Årets julklapp på Gyllene Måsen?

Jag var och käkade hamburgare med min son på Macdonalds häromdagen. Min blick fastande på en rubrik på deras vanligtvis så käcka och in formativa brickunderlägg.
Där stod "Årets julklapp".

Årets julklapp tyckte blickunderläggsskribenterna på Macdonalds att ett presentkort på just nämnda restaurang skulle vara. Man kunde ladda kortet med upp till 3000 kr...

Jag kunde inte komma på en enda människa i min umgängeskrets som skulle hålla med om att det var årets julklapp om de fick ett sådant presentkort av mig på julafton.

Det är väl sådant man skickar till sin värste ovän, eller till läraren istället för det årliga paketet med fekalier?

I brist på Purple...

Deep Purple kanske inte släpper nytt material nästa år (även om remastern av Stormbringer är på G) men sångaren Ian Gillan gör det!
One Eye on Morocco är arbetsnamnet och mars är troligt releasedatum.
Hurra! Säger jag som är trogen Gillanist.

Foto: Mårten Olsson

Diktdags igen..

En reslig näsa (eller en neslig resa)

Min näsa är så hemskt enorm
att när det blåser upp till storm
en vind ett grepp i näsan tar
och upp i luften raskt jag far
Jag förs omkring men tredje da'n
jag dimper ner i Turkistan
Där äter jag en god kebab
men vinden är åter allt för snabb
Jag far iväg och denna gång
jag landar pladask uti Hong Kong
Där får jag en brilliant idé
jag fyller näsan min med té
Nu kan ej vinden få nåt tag
och Hong Kongbo blir lilla jag

Mer musik från Plant och Krauss...Jippiiiiiiiiiii!

En av förra årets bästa plattor var Raising Sand- samarbetet mellan Zeppelinsångaren Robert Plant, countrysångerskan Alison Krauss och producenten T-Bone Burnett.

Detta år har ju mest gått åt till att spekulera i huruvida Led Zeppelin ska återförenas för en fullödig turné men under hela tiden har Plant turnerat med Krauss och Burnett och sagt att han inte kommer att göra någon mer spelning med Zeppelin. I alla fall inte nu.

Och i januari går trion Plant, Krauss och Burnett in i studion för att börja spela in en uppföljare till Raising Sands.

År 2009 ser ljust ut i musiksynpunkt. En ny Purpleplatta och något nytt från Dave Matthews Band också bara så är vi home free.

Fråga

Om man håller på att berätta för någon om vådan av att förlora sybehör och plötsligt glömmer bort ämnet, kan man då prata om att tappa tråden?

Försvunnen diamant: T-Ride

Musikbranschen är konstigare än lakritspopcorn. Artister utan vare sig talang eller låtar slår igenom med dunder och brak medan talangfulla musiker med både kommersiellt gångbara hitlåtar och egen innovativ musikstil endast får ta en liten klunk ur framgångens bägare. T-Ride var ännu ett band i raden som bara fick sig en knapp munfull…

T-Rides kortlivade karriär tog sin början i slutet på åttiotalet i Santa Clara i Kaliforniens Bay Area. Där bestämde sig trummisen Eric Valentine och sångaren och basisten Dan Arlie för att de skulle bli världens nästa stora rockband. Valentine var trots sina unga år känd lokalt som en duktig producent och för hopskramlade slantar byggde paret en studio i Arlies garage. Där började man arbeta på eget material och experimenterade framför allt med ljudbilder i produktionen. En del gitarrister kom och gick ur projektet men till slut fastnade Arlie och Valentine för en ung talang vid namn Geoff Tyson. Han hade tagit gitarrlektioner av självaste Joe Satriani och hörde faktiskt till gitarrlegendens absoluta favoritelever. Trion döpte sig till T-Ride och spelade in ett demoband med fem låtar. Det var tunga och samtidigt melodiösa rockkompositioner med fläskiga gitarriff och kraftfulla sångkörer. Man kunde höra att killarnas största influenser var Queen och Van Halen men deras musik hade en helt egen karaktär och stil. Hollywood Records såg genast storheten i den uttrycksfulla musiken och skrev kontrakt med T-Ride.

