Summer smile!

Glad sommar på er! Nu tar jag semester och blir analog. Jag ska äta och dricka gott och spisa god musik hela sommaren. Här har ni några mat- och musiktips att njuta av i värmen.Vi ses i augusti!

Soulig sommarsalsa
Den här paprikasalsan har en härlig grillsmak och passar till allt kött. Go easy on the sambal om ni inte pallar lite hetta.

Paprikasalsa
1 lagom liten burk
1 röd paprika, 2 vitlöksklyftor, 2 schalottenlökar, 2 tsk sambal oelek, 2 tsk Citronsaft
Sätt ugnen på 150 grader. Lägg schalottenlökarna och vitlöksklyftorna oskalade på en plåt och rosta i ugnen högst upp nära grillgallret i 20 minuter. Plocka ut vitlöksklyftorna och låt schalottenlökarna ligga kvar och rostas i 15 min till. Lägg åt sidan och låt svalna. Höj temperaturen till 250 grader. Dela och kärna ur paprikan. Grilla i ugnen 10-15 minuter. Skala alla grönsakerna och mixa allt slätt med stavmixer tillsammans med sambal oelek och citronsaft. Häll upp på burk.
Lyssna på: ”Party on Your Pussy” med Red Hot Chili Peppers eller varför inte hela White Pepper-plattan med Ween. Eller Stevie Salas Colourcode.

Ingredienser man inte kan vara utan i sommar:
Chévreost (till geggor, fylld fläskfilé, i sallader. På quesadillas,)
Dijonsenap (till glazer, geggor, marinader,dressing)
Mynta (till sallad, efterrätter,mojitos, caipirihnas)
Berbere (till köttfärssåsen, i marinader och glazer)
Kronärtskockshjärtan i burk (till sallader, förrätter)
Färsk ingefära (till marinader o glazer, geggor eller efterrätter)
Liquid smoke(till marinader och glazer)
Persikor (nej,det är inte fel med frukt i maten)
Muscovadosocker(till efterätter,glazer)

Lyssna på:
Förutom det självklara; Dave Matthews Big Whiskey and the Groogrux King

Francis Dunnery: Tall Blonde Helicopter
Glad.ösig bitvis akustisk rock med glimten i ögat och hjärtat på rätta stället

Spock’s Beard: Day For Night
Varm, sprudlande,intrikat progrock. Man blir glad bara man ser omslaget.



Ginger: Yoni
Asadödsaösig soloplatta med attityd.

Jack’s Mannequinn- The Glass Passenger
Sångaren Andrew McMahon sjunger ärligt och äkta om sin tuffa kamp mot leukemi som han vann. Vackert och bitvis faktiskt riktigt rockigt.

Amerikansk sjuttiotalsrock
Punken må ha exploderat i slutet på sjuttioatlet, men det märktes ändå inte nämnvärt på topplistorna i staterna där arenaband som Foreigner, Styx och Boston regerade. Deras musik fyllde ishallar och sportarenor från kust till kust. Här i Europa må många av dem ha varit helt okända, men det är ganska förståeligt eftersom artisterna sällan turnerade här. Varför bry sig om oststinkande fransoser och pölsaglufsande svenskar när man hade en multimiljonhövdad publik i hemlandet? Det måste musikaliskt sett ha varit himmelriket att bo i en amerikansk medelstor stad i mitten/slutet på sjuttiotalet då en ny artist dök in i stan för konsert i princip varje kväll. För att inte tala om alla engelska band som kom över pölen för att gräva guld…

Förutom världskända band som Kiss, Aerosmth, Alice Cooper, Styx, Boston och Kansas kunde man även njuta av för oss mindre bekanta namn som Eddie Money, Edgar Winter band, Rick Derringer, Billy Squier, The J.Geils band, Grand Funk Railroad, Legs Diamond, Bob Seger, Pat Benatar, Starz, Angel, Foghat, REO Speedwagon, Loverboy, Triumph 38.Special och många fler.

