Sommarskägg?

Spock's Beard kommer till Sweden Rock Festival. Nu börjar artistlistan se riktigt trevlig ut. Kan det bli så att jag faktiskt kommer iväg i år?

Artistlistan till årets upplaga av Sweden Rock Festival börjar bli riktigt intressant. Headlinare Ozzy och Judas Priest i all ära, men av de stora drakarna är det egentligen bara Whitesnake som jag är intresserad av att se. Framför allt eftersom de lockar med "very special guests". Låter som om några gamla bandmedlemmar ska få äran att dyka upp och gästspela. Visst vore det underbart att få se Coverdale dela scen med gamla ormtjusare som Bernie Marsden, Mickey Moody, Neil Murray eller Ian Paice, fast risken är att det blir ett rejält antiklimax med en långtidssjukskriven Adrian Vandenberg eller en basslickande Rudy Sarzo istället. Nå, låt oss hålla tummarna för det första alternativet.

Roligt är också att USA:s progrockstoltheter Spock's Beard kommer till festivalen. Deras senaste album X är det bästa de åstadkommit på år och dar och live levererar de med härligt samspel och en fantastisk backkatalog att ösa ur.
Övriga band som jag extra gärna kan tänka mig att se i år är Kansas (Herregud, gubbar, kan ni inte komma med en ny skiva???), Styx och the Cult, men det finns även andra artister som säkert kan överraska. Förhoppningsvis dyker dessutom fler intressanta bokningar upp innan festivalen går av stapeln i juni.

Peppers krånglar till det

Red Hot Chili Peppers hoppas släppa nya plattan innan sommaren, och de har ett extra krångligt arbetsnamn på den...
Dr Johnny Skinz's Disproportionately Rambunctious Polar Express Machine-head är arbetsnamnet på Red Hot Chili Peppers nionde studioplatta. De jobbar med producentlegenden Rick Rubin och nye gitarristen Josh Klinghoffer. Tydligen kan vi förvänta oss en helt ny stil på musiken eftersom basisten Flea har läst musikteori och nu lärt sig hur man skriver låtar. Huga! var det inte det som var charmen med RHCP, att deras låtar var så coola för att de motgick all musikteori?

Phenomenala phånerier

Vad har komikern och språkprofessorn Fredrik Lindström, rocklegenden Glenn Hughes och bondskurken Ernst Stavro Blofeld gemensamt? Jo, Phenomena såklart!

Rockprojektet Phenomena var ursprungligen ett hopkok av Whitesnakegitarristen Mel Galleys storebror och musiktidningen Metal Hammers grundare men kom att bli Glenn Hughes triumfartade återkomst till rockvärlden efter år i knark- och funkträsket. Projektet har fortsatt att sporadiskt ge ut skivor, dock med en ständigt utbytbar samling musiker och skiftande kvalitet. Phenomenakonceptet startade i början av åttiotalet då den brittiske producenten och låtskrivaren Tom Galley fick idén att spela in en rockopera baserad på en historia om en liten flicka med telpatiska krafter. Rocktidningen Metal Hammers grundare Wilfried Rimsberger fick nys om projektet och lät sig bli involverad. Till den löst sammanhängande historien knöts ett gäng studiomusiker mestadels tagna från Whitesnakes dåvarande lineup, dvs. Tom Galleys gitarrspelande lillebror Mel Galley, trummisen Cozy Powell, basisten Neil Murray och keyboardisten Richard Bailey. Dessutom medverkade keyboardisten Don Airey (Rainbow, MSG, Ozzy och idag Deep Purple), trummisen Ted McCenna från Sensational Alex Harvey Band och sist men inte minst som sångare Glenn Hughes, vid den här tiden mest känd från sin tid som basist i Deep Purple under åren 1974-1976. Glenn var nu, tio år senare en paria i rockvärlden, fet som en fjordlax, ständigt upptippad på partypulver, med ett rykte om sig som hopplös att samarbeta med. Bröderna Galley, som kände Glenn från deras tid tillsammans i bandet Trapeeze, valde dock att ge honom en chans, något som både Glenn och alla vi rockfans idag kan tacka dem från djupet av våra hjärtan för.

