”To pass with flying colours” är ett gammalt engelskt uttryck som fritt översatt betyder att klara uppgiften med den äran. Det kan tyckas väl kaxigt att döpa ett bandprojekt till just Flying Colors- det är som om ett svensk band skulle döpa sig till MVG. Men i just det här fallet så passar det sig utmärkt, för Flying Colors debutplatta är glädjande nog precis så bra som jag hade hoppats.
Det här projektet innehåller medlemmar från flera av mina absoluta favoritband. Steve Morse är shreddaren i nöden som tog över gitarristrollen i Deep Purple efter Ritchie Blackmore i mitten på nittiotalet. Innan det spelade han i Kansas och med underbara Dixie Dregs. Neal Morse är sångaren och keyboardisten som startade Spock’s Beard bara för att lämna det bandet när de var på väg att slå igenom på bred front. Mike Portnoy är känd som en av rockvärldens mest välrenommerade trummisar, främst genom sitt arbete med Dream Theater. Minst kända i projektet är kanske basisten Dave LaRue, som spelar med Steve Morse i hans soloband och med Dixie Dregs, samt sångaren Casey McPherson från amerikanska Coldplaypopparna Alpha Rev.
Både Portnoy och Steve Morse är kända för att vara musikaliska gunslingers som hoppat med i alla möjliga konstellationer för att få bort kliet i fingrarna, men till skillnad från många andra musikerprojekt- i alla fall sådana som Mike Portnoy varit delaktig i- så handlar projektet Flying Colors väldigt mycket om melodierna och inte om att visa upp sina tekniska übertalanger.
Det här är en spretig skiva som bjuder på allt från funk med halmstrå i mungipan till smäktande ballader och power metal. Och ändå håller det ihop. De medverkande musikernas respektive egenheter märks tydligt i musiken. Steve Morse karaktäristiska köttiga riff och porlande tonkaskader dyker upp här och var, liksom Neal Morses orgel och känsla för melodier. Sångaren Casey McPhersons sångröst gör också sitt till för att skapa en mer enhetlig bild och framför allt egen karaktär eftersom han inte har en typisk melodiös rockröst.
Skivan inleds med imponerande ”Blue Ocean”, en svängig bit som växer sig mäktigare fram till refrängen och bjuder på en inspirerande mix av country, snygg körsång och Steely Danvibbar. ”Shoulda Coulda Woulda” är en mycket hårdare bekantskap med malande riff och distad sång. Sedan har vi ”Kayla”- en sådan där fantastisk känslostormande hyllning till en kvinna att man önskar att ens fru kunde byta namn bara så att man kunde tillägna den här låten till henne. Min personliga favorit på skivan, no doubt. I ”The Storm” kommer McPhersons kärlek till engelsk stadiumpop a la Coldplay och Keane fram, men GitarrMorses ljudbild och KeyboardMorses körer leder låten över Atlanten. I bryggan går tankarna snarast till symfonirockarna Kansas. I ”Forever in A Daze” är LaRue tumme med sitt instrument och de funkiga tongångarna leder tankarna till Red Hot Chili Peppers. Fast med bättre sång. ”Love is What I’m waiting For” i sin tur, doftar Queen och i balladen ”Everything Changes” misstänker jag att Beatlesfanatikern Neal Morse haft mer än ett finger med i spelet. Och ändå inleds spåret med en keltisk gitarrslinga som tagen från Steve Morses soloalbum
High Tension Wires. Två ballader på raken drar tyvärr ner tempot på skivan lite väl mycket och därför är jag personligen minst imponerad av ”Better Than walking away” av de elva kompositionerna vi föräras. Utan att det egentligen är något fel på låten. Så fisig är jag.
 |
| Foto: Mårten Olsson |
Jaha, så för att väcka oss ur slummern efter de lugnare partierna så kastar sig herrarna huvudstupa ut på ett slagfält med blodiga yxor och svettiga pannluggar. ”All Falls down” är som en parodi på Manowar fast med snygga gitarrer! Det är både skrattretande och bra på samma gång. Och de som skrattat mest är nog musikerna själva under inspelningen av denna testosteronstinna pekoral. ”Fool in My Heart” är sådär soligt poppig som Spock’s Beard kunde vara när de var som snällast. Och som för att verkligen överaska oss en sista gång så avslutar den omaka orkestern sitt album med en tolv minuter lång progsymfoni i ”Infinite Fire”.
Här finns således inte mycket att klaga på. Esset i skivans rockärm är Casey Mcpherson som med sin speciella röst, seriösa textämnen och drömska sångmelodier skapar något helt nytt i kombination med de mer klassiskt skolade rockrävarna, som alla uppenbarligen haft kalas under inspelningarna. Här finns mycket kul att lyssna på i varje låt. Tillsammans med Van Halens senaste är detta det största glädjeämnet under den här våren.
Och ja, till och med skivomslaget är något alldeles eget. Första gången på länge som ett sådant fått mig att reagera positivt.