Gemensamt för dem alla är catchiga låtar med nonsenstexter, Tajt och snyggt framförda utan att göra ett alltför seriöst eller djupt själsligt intryck. Den musikaliska motsvarigheten till Köttbullar å potatismos med rårörda lingon och inlagd gurka, Det går inte att misslyckas helt enkelt!
Lyssna på vilket som helst av de ovanstående artisterna, eller varför inte digga den här spotifylistan?

Simma lugnt och glöm inte att vänta minst 20 minuter efter att ni ätit innan ni hoppar i plurret.

Kuckeliku säger tupén

Chickenfoot är inte hönsskit...

Jag ville så gärna tycka illa om det här, och oddsen för att jag skulle göra det var tämligen låga. Bara tanken på ännu en supergrupp får det ju att vända sig i magen. Och när det som i det här fallet är fråga om fyra proppmätta tupétoppade viagraknaprande rockmiljonärer som alla passerat bäst före datum och inte behöver göra ett skapandes grand i resten av sitt liv, ja då kunde ju förhoppningarna på Chickenfoot inte vara särskilt höga.

Sammy Hagar kommer förvisso alltid att ha en hedersplats i rockhistorien för sina insatser på Montroses debutskiva men sedan dess har han mest förstört det han varit inblandad i. När han gick med i Van halen blev de snälla, seriösa och alkoholiserade. Sammys egen solokarriär är lika intressant som innehållsförteckningen på en tandkrämstub.

Michael Anthony var lille korpulente snälle basisten i Van Halen som ,när bandet återförenades med David Lee Roth fick sparken bara för att han fortfarande var kompis med Sammy Hagar.

Chad Smith, före detta rockgalning, numera sansad småbarnsfarsa. Är till vardags glad trummis i Red Hot Chili peppers och dessutom bästa polare och stundtals musikalisk samarbetspartner med ex-Purplebasisten Glenn Hughes.

Och så den obligatoriske gitarrhjälten då. Genomhyvens Joe ”Satch” Satriani. Är det någon av de här fyra som faktiskt borgar för att Chickenfoots musik skulle kunna tänkas vara lite intressant så är det han. Satch har ju en lång framgångsrik solokarriär bakom sig. Som gitarrist är han oantastlig, men som låtskrivare blir han lätt lite spretig och navelskådande. Som sologitarrister plägar bliva. Att han kan åstadkomma fantastiska saker i en gruppmiljö visade han med all önskvärd tydlighet 1994 då han på några turnéer hoppade in som gitarrist i Deep Purple och inte bara återförde Gillan och Co från chocken att ha förlorat Ritchie Blackmore, utan även själv kom till sin rätt på ett underbart sätt när han skulle tolka andras låtar och jamma med ett riktigt band.
Ja, som sagt. Mina förhoppningar på projektet Chickenfoot var inte särskilt höga, snarare i nivå med bandnamnet. Nere vid fotknölarna.

Att det kan vara så kul att ha fel!
Den här plattan innehåller 11 schwännngiga bredbenta amerikanska knallpulverskott i samma anda som de glada arenarockband som turnerade runt i USA i mitten och slutet på sjuttiotalet. Legs Diamond, REO Speedwagon, Bob Seger, 38 Special, J.Geils Band, Foghat, Billy Squier, Ted Nugent…

Chad Smith får här leka John Bonham ända ut i skägget, Hagars som vanligt debila texter gör sig klart bättre i denna lite mer happy-go-lucky-miljö än Van Halen var och Satriani skiner som en silversurfare när han får kompa,licka och riffa inom mer satta ramar.

Klart här finns blankskott, men rent generellt blir man skitglad när man hör Chickenfoot. Det är fyra gubbar som har kul men samtidigt är ute efter att göra en skiva som verkligen håller. De har inte gjort någon cockup, Chickenfoot är en riktigt stark kycklingsoppa.

