"I got a Feeling We're not in Kansas anymore..."

Kansas kommer till Sverige i sommar för två spelningar!

40-årsjubilerande symfonirockarna Kansas besöker Sverige för två exklusiva spelningar, den 29 juli på Tyrol på Gröna Lund i Stockholm och den 30 juli på Trägår'n i Göteborg. Biljetter släpps på fredag på www.biljettforum.se

Det var längesedan bandet gav ut något nyskrivet material- närmare bestämt 13 år. Nuförtiden är gubbarna fullt nöjda med att åka runt och spela sina gamla beprövade låtar. Och det får de väl göra. De har garanterat fortfarande chopsen kvar, så ett biljettköp är givet för alla som är det minsta intresserad av god musik. Om du inte har någon som helst koll på vilka Kansas är så kan du läsa min genomgång av bandets skivkatalog här.

Mycket Väl Godkänt!

”To pass with flying colours” är ett gammalt engelskt uttryck som fritt översatt betyder att klara uppgiften med den äran. Det kan tyckas väl kaxigt att döpa ett bandprojekt till just Flying Colors- det är som om ett svensk band skulle döpa sig till MVG. Men i just det här fallet så passar det sig utmärkt, för Flying Colors debutplatta är glädjande nog precis så bra som jag hade hoppats.

Det här projektet innehåller medlemmar från flera av mina absoluta favoritband. Steve Morse är shreddaren i nöden som tog över gitarristrollen i Deep Purple efter Ritchie Blackmore i mitten på nittiotalet. Innan det spelade han i Kansas och med underbara Dixie Dregs. Neal Morse är sångaren och keyboardisten som startade Spock’s Beard bara för att lämna det bandet när de var på väg att slå igenom på bred front. Mike Portnoy är känd som en av rockvärldens mest välrenommerade trummisar, främst genom sitt arbete med Dream Theater. Minst kända i projektet är kanske basisten Dave LaRue, som spelar med Steve Morse i hans soloband och med Dixie Dregs, samt sångaren Casey McPherson från amerikanska Coldplaypopparna Alpha Rev.
Både Portnoy och Steve Morse är kända för att vara musikaliska gunslingers som hoppat med i alla möjliga konstellationer för att få bort kliet i fingrarna, men till skillnad från många andra musikerprojekt- i alla fall sådana som Mike Portnoy varit delaktig i- så handlar projektet Flying Colors väldigt mycket om melodierna och inte om att visa upp sina tekniska übertalanger.

Det här är en spretig skiva som bjuder på allt från funk med halmstrå i mungipan till smäktande ballader och power metal. Och ändå håller det ihop. De medverkande musikernas respektive egenheter märks tydligt i musiken. Steve Morse karaktäristiska köttiga riff och porlande tonkaskader dyker upp här och var, liksom Neal Morses orgel och känsla för melodier. Sångaren Casey McPhersons sångröst gör också sitt till för att skapa en mer enhetlig bild och framför allt egen karaktär eftersom han inte har en typisk melodiös rockröst.


Skivan inleds med imponerande ”Blue Ocean”, en svängig bit som växer sig mäktigare fram till refrängen och bjuder på en inspirerande mix av country, snygg körsång och Steely Danvibbar. ”Shoulda Coulda Woulda” är en mycket hårdare bekantskap med malande riff och distad sång. Sedan har vi ”Kayla”- en sådan där fantastisk känslostormande hyllning till en kvinna att man önskar att ens fru kunde byta namn bara så att man kunde tillägna den här låten till henne. Min personliga favorit på skivan, no doubt. I ”The Storm” kommer McPhersons kärlek till engelsk stadiumpop a la Coldplay och Keane fram, men GitarrMorses ljudbild och KeyboardMorses körer leder låten över Atlanten. I bryggan går tankarna snarast till symfonirockarna Kansas. I ”Forever in A Daze” är LaRue tumme med sitt instrument och de funkiga tongångarna leder tankarna till Red Hot Chili Peppers. Fast med bättre sång. ”Love is What I’m waiting For” i sin tur, doftar Queen och i balladen ”Everything Changes” misstänker jag att Beatlesfanatikern Neal Morse haft mer än ett finger med i spelet. Och ändå inleds spåret med en keltisk gitarrslinga som tagen från Steve Morses soloalbum High Tension Wires. Två ballader på raken drar tyvärr ner tempot på skivan lite väl mycket och därför är jag personligen minst imponerad av ”Better Than walking away” av de elva kompositionerna vi föräras. Utan att det egentligen är något fel på låten. Så fisig är jag.