Bandet ville att Valentine själv skulle få producera det kommande albumet men det vägrade skivbolaget gå med på. De föreslog istället storproducenten Eddie Kramer (Hendrix, Led Zeppelin, Kiss, Anthrax, Whitesnake m.fl.), men när Kramer fick höra demobandet tyckte han inte att han kunde tillföra något till musiken, låtarna var redan så bra producerade som han kunde tänka sig. Valentine fick därmed fria händer att producera T-Rides debutalbum.

Det självbetitlade albumet släpptes 1992 och uppmärksammades med goda recensioner från alla läger. De två videorna till singlarna ”Zombies From Hell” och ”Backdoor Romeo” snurrade flitigt på MTV och allt såg ljust ut. Hårdrock var inne och Queen var mycket i ropet eftersom Freddie Mercury nyss hade gått bort. T-Ride sågs som ett Queen för nittiotalet.

Samtliga elva spår på T-Ride är små gnistrande diamanter. Inledande ”Zombies From Hell” sätter standarden med ett känslosamt mystisk synthintro som rivs itu av en flyhänt fingerexercis på gitarren för att sedan sparka en i magen med stackatotakter från bas och trummor och en kompakt ljudmatta. Singeln ”Backdoor Romeo” är en sedelärande historia om vad som händer med vänsterprasslare. ”You And Your Friend” är en föregångare till Alcazars ”Menage A Trois”, om inte musikaliskt så åtminstone textmässigt. Den bästa låten är kanske ”Luxury Cruiser” som har ett otroligt driv och en refräng som får en att hoppa upp och ner av lycka. Det finns helt enkelt inte en dålig låt på T-Ride. Dan Arlies karaktäristiska hesa röst har ett enormt omfång och hans basspel lämnar inte mycket att önska. Geoff Tyson är en fantastisk gitarrist och detta lyckas han visa utan att riva av ett enda gitarrsolo på hela skivan, inte ens på den instrumentala ”Bone Down”! Det behövs inte. Varenda ton han spelar är en planerad del av låten. Valentine är en mycket duktig trumslagare men frågan är om inte hans kunskaper bakom mixerrattarna har betytt mest för låtarna på T-Ride. Jag har personligen aldrig hört ett så otroligt bra produktionsljud på någon Heavy Metalplatta någonsin.

Och ändå så bara försvann T-Ride utan ett ljud. Grunge hade precis slagit igenom och dödat chanserna för de flesta melodiösa rockband. Hade T-Ride kommit några år tidigare, när Def Leppard, Whitesnake och Guns N’ Roses låg på topplistorna, då hade kanske historien sett annorlunda ut. När inte skivan sålde blev Valentine och Arlie så besvikna att de började bråka med varandra. Bandet splittrades och det ser inte ut som om de någonsin kommer att återförenas med tanke på osämjan mellan de forna barndomsvännerna.

Valentine arbetar numera som producent på fulltid och har producerat skivor med bl.a. Smash Mouth, Third Eye Blind och Dwarves Tyson arbetar även han som producent och mixare och spelade gitarr på Snake River Conspiracy’s debut album och har numera ett band som heter Stimulator som är väldigt discoretro och Blondieinfluerade men man kan ana spår av T-ride i musiken ändå. Av Dan Arlie har man inte hört någonting sedan 1992.

Tyson påstår att det finns T-Ridelåtar till ett outgivet andra album men dessa alster lär tyvärr aldrig släppas kommersiellt eftersom Arlie eller Valentine sitter på taperna och inte verkar ha något intresse av att släppa dem. Synd på så rara ärtor.

T-Ride-skivan har varit ur tryck länge och någon återutgivning verkar inte aktuell. Man kan eventuellt hitta skivan i någon second hand butik, eller via Internet. Plocka fram era arkeologikunskaper och börja gräv. Ni som lyckas hitta ett exemplar av T-Ride har träffat på guld, tro mig.

En gluttsnäppa

Så här ser en gluttsnäppa ut.
Foto:Åke Fredriksson

Vad gör den här då?
Jo snart kommer ett rockigt recept på flamberad gluttsnäppa a'la In Flames med Red hot chili Pepper-sås. Kanske.

Diktkriget fortsätter oförtrutet

Päran fortsätter med sina vadmallstinkande juldikter utan någon som helst hänsyn till folks allergier. Nåväl, då går vi in på naturförstörelsens allvarliga område. Läs, gråt och begrunda...