Riktigt stark kycklingsoppa (Tom Kah Gai)
Skapad av förste rockkock Pecka Hammarstedt

4 portioner
½ liter vatten
1 hönsbuljongtärning
4 (färska) limeblad
4 cm citrongräs
2 cm bit galangal ("kah", thailändsk ingefära) i tunna skivor
4 msk fisksås
2 msk limejuice
2 dl cocosmjölk
2-3 thailändska chili
2 kycklingfiléer
5 små champinjoner
knippe färsk koriander

Gör så här:
Enligt ett thailändskt husmansrecept används 6-8 chili per portion. Vi tyckte det lät lite mycket vid testlagningen och minskade därför till 6 chili totalt. Av fyra provsmakare föll det bara 1 i smaken. 2-3 chili fungerar bra för de allra flesta.
Koka upp vatten med buljongtärning och strimlade limeblad, 2 citrongräsbitar (lätt krossade i ena änden), finskivad galangal-rot, fisksås och limejuice. Koka kraftigt. Fisksås luktar lite konstigt och kräver ett kraftigt uppkok. Sänk värmen och tillsätt cocosmjölken och grovt delade chili. Strimla kycklingfiléerna och låt sjuda försiktigt i 5 minuter tills kycklingen är klar. Rör om då och då. Dela svamparna i fyra delar och lägg i strax före servering (skall ej kokas med för då blir de gråa och lite sega). Garnera med färsk koriander. Drick Singha till.

Francis Dunnery- sikta mot stjärnorna

Tror karln verkligen på astrologi på allvar?

Francis Dunnery är min husgud för tillfället. Han är en sån där irriterande allroundduktig superproduktiv snubbe som skriver fantastiska melodier till spännande arrangemang och känslosamma, smarta och roliga texter. Dessutom sjunger han Vaaaaaaaansinnigt coolt. Och tutar ständigt runt på turné som den värsta 4:ans blåa buss. Om det bara inte var för det där med stjärnorna…

Francis Dunnery är den engelske gitarristen och sångaren som grundade pop/rock/proghjältarna It Bites i mitten på åttiotalet. Jag är själv en ganska sentillkommen It Bites-fan och för någon som inte vuxit upp med deras DX7-indränkta soliga rock som stinker 80-tal rätt upp i stratosfären har det varit ett drygt arbete att närma sig deras musik. Hemligheten ligger i melodierna, och Francis röst och texter. Som så mycket annan i grund och botten bra musik som skapades på det skämmiga åttiotalet (tänk Mr Mister, Dan Reed Network) gäller det att gräva sig förbi de artificiella syntmattorna och hitta det äkta därunder.

But I am digressing. Francis hoppade av It Bites 1990 och släppte sin första soloplatta Welcome to the Wild Country året därpå. Den var mycket mer straight forward än hans tidigare musik och hade ett rejält bredbent amerikanskt uttryck. 1993 spelade han med Robert Plant på Fate of Nations-skivan och den efterföljande turnén. Francis var ett tag påtänkt som ny sångare i Genesis efter Phil Collins men därav blev intet. Man undrar hur det skulle ha kunnat låta. Där finns också en av många likheter som Francis har med en annan husgud hos mig, Kevin Gilbert. Förutom att båda var stora fans av tidiga Genesis hade de även liknande kaxig attityd och inställning till skivbranschen. Kevin var produktiv, manisk och fyndig, precis som Francis fortsätter vara till denna dag.

Soloplattorna har fortsatt komma. Fearless 1994 följd av min personliga favorit Tall Blonde Helicopter året därpå. Lets’ Go Do What Happens , Man och några liveplattor har det blivit under åren.

Live ja. Francis kör hemmakonserter. Man kan boka honom att komma och spela i ditt vardagsrum. Det är bara att dra ihop så många polare man kan få plats med och splitta på kostnaden. Det har gjorts till och med här i Sverige!
Till hösten drar Francis på europaturné med nytt band och spelar sina gamla It Bites-hittar i ny klädnad (ja, inte Francis i ny klädnad utan låtarna såklart, pucko!).

Jag har fortfarande inte fått grepp om det där med astrologin. Driver han med oss eller tror han på allvar att stjärnorna påverkar oss?

Spotifyare hittar Fearless och massa andra Francisskivor här:

Viskningar och rop

Ett försök att sammanfatta alla känslor som Dave Matthews Bands nya album rör upp i mitt inre...