Foto: Mårten Olsson

Jaha, så för att väcka oss ur slummern efter de lugnare partierna så kastar sig herrarna huvudstupa ut på ett slagfält med blodiga yxor och svettiga pannluggar. ”All Falls down” är som en parodi på Manowar fast med snygga gitarrer! Det är både skrattretande och bra på samma gång. Och de som skrattat mest är nog musikerna själva under inspelningen av denna testosteronstinna pekoral. ”Fool in My Heart” är sådär soligt poppig som Spock’s Beard kunde vara när de var som snällast. Och som för att verkligen överaska oss en sista gång så avslutar den omaka orkestern sitt album med en tolv minuter lång progsymfoni i ”Infinite Fire”.
Här finns således inte mycket att klaga på. Esset i skivans rockärm är Casey Mcpherson som med sin speciella röst, seriösa textämnen och drömska sångmelodier skapar något helt nytt i kombination med de mer klassiskt skolade rockrävarna, som alla uppenbarligen haft kalas under inspelningarna. Här finns mycket kul att lyssna på i varje låt. Tillsammans med Van Halens senaste är detta det största glädjeämnet under den här våren.

Och ja, till och med skivomslaget är något alldeles eget. Första gången på länge som ett sådant fått mig att reagera positivt.

Elefantemannen lever!

John Elefante rör på sig och ber om hjälp från fansen att avsluta sitt nya album.

" I am mot an animal, I am a human being!"

Nä, det var inte den förre Kansassångaren som uttalade de berömda orden, utan hans namne John Hurt som spelade Elefantmannen på film.Varför jag över huvud taget har med de orden i detta inlägg är nog bara för att glänsa med min begränsade men stiliga allmänbildning.Effektsökeri på bekostnad av en duktig sångares något egensinniga efternamn. Ja, jag är en låg människa. Men märk väl, inget djur.

John Elefante är den energiske lille krulltotten som tog över efter Steve Walsh som sångare i Kansas när denne lämnade bandet 1981. Elefante sjöng på två skivor; Vinyl Confessions och Drastic Measures innan bandet packade ihop 1984, bara för att återuppstå igen 1986, men då med Walsh åter på sång.

Elefante gick vidare till att skriva musik och producera- ofta tillsammans med sin bror Dino och gärna för det kristna amerikanska rockbandet Petra.
Han har släppt några skivor på den kristna marknaden, i olika konstellationer, antingen solo, med sin bror eller under bandnamnet Mastedon (icke att förväxla med metalbandet Mastodon).

Nu är Elefante på gång med ny musik men behöver finansiell hjälp för att kunna avsluta skivan. Liksom tidigare Marillion och Spock's Beard tar Elefante hjälp av fansen och erbjuder olika former av belöningar för ekonomiskt stöd.

Man kan höra ett kort ljudexempel här om vart skivan är på väg rent musikaliskt. Det låter tämligen likt Elefantemannens tidigare output, en svulstig poprockmix med stora doser av Kansas och Boston (ojdå, geografiskt värre!)

På finansieringssajten Kickstarter kan man bidra med en slant för att Elefante ska ha råd att slutföra inspelningen. Gå in på denna sida och kolla.

Sommarskägg?

Spock's Beard kommer till Sweden Rock Festival. Nu börjar artistlistan se riktigt trevlig ut. Kan det bli så att jag faktiskt kommer iväg i år?

Artistlistan till årets upplaga av Sweden Rock Festival börjar bli riktigt intressant. Headlinare Ozzy och Judas Priest i all ära, men av de stora drakarna är det egentligen bara Whitesnake som jag är intresserad av att se. Framför allt eftersom de lockar med "very special guests". Låter som om några gamla bandmedlemmar ska få äran att dyka upp och gästspela. Visst vore det underbart att få se Coverdale dela scen med gamla ormtjusare som Bernie Marsden, Mickey Moody, Neil Murray eller Ian Paice, fast risken är att det blir ett rejält antiklimax med en långtidssjukskriven Adrian Vandenberg eller en basslickande Rudy Sarzo istället. Nå, låt oss hålla tummarna för det första alternativet.

Roligt är också att USA:s progrockstoltheter Spock's Beard kommer till festivalen. Deras senaste album X är det bästa de åstadkommit på år och dar och live levererar de med härligt samspel och en fantastisk backkatalog att ösa ur.
Övriga band som jag extra gärna kan tänka mig att se i år är Kansas (Herregud, gubbar, kan ni inte komma med en ny skiva???), Styx och the Cult, men det finns även andra artister som säkert kan överraska. Förhoppningsvis dyker dessutom fler intressanta bokningar upp innan festivalen går av stapeln i juni.