Gluttsnäppans flykt

Gluttsnäppan flyr över rullstensåsen
Längtan är stark i dess fågelbröst
Undviker trasiga papperspåsen
Hägrande frihet dess enda tröst
Snusburkar,ölburkar,godispapper
Gluttsnäppan blundar, försöker va tapper
Kör huvudet rakt i en rostig truck
Drar lätt förstulet sin sista suck
Så går det när man flyger med ögonen slutna
och vägrar inse att alla gluttsnäppor är skjutna
Den allra sista gluttsnäppan, lever inte mer
Han ville inte se vad som i naturen sker

Läskigt, Dr Pepper, nu är Axl (kol)syrak!

Såpan om Gun's N Roses försenade skiva och Dr Peppers publicitetsjippo fortsätter. jag är fortfarande övertygad om att båda parter gjort upp om det hela för att synas mer.

Dr Pepper lovade ju i våras varje amerikan en gratis burk Dr Pepper om Guns N' Roses 14 år försenade skiva Chinese Democracy skulle komma ut i år.

I söndags släpptes plattan och samma dag erbjöd Dr Pepper alla som gick in på företagets hemsida och registrerade sig en gratis läsk. Under endast en dag. Och bara de som hade tillgång till en dator. Och gick med på att skriva in sig i adressregistret. Inte vidare demokratiskt och fair va?

Nu kräver Axl Rose via sina advokater att Dr Pepper ska be amerikanska folket om ursäkt via helsidesannonser i New York Times, Wall Street Journal, och massa andra tidningar. Och att företaget ska betala honom för att de använt namnet Guns n' Roses i sin marknadsföring.

Och än mer marknadsföring får företagen nu via den här bloggen. Vad smarta de är!

Tipp tapp...tippetippetipptapp-Ljudet av små fötter

Nu är det dags att slå ett slag för Little Feat!

Musik sätter ofta igång kedjereaktioner för mig. Man hör en låt och plötsligt inspirerar det en till att lyssna på mer av samma artist och plötsligt har man grävt ner sig totalt i hela skivkatalogen. Så var det med Chicago härom veckan.Nu har jag återupptäckt Little Feat.

Det började med att "Trouble" från bandets Sailin' Shoes-platta dök upp i hörlurarna via shufflefunktionen på min Ipod. Jag blev störtkär. Denna skärande vackra ballad har helt passerat mig förbi tidigare.

Lowell George var en helt unik musiker. fantastiskt profilstark och mjuk sångare med helt rätt Twaing i rösten. Och vilken slide-gitarrist! Uncanny!

Nu har jag trampat vidare i little Feats fotspår och växlar mellan bandets två bästa skivor, Dixie Chicken och feats Don't Fail me Now. Det är olika från dag till dag vilken som är favoriten.

Kolla på det här klippet från ett liveframträdande av "Rock'n roll doctor" om du känner att du behöver bli övertygad.

Eller det här klippet av "Rocket in my pocket"

Jag kommer att ha all anledning att komma tillbaka till Little Feat, lita på det.

Dikternas krig

Ett "War of the poems" har brutit ut mellan denna blogg och Pär "snart mammut igen-and then some" Davérus egen blogg.
Se nedanstående inlägg:

http://blogg.daverus.se/#post7


Nu trappar jag upp diktstriden med följande framryckning:

Snö fall ner
Snö fall mer
Rena mig
Förgrena mig
Betäck mig
Utsträck mig
Dränk mig
Bestänk mig
Skänk mig frid
Så blid
Jag är en smutsig man

Drick och var glada..

Föresten, här är receptet på drinken Edgar Winter's White Trash såsom vi skrev den i Rockköket:

Cocktail

isbitar
4 cl vodka
ginger ale
limeskiva

Fyll ett cocktailglas till hälften med krossad is. Häll på vodka och fyll upp med ginger ale och garnera med limeskivan.

(c) Rockköket 2006
www.rockkoket.se

Ja, nu är det Winter, Edgar Winter

Nedanstående text om Edgar Winter's White Trashs dunderdebut skrev jag för några år sedan, men den är ju lika aktuell(eller inaktuell) idag...