Jag är en albumkille. Har nog alltid varit. Singlar och Bestoffs är inget för mig, möjligen som spacesaver i bilen men annars är det den sammahållande känslan av ett helt album som jag är ute efter att fånga.

Ofta betyder det att man har tufft jobb framför sig. Ett helt album på ca 70 minuter tar ett tag att smälta, lyssna in sig på, jobba sig in i. Ibland är det lönlöst, då artisten i fråga inte lagt ner ett iota av arbete på att få någon helhet eller karaktär på plattan utan enbart pruttat ut ett antal fillers runt de två hitsinglarna som måste säljas till varje pris.

Så är inte fallet med Dave Matthews Band såklart. Där finns känslor och dynamik, ljus och mörker, viskningar och rop, och på nya skivan kanske mer än någonsin.

Så har den ju också blivit till under tumultartade omständigheter. För snart ett år sedan dog bandets saxofonist Leroi Moore efter sviterna av en bilolycka. Skivan är på många sätt ett sorgearbete men har även ljuspunkter och en positiv framtidssyn.

Att Moores ande svävar över Big Whiskey and the Groogrux King märks i allt, från hans ansikte som pryder omslaget (tecknat av Dave Matthews) till titeln (The Groogrux King var hans smeknamn i bandet) och inledande instrumentala "Grux" där hans altsax ödsligt brölar. Sedan kastas vi raskt in i asadödsasvettiga funkövningen "Shake Me like a Monkey". Där gör sig den liderlige cunnilinguskungen Dave åter påmind. Han har tidigare hyllat det kvinnliga könsorganet i "Crash" ("Hike up Your skirt a little more, and show the world to me). Här berättar han att han förvisso tycker om sitt kaffe med rostat bröd och sylt men hellre vill "licking from your back to Your belly".
Resten av materialet är inte fullt lika ösigt men likväl klart mastigare än tidigare DMB-plattor. Delvis kan det bero på producenten Rob Cavallo som tidigare jobbat med rockartister som Green Day, Alanis Morisette och My Chemical Romance, men även på att elgitarr nu är ett vanligt förekommande inslag.

The Groogrux King själv medverkar på skivan men det är svårt att veta var, då det inte står noterat. Jeff Coffin spelar nämligen också sax på låtarna.

Dave Matthews Band har ofta påminnt mig om Steely Dan, inte på något strikt musikaliskt sätt, utan i kopplingarna mellan text och den känsla musiken förmedlar. Båda banden spelar glad och ljus musik men med ofta nattsvarta eller ironiska texter.
I låtarna på Big Whiskey.. anar man en bottenlös sorg och saknad men även en stilla förhoppning om att livet går vidare och blir till något annat.
Skivan är förvisso spretig, med allt från funk och feta riff till svävande ballader och jazziga tongångar, men den känns ändå mer sammanhållen än många av de tidigare verken.

Det kan vara nyhetens behag, men jag har hittills fastnat mer för den här skivan än något Dave Matthews-verk sedan Crash som kom för över tio år sedan.

Det här blir soundtracket för sommaren 2009. Skaka som en apa!

Good for what ales Ya...

Jag blir alltmer impad av de svenska ölbryggerierna. Vem kunde tro att de skulle vara bättre på att brygga ale än engelsmännen?

I helgen fick jag smaka en del goda nyheter. Ny favorit är lilla Oppigårds Summer Ale, en perfekt grillöl gjord på mycket amerikansk Cascade humle och med en alkoholhalt på 5.2%. Den säljs bara nu från juni till augusti, så passa på att stocka upp.

En annan törstsläckarfavorit för den rätta buzzen i sommarkvällen är annars Oppigårds Single Hop Ale. Den har inte lika hög alkoholhalt men säljs å andra sidan året runt. vad är värst för levern, mycket under kort tid eller lite ganska ofta?

Till imundigandet av dessa drycker spelar man lämpligast "Titties and Beer" med Frank zappa eller lyssnar på något av The Beer Quartet eller Teddybeers Sthlm...

