Med tanke på att det här förefaller vara bandets svanesång, borde kanske en helt annan pippi pryda omslaget på Black Country Communions tredje studioalbum Afterglow. Tvärtemot vad som sägs i alla tillrättalagda intervjuer i samband med skapandet av den här skivan, likväl som de två tidigare, så känns det som om BCC har varit ett tämligen skakigt projekt från allra första början. Supergrupper plägar gärna vara så, och med ett såpass uttalat färdigsatt koncept som producent Kevin Shirley skapat för den här konstellationen var det svårt att verkligen ta bandmedlemmarnas försäkringar om broderskap och äkta bandkänsla på allvar. Icke desto mindre har jag uppskattat båda de tidigare alstren för sin klassiska sjuttiotalsrock framförd med sammanbiten panache av Glenn Hughes och kompani. Därför känns det verkligen synd om det nu skulle visa sig att det här är det sista vi får höra av BCC eftersom Afterglow är det klart bästa bandet åstadkommit.
Glenn Hughes står för den absoluta lejonparten av låtskrivandet den här gången. Tydligen var det från början meningen att låtarna skulle förekomma på en ny soloplatta från Glenn, men han valde att ta med sig materialet till bandet istället, kanske för att det inte blev någon tid över till gemensamma låtskrivarsessioner, eller för att det material de skrivit tillsammans helt enkelt inte höll måttet. Det gör samtliga 11 låtar här, från inledande "Big Train" med Hendrix "Machine gun"-vibbar till avslutande Kashmiriga "Crawl". Däremellan kan man njuta av höjdarspår som "This is Your Time" med svängigt riff eller "Midnight Sun" som med Sherinians keyboardintro leder tankarna till Deep Purple cirka Burn eller Stormbringer. Titelspåret lånar mycket av Zeppelin och "The Circle" skulle kunna ersätta "Mistreated" i vilket Purple-set som helst. "Common Man" snor visserligen riffet från Rushs "Tom Sawyer" men har i övrigt en såpass egen still att man överser med stölden. "Dandelion" och "The Giver" är lugnare historier vilket gör att den här skivan sammantaget är bra mycket softare än sina två föregångare. Det känns också som att valet att låta Glenn huvudsakligen stå för låtskrivandet har skapat en mer tydlig och enhetlig stil. Där de två tidigare skivorna försökte kombinera allt från Free, Bad Company, Zeppelin, Purple och Sabbath med ren Heavy Metal befinner sig Afterglow i ett tryggt rike där endast Purple och Zeppelin är gudar. För många kockar på soppan och det där...
Låtarna är snabbt inspelade, live i studion, vilket också skapar en mer angelägen ton och stämning, jämfört med tidigare. Om framförandet går det inte att skriva annat än superlativ. Främst Hughes imponerar i sedvanlig stil. Att den mannen inte får tarmvred varje gång han sjunger är för mig ett rent mysterium.
Är det något litet negativt jag har att tillägga, så är det att allt är så tydligt skrivet efter en mall. "- Nu ska vi spela klassisk sjuttiotalsrock med alla ingredienser, grabbar". Skillnaden mellan BCC och de klassiska band de inspireras av är att Purple och Zeppelin inte försökte göra klassisk sjuttiotalsrock, de gjorde bara musik.
Som sagt, här finns mycket att gilla och om det nu skulle visa sig att Afterglow blir det sista bandet gör ihop så vore det synd, när de så tydligt verkar vara på rätt väg.
