Organisk spis skänker mer frid än energi

Michael Landau Group
Organic Instrumentals

Michael Landau hörde jag första gången i början av 1980-talet, på gruppen Maxus enda album, där hans gitarrslingor förgyllde de pigga poprockkompositionerna. Sedan dess har han profilerat sig som en av de mest anlitade och respekterade studiogitarristerna i hela världen och har spelat på album som Michael Jacksons Bad och Pink Floyds A Momentary Lapse of Reason och hundratals andra plattor med allt från Chicago, Joni Mitchell, Alanis Morissette, Rod Stewart, Julio Iglesias, Pink, Dolly Parton och Bonnie Raitt till Eros Ramazzotti och Mariah Carey. Med så pass späckat spelschema är det otroligt att han dessutom hunnit med att ge ut så mycket eget material. Förutom ett par soloplattor har det även blivit skivor med egna gruppen Burning Water och projekten Raging Honkies, Hazy Jane och Stolen Fish och nu senast Renegade Creation (med polaren Robben Ford) och som grädde på moset frekvent turnerande med powertrion the Michael Landau Group. Nu har gruppen gett ut sitt första studioalbum bestående av 10 helt instrumentala kompositioner. Förutom den vanliga gruppsättningen med Landau på gitarr, Andy Hess på bas och Gary Novak på trummor, medverkar en hel del gamla polare på skivan som t.ex. Jimmy Haslip, Vinnie Colaiuta och Mikes bror Terry Landau.

Vanligtvis när det gäller gitarristers soloplattor finns det två vägar att gå. Antingen är det fråga om navelskådande gitarronanier som plockar poäng hos musiker men går resten av världen tämligen obemärkt förbi. Inom den genren arbetar guragurus som Jeff Beck, Steve Vai och Joe Satriani. Eller så försöker gitarristen flexa mer än sin fingerfärdighet genom att fokusera på låtmaterialet och gärna sjunga själv. inom den genren hittar vi Totos Steve Lukather, Queens Brian May,och varför inte Joe Bonamassa, John Frusciante (ex Red Hot Chili Peppers) eller Mark Knopfler?

Landau har provat på båda stilarna men den här gången har han valt att ge ut en helinstrumental historia med bakåtkammad jazzlugg och melankoliska bluestoner som ibland söker sig ut i öde fusionlandskap. Det som man hittar minst av här är regelrätt skitig rock. Helt klart mer Kind of Blue än Electric Ladyland.

Inledande ”Delano” sätter tonen direkt med tillbakalutat häng i svänget. Larry Goldings mäktiga Hammondorgel skapar här mysig atmosfär. Mycket av materialet påminner faktiskt om filmmusik i så måtto att de är stora på målande bilder men mindre så på lättmemorerade melodier. Och det är mycket jazzigt. Och bluesigt. I ”Big Sur Howl” färgar trumpetaren Walt Fowlers (Zappa) ödsligt slöa tutningar natthimlen ännu lite mer mörkblå.

Och så rullar det på. Ibland, som i "The Big Black Bear" tar det initialt fart, men även här glider det snart över i smakfulla men lågmälda jam.
Det är något alldeles speciellt med Landaus tonkänsla och anslag som man kan känna igen oavsett vilken musik han spelar, men personligen tycker jag att den kommer allra mest till sin rätt när det raspar loss i hans mer rockiga stunder. På Organic Instrumentals är de få och långt emellan.

Samtidigt är detta ingen besvikelse i musikalisk bemärkelse. Om man, som jag landar i acceptansen att plattan i mattan uteblir till förmån för smoke rings i kvällsfåtöljen så kommer skivan att snurra även i er stereo mången blå timme.

Men nästa gång kan vi kanske hoppas på lite mer bett i yxan? Det vore väl en nåd att stilla bedja om...


Här kan ni se och lyssna på en liveversion av studiospåret "Ghosts and the Goblins"

Maxus-den vita elefanten?

Artister eller album som förtjänar ett bättre öde än att förbli nergrävda i glömskans mylla..