Ett jämrarns gott snack till biran är också dessa parmesankakor:

Parmesankakor
7 dl lagrad ost
2 ½ dl parmesanost
3 msk hackad gräslök
1 ½ dl vetemjöl
50 g smör
½ dl gräddfil
Paprikapulver, cayennepeppar, salt

Riv osten. Blanda med gräslök o kryddor i bunke. Mixa vetemjöl o smör, blanda ner i bunken med ost, tillsätt gräddfil. Bearbeta, dela i 4 delar, gör stavar och linda in i folie och lägg i frysen minst en timme. Ta ut, skär i små slantar 2 mm med vass kniv. det blir typ 12 slantar på varje stav.Lägg på plåt med bakplåtspapper och grädda i 200 grader 10-15 min.

Pigge piggsvin är tillbaka!

I höst, närmare bestämt 21 september kommer nytt material från Porcupine Tree. The Incident heter verket som är en dubbel-cd, egentligen en fullängdare och en EP där fulländaren följer ett slags tema. Det är en enda sketalång låt på 55 minuter.
Gött sa Laban.

Bamboozled by love (and music)

Jag älskar musik igen!

Ovanstående mening kan framstå som lite konstig i en blogg som handlar om rockmusik, men faktum är att ibland kan även den mest inbitne chokladälskare tröttna på smaken av kakao. I mitt fall rör det sig om perioder när man blir överöst av halvokej rock från alla fronter och det blir alltmer tungrott att paddla sig fram och hitta skatterna i det mangroveträsk som är musikvärlden. Man ser inte skogen för alla trän.

Men nu är min musikkärlek på topp igen och den har kommit tillbaka i form av en slags trestegsraket.

Först har jag genom olika möten med både gamla och nya vänner upptäckt en hel hög med fantastisk musik som i alla fall är ny för mina öron. Starz, The Wildhearts och Ginger, Eloy, Big Big Train och Francis Dunnery är bara några av musikerna som rört om och berikat min själ på sistone.

Steg två är att några nya skivor som kommit ut under våren har varit över förväntan fabulösa. Jag snackar i första hand om Dave Matthews nya pärla men även Iq:s Frequency som snurrat varm i min Ipod.

Och steg tre då? Wait for it.........Drumroll..................................
Zappa Plays Zappa på cirkus igår kväll!
Vilka musiker, vilken värme, vilken humor, vilken själ, vilket JÄVLA ÖS!

Till skillnad från andra rockband och artister som verkar uppskatta och tillochmed stödja tributeband som turnerar och spelar deras musik så har Frank Zappas efterlevande inte alls varit förtjusta i de coverband som försökt göra sig en hacka på att spela Zappas musik. Ingen har gjort kompositionerna rättvisa eller kunnat förmedla andan.
Så det enda som fanns att göra var för sonen Dweezil att dra ihop ett gäng överjävliga musikanter tillsammans med några gamla medspelare till pappan och dra på turné och spela musiken som han vet att den ska spelas. Det har han gjort i ett par år nu, och varit i Sverige två gånger tidigare, men det här var första gången jag såg bandet in the flesh.

Det var naturligtvis fantastiskt. Och mer så än jag kunnat drömma om. Tribute i ordets rätta bemärkelse och inte den urvattnade mening det fått med åren. Här var musiker som spelade på toppen av sin förmåga, intrikat och avancerad musik men inte i några coverversioner utan precis som i Franks dagar, i nya tappningar och varianter utan att lämna grundmusikens själ och anda.

De kunde ha spelat vilka låtar som helst och publiken hade ändå varit nöjd. Inte som om man går på en Purplekonsert och skriker efter "Smoke on the Water". Visst blev man glad om de spelade "Cosmic Debris", "Nanook Rubs it" eller "More Trouble everyday" (det gjorde de) men publiken skulle bli lika lycklig om man plockade fram mindre kända kompositioner som "King Kong", "Purple Lagoon" eller "The Black page#2" (Det gjorde de också).