Musiken på första Phenomenaskivan som släpptes 1984 är melodiös symfonisk hårdrock av klassiskt dåtida stuk med gitarriff, orgel och synthmattor. Det är förvisso stämningsfulla men i slutändan ganska ordinära låtar framförda av riktigt duktiga musiker. Inledande ”Kiss of Fire” är i allt utom text samma låt som ”Gambler” från Whitesnakes Slide it In, kanske inte så konstigt då Mel Galley varit med och skrivit båda två. Andra låtar som sticker ut är balladen ”Phoenix Rising” och den snabbare ”Dance with the Devil” med sina fiolstråkar, en låt som användes som signaturmelodi för SVT:s och Fredrik Lindströms språkprogram Svenska Dialektmysterier. Det riktiga utropstecknet på Phenomenas debutskiva var utan tvekan Glenn Hughes. Visst hade han gjort sig känd som duktig sångare innan, men under sin tid i Deep Purple på sjuttiotalet hamnade han i skuggan av huvudsångaren David Coverdale och många retade sig på Hughes envetna strävan att få sjunga mer i den gruppen. Efter Purple hade han släppt en soloplatta i funk- och soulstil som gått alla oförmärkt förbi, samt projektet Hughes/Thrall som sågs som en återkomst till rätt musikstil men ändå inte rönte så stor uppmärksamhet. På Phenomena förbluffade Hughes alla i rockvärlden med sin ljusa och kraftfulla stämma.

Skivans koncept går i korta drag ut på att en liten flicka med långt rakt svart hår (The Grudge, någon?) och telepatiska krafter råkar ut för hemskheter. Ur rockoperans nio spår är det svårt att utröna någon sammanhängande historia, men det medföljande texthäftet med fantasifulla illustrationer förhöjde i alla fall stämningen och fick en att tro att det faktiskt fanns en uttänkt story. Tydligen fanns långt gångna planer på att ta konceptet på turné med medföljande långtradare där besökare skulle kunna gå in och beskåda målningarna i originalutförande. Det glunkades även om en långfilm och en sådan med samma namn dök också mycket riktigt upp bara något år senare, regisserad av den italienske skräckfilmsregissören Mario Argento. Det visade sig dock att denna film inte hade något alls med rockprojektet att göra, något som var svårt att tro då filmaffischen visade en liknande mörkhårig ung flicka som den på skivomslaget. I filmen medverkade Jennifer Connelly (A Beautiful Mind, the Hulk, Blood Diamond m.fl.) och den brittiske skådespelaren Donald Pleasance som spelat bondskurk mot Sean Connery i Man Lever bara Två Gånger.



Två år senare dök helt oväntat en uppföljare upp i skivbackarna. Phenomena II: Dreamrunner hade en mer varierad musikerlista, Förutom Mel Galley, Neil Murray och Cozy Powell medverkade nu även Thin Lizzys gitarrist Scott Gorham och utöver Glenn Hughes ljuva stämma använde man sig den här gången av inte mindre än tre sångare i form av John Wetton (Asia), Ray Gillen (Badlands) och Max Bacon (GTR). Singeln ”Did it All for Love”, med Wetton på sång blev något av en hit i flera länder i Europa och i Sydamerika. Dreamrunner är mer strömlinjeformad än sin föregångare och låtmaterialet är mer radioanpassat. Tyvärr försvinner en del av charmen med projektet och även om Gillen, Wetton och Bacon alla var duktiga sångare så tror jag de flesta hellre hade sett Glenn Hughes sjunga på alla kompositionerna istället.

