Att maestro Jon Lord gick ur tiden i somras gör att hösten ser ännu lite gråare ut.
Den 16 juli avled Jon Lord, och förlorade därmed en tids kamp mot cancern. Trots att jag visste om att han var sjuk, var nyheten ganska oväntad och sorgen som slog mig var jag oförberedd på. I takt med att jag blivit äldre har min vurm för idoler och kändisar minskat om möjligt ännu mer, framför allt som jag genom åren fått möjligheten att intervjua många av de musiker jag beundrar. Jon Lord fick jag aldrig chansen att träffa, men ändå känns det som om jag kände honom på något sätt. Jag har lyssnat så mycket på hans musik och hört och läst så många intervjuer med honom att jag tycker mig kunna bilda mig en ganska god uppfattning om hans personlighet. I den dysfunktionella familj som Deep Purple var, kändes Jon som en värdig morfar som skakade på huvudet åt de största utsvävningarna och alltid behöll en typisk brittisk värdighet. Faktum är att han med åren utseendemässigt kom att växa in i sin personlighet som redan från början var den distingerade silverfärgade gentlemannen, även om han under sjuttiotalet mer såg ut som en ensemblemedlem från musikalen Hair, och under åttiotalet odlade någon form av Men in Black-look med ständiga solbrillor och mörka kläder.
Jons betydelse för mitt favoritband och rockmusiken generellt går inte att överdriva. Hans mullrande hammondorgel kommer för alltid att vara essensen i Purples sound och fortsätter att så vara även om det är många år sedan han lämnade bandet. Lyssna bara på orgelsolot i "Pictures of Home" och håll sedan käften.
En personlig favorit för mig i Jons solokatalog är plattan Before I Forget från 1981. Där försökte han sig, efter ett antal skivor med klassisk musik, på att göra en mer regelrätt popsoloplatta med allt från rock och honky tonk till vackra pianoballader. Första sidan spretar åt alla håll med poprock tillsammans med Bernie Marsden, medeltidsmetal med ondskefullt trumlande av Cozy Powell och symfoniska lekar i "Bach onto this". Andra sidan är mer tillbakalutad och bjuder framför allt på en av de vackraste instrumentala bitar som någonsin skrivits i "Burntwood", med magiskt bandlöst basspel av Neil Murray. Ett Youtubeklipp på låten hittar ni här
Vila i Frid, Jon. Du fattas oss!
Den 16 juli avled Jon Lord, och förlorade därmed en tids kamp mot cancern. Trots att jag visste om att han var sjuk, var nyheten ganska oväntad och sorgen som slog mig var jag oförberedd på. I takt med att jag blivit äldre har min vurm för idoler och kändisar minskat om möjligt ännu mer, framför allt som jag genom åren fått möjligheten att intervjua många av de musiker jag beundrar. Jon Lord fick jag aldrig chansen att träffa, men ändå känns det som om jag kände honom på något sätt. Jag har lyssnat så mycket på hans musik och hört och läst så många intervjuer med honom att jag tycker mig kunna bilda mig en ganska god uppfattning om hans personlighet. I den dysfunktionella familj som Deep Purple var, kändes Jon som en värdig morfar som skakade på huvudet åt de största utsvävningarna och alltid behöll en typisk brittisk värdighet. Faktum är att han med åren utseendemässigt kom att växa in i sin personlighet som redan från början var den distingerade silverfärgade gentlemannen, även om han under sjuttiotalet mer såg ut som en ensemblemedlem från musikalen Hair, och under åttiotalet odlade någon form av Men in Black-look med ständiga solbrillor och mörka kläder.
Jons betydelse för mitt favoritband och rockmusiken generellt går inte att överdriva. Hans mullrande hammondorgel kommer för alltid att vara essensen i Purples sound och fortsätter att så vara även om det är många år sedan han lämnade bandet. Lyssna bara på orgelsolot i "Pictures of Home" och håll sedan käften.
En personlig favorit för mig i Jons solokatalog är plattan Before I Forget från 1981. Där försökte han sig, efter ett antal skivor med klassisk musik, på att göra en mer regelrätt popsoloplatta med allt från rock och honky tonk till vackra pianoballader. Första sidan spretar åt alla håll med poprock tillsammans med Bernie Marsden, medeltidsmetal med ondskefullt trumlande av Cozy Powell och symfoniska lekar i "Bach onto this". Andra sidan är mer tillbakalutad och bjuder framför allt på en av de vackraste instrumentala bitar som någonsin skrivits i "Burntwood", med magiskt bandlöst basspel av Neil Murray. Ett Youtubeklipp på låten hittar ni här