Bonzo i Sumpan!

Norrland tar över Fjollträsk på lördag när Black Bonzo besöker hufvudstaden för en spelning i sumpan. Be there or be headed!

Diggar du utsvängda jeans, skäggiga snubbar och hammondindränkt sjuttiotalsrockarolla? Bor du i stockholmsområdet? Då ska du styra dina dödskallenitprydda sandaletter till Sundbyberg och Hellbar på The cave på lördag 23 januari för då spelar nämligen Skellefteås stoltheter Black Bonzo där.

Black Bonzo lirar rock'n roll the Uriah Heep/kansas/Purple/Wishbone Ash-way och det med en jädrans panache.Deras senaste album Guillotine Drama släpptes i höstas och skulle egentligen vara med som bubblare till min tio i topplista för 2009 men försvann av någon outgrundlig anledning. Deras två tidigare album ligger på Spotify.

Har ni inte hört bandet så kolla in den här videon. Och glöm nu inte å dra till sumpan, annars är du ingen riktig människa utan bara en liten plutt.

Not in Kansas anymore...

Kansas lunkar på utan att ge ut något nyskrivet material. Steve Walsh släpper soloskivor och resten ger ut nytt under namnet Native Window. Skärp er, gubbar!

För att citera Linda Bengtzing; Hur svårt kan det va? Kansas har inga planer på att packa ihop, de fortsätter turnera oförtrutet i USA och ibland kommer de till och med över till Europa. Samtidigt är det nio år sedan bandet släppte nyskrivet material. Anledningen sägs vara att de huvudsakliga låtskrivarna Kerry Livgren (som inte officiellt är med i bandet eller har turnerat med dem sedan en kort vända i början av nittiotalet) och Steve Walsh båda vägrar skriva Kansaslåtar. Fast ingen av dem har problem med att skriva låtar till egna soloplattor. Och Steve Walsh har inga problem med att turnera runt med bandet och spela de gamla klassikerna. Knappast progressivt eller angeläget kan tyckas. Och de andra nuvarande medlemmarna är så sugna på att spela nytt material att de startat ett sidoprojekt utan Walsh kallat Native Window. Projektet låter VÄLDIGT mycket Kansas, särskilt som basisten Billy Greer alltid har låtit till förvillelse lik Steve Walsh röstmässigt, om än lite mesigare.

Jag fattar ingenting! Varför kan inte Native Window be Walsh sjunga på deras låtar och kalla det Kansas? Och varför kan inte Steve Walsh skriva låtar för Kansas om han nu ändå inte vill sluta i bandet? Vad har man att förlora????

I brist på nytt relevant material kan man ju faktiskt njuta av bandets imponerande skivkatalog som jag i kronologisk ordning går igenom här. Håll till godo!


Kansas (1974)
Kansas debutalbum lider av en hel del barnsjukdomar i form av undermålig produktion och ofärdiga kompositioner men spelandet och viljan är det inget fel på. Bandets egna stil har ännu inte utkristalliserats och man kan i många av låtarna höra klara likheter med King Crimson, Gentle Giant och ELP. Låtar som sticker ut är öppningsspåret ”Can I Tell You” med sina Kansastypiska taktbyten och de karaktäristiska fiolslingorna, och balladen ”Lonely Wind”. Även livefavoriten ”Journey From Mariabronn” håller än att lyssna på.


Song For America (1975)
Uppföljaren Song for America innehåller endast sex låtar, varav tre av dem är över åtta minuter långa. Det märks att bandet har hittat sin stil mer och samtliga låtar på albumet håller hög klass. ”Down the Road” och ”Lonely Street” är skitiga rockare. ”Lamplight Symphony” är ett pompöst progressivt mästerverk om en ensam gammal man som saknar sin fru. Text och musik samarbetar perfekt och får den mest nitbeklädde metallskalle att fälla en stilla tår. ”The Devil Game” är en snabb rocklåt med alla klassiska Kansasattribut i form av galna taktbyten och en violinist upptippad på bolivianskt partypulver. Produktionen har även förbättrats i och med att Jeff Glixman kommit in och skött rattarna.