Ingenting på denna planet kan förbereda dig för den musikaliska pungspark Edgar Winter’s White Trash utdelar från och med den allra första tonen på deras debutalbum. Ett hackigt gitarriff ackompanjerat av en enveten hi-hat attackerar från högtalarna. Plötsligt ger en sprucken röst upp ett blodisande kastratvrål och en rumlande avgrundsbas följd av en New Orleansdoftande blåssektion från helvetet kastar lyssnaren in i känslan av att befinna sig i ett tv-avsnitt av Baretta, fast med Sly Stone i huvudrollen.
Edgar Winters White Trash slog verkligen ner som en blixt från klar himmel när plattan släpptes i april 1971. Edgar Winter hade skivdebuterat året innan med sin soloplatta Entrance, en spretig historia som blandade jazz och blues med lite gammaldags rock’n roll och där Edgar själv spelade alla instrument. Hans cover på J.P Loudermilks gamla ”Tobacco Road” gjorde lite väsen av sig på listorna men i övrigt var plattan inget som gjorde något större intryck.
I en bar på Bourbon Street i New Orleans träffade Edgar sångaren och saxofonisten Jerry LaCroix och de fann varandra genast i deras gemensamma kärlek till gospelmusik och rock’ roll. De skrev ihop ett antal låtar och reste runt USA för att hitta det absolut bästa bandet i hela världen att spela in deras alster. De hann inte ens till Europa för Edgars pengar tog slut och herrarna upptäckte att de bästa bandmedlemmarna i hela världen ändå var polare som de redan hade lirat med tidigare. Tillsammans med trummisen Bobby Ramirez, gitarristen Floyd Radford, basisten George Sheck, saxofonisten Jon Smith, trumpetaren Mike McLellan och producenten Rick Derringer gick Winter och LaCroix in i studio och spelade in tio låtar som var en riktigt välsmakande soppa av alla möjliga olika musikstilar. Rock, funk, blues, R N’ B och en försvarlig dos gospel var ingredienserna som sammansmälte till en oerhört smaskig rätt.

Inledande ”Give It Everything You Got” är originalet som alla funkmetalband från Mother’s Finest till Extreme har försökt överträffa men aldrig lyckats med. Det är hårdrock perfekt mixat med Stax-soul. Efter denna uppvisning i spelglädje kastas man rakt in i första gospelattacken i form av ”Fly Away” med sin smittande refräng. Gospelreferenserna fortsätter i melodiösa ”Where Would I Be” där blåsinstrumenten även utnyttjas maximalt och i långsamma ”You Were My Light” som till fulländning kombinerar rockbandet tillsammans med blåssektionen. Svängiga ”Lets Get It On” höjer med sina djungeltrummor intensiteten inför en annan av plattans många höjdpunkter; covern på Ray Charles bluesdänga ”I’ve Got News For You” som Edgars storebror Johnny levererar ett inspirerat gitarrsolo på. I miljöpartistiska ”Save The Planet” är vi plötsligt tillbaka i gospelland igen. Kvinnokörer, handklapp och drivande pling-plong piano avbryts plötsligt av frustande blås igen. Det är sanslösa hopp mellan sakral värdighet och härligt pervers smaklöshet. Som att vara på en högmässa i kyrkan och plötsligt få domprostens vackra söndagsbetraktelse avbruten genom att han skuttar fram bakom predikstolen för att visa att han inte är klädd i något annat än ett lyckligt leende och en rejäl hejbabberibba. Winter och LaCroix delar på sången plattan igenom och det är ibland svårt att utröna vem som sjunger vad men båda sångarna besitter röster som kan rasera Jerikos murar. Det påminner om tungotal, fast de verkar besatta av något helt annat väsen än av den gode gudens ljus. Ritchie Blackmore har berättat att han spelade Edgar Winter’s White Trash för Ian Gillan när plattan kom ut och att Gillan inspirerades till sina legendariska överljudskrik som man kan avnjuta på Deep Purples Made In Japan. Tacka Edgar och Jerry för det.
Singeln “Keep Playing That Rock’n Roll” blev en hit på amerikansk radio, men den starkast glittrande juvelen på plattan är balladen ”Dying To Live” och det är frågan om det inte är det vackraste och bästa som Edgar Winter någonsin spelat in. Hans pianospel är oöverträffat och hans passionerade sång ger extra tydlig mening till antikrigstexten som skrevs mitt under pågående Vietnamkrig.
Man skulle kunna vara lite småelak och säga att vissa av låtarna inte har stått emot tidens tand lika bra som andra men det bortser vi från då detta är frågan om en ren och oförfalskad hyllning. Musiken på Edgar Winter’s White Trash är oväntad, polerad och snygg samtidigt som den är skitig och laddad med äkta själ. Det är vit R N’ B från amerikanska södern, träskfunk från Lousiana med hallickkänsla från New Yorks Lower East Side. Se bara på killarnas utstyrsel på skivkonvolutet. Pimporama!
Känslan höll tyvärr inte i sig länge. På det efterföljande livealbumet Roadwork (som bara innehåller ett spår från studioalbumet) var flera av ursprungsmedlemmarna borta och kort efter det splittrade Edgar bandet och startade sin nya Edgar Winter Group med bl.a. Ronnie Montrose på gitarr. Han fick en hit med den instrumentala ”Frankenstein” och har fortsatt släppa plattor av varierande kvalitet fram till dessa dagar, dock utan att överträffa sitt mästerverk från 1971. Han försökte sig till och med på en återförening av bandet med Lacroix, Smith och Radford på Recycled 1977, men den kom inte i närheten av originalet.

