Asia-en lavalampa i Las Vegas

Så skrattretande kitchigt och over the top så att det vänder och blir vackert? nej jag talar inte om Las Vegas utan om AOR-giganterna Asias senaste album. Man kräks och njuter om vartannat. Låt oss jubelhulka ihop!

Jag retar mig lite på uttrycket guilty pleasures- något man skäms för att man gillar men ändå inte kan låta bli. Om man gillar något så är det väl inget att skämmas för (ja, det skulle väl vara om man var koprofag då kanske...)?
Jag står för att jag njuter av att lyssna på Asias senaste alster Omega. samtidigt kan jag inte låta bli att skratta som en hyena och skaka på huvudet åt de debila texterna och bitvis tramsiga melodierna. Det är verkligen blandade känslor, som att titta på en lavalampa. Det är asafult men ändå ganska fascinerande att följa de där bubblorna innanför glaset.

AOR-supergruppen Asia har väl aldrig kunnat anklagas för att vara subtila eller inneha rollerna som någon form av stilikoner. De bildades i början av åttiotalet ur spillrorna av symfonirocksgiganter som Yes, Emerson Lake and Palmer och King Crimson. Med debutalbumet och singeln "Heat of the Moment" regerade de på amerikansk radio något år men allt för stora egon krossade snart gruppens fortsatta styre.

Sedan några år är gubbarna återförenade. En ny studioplatta härom året gjorde ingen-inte ens fanatiska fans lyckliga men vårens nya alster Omega har gått hem i stugorna desto mer. Och man förstår när man hör skivan. Det här är oförställt fantastiskt fånig pompös rock av en stil som inte görs längre. En ohelig blandning av Abba, Andrew Loyd Webber, engelsk kyrkomusik och hård bluesrock med feta orgelmattor. Musikveteranerna lyckas på alla sätt ingjuta äkta känslor i spektaklet och sångaren/basisten John Wettons röst har mer personlighet än på många år vilket är mer än man kan säga om hans klyschiga texter. Där ryms alla floskler och oneliners som någonsin dykt upp i rockvärlden. varenda textrad är en klassisk rocklåtstitel i sig själv.Fascinerande att en veteran som spelat i allt från King Crimson, Wishbone Ash och UK till Uriah Heep och Roxy Music inte kan komma upp med mer djuplodande alster.

Skivan inleds förtjänstfullt med tunga "Finger on the Trigger" som riffar Deep Purpliskt men där slutar alla likheter. Här är körpåläggen fetare än degen till amerikansk pan pizza och keyboardtyfonerna snurrar vilt över nejden.

Efterföljande "Through My Veins" tuggar på i Albert & Herbert-lunk men lyfts av gamle sparrisen Steve Howes inspirerande gitarrspel. "Holy War" (unik låttitel, någon?) innehåller pianoklink i enlighet med alla stora Asia-hittar och leder tankarna till seglarskor och midjekorta jackor med axelpuffar. Man får smak av pizza med bernaisesås i munnen. Sedan kommer inte "Den blomstertid nu kommer", vilket man kan tro, utan "Ever Yours" en svulstig ballad i samma stil som gamla "The Smile has left Your Eyes". Det är det här som Asia gör allra bäst.

"Listen Children" följer och Ooooops, där kom den där pizzan upp. Inget får en att vakna som lite kräks i munnen. Här är refrängen i allra sliskigaste laget, till och med för att vara Asia. Och vad sägs om textraden:"What You say, Step this way, it's Ok, Ecoutéz"? Asia är liksom en pastisch på sig själva, Mer Spinal Tap än vad Spinal Tap är.

"End of the World" mullrar och skriker melodiöst som klassisk Asia, "Light the Way" är lite väl Abba för att klara miljökraven men vad spelar det för roll när vi står inför plattans absoluta höjdpunkt. I den förhoppningsvis självbiografiska "Emily" berättar John Wetton en tårdrypande historia om sin kärlek till en flicka som aldrig kan bli besvarad. Varför? Jo i slutet av texten får vi svaret, kärleksfullt formulerat sålunda:

Emily, I concede, in my gullibility
I was blind to the signs of your sexuality
Now it can't be denied, you bat for the other side
Mercy me, c'est la vie, Emily

Efter en sådan tour de force gör det ingenting att efterföljande "Still the Same" är hemskare än lakritspopcorn eller att "There Was a time" innehåller panflöjtsperversiteter. "I Believe" är svulstig radiorock i gamla skolan och albumet avslutas med "Don't Wanna Lose You", ännu en cigaretttändarballad som trimmar tårkanalerna.