Masque (1975)
Endast åtta månader efter Song For America dök Kansas tredje album upp. Masque är mer kommersiell än sin föregångare. Nästan samtliga låtar är fantastiska och några kompositioner sticker ut ännu mer. ”Icarus- Borne on Wings of Steel” och ”Mysteries & Mayhem” har varit ständiga livefavoriter under åren. ”Child of Innocense” är så nära Heavy Metal Kansas någonsin lär komma, och det avslutande niominutersopuset ”The Pinnacle” är ännu ett progmästerverk av Kerry Livgren.



Leftoverture (1976)
Inför Kansas fjärde album befann sig bandet i lite av en Vinna eller försvinna-situation. Om inte detta album hade sålt ordentligt är det frågan om skivbolaget hade fortsatt att stödja dem. Som tur var för oss alla skrev Kerry Livgren en liten trudelutt vid namn ”Carry on Wayward Son” som räddade situationen och gav Kansas deras stora genombrott. Låten är idag deras allra mest kända komposition och tack vare den har albumet sålt över 4 miljoner ex. Resten av materialet på albumet går inte heller av för hackor. Livgren var under denna period i kreativ högform. Han skrev fem låtar själv och de resterande tre tillsammans med Steve Walsh. ”The Wall”, ”Miracles Out of Nowhere” och ”Questions of My Childhood” är riktiga klassiker, men den avslutande ”Magnum Opus” känns bitvis lite ojämn.




Point of Know Return (1977)
Att följa upp en storsäljare som Leftoverture med ännu ett multimiljonalbum, är bara i sig en bedrift. Point of Know Return är Kansas bästa och mest genomarbetade album. Varken tidigare eller senare har Steve Walsh och Kerry Livgren samarbetat så bra i låtskrivandet som på detta album som knappt innehåller ett enda svagt spår. Titelspåret, ”Paradox”, ”Portrait (He Knew)”, ”Closet Chronicles” och ”Nobody’s Home” är bland det bästa som gruppen har presterat och den smäktande dystra balladen ”Dust in the Wind” är något av deras signaturmelodi. ”The Spider” är ett klurigt instrumentalt nummer som byter takt oftare än man hinner blinka och ”Hopelessly Human” är en lagom pompös avslutning på ett närmast perfekt album.



Monolith (1979)
När Monolith släpptes var Kansas på sin kommersiella topp. Efter två multimiljonsäljare rörde man sig bland de stora fiskarna. Tyvärr lyckades de inte upprepa succén från de två tidigare albumen. Monolith kom varken konstnärligt eller försäljningsmässigt i närheten av sina föregångare. Det är inte det att skivan är dålig, det är mer att den inte är tillräckligt bra. Öppningsspåret ”On the Other Side” lovar gott (lyssna efter Steves höga ton i slutet av låten). ”A Glimpse of Home” och den skitiga ”Stay out of Trouble” är habila hantverk, men resten av materialet är för att vara Kansas relativt svagt.



Audio Visions (1980)
I samband med inspelningen av Audio Visions höll både Livgren och Walsh på med egna soloskivor, vilket kan ha gjort att deras fokus inte låg tillräckligt mycket på detta album. Trots detta är det här en bra skiva. Både Livgren och Hope hade blivit aktivt troende kristna och Livgrens texter gör inget för att dölja detta. Låtar som verkligen sticker ut är öppningsspåret ”Relentless”, ”Don’t Open Your Eyes” och den lilla ösiga symfonin ”No One Together”. Audio Visions blev också slutet på en era. Efter sju år med samma originalsättning bröts nu sviten i och med att Steve Walsh hoppade av bandet 1981.



Vinyl Confessions (1982)
Kansas nye sångare, den tjugotvåårige John Elefante, hade ingen lätt uppgift att ta över efter Steve Walsh. Även om Elefante var en mycket duktig sångare och keyboardist så saknade han Walshs pondus och scennärvaro. De flesta låtarna på albumet var redan färdigskrivna av Livgren, men Elefante hade med sig ett par egna poppärlor. Skivan är absolut inget lågvattenmärke. Här finns ett antal bra låtar, främst Top 40 singeln ”Play the Game Tonight”, balladen ”Chasing Shadows” och den avslutande rökaren ”Crossfire”, men utan Steve Walsh närvaro och attityd försvann Kansas farlighet. Skivan är för snäll helt enkelt.