Edgar Winter's White Trash finns på cd i nyutgåva tillsammans med Edgar Winter's första skiva. Vad väntar ni på? Ut och samla skräp!

Dagens dikt

En liten dikt i vintermörkret...

Frostlupna pupiller
på min uppstoppade iller
vittnar om kylan i dess själ
när hans blottade tänder blänker
är det inte utan att jag tänker
att han möjligen ej vill mig väl

Det ryker om braxen!

Nu ni!
Nu har jag snöat in (passande då jag även i bokstavlig mening är insnöad för tillfället) på ett svenskt överdängans underfuckinbart groovigt rockband som dessutom har tarmar nog att sjunga på vårt modersmål.

Abramis Brama heter bandet. Det betyder brax på latin.
Namnet tog de säkert bara för att de skulle hamna före AC/DC i alla rocklexikon..

Tre svenska studiofullängdare och ett livealbum har bandet släppt, varav den senaste studioplattan, Rubicon är den som faller mig mest på läppen för tillfället. Fast de andra två, När Tystnaden lagt sig och Dansa Tokjävelns vals, går inte av för guldhackor, de heller.

Musiken då? Ja, härligt taggigt möggelgammalt sjuttiotalsmangel a'la Black Sabbath, Mountain och Deep Purple, men som sagt med röjig sång på svenska. Extra cudos till sångaren Uffe där. Han har en fullödig raspig pipa som nog vittnar om mer hår på bröstet än en mammut(eller självaste Pär Davérus).

Tanken kan möjligtvis gå till gamla hederliga November som härjade på tidigt sjuttiotal och lirade Hendrixinfluerad rock på svenska, fast Abramis Brama står sig utmärkt utan jämförelser. Gå in på bandets hemsida
www.abramisbrama.com
eller deras myspacesida
www.myspace.com/abramisbrama
och lyssna på några smakprov.

Tydligen är ny skiva på gång att spelas in men jag har fullt upp med att lyssna in mig på de nyinskaffade gamla plattorna så det är ingen brådska.

Now, excuse me while I go and dansar tokjävelns vals

Rainbow återförenas...typ.

Internet bubblar med rykten om att Rainbow ska återförenas.

Vi som vet något och har hjärtat på rätta stället är överens om att den enda Rainbow-konstellation som skulle vara värd att återförena är Ritchie Blackmore, Ronnie Dio och Cozy Powell (fyll i vilken basist eller keyboardist ni behagar). Och det går ju inte eftersom Cozy Powell är död.

Nu har Tony Carey (keyboardist i bandet 1975-1978), Joe Lynn Turner (sångare i bandet 1980-1984), Bobby Rondinelli (trummis i bandet 1980-1983) och Steve Smith (basist i bandet 1994-1997)lyckats få med Blackmore på gitarr också.