Det här kan förfalla vara en sågning, men i så fall är den kärleksfull på alla vis. Den man älskar den agar man. Mina joggingturer i sommar med Omega i hörlurarna har förgyllts av skratt och gråt om vartannat när Palmer, Wetton, Howe och Downes, dessa grå eminenser rört om mitt inre. Fantastiskt fånigt. Och livet behöver mer av det; fantastiska fånerier.

Sug ut det Sista av Sommaren

Än finns några varma sommarkvällar kvar i allmanackan. varför inte leka Hemingway och smutta en svalkande Mojito på verandan?

Den kubanska drinken Mojito har serverats på baren La Bodeguita de Medio i Havanna sedan 1940-talet. Baren var Ernerst Hemingways stamlokus och mojito var hans favoritdrink. Nu kan man njuta denna svala mumsing enkelt genom att köpa en liter
färdigblandad Mojito Mamasita (Art. nr: 86920) i Systembolagets beställningssortiment. Flaskan innehåller en färdig blandning av vit rom, färsk limejuice och färsk mynta. Allt är klart, häll bara upp i glas med is, dekorera eventuellt med lite färsk mynta eller en klyfta lime och toppa med sodavatten och voilá; du är redo att skriva en bok om fiskande pensionärer. Saludos!


Lyssna sedan på "Mojito Girl" med Euope eller varför inte "Staring at the Sun" med Hemingway?

Ösigt på ön, eller ödsligt?

Bara fyra skivor att lyssna på resten av sitt liv? Då står man inför ett komplicerat val, och ett man inte tar så lättvindigt.

I musikrecensioner läser man ibland om Desert Island Discs; de där skivorna som är så ofantligt bra att om recensenten bara fick ta med sig ett fåtal skivor till en öde ö och aldrig höra någon annan musik än den han tagit med sig, så skulle just den där skivan vara med i samlingen.
Nu är ju det här en helt hypotetisk och ganska fånig tanke. Varför skulle man bara få ta med sig några få skivor? Och vad skulle man spela dem på? Och finns det el på ön? Eller kaffe till skivorna?
Skit i verkligheten, förutsätt nu att man bara får välja fyra skivor att lyssna på i evigheters evighet. Låt oss för enkelhetens skull tillåta dubbel cd:s och även Best of-samlingar men inga flerskivorsboxar.
Fyra skivor… av alla hundratals favoriter man har…
Då är det många faktorer man måste ta i beaktning för att välja rätt. Låt oss skärskåda dem.

Nytt eller gammalt?
Det faller sig ganska naturligt att den musiken man lyssnar mest på för tillfället är den senaste musiken man hört och gillar. Men det behöver ju inte betyda att den kvalar in bland ens favoriter genom tiderna. Jag har lyssnat tusentals gånger på Machine Head med Deep Purple men ska jag vara ärlig är det nog mer än tre år sedan jag hörde hela plattan rakt igenom. Jag kan den liksom ändå. Däremot har jag hela sommaren oavbrutet diggat Melees Devils and Angels. Fast betyder det att den är så bra att den kan föräras att följa med till en öde ö? Här måste man nog gå på säkerhet före nyhetens behag. Musik som betytt mycket genom åren. Som skänker minnen och berör så där extra, som stått tiden och trender emot och fortfarande är lika bra efter tusentals genomlyssningar.

Kvantitet eller kvalitet?
Enligt våra helt egenpåhittade regler är Dubbel-cd Ok. Det betyder att man i praktiken i rent sniket kvantitetstänkande skulle kunna ta med sig före detta vinyltriplar (numera komprimerade till dubbel-cd) som Yes Tales from the Topographic Oceans eller Wings Over America. Fast vad skulle det hjälpa? Vill man verkligen höra skitnödig veganprogg 24/7 bara för att det är mycket musik? Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig Wings Over America då man får både en del Beatles och de bästa Paul McCartneylåtarna frejdigt framförda live , fast då det även innefattar lika frejdig falsksång från fru McCartney så får man nog passa på den också. Annars är ju just live-vinkeln ganska bra. Då får man en typ av Best Of från sitt favoritband samtidigt som låtarna framförs i ett sammanhang. Bättre än regelrätta Best Of-samlingar som för mig framstår som platta. Jag är mer en albumsnubbe. Det finns ju faktiskt en hel del andra studioplattor i dubbelformat. Goodbye Yellow Brick Road, Lamb Lies Down on Broadway, Physical Grafitti, Beatles White Album, Stones Exile on Main St. Chicagos andra skiva…
Ja det här tål verkligen att tänkas på.