Drastic Measures (1983)
Det coola omslaget tiil trots är detta utan tvekan Kansas sämsta album. I och med att även Robbie Steinhardt hade försvunnit saknades nu inte bara de två klassiska rösterna utan även den karaktäristiska fiolen. åttiotalssyntharna tog över och Livgren verkade ha tappat intresset helt. Singeln ”Fight Fire With Fire” har hitkänsla och den avslutande ”Incident on a Bridge” påminner om forna progdagar. Även ”Don’t Take Your Love Away” får godkänt. I övrigt är det långt mellan glädjestunderna. Efter detta album packade Livgren ihop bandet och gick vidare till den kristna skivmarknaden tillsammans med Hope.Efter dryga tio år och lika många album var Kansas saga slut…..trodde vi ja.



Power (1986)
Efter ett uppehåll på tre år var Kansas tillbaka, och mycket var förändrat. Steve Walsh var åter i bandet och hade med sig sin basist från sitt tidigare band Streets. Ehart och Williams fanns kvar från det gamla gardet men ny i Kansas var gitarrvirtuosen Steve Morse (Dixie Dregs). Resultatet var magnifikt. Det låter inte mycket klassisk Kansas om Power men en bättre AOR/hårdrocksplatta är svårt att hitta. Alla låtar på Power är bra (med ”Silhouettes in Disguise”, ”We’re Not Alone Anymore”, ”Tomb 19” och snyftaren ”Can’t Cry Anymore” som klara favoriter) och Steve Morses glittrande gitarrspel tillför en ny dimension. Skivan innehåller Kansas senaste (och antagligen sista) Top 20-singel ”All I Wanted”. Denna platta är ett mästerverk!



In The Spirit of Things (1988)
Uppföljaren till Power är ett ambitiöst projekt i form av en temaplatta om en liten stad i Kansas som dränktes i en översvämning 1951. Rent musikaliskt är In the Spirit of Things mycket mer bombastisk och känslosam än sin föregångare. Storproducenten Bob Ezrin (Kiss, Alice Cooper, Pink Floyd) har skapat en stor och mäktig ljudbild. ”Ghosts”, ”Rainmaker”, ”The Preacher” och ”House of Fire” är mycket bra och avslutande ”Bells of St. James” är mästerlig. Något anmärkningsvärt är att Steve Morse är förhållandevis tillbakadragen i sitt gitarrfilande. Tyvärr gjorde förändringar på skivbolaget att Kansas droppades och skivan fick varken marknadsföring eller distribution och dog en snabb och oförtjänt död.




Freaks of Nature (1995)
Som från ingenstans dök detta album upp. Medlemsmatrikeln var helt omkastad jämfört med tidgare. Borta var Steve Morse och en violinist (i skepnad av David Ragsdale) hade tagit plats i bandet igen. Fans jublade över ett nytt klassiskt Kansasalbum. Tyvärr blev vi bitvis besvikna. Freaks of Nature är ett hyfsat hantverk men saknar tillräckligt bra låtar. Oftast låter det som någon har sagt: ”Kom igen grabbar, Vi lägger in ett taktbyte här, och fila hårt på fiolen, Dave, vi måste ju låta som Kansas om vi nu är Kansas!”
Titelspåret, ”I Can Fly” och ”Cold Grey Morning” håller dock hög klass och det känns som killarna är på rätt väg. Tyvärr har många års snortande och festande förändrat Steve Walshs röst. Han kom aldrig att låta densamme efter detta.





Always Never the Same (1998)
Många hårdrocksband har med skiftande framgång samarbetat med symfoniorkestrar. Deep Purple och Yes har gjort det bra, Metallica och Scorpions mindre så. Kansas musik är som klippt och skuren för den här sortens samarbete och Always Never the Same är en riktig triumf. Dessutom är Robbie Steinhardt tillbaka i och med denna skiva. Kansaskillarna och The London Symphony Orchestra river av ett antal klassiska Kansasnummer, en Beatlescover och tre nyskrivna låtar med både känsla och stil. Detta är ett måste för alla fans.



Somewhere to Elsewhere (2001)
Ännu en överraskning. För första gången sedan Audio Visions 1980 är alla originalmedlemmarna (inklusive Hope och Livgren) samlade på samma album. Kerry Livgren har skrivit allt material på plattan och det är riktigt klassiska Kansasmelodier han har knåpat ihop. Samtliga låtar är av högsta klass (framför allt ”Icarus II”, ”Byzantium” och ”Not man Big”) och den enda kritik man skulle kunna lägga fram är att skivan inte är tillräckligt nydanande eller annorlunda. Detta är dock klassisk Kansas. Kanske det sista vi får höra i form av nytt material från bandet.

