. Däremot verkar Ezrin ha uppmuntrat musikerna att inte vara rädda för att anstränga sig och vara lite progressiva i sitt utövande. När Purple startade 1968 ansågs deras musik vara progressiv rock och det kan man lugnt säga att den är än idag, i ordets rätta bemärkelse alltså…

2. Don Airey är i högform.

Now What!? är närapå dränkt i orgelmattor. På ett bakvänt vis skulle man kunna se det som en hyllning till keyboardmaestron Jon Lord som gick bort förra året. Skivan är för övrigt tillägnad Jon. Att Don Airey har varit permanent medlem i bandet i mer än tio år och redan medverkat på två studioalbum verkar fortfarande vara en nyhet för den breda allmänheten. Hammondorgeln har allt sedan starten varit det definierande instrumentet i Deep Purples musik och på nya plattan får Airey gott om plats att skina. Redan i inledande ”A Simple Song” färgar han låten, till att börja med bara med stämningsfyllda stråkmattor för att sedan leverera en käftsmäll med sin hammondorgel som får en att inse att det bara kan vara Deep Purple man hör. Den enda invändningen mot keyboardinvasionen jag har är den nästan ”Final Countdown”-liknande medeltida fanfaren i ”Uncommon Man” som rasslar lite för mycket ringbrynja.

3. Steve Morse är shreddaren i nöden

Det är 20 år sedan Ritchie Blackmore lämnade Purple. Idag leker han skogsmulle med sin unga fru och spelar in covers på Nordman och Rednecks. Han skulle inte kunna tillföra något till dagens Deep Purple. Att jämföra dagens Purple med det som spelade in ”Smoke on the Water” i en hotellkorridor i Montreux 1971 är för övrigt bara korkat. Som att avfärda Paul McCartneys alla soloplattor med att säga att inget slår Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Vad Morse har tillfört Purple sedan sin ankomst 1994 är en uppenbar spelglädje och vilja att prova på alla möjliga olika stilar, samt en fortsatt förkärlek för coola riff och hisnande gitarrsolon. Kanske inte nyskapande men ack så skickligt och kul att lyssna på. Dessutom har Morses sedvanliga tjurrusningar upp och ner för gitarrhalsen dragits ner på något till förmån för mer intrikata arrangemang på nya plattan. På en rockrökare som ”Hell to Pay” skiner Steve som Långe Jan på Ölands södra udde, både vad gäller köttigt riffande och själaglatt duellerande med Aireys orgel.

4. Hi ho Silver!  Ian Gillan sjunger igen.

Stor fan av store Ian som jag alltid varit genom åren blir jag ändå tvungen att erkänna att herr Gillans röst varit tämligen risig det senaste decenniet. I studio har det dolts genom att tonmässigt sänka låtar och göra många omtagningar men få av de gamla slagdängorna har låtit bra live. På nya plattan finns värme, styrka och känslan åter i stämbanden och produktionen låter rösten verkligen komma till sin rätt. Han har gått från att vara en biraglad långhårig jovialisk burdus drasut till en mer reserverad korthårig silverräv men hans texter fortsätter att söka sig fram längs egenartade stigar och med ständig glimt i ögat.

Låtarna då? Jodå, det är en osedvanligt homogen platta herrarna har fått ihop. Purple har alltid ansett sig vara ett albumband där helheten är viktigare än de enskilda låtarna, men det har inte hindrat dem från att släppa skivor med väldigt skiftande kvalitet på materialet. Här är det få låtar som sticker ut som stora hits, men heller ingen som man gärna hoppar över. Tidigare nämnda ”A Simple Song” inleder med lugna tongångar för att sedan vräka på. Den är efter ett halvårs lyssnande alltjämt min favorit på skivan.  ”Weirdistan” har cool ljudbild och östlig sångmelodi, samt en text som är svårtolkad. ”Out of Hand” har liknande synkoperade riff som gamla ”Perfect Strangers” eller för den delen Zeppelins ”Kashmir” och ett särdeles bluesigt gitarrsolo från Morse som lyckas hålla sig från att trycka in allt för många noter. “Hell to Pay” är en klassisk Purplerökare som lätt skulle platsa på en best off-platta. “Body Line” rumlar på som ”Rosa’s Cantina” från 1996 års Purpendicular och har ett härligt funkigt riff. Come on katten, det svänger ju! I “Above and Beyond” är vi tillbaka i Kashmir-land med mycket symfonikänsla. Intrikata arrangemang och mycket kul att lyssna på. Här finns textraden ”Souls having touched are forever entwined” som tillägnas Jon Lord. Flumnumret ”Blood From a Stone” är riktigt jazzigt och bakåtlutat fram till refrängen som tar ifrån tårna. Airey leker runt på ett Wurlitzer till mycket god effekt. ”Uncommon Man” tar tid på sig att komma igång. Det jammas och byggs upp under tre minuter fram till den medeltida fanfaren som inte sitter rätt i mina hörselgångar, men samtidigt är allt det andra med låten så fantastiskt att jag kan stå ut med att försöka sortera bort just den pompösa signaturen.  I ”Aprés Vous” återbesöker Ian både franska språket ( se ”Sacre Bleu” med Gillan) och brudar å bärs-tema i texten. Don och Steve har återigen lekstuga med gitarr/orgel-duellerande.  Singeln ”All the Time in the World” är inte någon cover på Louis Armstrongs gamla Bond-låt utan en eftertänksam ballad med tänkvärd text. Kanske ändå den låt på skivan som berör mig minst. Och så avslutas det hela med ett helgarv. ”Vincent Price” påminner om Michael Jackson’s ”Thriller” vilket kanske är passande då det var samme Price som var speakerrösten i just den låten. Texten handlar om gamla skräckfilmer och musiken är tydligt influerad av ämnet, eller om det är tvärtom. Kanke en låt man antingen hatar eller älskar. Själv hemfaller jag åt det senare.

Finns det då inget negativt att säga om Now What?!  Tja, det skulle möjligtvis vara omslaget då. Ett mera slött eller intetsägande jobb med layout och presentation har jag inte sett sedan… ja sedan förra plattan Rapture of the Deep. Purple är inte direkt kända för att prestera några snygga visuella produkter. Själv får jag ta mig tillbaka ända till 1985 års Perfect Strangers för att hitta ett omslag som tilltalar mig någorlunda.

Vi får väl se hur detta alster står sig rent historiskt, men jag har redan spisat Now What?! mer än dess båda föregångare Bananas och Rapture of the Deep. Nu ser jag fram emot att får höra mycket av det nya materialet live.