Bandet var naturligtvis överdjävligt tajt. Extra kudos till nye sångaren Ben Thomas som varit med i bandet en knapp månad men grejar alla intrikata sångmelodier utan problem och lyckas emulera alla olika röster från Frank själv, via Ike Willis, Ray White, Napoleon Murphy Brock och George Duke till självaste Captain Beefheart.
Dessutom roade han oss med underbara Bobby McCferrinfasoner och scatsång.

Dessutom rockar det här bandet på ett mer modernt och perspirerande sätt än pappa Frank gjorde på sin tid, men allt såklart fortfarande i Franks anda.

Igår fick jag efter en tveksam vår tillbaka tron och kärleken för den allsmäktiga helande musiken.

Om de spelade "Bobby Brown", Zappas mest kända låt i Sverige?
Jo faktiskt, men inte med något kiss ass-beteende utan som ett helt orepeterat extranummer där alla 1600 i publiken fick agera sångare och sjunga hela texten själva. Dweezil stod rörd och stolt på scenen och hörde oss svenskar ord för ord felfritt recitera hans fars mest snuskiga text. Är det inte kärlek, så säg?

Till svarta får: Come taste the wine

När man diggar Come Taste the Band eller andra orättvist sågade skivor kan det hända att man blir lite törstig. Vad passar då bättre än att drick ett glas djupt purpurfärgat vin?

Sydafrikanska Drostdy Hof har gjort en cool blandning på Shiraz och Pinotagedruvorna. Artikelnummer är 2002.Den säljs i bag in box för 194kr och fick i Icas gratistidning Buffé av någon underlig anledning namnet Deep Purple. Nu heter den alltså inte det, men varför inte inofficiellt döpa om den?

Drick detta härliga rödtjut till en smarrig lammstek medans du diggar purplemusik.
Gnid in köttet med timjan och rosmarin (medan du lyssnar på "Child in Thyme" och "Why Did'nt Rosemary")och släng den på grillen (Lyssna på "Into the fire"). Grilla under indirekt grillning i typ en timme eller tills kötttermometern visar 62 grader (70 grader om du hellre gillar "Burn"). Till efterätt kan ni ju käka chokladfyllda bananer (och lyssna till "Bananas" såklart).

Svarta Får #3 Come Taste the Band

Come Taste the Band (1975)
Deep Purple


Come Taste the Band, Deep Purples sista studioplatta innan uppbrottet 1976, har fått dras med många skällsord och usla recensioner genom åren. Inte nog med att det var bandets första utan den självutnämnde ledaren Ritchie Blackmore, den innebar också ett rejält stilbrott från den tidigare riffrocken med mycket funkigare och jazzigare tongångar.

Eftersom denna artikelserie tar upp Svarta Får och ger dem upprättelse ska jag nu hylla detta mästerverk som ett av de bättre alstren i Deep Purples långa och brokiga skivkarriär
1976 var på alla sätt ett ödesår för Deep Purple. Två år tidigare hade bandet stått på toppen i popularitet och varit det mest säljande i USA. Men i juni 1975 kom det första dråpslaget då det meddelades att gitarristen Ritchie Blackmore hade lämnat in sin avskedsansökan. Blackmore hade tröttnat på att inte få styra och på den nya stilen som hade krupit in i bandets musik den sista tiden.
Först tänkte Purples två återstående åldermän Jon Lord och Ian Paice lägga ner bandet, men de övertalades av ungtupparna Glenn Hughes och David Coverdale att försöka fortsätta med en ny gittarist. Platsen intogs av det unga amerikanska stjärnskottet Tommy Bolin, en musikalisk legosoldat som tidigare lånat ut sin gura i James Gang och spelat på trummisen Billy Cobhams soloplatta Spectrums. Redan vid det första jammet med de övriga purplemännen infann sig en ny sorts magi. Bolin var en allroundgittarist som var förtjust i både jazzfusion och funk. Det passade Stevie Wonderfanatikerna Coverdale och Hughes utmärkt.

Men den resulterande skivan Come Taste the Band som släpptes i december 1975konfunderade både publik och kritiker. Det var på tok för funkigt, sade man. Svar: So what? Det kan aldrig bli för funkigt, säger jag. Och så följdfrågan: Vart var riffen?