5 Kansas för 1...

Utan att bli anklagad för att springa kapitalets ärenden och sälja min själ, så vill jag här tipsa om en good deal.

CDON säljer boxar med diverse artister. I boxarna ingår 5 skivor till priset av en. Man kan till exempel gobbla upp symfonirocklegenderna Kansas fem första studiolpattor. Se direktlänk här.
Förutom debuten får man även Song for America, Masque,samt klassikerna Leftoverture och Point of Know Return.
Andra artister vars katalog på detta eminenta sätt reas ut är bland andra Santana, Lou Reed, Ted Nugent. Judas Priest, Allman brothers, Johnny Cash och Weather report.

"I have a feeling we're not in Kansas anymore...."

Det har glunkats ganska länge om det nu, att medlemmarna i Kansas, utom sångaren och keyboardisten Steve Walsh, har haft ett sidoprojekt som heter Native Window.

Nu har bandmedlemmarna meddelat att de släpper en skiva 23 juni. Man kan lyssna på några av låtarna på Native windows Myspacesida.

Hur låter det då? Jotack. Mer akustiskt än Kansas i sina mest symfonipompösa takter.
Fast Billy Greer har alltid sjungit VÄLDIGT likt Steve Walsh och den allerstädes närvarande fiolen gör ändå att det påminner rätt rejält om modergruppen.

Och det gör ju inget alls,det. Om nu Kerry Livgren och Steve Walsh har meddelat att ingen av dem ämnar skriva någon ny Kansasmusik för skiva så får man väl vara glad och tacksam över det man kan få. Särskilt om det är så här bra.

Låtar att Lipa till

Det finns en oerhörd styrka i musik. De bästa låtarna kan få dig att skratta av ren och skär lycka, dansa och avreagera dig din ilska på. Och framför allt kan de få dig att gråta.

Jag är en sucker för snyftare. Någon större urskiljning har jag inte heller. En smetig pompös ballad, skapad enbart för att öppna fördämningarna får mig att göra just det, jag sväljer kroken med hull och hår. En annan melodi är kanske inte alls menad att vara sentimental eller känslosam men något i den väcker ett minne, rycker i mina hjärterötter och retar tårkanalerna till översvämmning.

Att få till en topplista i någon best of-ordning är svårt, olika låtar berör i olika stunder, men nedan följer en bunt kompositioner som påverkat mig extra känslosamt genom åren.

Beatles
And I Love Her
Från A Hard Day’s Night
En tidig favorit som jag förknippar med mina första ungdomskärlekar. Paul Mccartney är expert på att skriva banala kärleksballader men allt som oftast lyser en äkthet och känsla igenom och höjer sången över det vanliga dravlet. Den här tidiga Beatleslåten är skirt producerad och Pauls röst är så intim att man känner det som om man tränger sig på när man lyssnar på hans personliga bikt. Ack den unga kärleken!


City Boy
The Violin
Från Dinner at the Ritz
Den här romantiska snyftaren föregår skivans sista spår, en minirockopera kallad ”State Secrets” och jag har alltid haft känslan att den är ett slags förord till den, även om ”The Violin” berättar en egen historia, den om en övergiven gammal kvinna som sitter ensam och minns en kväll i sin ungdom då hon blev förförd av en professionell fiolspelare på en liten restaurang. De vackra körerna och det svävande violinspelet gör att fuktskadorna är överhängande.

Dave Matthews Band
Grey Street
Från Busted Stuff
Ensamhet är en känsla som man lätt kan relatera till, Oavsett hur lycklig och uppfylld man är i sitt liv kan man alltid hitta tillbaka till minnen då man var ensam och olycklig. I ”Grey Street” sjunger Dave Matthews om en kvinna som inte blir sedd i sitt förhållande, och som när hennes egna tankar försöker släppa henne fri, vägrar lyssna på dem. Låten har det senaste halvåret blivit ännu sorgligare. Leroi Moores saxofon far som en orkan genom melodin och ger den en unik känsla. Moore dog i en olycka i somras. När man lyssnar på ”Grey Street” blir saknaden efter honom extra tydlig.

Deep Purple
Soldier of Fortune
Från Stormbringer
Deep Purple är inte direkt något power ballad-band men denna stråkindränkta ensliga historia från 1974 års Stormbringer är ett kraftfullt bidrag till genren. David Coverdales text består mestadels av gamla bluesklyschor men melodin är mer medeltida och föregår det som Ritchie Blackmore skulle skapa i senare år med Rainbow eller Blackmore’s Night. Coverdales maskulina hulkanden smittar av sig så pass att näsduken åker fram på nolltid.Snyyyyyyyyyyyyt!