Lojalitet eller känsla?
Mina största hjältar är Deep Purple (Jag bortser från självklarheter som Beatles, jazz och klasisk musik). Fast jag älskar Deep Purple som helhet; allt de gjort på ont och gott, alla olika medlemmar genom åren, alla ups and downs, fula och vackra skivomslag, klassiker och kräkmedel. Det är hela känslan av Deep Purple jag älskar. Det betyder inte nödvändigtvis att jag skulle ta med fyra av deras studioplattor till ön. Jag föredrar till och med närbesläktade plattor som Rainbows Rising eller Tommy Bolins Teaser före Purples egen Machine Head. När man bara har fyra skivor att luta sig mot resten av sitt liv kan man inte hänge sig åt snedvriden lojalitet. Nej, själv är bäste dräng!

Konklusion
Tja… egentligen bara att jag ska hålla mig borta från vatten i fortsättningen för att slippa riskera skeppsbrott. Men om jag nu skulle hamna på en öde ö så skulle dessa fyra skivor antagligen finnas med i packningen (i alla fall den här veckan).

Kevin Gilbert: Thud
Deep Purple: Made in Japan
Steve Walsh: Glossolalia
Beatles: White Album.


eller kanske

Dave Matthews Band: Crash
Tommy Bolin: Teaser
Steely Dan: Pretzel Logic
Led Zeppelin: Houses of the Holy

eller...
Thin Lizzy: Live and Dangerous
Beatles: Revolver
Whitesnake: Come an Get it
Rainbow: Rising

Aaaaaargh! Tur man har en Ipod så man får plats med all musik...

Kräftor kräva dessa drycker

Spännande tider för oss ölälskare. Nu har vi ytterligare en god ursäkt att prova nya birasorter då kräftkalasens glada tid är här

Den varma sommaren har i mitt fall resulterat i mestadels inmundigande av mustiga viner från Argentina då grillen stått rykande dygnet runt, men nu då sensommarens svalare vindar sveper in och våra kloutrustade röda vänner väntar i dillbuskarna så finns det bara en dryck som duger och det är öl. Med ett Sverige som fullkomligt svämmar över av duktiga microbryggerier och småölproducenter finns här mycket att botanisera bland. Här är mina favoriter inför kräftbonanzan.



Pistonhead Hot Rod Lager
Spendrups rock'n roll-inspirerade lager var bara menad att finnas på marknaden på prov i tre månader men har uppenbarligen varit så populär att man valt att fortsätta producera den lilla rackaren. jag skall inte vara så förmäten och påstå att detta beror på Rockbloggen men jag rekommenderade faktiskt Pistonhead redan i februari. Det kaxiga ölet med arom av citrus och grapefrukt är en utmärkt kompanjon till skaldjursfrossan.



Oppigårds Slåtteröl
I princip felfria bryggeriet Oppigårds har hjälpt till att öka min bmi under sommaren med deras Summer Twist men just till kräftorna tror jag mer på deras Slåtteröl. Den har större beska och lite mer tysk feeling. Aldrig fel, sade Carl Heinz Rummenigge.



Dugges No.1 lager
Ännu en sommarfavorit, den här gången från lilla Göteborgsbryggeriet Dugges. Deras No.1 lager har en nästan aleisk karaktär (se där! jag hittade på ett nytt adjektiv!)och passar till allt ätbart utom möjligtvis Marabous Polkachokladkaka.

Tony Carey- musikalisk vagabond

Han må vara mest känd för sin korta tid som keyboardist i Rainbow, men som soloartist har Tony Carey mer gemensamt med artister som Bruce Springsteen, John Mellencamp eller Pink Floyd än med svulstig hårdrock.

Första gången jag hörde musik från Tony Carey var i de inledande sekunderna på Rainbows mästerliga album Rising från 1976 . Det är Tonys flinka fingrar som frambringar de stämningsfyllda keyboardintrot till öppningsspåret ”Tarot Woman”. Californienfödde Tony Carey var bara 22 år när han 1975 headhuntades som keyboardist till den nya uppsättningen av Rainbow. Han förgyllde även den efterföljande liveskivan On Stage med improviserade klaviatursolon och dueller med häxmästaren Ritchie, men såsom plägar ske med musiker som spelar med herr Blackmore var Carey snart ute i kylan och utbytt, ett offer för den eviga svängdörrspolitik som kom att bli Blackmores och Rainbows adelsmärke.