Idag: Maxus



Maxus självbetitlade enda lp från 1981 är välkänd inom Westcoastkretsar, och därmed till stor del hos ungdomskulturen i frikyrkorna där den typen av musik alltid har varit kraftigt representerad. Utanför kyrkväggarna är det dock inte många som känner till detta mästerverk.

Maxus bildades 1980 av sångaren Jay Gruska, keyboardisten Robbie Buchanan, basisten Mark Leonard och trummisen Doane Perry. Efter att ett gäng olika strängbändare provats kompletterades bandet till slut av en ung supergitarrist vid namn Michael Landau.

Jay Gruska hade släppt ett soloalbum några år tidigare som hade producerats av Michael Omartian och denne ställde nu upp på att producera igen när det var dags för det nybildade bandet att gå in i studio och spela in nio låtar skrivna av Gruska i samarbete med bl.a. Lisa Dalbello. Körade på skivan gjorde Bill Champlin och Tommy Funderburk och Paulinho Da Costa fyllde ut med percussion.



Maxus är en kultförklarad rockplatta med alla de klassiska ingredienser som ingår i en riktig västkustsallad. Här finns starka melodier, fläckfritt framförda av professionella studiomusiker men med texter som tränger lite djupare än de normala melodiösa poprockdängorna från samma tid. Det är en lagom mix av snygga ballader och rockigare nummer snyggt paketerade i Omartians proffsiga produktion.

Skivan kom i en tid då studiomusikerna i Los Angeles var musikvärldens kungligheter och en stor del av musikbranschen kretsade runt dem- och det med all rätt. Under slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet var det en liten skara musiker som spelade på nästan alla stora artisters skivor, från Chicago, Jackson Browne, Cher och Paul Simon till Paul McCartney och Michael Jackson. Maxus debutplatta är mycket ett barn av sin tid men har ändå lyckats behålla sin fräschör och är absolut inspirerande lyssning än idag.

Tyvärr blev det inte mer än ett album för Maxus. Medlemmarna spreds för vinden och gav sig i kast med olika projekt. Varför är oklart, kanske berodde det på att skivan inte sålde så bra som väntat. Samtliga inblandade har dock hållit sig sysselsatta under åren. Jay Gruska släppte 1984 ett andra soloalbum betitlat Wich One Of Us Is Me som i mångt och mycket påminner om Maxus och är väl värd att söka reda på, även den. Gruska har under senare år gjort väsen av sig som kompositör av filmmusik och signaturer till amerikanska tv-serier, bl.a. ”Lois & Clark” och ”Förhäxad”. Robbie Buchanan har fortsatt sin karriär som studiomusiker och producent och har spelat med artister som Dolly Parton, Chaka Khan, Ringo Starr, Jewel och Barbara Streisand. Trummisen Doane Perry spelar i Jethro Tull idag men har även medverkat på skivor av Lou Reed, Bette Midler, Pat Benatar och Magellan. Basisten Mark Leonard har spelat med bl.a. Robbie Robertson.
Mike Landau har under nittiotalet spelat in ett antal plattor med sitt band Burning Water och har även skrivit musik åt Steve Perry och Nightranger. Som studiogitarrist har han medverkat på album med Chicago, Michael Jackson, Pink Floyd, Cher, Bonnie Raitt, Joni Mitchell, Stevie Nicks, Alanis Morissette, Anastacia och Julio Iglesias(!). Han släppte senast studioalbumet Star Spangled Banner 2001 och var på besök i Sverige och spelade på Fasching för så sent som en månad sedan. Han är också aktuell med en live dubbel cd.

Här finns ett charmigt japanskt promoklipp på låten "The Higher You Rise" från Maxus.

Här kan man se Mike Landau shredda loss med sitt Burning Water. Datum okänt men antagligen sent nittiotal.

Tidigare artiklar i serien bortglömda artister/ Band:

Dada
Captain Beyond
Big Money
City Boy
Crack the Sky
T-Ride
Kevin Gilbert