Åh, vilket skivår!

Nu kan man beställa Kevin Gilberts nya skivor Nuts, Bolts och Live from Joytown. Beställ här

Musiken må vara inspelad tidigare men om man ändå får räkna dessa tidigare ej utgivna alster som nya så betyder det att det har släppts en imponerande samling skivor med kanonmusik i år. För att bara nämna några, vad sägs om:

Dave Matthews Band: Big Whiskey and the Groogrux King
IQ: Frequency
Ian Gillan: One Eye to Morocco
Wildhearts: Chutzpah!
Cheap Trick: Latest
Ian Hunter: Man Overboard
Porcupine Tree: The Incident
Muse: The Resistance

Jag har säkert glömt ett helt gäng men det här är vad som dök upp i huvvet snabbast.

Tänk så roligt det kan bli- Dave Matthews kommer till Sverige!

Funny the way it is...
Februari blir en härlig månad. Inte nog med att Rammstein kommer till Stockholm, det gör även Dave Matthews Band!

På fredag morgon klockan tio släpps biljetterna till Dave Matthews Bands konsert på Fryshuset lördagen den 13 februari.

Det känns aningen skruvat att ett band som normalt fyller hela Central Park ska lira på en ungdomsgårdsscen som Fryshusets Arena, men hey, vem är jag att klaga så länge killarna kommer hit. Det är läääääääääääääänge sedan Dave och co var här, närmare bestämt februari 1995 då de lirade på gamla Gino. På tiden kan man tycka, men de är ju av någon outgrundlig anledning tämligen okända här i Vikingaland.

Häng på låset,luren eller nätet på lördag morgon, det här är en konsert ni INTE vill missa!

Vill du läsa mina recensioner av bandets studioskivor? Kolla tidigare bloginlägg här:

Återinför ättestupan för gamla hårdrockare!

Rocken är död! Det har sagts ett otal gånger sedan musikstilens födelse på femtiotalet. Vi kommer nog fram till konklusionen lite till mans när man når rätt ålder. Eller snarare när ens gamla hjältar når fel ålder...

Visst. slå på stora trumman om åldersdiskriminering och gnäll men nu är måttet faktiskt rågat. Kiss nya skiva har fått mig att inse att rocken som vi ser den är död. Död och begraven never to be seen again.

Kiss nya skiva är såinibängenfel på så många sätt så jag vet knappt var jag ska börja. Och det värsta är att den rent krasst ton för ton, riff för riff och wail för wail är det bästa bandet åstadkommit sedan tidigt åttiotal. Men det hjälper inte ett iota när all gnutta av rockkänsla är fullständigt bortpensionerad.

Grejen är att Kiss alltid skapat sin musik efter en viss mall. OCH i alla fall i början en jävla massa vilja och jävlarannamma. Och den har varit beroende av ungdom, kåthet, vinnarlust och kämparglöd.

Det är den inte längre. Att tänka sig en kåt lönnfet proppmätt 60-årig Gene Simmons är inte coolt. Det är bara slemmigt.

Att Tommy Thayer spelar mer som Ace Frehley än vad Ace gör själv idag är också bara tragiskt. Skitsamma att han spelat större delen av sitt liv i ett Kisscoverband. Varför kan karljäveln inte skapa sig en egen stil? Hur mycket rock'nroll är det att spela precis som sin gamle hjälte?

Och så det här med sminket. OK för att halvlura publiken som kommer till konserterna och vill se ett klassiskt sminkat Kiss. men varför fortsätta illusionen på skiva?

Någon ljusning i tunneln finns inte heller. Vad finns det för alternativ? Ace och Peter kan inte komma tillbaka, det skulle inte hjälpa. Att ta av sminket skulle också innebära döden för bandet. De är inte tillräckligt flexibla som musiker för att kunna åldras med grace och gå vidare till något annat remt musikaliskt. Kiss är obsolete, redo att puttas över kanten.

Nä. Det var spiken i kistan. Låt oss begrava dem i en av deras egna Kiss caskets.

Svarta får #4 Ritchie Blackmore's Rainbow

Efter att gitarristen Ritchie Blackmore hoppat av Deep Purple i juni 1975 och annonserat att en soloplatta var på väg förväntade sig fansen en gitarronani av gigantiska proportioner. Men självbefläckelsen uteblev.

Man kan inte med bästa vilja i världen kalla Rainbows debutskiva för en flopp. Inte heller blev den, likt vissa andra skivor i den här serien, sågad jäms med fotknölarna av recensenter och publik. Men jag tycker ändå att den passar in,dels för att den kommit i skymundan av Rainbows senare utgivning och dels för att skivan faktiskt innehåller låten som inspirerade till hela denna serie, nämligen "Black Sheep of the Family".