Jackson Browne
Fountain of Sorrow
Från Late for the Sky
Jackson Browne har alltid omfamnat nostalgi och smärta i sina sånger. Med piano och akustiska gitarrer kommer man långt med att förmedla hjärtesorg. I ”Fountain of Sorrow” tittar berättelsens jag på gamla fotografier och finner ett på en gammal flamma. Ett kodakmoment, där kvinnans barnsliga leende fastnar på bilden avslöjar ett spår av sorg i hennes ögon. Bitterljuva minnen av ett länge sedan upphört kärleksförhållande. Och ändå verkar känslorna finnas kvar... Here comes the waterworks!

Jeff Buckley
Hallelujah
Från Grace
The mother of all gråtlåtar. Visst, det är en cover av Leonard Cohen, men av alla som spelat in den finns det ingen som slår denna version där Jeff Buckleys sköra stämma får en att börja snyfta redan i första versen. Cohens text är naturligtvis briljant. Att rimma ordet Hallelujah med stråfer som “but You Don't Really Care For Music, Do Ya?”, och “her Beauty And The Moonlight Overthrew Ya” är stor poesi. Att Buckley dog på tok för ung skänker naturligtvis också en bitterljuv dimension till låten idag.

Kansas
Lamplight Symphony
Från Song for America
En gammal man sitter ensam i sin stockstuga och saknar sin hustru som gått bort. I den sena natten kommer hon som ett spöke för att trösta honom och säga att de snart skall vara tillsammans igen. Pompös symfonirock med hollywoodstråkar och Steve Walshs känsloladdade röst – en kombination som felsäkert leder till tåransamling en masse.

Queen
Who Wants to Live Forever
Från A Kind of Magic
Denna Brian May-komposition har en framträdande roll i filmen Highlander. Den spelas i bakgrunden till en scen där den odödlige Macleod får se sin älskade åldras ifrån honom och slutligen dö. Queen spelade jämt på gränsen till det överpompösa och melodramatiska men lyckades allt som oftast hålla balansen och få till svulstiga kompositioner som lät äkta. Detta är det ultimata exemplet. Om man kan få någon att gråta till en tramsfest som Highlander, ja då har man lyckats bra.

Steely Dan
Charlie Freak
Från Pretzel Logic
Många av Steely Dans texter har varit både svarta och oroande, men de deprimerande historierna har oftast vägts upp i och med att de sjungits till väldigt glada och jazziga kompositioner. Så är inte fallet här. I ”Charlie Freak” berättar Donald Fagen historien om en uteliggare vars enda ägodel är en guldring. Han säljer ringen till Fagen för småpengar. Charlie dör i en överdos och Fagen återlämnar ringen till kroppen som ligger stel på båren med en plastlapp märkt D.O.A. Låten börjar med en rullande pianofigur för att sakteliga byggas upp med stråkar, keyboards och percussion. Det enda irriterande med denna supersnyftare är att den följs av skivans avslutande otroligt glättiga och upplyftande ”Monkey in Your Soul”. Både skivan och Charlie hade fått ett värdigare slut om Pretzel Logic hade avslutats med ”Charlie Freak”.

Dire Straits
Romeo and Juliet
Från Making Movies.
En låt jag spelat ofta när jag varit nedbruten av olycklig kärlek. Mark Knopflers röst är så härligt uppgiven och idén att välja världshistoriens mest kända kärlekspar som namn i en historia om sviken kärlek är underbar.

Paul McCartney
Here Today
Från Tug of War
En låt som betyder så ofantligt mycket mer när man vet vad den handlar om. John Lennon sköts till döds i december 1980 och ”Here Today” från Tug of War, den skiva som kom ut ett och ett halvt år efter Lennons död, är Paul McCartneys personliga hälsning till sin bortgångne vän. Den är hjärtskärande i all sin enkelhet. Och väldigt vacker.

Hallelulija, Glossolalia!

Glossolalia betyder att tala i tungor. Det är något som man brukar göra i vissa frikyrkor när man blir så uppfylld av Gud att man svämmar över. Och det är faktiskt nära till hands att man själv börjar rabla osammanhängande av glädje när ens öron fylls av Steve Walshs teatraliska stämma på denna, hans andra soloplatta.

Keyboardisten och sångaren Steve Walsh har alltid setts som något av en surkart i rockkretsar.