Tony hängde inte läpp för det. Han flyttade till Västtyskland där han fick gratis tillgång till en studio och började skapa och spela in musik i överflöd, nu inte bara som keyboardist. På sina egna låtar trakterade han samtliga instrument från gitarr och bas till sång. Och det lät inte alls som Rainbows medeltids metal. Tony Careys tidlösa blandning av rock, singer/songwriterpop och ballader har alltid spelat an på de känsliga strängarna och skamlöst ylat om det hjärtat är fullt av; kärlek, sorg och glädje, men ofta även politiska och samhällskritiska teman. Hans skivor skiftar från streetsmarta sedelärande gangsterhistorier till romantiska vagabondsagor. När han velat skriva om mer utspejsade ämnen har han gjort det under pseudonymen Planet P Project.

Tony Careys första officiella soloverk I Won’t Be Home Tonight släpptes 1982. Singeln med samma namn gick upp på listorna i hans hemland USA. Ett antal instrumentala plattor och två album under Planet P-betäckningen släpptes, följt av Careys mest kommersiellt framgångsrika skiva Some Tough City 1984 med singlarna ”Fine Fine Day” och ”First Day of Summer”. Efterföljande Blue Highway var den sista skivan som gavs ut på stort bolag i USA men Tony har fortsatt att släppa skivor med jämna mellanrum i Europa under alla år och hans diskografi är idag uppe i ett trettiotal skivor inklusive samlingar och liveplattor. Han har dessutom komponerat ett antal filmsoundtracks i Tyskland och producerat och gästat på skivor av artister som Mark Knopfler, Jennifer Rush, John Mayall & the Bluesbreakers och Joe Cocker.

Tony Carey har alltid haft en stor plats i många svenskars hjärtan och 2004 kom han hit för en kortare turné som uppskattades och uppmärksammades mycket. Därefter har han dykt upp på våra breddgrader ett flertal gånger och till och med släppt livealbum och dvd från sina konserter här. 2009 tog han det tveksamma beslutet att hoppa med i Joe Lynn Turners tributeband Over the Rainbow med gamla avdankade Rainbowmedlemmar och Ritchies tyske son Jürgen, men sjukdom tvingade honom att backa ur projektet innan de nådde Sverige och Sweden Rock Festival.

Det är svårt att få något grepp om Careys bastanta skivkatalog, eftersom den består av så många best of-samlingar, nyutgåvor och nyinspelningar av gamla låtar samt hopkok av outgivet material som sträcker sig över flera år. Personligen är jag svag för den andra Planet P Project-plattan, dubbelalbumet Pink World som kom 1984. Det är ett konceptalbum med paranoid kalla kriget-känsla om en liten pojke som badar i radioaktivt avfall och får superkrafter. Bland Tonys solomaterial är kanske Some Tough City bäst med sitt tema om storstans skuggsidor eller Bedtime Story-ett soundtrack till den tyska filmen Der Joker. Men varje skiva har sina guldkorn, som det oerhört stämningsfyllda titelspåret från Storyville eller ”Cover it Up” från Cold War Kids, ett inlägg i abortfrågan som handlar om katolikernas förbud mot kondomer. För att inte tala om charmiga ”She Moves Like a Dancer” från Blue Highway…

Vad som fascinerar med Tony Careys verk är hans allroundmusikalitet. Såväl text och musik som produktion är personlig, begåvad, känslosam och intelligent. Hans raspiga röst förmedlar stämningar på ett alldeles eget sätt och framför allt hans klaviaturspel är följsamt och njutbart. Ofta har multiinstrumentalisters skivor en tendens att låta konstgjorda, som ett gäng kloner spelat in tillsammans, men Carey lyckas skapa samspel och spänningar i musiken trots att han spelar det mesta själv.
Ett bra ställe att börja på om man är osäker i Careydjungeln är samlingsplattan A Lonely Life-The Anthology, men annars är många av skivorna, framför allt de under Planet P-namnet, tematiskt lagda och avnjutes bäst i sin helhet.

Kolla in en gammal video på "Fine Fine Day" här.

kolla in videon till singeln "I Won't Be Home Tonight" här

Ett videocollage på balladen "For You" finns här.

Planet P Project
Planet P Project är i alla former synonymt med Tony Carey. Det är han som utöver att ha skrivit all musik och producerat, även sjunger och spelar alla instrument utom trummor och enstaka blås. Debutplattan som kom 1983 har inte åldrats med grace på grund av det daterade synthljudet men uppföljaren Pink World står sig än idag. 2003, nästan 20 år efter föregångaren dök plötsligt en ny PPP-platta upp. 1931 var del ett i en trilogi betitlad Go Out Dancing som behandlar nazismens framtågande i Tyskland på trettiotalet. Tvåan Levittown följde 2008 och avslutande Out in the Rain kom förra året. Trilogin är temamässigt oerhört deprimerande och musikaliskt hör det till det tyngsta och svåraste Carey spelat in.

Checka in en helmysko video på "Behind the Barrier" från Pink World här.