1975 hade Blackmore tröttnat på att inte få bestämma tillräckligt i Deep Purple, det band han var med och startade 1968 och hade lett till toppen under sjuttiotalet. Blackmore tyckte funk och r'n b hade smugit in alltför mycket i musiken och började se sig om efter annan inspiration. det fann han i Purples förband Elf och framför allt bandets lille energiska sångare Ronnie James Dio. Då Purplekillarna röstade ner Blackmores förslag att spela in en cover på bandet Quatermass låt "Black Sheep of the Family" tog han låten med sig till Dio och spelade in den med resten av Elf på komp. Som baksidesingel spelades den egenskrivna "Sixteenth Century Greensleeves" in. Upplevelsen var så givande att Blackmore bestämde sig för att lämna Purple och söka ny framtid tillsammans med Dio. Sångaren ville dock inte lämna Elf som var hans hjärtesak och därför tog sig Blackmore an hela bandet (förutom gitarristen Steve Edwards)och presenterade dem som sin nya grupp Rainbow (döpt efter Rainbow bar and grill i Los Angeles). Debutskivan spelades in snabbt och gavs ut i augusti 1975.

Någon gitarrfest var det inte tal om, snarare fokus på bra melodier. Något som inte stått sig lika bra genom åren är det muggiga ljudet men annars finns det mycket att glädjas över på Ritchie Blackmore's Rainbow. Inledande "Man on the Silver Mountain" har ett klassiskt riff och blev ett självklart inslag i livesetet ända fram till början av åttiotalet. Efterföljande "Self Portrait" doftar en blandning mellan Deep Purple och Elfs mer boogiewoogiga tongångar. Boogie Woogien dyker upp här och var på skivans tio spår, bland annat i "Snake charmer" och "If You Don't Like Rock'n Roll", men Ritchies gitarrstil skänker nerv och vilja till gunget. Balladerna hör till det vackraste Blackmore skrivit. "Temple of the King" ger en försmak av vad som komma skulle på nittiotalet med Blackmores transformation till pipskäggig Allan i Dalen i hans Blackmore's Night. "Catch the Rainbow" är oerhört vacker och svävade ofta ut i 20-minuters jam under konserterna. Sämst på skivan är faktiskt covern "Black Sheep of the family"- låten som ledde till att Blackmore lämnade Purple. Den blir inte mer än ett standardboogienummer trots enträget gitarrfilande av the man in black. Skivans andra cover, Yardbirds "Still I'm Sad" är det närmaste man kommer den förväntade gitarrexplosionen. Här sträcker Blackmore ut åt alla håll.Tyngst är annars "Sixteenth Century Greensleves" som även den fick en termonukleär boost i liveformat. Det riktigt stora utropstecknet på skivan är naturligtvis Ronnie James Dio som sjunger som en gud rakt igenom och härigenom nådde sitt första riktiga publika genombrott.

Kort efter att skivan släppts sparkade Blackmore hela bandet förutom Dio och anställde mer virtuosa musiker i trummisen Cozy Powell, basisten Jimmy Bain och keyboardisten Tony Carey. Med dessa gjorde Rainbow livedebut och drog på uppskattade världsturnéer smat släppte efterföljaren Rainbow Rising och liveskivan On Stage. Därefter fortsatte Blackmores tveksamma anställningsmetoder med byte av medlemmar i en aldrig sinande ström fram till nedläggningen av bandet 1984.

Rainbows debut har hamnat i skymundan av de två efterföljande mästerverken Rainbow Rising och Long Live Rock'n Roll. Därefter lämnade bandet den initialt utstakade stigen för att prova mer radiovänliga motorvägar. Ritchie Blackmore's Rainbow förtjänar dock både mer lyssning och respekt än vad den genom åren erhållit.


Tidigare skivor i serien svarta får är:

Deep Purple: Come taste the Band

Kiss: Music from the Elder

Aerosmith: Rock in a Hard place

City Boy tillbaka?

På frågan om när Eagles skulle återförenas svarade Don Henley under en intervju på åttiotalet sarkastiskt "When Hell Freezes Over". 1994 gavs sig bandet ut på turnén Hell Freezes Over. Kanske kommer City Boys återföreningsturné att heta When Monkeys fly out of my butt.

Engelska kultbandet City Boy splittrades 1982 efter 7 kritikerrosade skivor. Sedan dess har det varit tyst om dem. Den ende av bandmedlemmarna som gjort något större väsen av sig i musikbranschen är gitarristen Mike Slamer som spelat i banden Streets ,Steelhouse lane och 7th Key samt släppt en soloplatta. Intresset för City Boy har hållts vid liv via små men dedikerade fanforum på nätet. På ett sådant forum dök en explosiv nyhet upp i juni då bandets gamle keyboardist Max Thomas i en post avslöjade att det förutom planer på att ge ut bandets sista lp It's Personal på cd även försegick snack om att eventuellt återförena bandet, släppa nytt material och till och med spela live.Till råga på allt diskuterades det om att gamle producenten Mutt Lange skulle kunna vara intresserad av att producera en eventuell comeback-skiva.

Fan tro't sa Relling.
Hela tanken låter otroligt långsökt. Och en förutsättning för att bandet överhuvud taget skulle kunna återförenas med någon slags pondus är att minst fyra av medlemmarna skulle ställa upp; trummisen/sångaren Roy Ward, sångaren Lol Mason, Max Thomas och Mike Slamer. Helst även tredje sångaren Steve Broughton som hoppade av tidigare i bandets karriär.

Men man kan väl få drömma?

Följ diskussionerna på forumet här

Läs min gamla artikel om City Boy här:
City Boy