Fast inte Ritchie Blackmore. Nä, hans son Jurgen Blackmore.

Bandet som ska vara något slags tribute på sig självt heter Over the rainbow.

It's a sad and beautiful world.

Smart kupp, Axl!

I mars gick det amerikanska läskföretaget Dr Pepper ut och meddelade kaxigt att om Guns n' Roses överjävligt försenade skiva Chinese Democracy skulle komma ut under 2008 så skulle alla i världen få en gratis Dr Pepper-läsk.

Och Lo and behold, nu kommer äntligen(?) Chinese Democracy ut på måndag, efter 14 år!

Från och med nu på söndag och ett dygn framåt kan man därför ladda ner en kupong för en gratis läskburk på Dr peppers hemsida. Kupongen gäller fram till februari.

Vicken osis för Dr Pepper. Eller?

Smart reklamkupp, säger jag.

Axl Rose är säkert med på den själv. Skivolaget och Dr Pepper delar väl på kostnaderna som, även om varenda kotte skulle gå in och claima sin kupong, ändå blir låga i förhållande till vad det hade kostat att få ut både Guns n Roses och Dr peppers namn i den utsträckning som de har fått nu.

Grinige Martin

Jag skrev häromdagen om Martin Orfords soloplatta The Old Road.

Jag diggar den fortfarande musikaliskt men efter att ha lyssnat på Martins budskap i sina texter blir jag faktiskt lite beklämd.

Martins musik är svulstig och väldigt melodiös. Bitvis påminner det om brittisk kyrkomusik, eller lite som Enya utan den enerverande rösten. Fast samtidigt öses det på med elgitarr och keyboards vilket mer leder tankarna ömsom till amerikanska symfonirockarna Kansas, ömsom till tidiga Marillion och andra neoprogband och ibland till och med åt Abba-Bennys kompositioner (utan att dra andra jämförelser med Abba utom just pianospelet och melodierna)

Men texterna...

Martin Orford klargör både i cd-häftet och i sina låttexter att han är en gammaldags britt som trivs bäst på cricketklubben eller puben. Det gamla gröna England som fick mig att tänka på tv-serien I vår herres hage. Han framstår som en sådan där antikvarie man kan hitta i rollistan på ett Morden i midsummer-avsnitt. Fast han nöjer sig inte med att hylla det gamla. Han kritiserar det nya. Han framstår som en grinig gammal gubbe med "det var bättre förr"-attityd. Eller vad sägs om textrader som:

"Sensing the danger when different worlds combine

feeling like strangers, the last of all the line"

(från Ray of Hope)

eller:

"Got the power to talk for hours to friends you've never seen

Since you started to live your life in a made up world through a cold flat screen"

(från titelspåret The Old road)

Han är oroande bakåtsrävande och emot multikultur och annat som stör hans trygga lilla marmitevärld.

Jag förstår vad han säger och blir lite rädd att jag om tio år ska stå där själv med samma åsikter, sur för att GB dragit in Tip Top och att Max-kedjan gått i konkurs. Att mitt självklara Sverige inte ska finnas kvar. Just glass och hamburgare är ju så typiska svenska produkter också...

Är det vår lott, när vi pushar 50 att bli protektionistiska och tycka att allt var bättre förr?

Ju förr dess bättre.

Inse att jordklotet är runt! Om vi inte öppnar våra sinnen och gränser för varandra så kommer vi aldrig att nå Nirvana (eller något annat grungeband).

I blåsväder

För länge sedan, när jag gick i 4:an övertalades jag av välmenande föräldrar att börja spela klarinett genom musikskolan. Jag gav upp efter några år, framför allt när jag upptäckt rockvärlden och insåg att det skulle bli svårt att bli rockgud genom att lira detta anti-metal instrument.

Fast det finns ju faktiskt band med blåssektioner som blåser hjärnan av de flesta headbangers.

Just nu är jag inne i en intensiv blåsperiod. Jag kan inte få nog av svettiga tromboner, spottfyllda saxofoner och pruttande trumpeter, blandade med riviga gitarrer och dundrande trummor.

Chicago II till exempel- Say no more!

Glöm alla fördomar ni tänker när ni hör namnet Chicago. Inte Peter Ceteras irriterande balladröst, inget "Your'e the inspiration"-dravel.