Efter att ha varit med och grundat symfonirockarna Kansas 1973 och sjungit med dem på sju studioalbum hoppade han av 1981 efter "creative differences" med gitarristen Kerry Livgren, främst över dennes alltmer uttalat kristna texter som Walsh hade svårt att relatera till. Walsh startade AOR-bandet Streets tillsammans med brittiske gitarristen Mike Slamer från City Boy (se tidigare artikel här).

1986 var Walsh tillbaka i Kansas igen och där har han stannat sedan dess. Tyvärr har Kansas med åren reducerats till ett band som nöjer sig med att turnera med sina gamla hitlåtar och inte släpper någon ny musik. Steve anser att den ende som kan skriva Kansasmusik är Kerry Livgren och eftersom Livgren inte längre är med i bandet så får Steve tjäna sitt uppehälle genom att muttrande fara runt och sjunga "Carry On Wayward Son" och "Dust in the Wind" till dödedagar. Tuff skit.

Men i början på det nya milleniet dök plötsligt Steves soloplatta Glossolalia upp från ingenstans. Och den visar med all önskvärd tydlighet att sångaren inte på långa vägar ska räknas ut som en kreativ och konstnärlig kraft.

Glossolalia är en färgsprakande bombastisk musikupplevelse, ett nyskapande sammelsurium av tung industrirock, hjärtskärande nakna ballader, funkig svettig rock och Hollywoodska stråkorkestrar från helvetet. Det är modigt, självutlämnande och framför allt äkta.

Anledningen till att den musikaliska soppan smakar så ljuvligt kan hittas i den lyckliga föreningen av de tre ingredienserna Walsh, producenten Trent Gardner och gitarristen Mike Slamer. Steve Walsh har en oerhört teatralisk, pompös och samtidigt naket sprucken stämma med mörka undertoner. Det har producenten Trent Gardners (Magellan, Explorer's Club) tagit till vara på och öppnat damluckorna på vid gavel så allt får forsa ut fritt. Samtidigt är produktionen extrem med överdådiga orkestreringar och artificiella ljudbilder, ömsom taggtrådsvass industrirock a'la Nine Inch Nails eller Rammstein, och ömsom fluffiga konstrocktongångar i Kate Bushs anda. Och så Mike Slamers raspigt skitiga men samtidigt melodiösa gitarrspel på det. Slamer har inte varit med och skrivit några av låtarna, men hans spel lämnar ändå ett bestående intryck på plattan.

Det är storvulet och nära på kitschigt, men samtidigt så äkta och kompromisslöst att man sväljer det hela med hull och hår. Inledande titelspåret "Glossolalia" är ett hårt riffigt och samtidigt melodiöst nummer, balladerna "Nothing", "Mascara Tears" och "Rebecca" är tårdrypande vackra. "Serious Wreckage" är både smäktande och hård. "Haunted" "Heart Attack" och "That’s What Love’s All About" skulle rocka upp vilket dansgolv som helst och den episka och intrikata "Smacking the Clowns" är skivans höjdpunkt. Den låt som stilmässigt påminner mest om Walshs huvudband bär den passande titeln "Kansas". Texterna behandlar så vilt skilda ämnen som Nordamerikas indianer, rattfylla, brinnande cirkusar och Hitchcockfilmer.

Om du hoppas på att höra ny Kansas musik är det här inte plattan för dig, men om du gillar Steve Walsh röst och tidigare arbeten, samt är öppen för nya intryck, kan Glossolalia mycket väl bli din nya favoritskiva. På grund av uselt promotionarbete från skivbolagets sida är skivan svår att hitta, men det är väl värt besväret att leta. Glossolalia är bland det bästa Steve Walsh någonsin gjort, och en av de bästa rockskivorna som över huvud taget släppts de senaste åren.

Lyssna på balladen "Nothing" här.

Och den hårdare "Haunted man" här.

Kul för Kansasvänner

En något senkommen julafton blir det för vänner av Kansas den 7 februari i år då bandet firar sitt 35-årsjubileum med en speciell konsert i hemstaten. Konserten sker tillsammans med en fullskalig blåsorkester på 50 man och specialgäster som tidigare medlemmarna Kerry Livgren och Steve Morse.


Steve Morse gästspelar med sitt gamla band Kansas i februari.
Foto: Mårten Olsson



Kvällen filmas och skall ges ut på DVD under titeln "There's Know Place Like Home".

Läs mer på bandets officiella sajt