1991 var det så dags för en tredje Phenomenaplatta, Inner Visions, denna gång helt utan Hughes men med Queengitarristen Brian May och sångaren Keith Murrell från Mamas Boys som några av de nya ansiktena. Nu var inte heller Rimsberger involverad i projektet, tydligen på grund av meningskiljaktigheter med bröderna Galley. Inner Visions är ett habilt hantverk men bleknar i jämförelse med sina föregångare. Därefter blev det tyst om projektet och inget nytt hördes förrän 2006 då PsychoFantasy dök upp, under titeln ”From Tom Galley, the creator of Phenomena”- på grund av rättighetsproblem då rätten till namnet nu tydligen ägs av Wishbone Ashs förre basist Mervyn Spence. På Psychofantasy var Glenn Hughes tillbaka som sångare, dock bara på tre spår. Övriga åtta kompositioner sjöngs av Keith Murrell och fyra andra sångare varav Tony Martin (som var med i Black Sabbath på nittiotalet) är den ende någorlunda kände. Skivan är klart tyngst av Phenomena-skivorna och har sina stunder men fortsätter ändå den nedåtgående trenden från Inner Visions.

I höstas släpptes ytterligare en skiva med titeln Blind Faith.Av de tidigare musikerna återstår nu ingen, inte ens Mel Galley som tragiskt gick bort i cancer 2008. Däremot förekommer en del svenskar i projektet, bl.a gitarristerna Tommy Denander och Stefan Lindholm och Martin Kronlund samt sångaren Mikael Erlandsson. Därutöver medverkar duktiga sångare som Robin Beck, Terry Brock, Steve Overland och Chris Ousey.

Tydligen har Galley och Rimsberger grävt ned stridsyxan och satsar nu fullt ut på en riktig Phenomenaproduktion med nya idéer på film, musikal och dataspel.
För mig och många andra så kommer Phenomena dock alltid att vara synonymt med Glenn Hughes återkomst till rockvärlden.Och det är ju inte fy skam, direkt.

Hör "Still the Night" från första skivan här

Hör balladen Phoenix Rising härSe videon till "Did it All For Love" här

Se trailern till den extremt fåniga filmen Phenomena som inte har något alls med skivorna att göra här

Skrämmande bra rock

Harem Scarem var ytterligare ett av de där banden som trots så många rätt aldrig fick full pott på högskoleprovet. Det såg rektor Grunge till.

Vissa band kan man aldrig riktigt förstå varför de inte lyckas slå igenom. Kanadensiska Harem Scarem är ett utmärkt exempel på ett rockband som borde ha alla förutsättningar med fantastisk sångare, flyhänt gitarrist, suveräna musiker och radiovänliga låtar. Och visst, de hade under sina tjugo år en hälsosam beundrarskara och var ”Big in Japan” som det heter, men ändå är det inget band som den stora massan känner till. Ja, se olika faller ödets lotter.

Embryot till bandet kom till i slutet av åttiotalet då sångaren Harry Hess och gitarristen Pete Lesperance slog sina håriga påsar ihop. Med trummisen Darren Smith och basisten Mike Gionet var sedan den första uppsättningen av Harem Scarem komplett och den självbetitlade debutplattan som kom 1991 gjorde rejält avtryck, framför allt i hemlandet. Det här var på den tiden man kunde släppa både singlar och videos, och det gjorde Harem Scarem också. Se länkar nedan. Uppföljaren, den mycket hårdare Mood Swings bemöttes med ännu större glädje av kritiker och publik, framför allt blev bandet mäkta populära i Japan. Bandet behöll samma medlemsmatrikel fram till tredje plattan Voice of Reason då basisten Gionet slutade och ersattes av Barry Donaghy. Skivan som är mörkare än båda sina föregångare lyckades inte leverera någon hit och då musikvärlden befann sig mitt i Grungeträsket vid den här tiden så falnade intresset för Harem Scarems melodiösa och körstarka hårdrock. Killarna fortsatte dock oförtrutet med album som Believe 1997 och The Big Bang Theory 1998. Efter ett samlingsalbum samma år lade bandet ner verksamheten men återkom nästan omgående med samma bandmedlemmar, dock under nytt namn; Rubber, tydligen för att de själva tyckte de bytt musikstil så pass att ett namnbyte skulle vara försvarbart. Fan tro't , sa Relling.
Debutplattan Rubber (som lanserades under det gamla bandnamnet i Japan) var poppigare och mer radiovänlig än föregångarna. Efter skivan lämnade trummisen Darren Smith bandet. Han ersattes av Creighton Doane inför Ultra Feel år 2001. Våren 2002 var bandet tillbaka med sitt ursprungsnamn och albumet Weight of the World som hyllades som en återkomst till det klassiska hårdrockssoundet på de tidiga skivorna samtidigt som man fortsatte på den nyinslagna moderna stigen från Rubber-skivorna. Bandet var fortsatt aktivt med skivsläpp under första decenniet på 200-talet men i juli 2008 släpptes Harem Scarems tolfte och sista studioalbum Hope. Efter splittringen har bandmedlemmarna fortsatt att samarbeta i olika konstellationer. Bland annat startade Harry Hess och Darren Smith projektet First Signal som släppte debutplatta i somras.