I början på sjuttiotalet var sjumannagruppen Chicago "THE shit"!

Chicago II var ett dubbelalbum som kom 1970- typ 14 år före sillmjölkeplattan Chicago 17.

Här blandas pop, blues och rock med R'n B och gospel och jazz till något helt eget livsbejakande gegg.

Det är inte bara singlarna "Make Me smile" "29 or 6 to 4" som är dunder. hela plattan rockar! Lyssna bara på gitarristen Terry Kaths vilda shreddande i bluesiga "In the Country".

Kolla en liveversion av 25 or 6 fo 4 på det här Youtubeklippet och njut av Kaths lir!

http://www.youtube.com/watch?v=WmOEwiz5Kxs

Skivan böljar mellan alla typer av musik. Det är modig och progressiv rock i ordets rätta bemärkelse. Kittet som håller ihop skivan till en enhet är förutom det homogena blåset, bandets uppenbara kollektiva entusiasm och jävlar anamma. Den här entusiasmen skulle hålla i sig i några skivor fram. Det balladsvulstiga David Foster-producerade Chicago som firade triumfer på Trackslistan i mitten på åttiotalet är en helt annan slags best. En tandlös iller jämfört med det tidiga sjuttiotalets rabiesmittade labrador.

Ja, det är härligt att vara i riktigt blåsväder. Och då har jag inte ens nämnt Edgar Winter's White Trash...

Lugn. Det ska jag. Snart...

trummisar som trillar av pinn (trumpinnar)

November var en svart månad för rocktrummisar. Två av tidernas största rockslagverkare kastade in handduken för gott.

Först gick Jimmy Carl Black, trummis i Zappas gamla Mothers of Invention och dog lördagen 2 november. Black blev 70 år gammal.

Den 12 november dog Mitch Mitchell, trummis i Jimi Hendrix Experience. Mitchell blev 62 år.

Ballroom Blitzers

Sommaren 1988 var en enda lång fest. Jag hade precis tagit studenten och struntade högaktningsfullt i sommarjobb. Jag var fri, arbetslös och 19 år.

I Sundsvall fanns två diskotek att gå på om man var tonåring; Privee och Oscar. Ena veckan var Privee innestället och Oscar stod i princip tomt. Nästa vecka kunde det vara precis tvärt om. Det var helt godtyckligt, man hade ingen aning om varför. Kanske fanns det en osynlig grupp med innemänniskor som dikterade vilket av uteställena som var hippt för tillfället, men ingen visste vilka denna osynliga innegrupp bestod av.

Det fanns dansgolv på både Privee och Oscar. Här spelades dåtidens dansmusik. Prince, Simple Minds, Whitney Houston. Jag tyckte inte om den tidens dansmusik.
Det fanns fler som jag. Killar som strök efter väggarna och såg sura ut, eller hängde vid baren och drack tequila. Vi fnös åt fjantarna som svansade omkring ute på dansgolvet och även om den snyggaste tjejen i lokalen kom fram och bjöd upp, så tackade vi nej till att svänga våra lurviga till något så simpelt som Modern Talking eller Trance Dance. Under kvällens gång kunde vi ses sitta och hänga i hörnen med våra cigaretter och ölsejdlar, snusburkar och shotglas. Vi bemödade aldrig varandra med så mycket som en igenkännande nick eller ett leende. Vi var alla ensamma fåordiga cowboys i en saloon packad med pastellfärgsbeklädda puckon.

Men så, plötsligt hördes den taktfasta rytmen och de välkända orden:
”Are you ready Steve.. (uh-huh), Andy? (Yeah!)... Mick? (okay..)....Well allright fellas, let’s Goooooo!
Riffet till Sweets “Ballroom Blitz” brakade loss och som på en osynlig signal lösgjorde vi oss samtidigt från skuggorna och rusade som en jord skenande elefanter mot dansgolvet. ”BoyToy”- beklädda bimbos och seglarskoburna sillmjölkar flydde hals över huvud och spreds för vinden. Nu var det vår tur. Under 15 minuter varje natt ägde vi dansgolvet. Vi män som annars aldrig ens hälsade på varandra omfamnades nu i en stor kollektiv broderlig rockkram. Vi skrek lyckligt rakt i varandras saliga ansikten och vevade livsfarligt med våra armar som vi hade sett Pete Townshend i The Who göra.