En hjärndöd fråga. Om man inte kan höra vattentäta riff i låtar som ”Love Child” och ”Lady Luck”, då är det dags att skaffa Revaxör. Spelglädjen på Come Taste the Band är det alls inget fel på, tvärt om. Musikerna spelar med en magisk frenesi, faktum är att trummisen Ian Paice efter utbrottet på den här skivan inte lät lika svängig igen förrän en bra bit in på nittiotalet. Kreativiteten verkar vara på topp och musiken är en stånkande kolesterolstinn häxbrygd av rock, funk, soul och R’n’B. men med betoning på ROCK, make no mistake about it. Coverdales brunstbröl ser till att hålla Hughes Stevie Wonder-fasoner i bakgrunden och Lords tunga hammondorgel tillsammans med avsaknaden av blås- och stråksektioner gör att låtarna står tryggt förankrade i rock’n rollmyllan.

Nykomlingen Tommy Bolin fick stort utrymme. På plattans tio spår har Bolin haft ett finger med i sju, bland annat den coola droglåten ”Dealer”, fetfunkiga ”Getting Tighter” och förut nämnda ”Lady Luck”. Tillsammans med Jon Lord jammade han fram instrumentala George Gershwinhyllningen ”Ode to G” som i sin tur mynnade ut i Hughessjugna balladen ”This Time Around”. Coolaste riffet på skivan är utan tvekan ”Love Child” men bäst är ändå den mäktiga avslutande ”You Keep on Moving”.

Men publiken svek ändå. Come Taste the Band nådde en 43:e plats på USA:s topplista, den sämsta placeringen för en Purpleskiva sedan 1970. När bandet sedan drog på turné och den bistra sanningen med Tommy Bolins heroinberoende visade sig, var det inte långt kvar till slutet. I juli 1976, efter en bitvis katastrofal världsturné, meddelades det officiellt att Deep Purple hade splittrats. Den tredje december samma år dog Tommy Bolin av en överdos.

Man kan bara spekulera i hur Deep Purples historia hade sett ut om den här uppsättningen av bandet hade fått fortsätta spela in skivor och turnera. Nu fick den stå som ett bitterljuvt slut i rockbiografierna fram till 1984 då Deep Purples klassiska Mk2-sättning återförenades och nya kapitel i historien påbörjades.
Visst kan man hålla med om att Come Taste the Band på många sätt sticker ut från normen för hur ett Deep Purplealbum ska låta, men det är ju inte nödvändigtvis något ont, och i det här fallet är det snarare tvärt om. Smaka på själv, får du se! I dare You: Come taste the band!

Tidigare artiklar i serien:

Svarta får #2 Kiss: Music From The Elder
Svarta får #1 Aerosmith: Rock in a Hard Place

Franska köket rockar!

I dessa dagar går grillen varm i rockkockens enkla käll. Då gäller det att variera tillbehören så man inte helt ledsnar på klyftpotatis och tzatziki. Denna franskinspirerade sallad passar utmärkt till allt kött och även till lax. Räcker till fyra hungriga rockers.

Fransk potatissallad med kronärtskockor
Ingredienser: ca 20 små färskpotatisar, 1 burk kronärtskockshjärtan, 1 gul lök, 2 tomater. Färsk basilika, timjan eller oregano.

Koka potatisen med skalen på, knappt mjuk. Låt potatisen svalna och dela den. Låt kronärtskockorna rinna av och dela dem, skiva lök o tomater.. Blanda allt, ringla dressing över och en näve färsk basilika och timjan.

Aiolidressing: 1 äggula, ½ tsk dijonsenap, 1/2 dl olivolja, 1 vitlöksklyfta, 1 tsk citronsaft, salt å peppar,

Rör ihop äggula och senap i en skål. Vispa i oljan droppvis och i fin stråle. Smaksätt med lök, citron och peppar o salt.

Lyssna på:
”In France” med Frank Zappa
”French Shoes” med John Mellencamp
Eller kanske någon bra fransk musik som Magma, Phoenix eller Jean Michel Jarre…
Eller ni som har Spotify, kör den här spellistan: Fransk potatissalladmix