Förutom de tolv studioplattorna finns en uppsjö samlingar och liveskivor samt samlingar av tidiga demoinspelningar. Med olika namn och versioner beroende på vilket land de släppts i, kan det vara riktigt svårt att hålla reda på vilka skivor som är vilka. Utöver Harem Scarem och Rubber har Harry Hess, Creighton Doane och Pete Lesperance dessutom hunnit med att släppa soloskivor. Lesperance startade även bandet Fair Ground som släppt en skiva.

En stor del av charmen med Harem Scarem ligger i de självklara melodierna i låtarna och kvalitéerna i Lesperances gitarrspel och i pipan hos Harry Hess. Faktiskt är samtliga medlemmar riktigt duktiga sångare vilket hörs i körerna som sitter som pitten i Greta. Rent musikaliskt är det lätt att hitta Harem Scarems inspirationskällor i band som Def Leppard, Journey, Queen och sentida Van Halen men jag tycker att kanadickerna på sina skivor har varit mer framåtskridande och pigga på förändring än sina inspiratörer (med självklart undantag för Queen). I Hess och Lesperance hade bandet ett riktigt starkt låtskrivarpar och Lesperance är en underskattad gitarrist. Kanske finns en liten del av anledningen till bandets uteblivna jättesuccé i att musiken var lite för hård för AOR-fanatiker samtidigt som det var för snyggt och melodiöst för Metalfansen.

Om jag ska räkna upp favoriter ur bandets ovanligt homogena skivkatalog så får man börja från början och säga att debutskivan inte går av för hackor, med pärlor som inledande hårda ”Hard to Love”, balladerna ”Honestly” och ”Something to Say” samt ”With a Little Love” som låter som sentida Whitesnake. Fast det är på Mood Swings som Harem Scarem blir riktigt, riktigt bra. Hela plattan håller jämn kvalitet men utstickare är tuffa ”No Justice” , coola ”Jealousy” och Queendoftande ”Just Like I Planned” med sina snygga a’ Capella körer. Även Voice of Reason är en spännande bekantskap med en del roliga arrangemang och mer komplexa sångstrukturer, för att inte glömma fetrockande Weight of the World med höjdare som “All I want” och “Voice Inside”.

Musikgormander med fäbless för artister som Winger, Extreme och Def Leppard men som även kan tänka sig lite tyngre tongångar i grytan (och nu tänker jag på alla i klassen, men framför allt på dig, Kristofer!) gör gott i att ta sig en provslev av Canadas finest.

Namnet Harem Scarem? Nja, det är inget skrämmande i det. Tydligen är det taget från ett tv-avsnitt av Snurre Sprätt. Det är väl Heavy Metal att döpa sitt band efter en tecknad harpalt?

Kolla på en pudelrockig video av "No Justice" här

Tänd ett doftljus och njut av "Honestly" här

Kolla på en mindre hårig Harry i låten "Die Off Hard" här

Man kan även hitta några av skivorna på Spotify.