”Ballroom Blitz” följdes alltid av samma gamla låtar. ”Jump” med Van Halen, ”Give Me All Your Loving” med ZZ Top, ”Rockin’ All over the World” med Status Quo, ”Woman From Tokyo” med Deep Purple och ”The Final Countdown” med Europe. Ibland kunde vi, om DJ:n var på humör, även få en släng av en rock ballad, men oftast var det bortkastad tid eftersom alla tjejer redan var som bortblåsta från dansgolvet och även om vår broderliga kärlek var stark så sträckte den sig inte så långt som till tryckare med varandra.

Ja, där ute på dansgolvet var vi alla bröder, förenade i vår kärlek till metalltunga gitarr riff och kvinnofientliga texter. Vi var svältfödda på hårdrock och sög girigt in det vi bjöds på. Vi visste att vi aldrig skulle få höra Accept, Wasp, Ozzy eller Judas Priest på ett vanligt dansgolv och likt heroinister som fick hålla till godo med metadon, nöjde vi oss med Europe och Status Quo. Det här var vår chans, våra ”fifteen minutes of fame”, vår möjlighet att visa de discolallande dönickarna vad rocken betydde för oss. Kanske hade vårt alkoholintag lite med saken att gör också.

Så plötsligt, lika snabbt som det hade börjat, var det över. Howard Jones feminina stämma ljöd återigen smäktande ur högtalarna och vi lämnade dansgolvet tillsammans med de sista rökslöjorna av kolsyreis. En del av oss gick till toaletten och kräktes, andra raglade till baren för att fylla på det vi hade svettats ut. Några få stackars satar började leta efter ragget de hade lämnat mitt i en mening för att rusa och rocka. De fann dem aldrig igen.
Efter vår urladdning kunde det hända att man slängde ett skitord till killen bredvid sig vid baren. Den broder man en minut tidigare hade mött i en svettig omfamning ute på dansgolvet.
– Fy fan vad skönt! Van Halen regerar!
– Mmmm. Eddie är bäst!
That Was It. Inget mer. Tack och hej, hem och sova ruset av sig.

Dagen därpå kunde det slumpa sig att man fick syn på någon av de namnlösa rockbröderna nere på stan när man var ute för att käka bakfyllefrukost. Då kunde det också hända att man fick tillstymmelsen till en början av en nick och ett igenkännande leende, ända tills man insåg att det inte var någon man kände, utan bara en vilt främmande man som man hade kramat kvällen innan. Då hölls den igenkännande nicken inne, men ett litet leende kunde ibland anas runt mungiporna. Man slogs av insikten att gårdagskvällen inte hade varit en dröm, och man kände sig lite cool, som om man var med i en hemlig världsomfattande organisation. Vi som smög oss på från ingenstans och rensade dansgolvet under femton magiska minuter varje kväll likt en skvadron tyska Messerschmidtplan som oväntat dök upp i Londondimman under slaget om Storbritannien. The Ballroom Blitzers! Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så lite.

musik i vår herres hage

Måste tipsa om en fantastisk ny skiva.

Martin Orfords "The Old Road"

Martin Orford är en brittisk keyboardist med förflutet i progrockbanden IQ och Jadis. På the Old Road har han fått hjälp av the usual suspects ur progadeln med medlemmar från The Arena, Spock's beard, UK, King Crimson, Kino, the Frost m.fl.

Orford har gjort en platta som är så retro så klockorna stannar. Det är hemtrevligt och mysigt och brittiskt så det förslår. Fast inte brittiskt som i Oasis eller Manchester eller nedlagda kolgruvor eller depression utan brittiskt som tidiga Genesis och tv-serien I Vår herres Hage. Böljande kullar, Green and pleasant land!

men inte alls mossigt! Inte Hem till Gården altså. Det är svängigt och rockigt och melodiöst och alldeles alldeles underbart....

I Vår Herres hage föresten...

Var det bara jag som var kär i James ögonsten Helen? What was up with that?

Ny blogg

Nej! Inte en till!
Jo, här är en blogg om musik, film, mat, spel och allt som gör livet värt att leva. That's it and that's that.